...och kanske mitt livs sista curry. Jag vet inte, men jag har alltid varit lite skeptisk till billig indisk mat. Sarskilt spicy. Man kan krydda upp en rutten tomat hur latt som helst, ingen kanner att den ar rutten, tanker jag.
At med brorsan pa en indisk buffe for sextio spann och nu mar jag crap. Jag vaknade i och for sig med hosta och borjan till forkylning, sa att sista ordet ar inte sagt. Indierna kan mycket val vara oskyldiga. Men faktum kvarstar, jag kommer att spendera arets sista dag liggandes pa golvet i frossa.
I morgon ar allting i Tokyo stangt, som i en spokstad. Darfor gjorde brorsan och jag en liten utflykt till ett omrade med en massa smabutiker, en fin liten forort. Som ett slags Tokyosodermalm, till stor del befriat fran kedjor. Butiken med skonast namn var Blueberry - For Casually Casual Life.
Det blir inte mer casual an sa, som Peter konstaterade.
Vi fikade pa Mr. Donut, som ar sa sot. Det ar i och for sig en kedja men i alla fall. De har nat samarbete med Simpsonsfilmen sa de saljer munkar som ser precis ut som Homers rosa favoritmunk. Jatteackliga, med andra ord. Den gula versionen har banansmak. Yuk!
Men sjalva institutionen ar bedarande. Allt - det vill saga munkar och dryck - serveras pa riktigt porslin med en fin Mr. Donut-logo pa.
Jag vill sno ett helt set.
Jag funderade pa det, for jag vet inte vilken gang i ordningen. Men det kanns sa fel. Japan ar ett trevligt och hederligt land. Lag kriminalitet. Alla ar sa artiga. Alla i serviceyrken bugar och gor verkligen allt for att, tja, servera en donut pa mesta, mojliga tillfredsstallande vis. Och da far de anda inte dricks. Man ger inte dricks har.
Sa det kanns helt enkelt fel att stjala. Men man kan inte kopa porslinet (och forresten sa kanner jag mig som varsta imperialisten som knallar in i butiken, utan att kunna spraket, och fragar vad det kostar att kopa hela kalaset).
Sedan tankte jag pa karma. Det ar arets sista dag idag. Jag vill stiga in i 2008 med en rent hjarta, ett oppet sinne och en obeflackad sjal. Jag vill inte ha stold pa mitt samvete med mig in i ett ar som maste bli bra. For det kan omojligt bli samre an 2007 namligen. Och jag har ett par grejer som jag tror pa for nasta ar. Jobb och sant. Det kan man inte aventyra med en Mr. Donut-mugg, tankte jag och la ned koppen pa brickan igen.
Och i samma stund poangterade Peter att de har sakerhetskameror pa jointen.
måndag 31 december 2007
söndag 30 december 2007
Where tourists never go
Roppongi. Inte det roligaste omradet i Tokyo. Vi kunde inte for vart liv hitta ett shoppingcenter. Forst var vi i Roppongi Hills som ar en superstor galleria. Men vi hittade inte affarerna sa bra. Kalle akte upp i ett torn.
Sedan forsokte vi hitta den andra gallerian. Hittade den inte. Hur kan en galleria bara forsvinna? Vi aker tva tunnelbanestationer for att hitta den lattare. Men det finns ingen galleria dar. Vi svar over Kalles guidebok (TimeOut), och min (LonelyPlanet) namner inte ens den andra gallerian. Vi fragar lite folk pa vagen. Vi tycker oss utlasa, fran deras svar, att det finns en galleria.
Vi gar vidare och hamnar sa smaningom vid Roppongi Station igen, som vi precis lamnade for att aka till galleria nummer tva.
Jaja. Sant hander. Vi gar lite till. Tanker pa att det ibland ar trevligt att ga vilse. Tanker pa att det regnar och vi tog med ett paraply i morse och jag bar det under armen jattelange men nu ar det plotsligt borta. Och eftersom jag laser Chuck Klosterman nu undrar jag om det ar sant det han sager att Nar Harry motte Sally ar en enda stor livslogn och bluff och enbart designad till att ge fula och feta manniskor hopp. Fa dem att tro att de minsann han en chans for deras basta kill/tjejkompis kommer bli kara i dem forr eller senare. Och feta och fula manniskor utgor en stor del av biobesokare varlden over.
Jag haller nog med Chuck. Nar Harry motte Sally ar inte raddningen eller sanningen, det ar lognen, som haller oss levande.
Och sa helt plotsligt star gallerian bara dar. En hel galleria. Som plotsligt bara star dar.
Och nu ar vi hemma igen och Kalle packar. Det ar hans sista dag har, han aker i morgon. Jag ar kvar. Jag har inga planer. Jag ska hanga med brorsan och ata donuts. Jag ser fram emot det. Bade brorsan och donutsen.
Sedan forsokte vi hitta den andra gallerian. Hittade den inte. Hur kan en galleria bara forsvinna? Vi aker tva tunnelbanestationer for att hitta den lattare. Men det finns ingen galleria dar. Vi svar over Kalles guidebok (TimeOut), och min (LonelyPlanet) namner inte ens den andra gallerian. Vi fragar lite folk pa vagen. Vi tycker oss utlasa, fran deras svar, att det finns en galleria.
Vi gar vidare och hamnar sa smaningom vid Roppongi Station igen, som vi precis lamnade for att aka till galleria nummer tva.
Jaja. Sant hander. Vi gar lite till. Tanker pa att det ibland ar trevligt att ga vilse. Tanker pa att det regnar och vi tog med ett paraply i morse och jag bar det under armen jattelange men nu ar det plotsligt borta. Och eftersom jag laser Chuck Klosterman nu undrar jag om det ar sant det han sager att Nar Harry motte Sally ar en enda stor livslogn och bluff och enbart designad till att ge fula och feta manniskor hopp. Fa dem att tro att de minsann han en chans for deras basta kill/tjejkompis kommer bli kara i dem forr eller senare. Och feta och fula manniskor utgor en stor del av biobesokare varlden over.
Jag haller nog med Chuck. Nar Harry motte Sally ar inte raddningen eller sanningen, det ar lognen, som haller oss levande.
Och sa helt plotsligt star gallerian bara dar. En hel galleria. Som plotsligt bara star dar.
Och nu ar vi hemma igen och Kalle packar. Det ar hans sista dag har, han aker i morgon. Jag ar kvar. Jag har inga planer. Jag ska hanga med brorsan och ata donuts. Jag ser fram emot det. Bade brorsan och donutsen.
lördag 29 december 2007
Diverse Tokyobilder
Jag koper en choklad- och kokosmunk hos Mr. donut och far den i en pase med Simpsons pa. Ah, mitt hjarta blir varmt igen.
Trevliga bakelser.
Fin affar i Harajuku. Inte alls skrammande.
Jag ater tempura, den godaste japanska maten. Friterade grejor.
Bar med extremt generosa oppettider. Se hogra hornet pa skylten. Trevlig bar dock. Den heter Frames.
Jag ater sushi. Jag ar lite trott. Tonfisken ar bast.
Trevliga bakelser.
Fin affar i Harajuku. Inte alls skrammande.
Jag ater tempura, den godaste japanska maten. Friterade grejor.
Bar med extremt generosa oppettider. Se hogra hornet pa skylten. Trevlig bar dock. Den heter Frames.
Jag ater sushi. Jag ar lite trott. Tonfisken ar bast.
My Lord
Idag hittade jag det basta varuhus jag varit pa. Nansin. Jag blev, som vanligt, gratfardig. Varuhuset heter MyLord och ligger vid Shinjunku, for de som har vagarna forbi Tokyo. De saljer bara tjejklader, men plaggen ar underbara och har namn som MerciBeaucoup, Baobab Tree Joy och Hysteric Glamour som ar som Japans...jag vet inte...L.O.G.G. fast for tuffa street kids.
MyLord, som antingen uttalas pa engelska eller pa japanska, typ milod, har rea efter nyaar. Jag kommer forlosas upp i tarar. Jag ska handla sweatshirts med tartbitar pa, sma skor med stickade bollar pa och sota sma kaffekoppar med ett far, vars ull stickas till en troja och som sager Why do I feel cold pa.
Gladjen vantar runt hornet.
Idag besokte Kalle och jag Ueno. Zoot var stangt men vi sag jag vet inte hur manga herrelosa kattor. Sag ocksa ett par hobos. En matade katter. Sa jag gav honom pengar till kattmat. Jag kan de japanska orden for hej, ursakta och katt sa det funkade, tror jag. Och sedan sa jag tack och hej da. Hobon bockade.
Vi besokte en skon marknad, dar man saljer farsk fisk mitt pa gatan. Och med fisk menar jag stora, hela blackfiskar, och maneter.
Bland alla fishmongers finns sma affarer som saljer klockor, leksaker och trojor. Det ar en hel del markeskopior, eller, som de sager, plagg och vaskor INSPIRERADE av andra DESIGNERS.
Jag alskar det. Kopte ett par Ray-bans for hundra spann. Eller, ett par glasogon INSPIRERADE av Ray-Ban Wayfarers.
Kalle kopte Casioklockor och en liten xylofon med Hello Kitty. Ingen av oss kopte fisk.
Vi akte till galna Shinjuku som i det narmaste ar ett shoppares galna drom, dar varuhus efter varuhus glatt stracker fram handen, leder dig in och sager at dig att aka upp till tionde vaningen och sedan jobba dig nedat. Nar du ar klar vantar nasta varuhus pa dig runt hornet. MyLord bland annat. Oh, MyLord, som jag alskar dig. Vi har bara kant varandra i ett par timmar, men jag vet att vi kommer ses igen. Jag vet att du vantar pa mig, MyLord. Och jag lovar att komma tillbaka.
Vi fick ett hett insidertips fran Peter att ga till en liten gata dar man saljer yakitori. Svart att forklara annat an att saga att det var en Bladerunner-grand utan like med sma mystiska kok, med sittplatser for hogst tio pers runt en liten disk, dar roken lag som ett fuktigt dis, och dar maten och spetten lag uppradade, redo att grillas.
Tank kanske ett tjugotal sadana bredvid varandra pa en trang liten grand, runt hornet fran all hustle and bustle. Helt tyst dar. Tomt, sanar som pa gubbar som tyst satt och at sina yakitorispett.
Det var ocksa som en scen fran Kill Bill dar Uma stiger in i en sadan liten butik och latsas vara turist. Sedan fragar hon efter Hattori Hanzo och far ga en trappa upp eller hur det nu var.
I morgon vet jag inte vad som hander bara att jag ska ha min nya Casioklocka pa armen. Ja, jag kopte ocksa en saklart. Sedan mitt Comme des Garcons-inkop har jag bestamt mig att bara bara inhemska produkter.
MyLord, som antingen uttalas pa engelska eller pa japanska, typ milod, har rea efter nyaar. Jag kommer forlosas upp i tarar. Jag ska handla sweatshirts med tartbitar pa, sma skor med stickade bollar pa och sota sma kaffekoppar med ett far, vars ull stickas till en troja och som sager Why do I feel cold pa.
Gladjen vantar runt hornet.
Idag besokte Kalle och jag Ueno. Zoot var stangt men vi sag jag vet inte hur manga herrelosa kattor. Sag ocksa ett par hobos. En matade katter. Sa jag gav honom pengar till kattmat. Jag kan de japanska orden for hej, ursakta och katt sa det funkade, tror jag. Och sedan sa jag tack och hej da. Hobon bockade.
Vi besokte en skon marknad, dar man saljer farsk fisk mitt pa gatan. Och med fisk menar jag stora, hela blackfiskar, och maneter.
Bland alla fishmongers finns sma affarer som saljer klockor, leksaker och trojor. Det ar en hel del markeskopior, eller, som de sager, plagg och vaskor INSPIRERADE av andra DESIGNERS.
Jag alskar det. Kopte ett par Ray-bans for hundra spann. Eller, ett par glasogon INSPIRERADE av Ray-Ban Wayfarers.
Kalle kopte Casioklockor och en liten xylofon med Hello Kitty. Ingen av oss kopte fisk.
Vi akte till galna Shinjuku som i det narmaste ar ett shoppares galna drom, dar varuhus efter varuhus glatt stracker fram handen, leder dig in och sager at dig att aka upp till tionde vaningen och sedan jobba dig nedat. Nar du ar klar vantar nasta varuhus pa dig runt hornet. MyLord bland annat. Oh, MyLord, som jag alskar dig. Vi har bara kant varandra i ett par timmar, men jag vet att vi kommer ses igen. Jag vet att du vantar pa mig, MyLord. Och jag lovar att komma tillbaka.
Vi fick ett hett insidertips fran Peter att ga till en liten gata dar man saljer yakitori. Svart att forklara annat an att saga att det var en Bladerunner-grand utan like med sma mystiska kok, med sittplatser for hogst tio pers runt en liten disk, dar roken lag som ett fuktigt dis, och dar maten och spetten lag uppradade, redo att grillas.
Tank kanske ett tjugotal sadana bredvid varandra pa en trang liten grand, runt hornet fran all hustle and bustle. Helt tyst dar. Tomt, sanar som pa gubbar som tyst satt och at sina yakitorispett.
Det var ocksa som en scen fran Kill Bill dar Uma stiger in i en sadan liten butik och latsas vara turist. Sedan fragar hon efter Hattori Hanzo och far ga en trappa upp eller hur det nu var.
I morgon vet jag inte vad som hander bara att jag ska ha min nya Casioklocka pa armen. Ja, jag kopte ocksa en saklart. Sedan mitt Comme des Garcons-inkop har jag bestamt mig att bara bara inhemska produkter.
Tokyo Stylee
Jag gillar Japan-engelskan. Mycket som inte betyder nagonting alls kan anda ha ett visst poetiskt flow.
Som harsalongen eller frisoren Freshness Happiness Milky Way dar Peter klippte sig. Eller market Beratta om dig. Svenska tecken och ord ar populara har.
Gillar ocksa Formation of clouds seen from bottom of the lake make calmness. Det stod det pa en middagsmeny, som en liten slogan.
Det 150 meter langa Pariserhjulet vi akte igar med grym utsikt over skyskraporna hette The Giant Spinning Wheel,vilket jag tycker har en skon vintageklang. Jag kopte eb t-shirt som det star We Eat Bagels Too pa. Jag vet inte heller vad som menas riktigt. Kopte en annan ocksa som det star The Sad and the no age are my favourite bands. Jag gillar den.
Men nu ar det provisoriskt kopstopp som galler. Troligtvis ska jag pa Ueno Zoo idag istallet for att tokshoppa. De har pandor dar. Jag vill se pandor. De kommer sakert ligga och sova men i alla fall. Hur ofta far man se pandor? Jag vill se dem tugga bambu. Jag har kopt en liten pandafigur som chillar pa en badd av bambu. Tankte ha den pa skrivbordet for att paminna mig om den lilla bjornens lugna och harmoniska tillvaro. Har ocksa kopt en figur vars huvud ar en bit rostat brod.
Som harsalongen eller frisoren Freshness Happiness Milky Way dar Peter klippte sig. Eller market Beratta om dig. Svenska tecken och ord ar populara har.
Gillar ocksa Formation of clouds seen from bottom of the lake make calmness. Det stod det pa en middagsmeny, som en liten slogan.
Det 150 meter langa Pariserhjulet vi akte igar med grym utsikt over skyskraporna hette The Giant Spinning Wheel,vilket jag tycker har en skon vintageklang. Jag kopte eb t-shirt som det star We Eat Bagels Too pa. Jag vet inte heller vad som menas riktigt. Kopte en annan ocksa som det star The Sad and the no age are my favourite bands. Jag gillar den.
Men nu ar det provisoriskt kopstopp som galler. Troligtvis ska jag pa Ueno Zoo idag istallet for att tokshoppa. De har pandor dar. Jag vill se pandor. De kommer sakert ligga och sova men i alla fall. Hur ofta far man se pandor? Jag vill se dem tugga bambu. Jag har kopt en liten pandafigur som chillar pa en badd av bambu. Tankte ha den pa skrivbordet for att paminna mig om den lilla bjornens lugna och harmoniska tillvaro. Har ocksa kopt en figur vars huvud ar en bit rostat brod.
fredag 28 december 2007
Att bada med en handduk pa huvudet
Badhuset var det mest turistiga jag upplevt i Tokyo hittills. Och med forra besoket inraknat. Till skillnad fran vad man skulle tro ser man inte manga vastlanningar har. Man hajjar liksom till nar man ser en pa gatan. Innan idag sag jag den hogsta koncentrationen av vastlanningar, eller foreigners som man sager om man ar tokjapan, i Harajuku. Da kom de fem pa en rad fran de exklusiva kvarteren (dar jag fem minuter senare gick helt loco, blev galen och kopte en t-shirt for nastan tusen spann. Ja, men det var ju en Comme des Garcons! Det ar ett japanskt marke. Det blir ju en bra souvenir!och sa kan barnen arva den sen och kalla den vintage!).
Men pa badhuset idag hangde de, alla turister. De liksom jag knallade runt i en kimono men nuthing but underbyxor under, och kollade pa japaner som trummade, at glass med smak av gront te och spanade in leksaksaksdjur som alla hade en liten handduk fastsydd pa huvudet eftersom det ar dar man lagger handduken nar man badar traditionellt har. Ja, var ska man annars gora av den om man ar naken och allas handdukar ser likadana ut?
Fyrtio grader plus i vattnet. Ingen lek. Men det knasigaste var Dr. Fish. En liten bassang med malliknande fiskar som ater gammal dod hud. Stoppar man ned fotterna dar kommer ett helt stim och nafsar. Lika effektivt som att fotfila. Kalle och Peter gjorde det. Jag stod bara utanfor fonstret, tittade in och acklades.
Men pa badhuset idag hangde de, alla turister. De liksom jag knallade runt i en kimono men nuthing but underbyxor under, och kollade pa japaner som trummade, at glass med smak av gront te och spanade in leksaksaksdjur som alla hade en liten handduk fastsydd pa huvudet eftersom det ar dar man lagger handduken nar man badar traditionellt har. Ja, var ska man annars gora av den om man ar naken och allas handdukar ser likadana ut?
Fyrtio grader plus i vattnet. Ingen lek. Men det knasigaste var Dr. Fish. En liten bassang med malliknande fiskar som ater gammal dod hud. Stoppar man ned fotterna dar kommer ett helt stim och nafsar. Lika effektivt som att fotfila. Kalle och Peter gjorde det. Jag stod bara utanfor fonstret, tittade in och acklades.
torsdag 27 december 2007
Shoppingsjuka
Jag vet hur det kanns att vara en Olson twin. Jag handlar leksaker i Tokyo som vore jag fem ar och hade obegransat med pengar. Tank att vara fem ar, ha obegransat med pengar och vara i en stad som ar som ett enda stort nojesfalt och de storsta affarerna ar fulla med leksaker.
Inte dumt, kan jag lova.
Jag har blivit en Olsen twin. Ett litet barn med stora ogon och massor av pengar. Yen kanns som pesos eller monopolpengar, jag langar upp nagra tusingar och det ar bara nan hundring i svenska matt.
Men viktigast ar att jag kommit pa tva saker som gor mig helt och fullt lugn. Helt och fullt lugn. Som far tankarna som jag inte far tanka att forsvinna.
1. Aka tunnelbana i Tokyo. Alla hus i galna olika utformningar, alla neonskyltar, alla obegripliga tecken och annonser. Alla vackra japaner. Det gor mig helt och hallet lugn. Jag skulle kunna somna pa Tokyos tunnelbana.
2. Pappersaffarerna. Jag har ju alltid haft ett markligt forhallande till pappershandlare. Jag kan grata ibland, for att pappersprylarna ar sa vackra. Jag kanner pa oskrivna blad, trycker min hand mot laderinbundna anteckningsblock och varker av skonhetens smarta. Har fungerar det ungefar sa men smartan ersatts av ett lugn. Dte ar nastan religiost. Som att ga in i en kyrka. Helt plotsligt far man kanslan av att vara hemma.
Jag maste hitta fler stallen som gor mig lugn. Bubblare ar nedervaningen pa varuhuset Parco som saljer dyra och exklusiva moderna antikviteter langst in i en horna. Och kanske ocksa de gomda kvarteren i Harajuku.Inte de skraniga aven om jag gillar dem ocksa, och alla sota kids. Men de gomda, dar de inte ens pratar engelska. Dar man handlar saker som solglasogon, ol fran en husvagn med lucka, skateboards och Marc Jacobs-vaskor.
Kanske dar.
I morgon ska jag till ett badhus. Det kommer gora mig gott.
Inte dumt, kan jag lova.
Jag har blivit en Olsen twin. Ett litet barn med stora ogon och massor av pengar. Yen kanns som pesos eller monopolpengar, jag langar upp nagra tusingar och det ar bara nan hundring i svenska matt.
Men viktigast ar att jag kommit pa tva saker som gor mig helt och fullt lugn. Helt och fullt lugn. Som far tankarna som jag inte far tanka att forsvinna.
1. Aka tunnelbana i Tokyo. Alla hus i galna olika utformningar, alla neonskyltar, alla obegripliga tecken och annonser. Alla vackra japaner. Det gor mig helt och hallet lugn. Jag skulle kunna somna pa Tokyos tunnelbana.
2. Pappersaffarerna. Jag har ju alltid haft ett markligt forhallande till pappershandlare. Jag kan grata ibland, for att pappersprylarna ar sa vackra. Jag kanner pa oskrivna blad, trycker min hand mot laderinbundna anteckningsblock och varker av skonhetens smarta. Har fungerar det ungefar sa men smartan ersatts av ett lugn. Dte ar nastan religiost. Som att ga in i en kyrka. Helt plotsligt far man kanslan av att vara hemma.
Jag maste hitta fler stallen som gor mig lugn. Bubblare ar nedervaningen pa varuhuset Parco som saljer dyra och exklusiva moderna antikviteter langst in i en horna. Och kanske ocksa de gomda kvarteren i Harajuku.Inte de skraniga aven om jag gillar dem ocksa, och alla sota kids. Men de gomda, dar de inte ens pratar engelska. Dar man handlar saker som solglasogon, ol fran en husvagn med lucka, skateboards och Marc Jacobs-vaskor.
Kanske dar.
I morgon ska jag till ett badhus. Det kommer gora mig gott.
måndag 24 december 2007
Jul i Tokyo
Sushifrossa igar pa femtionde vaningen ovanfor Shinjuku. Fantastisk utsikt. Peter drog med sig ett gang vanner. Alla sota och snalla, med valdigt varierande kunskaper i engelska. Alla kunde dock frasen nice to meet you, vilken yttrades manga ganger under kvallen. Jag fick fina presenter, blanda nnat en liten fyrkantig mugg i tra som man ska dricka sake ur. Jag blev jatteglad och kramade alla vilket inte ar helt okej alla ganger i Japan tydligen. Haha. Manga sag livradda ut, andra generade, medan en och annan kramade tillbaka.
Bedarande.
Kalle, mitt resesallskap pa ett annat plan, fastnade dock i London och fick spendera en natt dar. Bummer. Men han ar pa vag nu och jag ska mota honom vid stationen. Peter och jag har oppnat julklappar och haft tomteluva pa oss. Nog med svennighet for idag, nu ar det Harajuku som galler. Forhoppningsvis, beroende pa exakt hur trott Kalle ar. Annars varuhusen har omkring. Alltid kul att kolla in nya japanska figurer. Sag en sparbossa igar i nat slags gelematerial som mumsade i sig kronorna, det sag fascinerande ackligt ut!
God jul allihopa. Yay!
Bedarande.
Kalle, mitt resesallskap pa ett annat plan, fastnade dock i London och fick spendera en natt dar. Bummer. Men han ar pa vag nu och jag ska mota honom vid stationen. Peter och jag har oppnat julklappar och haft tomteluva pa oss. Nog med svennighet for idag, nu ar det Harajuku som galler. Forhoppningsvis, beroende pa exakt hur trott Kalle ar. Annars varuhusen har omkring. Alltid kul att kolla in nya japanska figurer. Sag en sparbossa igar i nat slags gelematerial som mumsade i sig kronorna, det sag fascinerande ackligt ut!
God jul allihopa. Yay!
lördag 22 december 2007
Resandets stadier
Har gått igenom följande stadier nu:
1. Förtvivlan hemma (varvat med "jag är säker på att jag glömt nåt"-stress). Också påverkad av att jag drömde att jag hade en metallplatta i ena benet, och fick halta fram. Bland annat i en slags lagerlokal där konstnärer höll till och jag råkade snoka lite för mycket och blev jagad av H som fick fast mig och skällde ut mig medan min metallplatta i benet värkte som attan.
2. Panik på tunnelbanan.
3. Ett visst sömnigt lugn på bussen till Arlanda. En man vid namn Roffe satt bredvid mig och snackade golf. Han skulle spela golf i Egypten med sin sambo. Han uttalade "resort" på ett roligt vis. Som "rizårt".
4. Gråt på Arlanda. Dock lugnad av att prova krämer och "surfa".
Kommande stadier:
5. Trötthet på planet. Följt av...
6. Gråt och förtvivlan på planet ("Jag är ensammast i hela världen!")
7. Visst lugn.
8. Leende och förväntansfull ankomst till Tokyo.
1. Förtvivlan hemma (varvat med "jag är säker på att jag glömt nåt"-stress). Också påverkad av att jag drömde att jag hade en metallplatta i ena benet, och fick halta fram. Bland annat i en slags lagerlokal där konstnärer höll till och jag råkade snoka lite för mycket och blev jagad av H som fick fast mig och skällde ut mig medan min metallplatta i benet värkte som attan.
2. Panik på tunnelbanan.
3. Ett visst sömnigt lugn på bussen till Arlanda. En man vid namn Roffe satt bredvid mig och snackade golf. Han skulle spela golf i Egypten med sin sambo. Han uttalade "resort" på ett roligt vis. Som "rizårt".
4. Gråt på Arlanda. Dock lugnad av att prova krämer och "surfa".
Kommande stadier:
5. Trötthet på planet. Följt av...
6. Gråt och förtvivlan på planet ("Jag är ensammast i hela världen!")
7. Visst lugn.
8. Leende och förväntansfull ankomst till Tokyo.
fredag 21 december 2007
Det här är jag på semester
Det här är jag.
Jag dricker slushee i Venedig.
Jag är på semester.
Så här glad blir man på semester.
Men det är alltid samma visa. Det är dagen innan jag ska resa och jag är grinfärdig och vill ringa alla jag känner "en sista gång" för jag tror att jag ska vara borta för evigt, och jag börjar tänka om det var "rätt beslut" att köpa en biljett till Tokyo och allt sånt.
Det slår aldrig fel. Dagen innan resan blir det ångest. När man väl kommer fram blir det slushee och en fånigt leende.
Men än är vi inte där, nej, vi ska pinas lite först. Dumma hjärna.
Just nu har jag skrivit en lista på fem starka anledningar till att inte ringa upp vissa personer och böla i luren och be att få säga några väl valda ord innan jag stiger på planet jag kanske eller kanske inte kommer att återvända från. "Jag vill att du ska veta att jag...."
En av anlendingarna är "Men du blir ju alltid så här dagen innan du ska resa".
Kom igen nu: Slushee.
Måste tänka på slusheen i Venedig istället. Finns det någon moralstärkande och ryggdunkande film man kan se mot sånt här?
onsdag 19 december 2007
Kent och Frank och dom
Ett gammalt skämt som kretsen kring min kompis Erik körde med förut var att Bo Kasper skulle kunna göra en låt som heter "Jag vill att det ska funka/mellan dig och mellan mig".
Jag vet inte, men det var roligt då i alla fall. När Bo Kaspers var stora.
Jag gillar inte Kent, men visst skulle de kunna ha en låt som hette "Du är av en annan sort"?
Leo kom precis på det under en msn-konversation med mig.
leo: får man lön på fredag?
leo: iomed julhelg?
cahai: det borde man ju få inom rimlighetens alla gränser
cahai: inte för att jag får "lön" på det viset du menar när du talar om "lön"
leo: du är av en annan sort
leo: det låter som en kentlåt
cahai: men verkligen
leo: då kommer jag vara wealthy
leo: tre innestående "påläggslöner" á typ sextusen plus en grundlön
leo: då ska white man få
cahai: du kommer ju göra nåt skitdumt och spontant som att köpa en skinnväst sen bah "jag kan göra vad fan jag vill, jag är rik!" och bah bränna skiten på champagne och räkor på finlandsfärja
leo: jamen det är ju det jag vill men jag gör inget sånt bara 100 kr här och 100 kr där
leo: funderar dock på ett par dr martens kängor
leo: för första gången testa ny mark. lämna gympapjucken bakom mig
leo: eller måste man vara nazist för såna?
cahai: nej, bara gymnasist
Mitt liv som lyxlirare
Resestress, resestress, resestress. Det är idag den infinner sig. Allt som ska göras, alla man lovat fika med, all mat i kylen man hade tänkt kalasa på i veckan (ja, det kan ses som ett litet problem men alla som sett volymen på min kyl borde kunan känna med mig).
Det är Japan som hägrar. Jag har köpt guidebok och läselektyr; Chuck Klosterman. På någons (hej, Nanci!) ihärdiga begäran. Vad mer behöver jag för att inte sitta på flygplatsen och grina som jag brukar och tänka att det är synd om mig, att planet kommer störta och jag är ensammast i världen. Allt på en gång.
Tills jag kommer fram till min destination och plötsligt tycker att allt är en dröm och jag är världens glassigaste typ som får resa till exotiska platser i tjänsten, eller bara för att jag kan medan andra måste vänta tills semestern.
(Given kommentar: "Du behöver en reality check, det är vad du behöver". Jag besparar alla lustigkurrar där ute den kommentaren)
tisdag 18 december 2007
Brian Emo
Att inte filmskaparna gör fler emofilmer. Nu har jag varit på söder och ännu en gång tvingats ta stora kliv över grupper av emokids som sitter tillsammans på gatan. Jag tror inte att det är jag som är mossig, jag tror verkligen att de blivit flera denna vecka.
En trend som filmskapare världen över borde ta till sig.
Just nu finns det liksom bara en emoregissör; Tim Burton. Och mesta möjliga emofilmen Sweeney Todd går upp nästa år (pax för att inte gå på premiären, och trängas bland tonåringar med skärsår). Men det borde finnas fler. Det borde vara dags för en uppföljare till Interview with a Vampire. Man borde köra Edward Scissorhands i 3D. Det finns just nu en fet lucka i filmbranschen som bara väntar på att fyllas. Emokidsen gör dessutom allt i grupp så räkna med horder som skulle sega sig fram till Skandia om man bara hade vett att nischa sig.
Dock borde man också visa En familj som andra för att visa kidsen att det finns alternativ.
Julmust, it's a must!
1. Var på stan med vännen K. Pernilla August går förbi. Vännen säger, exalterat "Såg du? Det var Star Wars mamma!"
2. Jag säger "Jag har gått med i en klubb på Facebook som du borde gilla! Den heter I Vantör tills vi dör!"
Vännen, inte entusiastisk: "Ja..ha..."
Jag: "Men det är ju superbra ju, du måste gå med!"
Vännen: "Vad hette den?"
Jag: "I Vantör tills vi dör!"
Vänner: "Mmm..."
Tystnad.
Vännen: "Men vem är den där Ivan Tör då?"
2. Jag säger "Jag har gått med i en klubb på Facebook som du borde gilla! Den heter I Vantör tills vi dör!"
Vännen, inte entusiastisk: "Ja..ha..."
Jag: "Men det är ju superbra ju, du måste gå med!"
Vännen: "Vad hette den?"
Jag: "I Vantör tills vi dör!"
Vänner: "Mmm..."
Tystnad.
Vännen: "Men vem är den där Ivan Tör då?"
måndag 17 december 2007
St. Emos Fire
Vad är grejen med alla emo-kids som plötsligt poppat upp i stan? Eller har de funnits där länge? Just idag tyckte jag mig se ovanligt många. Tycker de om kyla? De tycker i alla fall om att sitta ned på marken, tillsammans, i grupp precis som lemurer.
En gång hörde jag Ronny Svensson, filmmannen med guldtand, säga att han hade en "emodotter".
Jag tyckte det var fint. Som en pappa som liksom fattat dotterns stil. "Jag har en synthdotter", "Jag har en gothdotter".
Men nu börjar jag undra om det där med emo är så bra egentligen. Alla tonåringar mår ju dåligt och skriver dikter om ensamhet, och kanske är det fint att det finns en slags livsstil där man inte försöker ta sig ur det hela utan tvärtom omfamnar ingen-förstår-mig-tiden?
Men alla har rätt till en riktigt jobbig tonårstid. Jobbigt att vara deprimerad sextonåring och alla bah "Men Gud vad du är emo".
Facebook har räddat mig från skammen!
Försökte värva medlemmar till min Facebook-grupp (Vi som lärt oss den hårda vägen att känslig info inte ska skickas digitalt) över glöggen igår men det gick inte bra. "Jag har inte gjort bort mig som du har" var ursäkten.
Men hallå, man kan vara stödmedlem ju!
På gruppens hemsida kan man bikta sig och skriva om När Det Gick Fel. Det har jag gjort. Det där olyckliga sms:et som hamnade hos fel person. Det där mailet som gick till chefen. Och så vidare. Bli stödmedlem och ta del av guldgruvan. Bli medlem och låt dina inre demoner släppas fria, du kommer må så mycket bättre. Se på mig, jag borde egentligen bo under en sten och absolut inte visa mig offentligt efter diverse missöden men Facebook har räddat mig från skammen, och det är potentiella stödmedlemmar (som du) som står för den bedriften.
Men hallå, man kan vara stödmedlem ju!
På gruppens hemsida kan man bikta sig och skriva om När Det Gick Fel. Det har jag gjort. Det där olyckliga sms:et som hamnade hos fel person. Det där mailet som gick till chefen. Och så vidare. Bli stödmedlem och ta del av guldgruvan. Bli medlem och låt dina inre demoner släppas fria, du kommer må så mycket bättre. Se på mig, jag borde egentligen bo under en sten och absolut inte visa mig offentligt efter diverse missöden men Facebook har räddat mig från skammen, och det är potentiella stödmedlemmar (som du) som står för den bedriften.
söndag 16 december 2007
Upptäcksfärden fortsätter
Herregud, det finns ju vaniljglögg också. Idag är det glöggdags igen. Jag kommer att ha med mig en riktigt exotisk sak i form av lingonglögg, vilket var en födelsedagspresent. Jag har självklart en röd, stickad tröja på mig. Jag tycker inte att man ska se ned på sånt. Minns att såna här glöggkvällar med före detta kollegor är det närmaste jag kommer firmafester, och då tycker jag att man ska köra hela racet. Jag är ju lätt sekreterartypen som gör allting lite för mycket. Har med mig present till värdfolket, en fet chokladkaka som blev över sedan födelsedagskalaset, och ett glatt humör.
Och min röda, stickade tröja.
Hade jag varit man hade jag haft julslips. En med julgranskulor eller tomtar på. Kan jag hjälpa att jag inte är anställd? Jo, det kan jag ju men i alla fall. Rent retoriskt.
Jag har ett par örhängen som ser ut som julgranskulor. Men jag har också, tack och lov, ett visst sinne för när saker och ting går för långt.
lördag 15 december 2007
It's Hard to be a Saint in the City
En fråga har uppstått. Vad betyder en "poke" på Facebook egentligen? Vissa hävdar att det har sexuella anspelningar. Stämmer det?
fredag 14 december 2007
Önskelista
1. En lemur. Det fluffigaste och skönaste djuret.
2. Syndernas förlåtelse.
3. En bergsprängare. Eller boombox. Eller vad de nu kallas nu för tiden. En grej man spelar musik på i köket, med andra ord.
4. En nördig musikkille, gärna med Clark Kent-glasögon, som kan hjälpa mig vinna Pop Quiz på Pet Sounds Bar i februari. Den som vinner får nämligen konstruera quizzet kommande gång, och att konstruera ett quiz tilltalar mig oerhört.
5. När Harry mötte Sally på DVD.
6. Ett gökur.
7. Bättre rankning på det där Compare People på Facebook. I detta nu har noll av fem röstat fram mig som "sötast". Det är knäckande. Noll av fem!
8. Lakan av 100% egyptisk bomull. Har hört att man sover som en liten koala på ett sånt.
9. Kärleksfulla sms som rör mig till tårar.
Ett stort, svart hål
Ingen glöggfylla igår. Inte heller popquiz i riktig bemärkelse. Vi var visserligen där och skådade alla glasögonprydda män med dålig hållning, och vi gjorde vårt bästa att pricka in de rätta svaren, men vi var utom tävlan.
Det finns stora luckor av musikkunskap hos mig och Linnea. Tills nästa popquiz måste vi rekrytera någon ung man utan socialt liv, och med vissa autistiska förmågor. Jag kunde saker som "The Kinks", "REM", "Tears for Fears" och "Scott Walker". Gammalt stuff och åttiotalsband, med andra ord.
Linnea satte "ABBA", "Britney Spears" och "Maxi Priest". Sköna nittiotalsdängor och kommersiell radiomusik.
Att vi behöver en kompletterande medlem i vårt popquizlag står ganska klart. Frivilliga kan anmäla sig på mailadressen längst upp till höger.
Det finns stora luckor av musikkunskap hos mig och Linnea. Tills nästa popquiz måste vi rekrytera någon ung man utan socialt liv, och med vissa autistiska förmågor. Jag kunde saker som "The Kinks", "REM", "Tears for Fears" och "Scott Walker". Gammalt stuff och åttiotalsband, med andra ord.
Linnea satte "ABBA", "Britney Spears" och "Maxi Priest". Sköna nittiotalsdängor och kommersiell radiomusik.
Att vi behöver en kompletterande medlem i vårt popquizlag står ganska klart. Frivilliga kan anmäla sig på mailadressen längst upp till höger.
torsdag 13 december 2007
2008 blir upptäckternas år!
Jag blir alldeles exalterad över alla dessa nya upptäckter. Grabbkomedier är roliga och benvärmare värmer faktiskt benen! Vad nu, liksom?
Jo. Här är senaste nytt. Jag hade faktiskt ingen aning om att man dricker glögg med rött eller vitt vin! Vitvinsglögg? Who knew?
Men upptäckterna kring glögg stannar inte där. Jag har också upptäckt att glögg med alkohol faktiskt smakar bra. Jag har hittills alltid druckit saftvarianten och dissat vuxenglöggen. Men i förrgår hade jag inget val, det fanns bara alkoglögg. Och hör och häpna - jag gillade den!
Nu ska jag på glöggkväll hos Bon-Anders, Klas E och Sam. Hur ska det gå? Med tanke på min superlåga alkoholtröskel så kommer jag dricka mig berusad på Blossa. Vackert.
Juleljus
Vad är det för vits med att fira Lucia när man varken får kontorsglögg eller bära pepparkaksgubbedräkt? Frilanslivet är ingen dans på rosor dagar som denna.
Och ingen chef har jag heller som kan bjuda mig på julbord.
Och ingen chef har jag heller som kan bjuda mig på julbord.
Ett bekännande
Annars är veckans mest förvånande upptäckt att Old School är ganska kul, trots allt. Alltså mycket kul.
Alltså pinsamt rolig, speciellt efter att jag hållt fanan högt och sagt att grabbhumor verkligen inte är min grej. Man kan säkert hävda att Luke Wilson trots allt är "min grej", om man vill försvara mig, och att jag faktiskt såg filmen strax efter midnatt, i ett halvtrött och totalt hjärnslött läge.
Men jag är förvånad. Verkligen. Inte bara ett skratt utan regelbundna attacker. Och här har jag gått och hävdat att grabbkomedier är likställda med svenska ungdomsfilmer i uselhet ungefär.
Tecken på mognad: jag vågar erkänna mina misstag.
Redaktionsmöte
Var på redaktionsmöte. Jag är skittrött. Hälsar på "nya killen" med ett "Hej, är det du som är nya filmkillen...eller vänta lite, det är ju jag som är filmkillen. Du är spelkillen. Fast jag är inte någon kille alls."
Snyggt.
Jag behöver sömn.
Snyggt.
Jag behöver sömn.
onsdag 12 december 2007
Folkligheten bär korsett och kostar pengar
Var på PUB. De har ju svidat om så mycket. Hela övervåningen känns som ett exklusivt utlandsvaruhus. Men en konstig grej är plan två.
Å ena sidan keffa dambutiker med tantnamn som "Pagelle" och "Nicole", samt Hagengrens guld.
Å andra sidan, precis vid rulltrappan, ett nyöppnat Ooups!, alltså en sexaffär light. Leksaker och sånt, ja, men också underkläder, Dita von Teese-böcker och en välsydd sjuksköterskedräkt.
På PUB!?! Folklighetens högborg?!
Inget illustrerar krocken mellan tantfolkligheten och denna nyetablerade fräckhipsterinriktning som detta; precis vid rulltrapporna finns en skyltdocka i svarta, genomskinliga underkläder i rysch-pysch. Bredvid henne, på en slags divan, ligger en annan underklädesklädd skyltdocka dekadent och lockande, med en fjäder i handen och en kinky ögonmask. Bredvid den, i sin tur, finns en rokokoliknande fåtölj, i samma stil som divanen. Där hade en gammal gubbe, sisådär sjuttio plus, satt sig för att ta igen sig lite. Kanske var frun inne på Pigall eller Pagelle och kollade på en stickad tröja med julgranskulor på.
Gubben satt där, mitt i ruschen, bredvid de lättklädda och utmanande skyltdockorna. Sverige av idag, tänkte jag på ett Jonas Gardell-vis. Sverige av idag.
Å ena sidan keffa dambutiker med tantnamn som "Pagelle" och "Nicole", samt Hagengrens guld.
Å andra sidan, precis vid rulltrappan, ett nyöppnat Ooups!, alltså en sexaffär light. Leksaker och sånt, ja, men också underkläder, Dita von Teese-böcker och en välsydd sjuksköterskedräkt.
På PUB!?! Folklighetens högborg?!
Inget illustrerar krocken mellan tantfolkligheten och denna nyetablerade fräckhipsterinriktning som detta; precis vid rulltrapporna finns en skyltdocka i svarta, genomskinliga underkläder i rysch-pysch. Bredvid henne, på en slags divan, ligger en annan underklädesklädd skyltdocka dekadent och lockande, med en fjäder i handen och en kinky ögonmask. Bredvid den, i sin tur, finns en rokokoliknande fåtölj, i samma stil som divanen. Där hade en gammal gubbe, sisådär sjuttio plus, satt sig för att ta igen sig lite. Kanske var frun inne på Pigall eller Pagelle och kollade på en stickad tröja med julgranskulor på.
Gubben satt där, mitt i ruschen, bredvid de lättklädda och utmanande skyltdockorna. Sverige av idag, tänkte jag på ett Jonas Gardell-vis. Sverige av idag.
måndag 10 december 2007
"Vännen"
Min vän är hemma från en weekend i Berlin. Han säger saker som "adult playground", "Dark rooms" och "glory holes". Han är alltså svensk och svensktalande men det är tydligen internationella saker det där.
Med på resan hade han en skön parlör från 1988. Fraserna fascinerar. Men sa man verkligen saker som "Kan ni telegrafera mitt bankkontor i Stockholm, tack" och "Ingen läggningsvätska, tack" för tjugo år sedan? Känns som om den sortens meningar härstammar från trettiotalet.
Gillar också, under kapitlet "Nya vänner och bekanta" frasen "Tillåt mig presentera er för min goda vän".
Sa folk så när jag var tolv år verkligen?
"Ge mig Hamburg 12345" gillar jag också, liksom "Var kan jag hitta läderbyxor från Bayern?"
Idag ska jag äta på en sylta igen. Jag tänker fråga "Har ni några lokala specialitér", eftersom det är en mening som används alldeles för sällan.
söndag 9 december 2007
Att äta middag på en sylta
Generellt gillar jag syltor. Inte sunkställen, men syltor. Där servitrisen är lite för gammal, menyn likaså och inredningen taffligt och oengagerat ihopsatt. Men där stammisarna trivs för att de får stora portioner och ölgubbarna sitter i ett hörn och skrålar.
Jag var på ett ställe igår. Inte sylta, men närapå. Man försökte köra nåt slags diffust sydamerikanskt tema med inkamasker på väggen och ryggbiff på menyn. Tandpetarna stod i en inkagubbe av plast, i miniformat. Menyn var en orgie i felstavningar och särskrivningar vilket fick mig och mitt sällskap att allvarligt fundera på att starta en förening som hjälper restauranger att korrläsa menyer.
Vi skulle inte ta mycket betalt, bara en varmrätt med dryck. Mestadels skulle vi göra det av altruistiska skäl. Och för att vi får ont i ögonen av "Ost gratinerad biff med oliv röra serverad med guccamole".
Eller, vissa får ont i ögonen, jag får ont i hjärtat. Jag tänker att det är en grej som hade kunnat förhindras så lätt, och så hade restaurangen sluppit sjunka till sylta-nivå och blivit utskrattad bakom ryggen.
Kontakta oss! Kontakta mig! Min mailadress står uppe i högra hörnet. Jag korrläser din meny mot den anspråkslösa betalningen av en måltid. Det är för allas bästa, faktiskt. Win-win.
Jag var på ett ställe igår. Inte sylta, men närapå. Man försökte köra nåt slags diffust sydamerikanskt tema med inkamasker på väggen och ryggbiff på menyn. Tandpetarna stod i en inkagubbe av plast, i miniformat. Menyn var en orgie i felstavningar och särskrivningar vilket fick mig och mitt sällskap att allvarligt fundera på att starta en förening som hjälper restauranger att korrläsa menyer.
Vi skulle inte ta mycket betalt, bara en varmrätt med dryck. Mestadels skulle vi göra det av altruistiska skäl. Och för att vi får ont i ögonen av "Ost gratinerad biff med oliv röra serverad med guccamole".
Eller, vissa får ont i ögonen, jag får ont i hjärtat. Jag tänker att det är en grej som hade kunnat förhindras så lätt, och så hade restaurangen sluppit sjunka till sylta-nivå och blivit utskrattad bakom ryggen.
Kontakta oss! Kontakta mig! Min mailadress står uppe i högra hörnet. Jag korrläser din meny mot den anspråkslösa betalningen av en måltid. Det är för allas bästa, faktiskt. Win-win.
lördag 8 december 2007
Digital bo(r)tgöring
Jag har startat en grupp på Facebook som heter Vi som lärt oss den hårda vägen att känslig info inte ska skickas digitalt.
Egentligen ville jag ha ett annat namn. Vi som lärt oss den hårda vägen att det man tror är privat på Facebook inte alltid är det till exempel eller helt enkelt Vi som ständigt gör bort oss på Facebook.
På förekommen anledning, givetvis. Jag är en åsna. Och nu måste jag fly landet. Så jag åker till Tokyo den 22 december för att bli en bättre människa. En som tänker först och agerar sen, till exempel.
Förlåt alla.
Skäl nummer ett till att jag inte ska dricka alkohol
Jag går med Kalle till en födelsedagsfest för Lovisas kompis. Det är kanske trettio pers eller mer där. Det finns karaoke. Jag känner inte födelsedagsbarnet. Bara Kalle och Lovisa. Men ändå blir jag på nåt vis karaokeansvarig och får vara den som knappar in sångerna och ser till att det rullar. Jag dricker som vanligt inte en droppe och ändå är det jag som står där och skriker fram Born in the USA.
Tänk då hur det hade varit om jag hade druckit. Allvarligt. Mitt sinne klarar inte ens tanken. Det är för pinsamt.
Tänk då hur det hade varit om jag hade druckit. Allvarligt. Mitt sinne klarar inte ens tanken. Det är för pinsamt.
fredag 7 december 2007
Tips som inte är ett tips
Den 10-14 januari. Egentligen vill jag inte säga vad som händer. Det är bara för skönt. Men det blir ju Seinfeldhelg på Rica hotel. Med Seinfeldmaraton, och Seinfeldgrejor på menyn, typ sånt de äter i serien.
Låter inte det fantastiskt så säg?
Men glöm att du läste det här. Jag vill hinna få bord. Det kommer bli sjukt populärt. Ju.
Låter inte det fantastiskt så säg?
Men glöm att du läste det här. Jag vill hinna få bord. Det kommer bli sjukt populärt. Ju.
onsdag 5 december 2007
Beträffande romantiska regnfantasier
Ja exakt. Beträffande romantiska regnfantasier så måste Fyra bröllop och en begravning var en av de mest fulländade sådana. Den gick på tv igår.
Tänk att få säga saker som "Regnar det fortfarande, jag var inte medveten om det". Medan mannen i blöt, vit skjorta tar ens ansikte i sina händer och...ja, du vet.
Kom att tänka på en annan sak. Filmskribenter. Jag undrar om filmskribenter är mer eller mindre romantikbenägna än andra människor.
De har ju å ena sidan huvudet fullt av så många romantiska filmscener att en enkel chat up-line inte funkar på dem, liksom. De ser bara bilder av kyssar i regn, någon som springer i kapp med ett rullande tåg och två som rusar genom ett majsfält. De accepterar bara kärlek i form av blixtnedslag.
Eller så är det tvärtom.
Alla dessa filmer om romantik har gjort dem helt immuna. De fäller inte en tår när droskan åker bort i skymningen, i slutet av Återstoden av dagen.
De rycker på axlarna när Hugh Grant, inför en fullsatt konferensspublik, deklarerar att han måste få vara med Julia Roberts i Notting Hill.
De tycker att regn är blött. Det är "bara på film" sånt funkar.
Det finns också en tredje teori. Att deras filmskallar är så fulla av filmkunskaper och namn på regissörer och årtionden att deras sociala förmåga hämmas. De förstår inte när någon subtilt försöker säga dem något i stil med "Skulle du kunna tänka dig..". De fattar inte sånt.
Bjuder man ut dem fattar de inte att det är en dejt, om man inte också spelar Merchant-Ivory-musik i bakgrunden eller möjligen droppar lines från You've Got Mail.
Jag vet inte. Själv tror jag att jag blivit yrkesskadad i stil med version nummer ett. Idag klev jag ut ur tvättstugan med tvättkorgen i högsta hugg och blev förvånad och besviken över att ingen stod där och sa "Hi there. You need help with that? I am Frank, your new neighbour by the way..."
Det enda raka
Jag ska göra det. Jag ska fotografera min jacka och ha en omröstning. Just nu står det 70/30 i diskussionen om huruvida det är en bombarjacka eller inte.
Är detta acceptabelt?
Säger man "strul" nu för tiden? Alltså om någon man "strulat" med. Gör man det? Jag måste få veta.
Italienskan som sa rara saker, till slut
Junkets. Där den högsta koncentrationen av galningar och jobbiga människor i beanies samlas. En av de mest jobbiga någonsin var en italienska. Hon frågade Matt Groening om han tyckte om Snobben. Det är ju "också en tecknad serie".
Jag var arg på henne hela veckan. Men sista dagen sa hon, på sin brutna engelska, att jag var "a real Scarlet Johansson, you really are, I have been watching you, you really are, you are Scarlet Johansson" och i samma sekund förlät jag henne för allt naturligtvis.
Jag är tyvärr inte lik Scarlet. Italienskan snackade skit. Men jag tänker på henne ändå.
Scarlet alltså.
I jul bär det nämligen av till Tokyo igen.
Jag tänker packa iPoden full av mina blandskivor och gå omkring, gärna vilse, under ett genomskinligt paraply och lyssna på lugna låtar om män som inte har något kvar att förlora.
Jag ska åka till Harajuku och känna mig mogen, när ungdomarna drar förbi i sina mangakostymer och sina söta skoluniformer.
Jag ska handla konstiga köksredskap.
Jag ska äta sushi högst upp i en skrapa medan jag tänker "Nu firar de jul därhemma".
Jag ska vila.
Jag ska inte tänka på sånt jag inte bör tänka på.
Jag ska öva trolleritrick.
Jag ska bli lugn.
tisdag 4 december 2007
Missuppfattningar
Det har uppkommit missuppfattningar om mig på senaste tiden. Det stör mig.
1. Min bombarjacka.
Just nu står det 50-50 mellan de två lägren. De som anser att jag har en bombarjacka och de som hävdar att det inte alls är en bombarjacka.
Finns även en liten utbrytargrupp, ledd av Fia Fjelde, som hävdar att mitt favoritplagg kan kallas en "uppdaterad variant".
Jag vet ju mycket väl vad det är jag har på mig. Jag gick i Rågsvedsskolan. Och därmed är frågan besvarad, anser jag.
2. Serial Dating.
Men nej, det är ingenting jag sysslar med alls! I motsats till urban mytologi. Jag har ju alltid hävdat att Charlotte är den bästa i Sex and the City ju! Den enda med lite klass, banne mig. En hopplös romantiker, javisst, men också klar över vad gränsen går.
3. Mitt ursprung.
Högdalen är, som alla vet, mer än bara en fysisk plats. Det är "a state of mind". Jag kommer inte från Högdalen men jag kommer från Högdalen, hänger du med?
Jag är uppvuxen i Hagsätra, gick i Rågsveds högstadium, gick i Farsta gymnasium och fick min första egna lägenhet i Högdalen. See? It is all connected.
4. Min våldsfobi.
Nej, jag kan faktiskt inte förklara hur jag kan se på 24 utan större problem men vägrar se The Wire.
Visdomsord jag glömt. Del ett.
"Originality consists in trying to be like everyone else - and failing"
Genetik
Är det helt fel att titta på någon och tänka "Hans gener skulle jag vilja åt. Vi borde avla barn. Det skulle bli ett genibarn, med ofantliga kunskaper från far och en liten, liten bombarjacka från mor"?
söndag 2 december 2007
Dagen efter men samtidigt samma dag
Jag fyller år alltså. Jag är rörd till tårar. Jag är alltid rörd till tårar. Fan vad jag alltid är rörd till tårar!
Jag lyssnar på folks blandband och rörs.
Och öppnar trevliga små presenter och rörs.
Herregud, kan man gå kurser för sånt här? Om inte annat så går det åt en del mascara för mig eftersom jag grinar så mycket hela tiden. Kanske finns det något yrkesval där denna, min alldeles speciella lilla talang, skulle kunna komma till nytta?
Min mest rörande present: En trollerilåda.
Fatta.
En trollerilåda.
Killen vet vad det handlar om.
Snart är det jag som kör lite spännande mynttrick på ett partaj i din närhet. Och du som gråter av beundran.
The table is about to turn.
Jag lyssnar på folks blandband och rörs.
Och öppnar trevliga små presenter och rörs.
Herregud, kan man gå kurser för sånt här? Om inte annat så går det åt en del mascara för mig eftersom jag grinar så mycket hela tiden. Kanske finns det något yrkesval där denna, min alldeles speciella lilla talang, skulle kunna komma till nytta?
Min mest rörande present: En trollerilåda.
Fatta.
En trollerilåda.
Killen vet vad det handlar om.
Snart är det jag som kör lite spännande mynttrick på ett partaj i din närhet. Och du som gråter av beundran.
The table is about to turn.
Hurra! Hurra! Hurra!
Idag fyller jag år! Grattis till mig. Jag är nu officiellt "thirty-something". Jag kan omöjligen kallas "lovande" längre, om jag nu gjorde det. Men jag borde kunna kallas för "ung trots att hon är i trettioårsåldern" eller nåt sånt.
Hur som helst fyller jag år. Jag har fest. Massor av folk kommer. Det blir fantastiskt. Jag har önskat mig en biljett till Springsteen men det är ju tyvärr en ouppnåelig önskan. Men sanningen är i alla fall denna: jag har vänner. De gillar mig. De vill fira mig. Jag tycker om dem.
Det är fint att fylla år. Jag gillar det. Jag vill göra det oftare.
Och idag har jag sjungit Rio med Duran Duran på Singstar. 2008 kommer bli fantastiskt.
fredag 30 november 2007
Saker jag borde få nåt sorts pris för
1. Skickar i genomsnitt femtio julkort varje december. Har skrivit klart ungefär hälften redan.
2. Gråter i genomsnitt på två hundra av årets trehundrasextiofem dagar.
3. Har i genomsnitt två klockor i varje rum, inklusive badrummet.
4. Är med i ungefär tio välgörenhetsorganisationer. Mitt samvete är enormt.
5. Har försökt återinföra ordet "nalle" istället för mobil i minst ett år nu.
6. Mitt skratt. Högst av alla. Förutom Kennet. Hans skratt är ännu högre.
2. Gråter i genomsnitt på två hundra av årets trehundrasextiofem dagar.
3. Har i genomsnitt två klockor i varje rum, inklusive badrummet.
4. Är med i ungefär tio välgörenhetsorganisationer. Mitt samvete är enormt.
5. Har försökt återinföra ordet "nalle" istället för mobil i minst ett år nu.
6. Mitt skratt. Högst av alla. Förutom Kennet. Hans skratt är ännu högre.
Framtidstrend nummer ett
Såg Todd Haynes I'm Not There i morse. Hamnar med stor säkerhet på nästa års absoluta top fem-lista.
Och jag är ändå inget Dylan-fan.
Mer filmdrömmar
Igår snöade det vilket frammanade en till filmdröm hos mig. Julshopping på Manhattan!
Version ett. Supershopping på Manhattan. Jag och Cusack är glada och håller varann i handen. Vi åker skridskor i Central Park. Han tar emot mig när jag nästan ramlar och så skrattar vi. Hej och hå. Vi är superkära.
Vi dricker varm choklad och han får grädde på överläppen som man får pussa bort och yada yada yada.
Soundtrack: "I've Got My Love to Keep Me Warm" med Dean Martin. Ja, det är en feel good-film.
Tills han säger att han hatar julen. Och jag blir typ "Vaddå hatar julen? Ingen kan väl hata julen".
"Jo, jag hatar den och jag ska resa bort över jul. Jag har väntat med att säga det men jag klarar inte av julen, jag har aldrig gjort det. Jag vet att jag borde fira med dig men det går inte. Jag kan inte göra det. I am so sorry, Caroline. Good bye"
Och där står jag med våra kassar fulla med trevliga julgrejor. Övergiven på Manhattan.
Version två. Jag (som är supersnygg men olycklig) går omkring sakta i ett lyxigt varuhus och känner på dyra presenter, medan folk (i synnerhet par) omkring mig skrattar och har det mysigt och kramas. Jag suckar. Man ser hur olycklig jag är.
Det spelas glad julmusik.
Jag är ensam. Det är jul. Det är sorgligt.
Någon säger plötsligt "Hej". Eller snarare "Hi" eftersom alla romcoms på Manhattan är amerikanska.
Jag kollar upp.
Där står han. Igen.
Publiken vet att han krossat mitt hjärta, men de vet också att vi är menade för varann, så detta är försoningsscenen. Han säger nåt witty i stil med "You know why I hate Christmas?" vilket typ hänvisar till den tidigare scenen.
"You can not celebrate it with anyone, you don't want to get too close", säger jag.
"Because all my Christmases have been lonely. But I realise it does not have to be like that this year. You are all I want for Christmas. Please, Caroline. Forgive me."
"Happy holidays" säger jag.
torsdag 29 november 2007
"Lika som bär"
Det kan inte bara vara jag som anser att Leonard Terfelt, till höger, är sjukt lik Casey Affleck. Kolla planchen för Leo! Kolla bilder från filmen! Kolla filmen! Han är sjukt lik! Så det sa jag till honom.
Jag sa "Hur ofta får du höra att du är lik Casey Affleck?"
Han: "Vem?"
Jag: "Casey Affleck. Du är jättelik honom.
Han: "Första gången jag får höra det faktiskt...Förlåt, jag är så dålig på namn. Vem sa du nu igen?"
Random notes från filmfestivalen, förresten
Såg Control. Hade ytterst låga förväntningar men gillade den. Min enda kritik är att man inte på något sätt lärde känna, eller kom närmare Ian Curtis. Men så slog det mig att det kanske var tanken. Alla vännerna runt omkring honom, managern, Tony Wilson och Curtis fru - alla försökte de nå honom, förstå honom och i viss mån hjälpa honom.
"Ingen älskar dig som jag älskar dig" skriker Deborah och jag känner med henne. Det spelar ingen roll om man älskar, det gör absolut ingen skillnad om objektet i fråga inte är mottaglig.
Så Control var bra.
Rolig bonus är att Curtis lyckas se så jävla snygg ut i taxibrallor och pösig skjorta, genomdräkt av svett. Sånt imponerar naturligtvis stort på mig.
Roligaste filmupplevelsen var Cat People, incestfilm med Natassia Kinski och Malcolm McDowell från 1982. Det är roligt att tänka sig att samma person som gjort Taxi Driver ligger bakom den här sköna 80-talskalkonen. Alla i publiken satt och fnissade. Jag skrattade, som vanligt, högt här och var.
Jag gillade till exempel när Malcolm ska förklara hela grejen med varför han och systern Natassia är hälften människa och hälften panter. Jo, "Sedan tidernas begynnelse har människan offrat sina unga kvinnor till pantrarna".
(När exakt gjorde vi det nu igen?)
Det gjorde att pantrarna så småningom blev människopantrar och Natassia och Malcolm är de sista i sitt slag. De måste därför ligga med varandra. För att föra rasen vidare. Och bara för att klargöra: de är alltså bror och syster.
Ja, en underbar filmupplevelse som sagt.
Annars var min bästa film på festivalen helt otippat Rocket Science, en fin liten high school-film om en liten stammande gosse, hans kontrollfreakiga "object of affection" och det här med att tonårskärleken är en så stark kraft att man gör precis vad som helst. Som att gå med i skolans debattlag fast man har grova talfel.
"Det är antingen kärlek eller hämndlust jag känner, jag vet inte vilket. Men vad det än är fick det mig att kasta en cello genom ett fönster".
onsdag 28 november 2007
OCD är din vän
Idag har jag bakat världens största berg av chokladmuffins (som Roni säger är cupcakes), en pyramid av chokladbollar, en hel bricka full av brownies och en annan med en hög chocolate chip cookies tillsammans med Roni.
Har jag ADHD? Eller kanske OCD? (Obsessive Compulsive Disorder) Eller är jag bara galen i att baka och köra housewifestilen?
Vet inte. Spelar antagligen ingen roll för i vilket fall som helst ser mitt kök ut som en chokladfabrik (och luktar därtill) och det kan ju inte vara fel.
Eftersom Roni är likadan var dagen ett under av organisation och effektivitet. Vi hade förkläden på oss båda två. Fantastiskt. Roni gjorde den största smet jag sett, det var säkert tre liter chokladröra. Vi stod och stirrade på den ett tag tills vi resonerade fram det absolut bästa sättet att föra över smeten i formerna. Sedan nickade vi tyst och skred till verket. Jag hällde, Roni observerade och då och då räckte vi varandra redskap under tystnad, precis som kirurger.
Sked, tack!
Pappersform, tack!
Och inte en droppe smet gick till spillo. Vi kände oss nöjda. Kändes som om vi hade uträttat någonting.
När sista cupcaken sedan kom ut ur ugnen stod vi bara och beundrade vårt chokladberg i flera minuter. Så vackert.
Ibland är OCD din allra, allra bästa vän tänkte jag och fick en tår i ögonvrån.
"Just hear me out"
Kommer jag någonsin vara en sån som gör det rätta, går ifrån situationen och sedan blir ikappsprungen av någon kille i regnet som säger "Vänta! Vänta!"?
Nej. Det tror jag inte.
Ibland när jag går hem, och det är mörkt ute, kommer en fantasi över mig. Att killen från filmen (oftast filmen i mitt huvud, den jag är med i) står och väntar på mig i porten. Han älskar mig fortfarande. Eller så vill han be om förlåtelse eller nåt. Spelar ingen roll. Bara grejen med att han står och väntar. Det är en slags fantasi jag har. Kanske min allra mest förekommande fantasi.
Och av den anledningen skulle jag vilja vara med i en film. Inte för att bli känd eller stjärna eller för att jag har skådespelardrömmar som ligger på lut. Utan för att kunna låtsas att romcom-killen (som ser ut lite som John Cusack kanske, eller Ron Livingston) står och väntar på mig i porten.
tisdag 27 november 2007
Dina bäst spenderade 69 spänn
I nya Bon, som precis kommit från pressarna, finns två långa texter av mig med. En om det magiska slottet i LA, och en om Jason Reitman. Vars film Juno för övrigt vann publikpriset på filmfestivalen.
Det finns en bild på mig på medarbetarsidan också.
Saker jag är riktigt, riktigt dålig på
1. Att ta det lugnt
2. Inte gråta
3. Att tala bebisspråk med barn och hundar
4. Mingla
5. Klä mig snyggt och elegant
2. Inte gråta
3. Att tala bebisspråk med barn och hundar
4. Mingla
5. Klä mig snyggt och elegant
lördag 24 november 2007
"Imitation är den främsta formen av smicker"
Jag har blivit imiterad många gånger. Jag vet inte om det är "den främsta formen av smicker". Den kostigaste imitationen går så här:
"Ooooh, se på mig, jag är en viktoriansk daaaam. Oooooh"
Är det smickrande verkligen? Tror inte det.
Den grejen som brukar härmas mest är dock mitt skratt, och igår blev jag än en gång medveten om att jag har ett riktigt mongoskratt. Det märks givetvis allra tydligast på bio, och igår såg jag två filmer.
Det är ett högt skratt, för det första. Lite mobbaraktigt. Total bully. Verkligen HA! HA! HA!
Det lägger sig över alla ljud i salongen, flyter ovanför biopublikens dova, simultanfniss. Jag märkte det igår igen. För kanske hundrade gången i ordningen. Mest när det var grejor som jag skrattade åt och ingen annan.
Så om det är smicker, vilket jag betvivlar, så tackar jag. Men till alla imitatörer där ute vill jag säga att jag först och främst förstår varför man vill imitera mig genom mitt HA! HA! HA!. Jag vill säga att jag förstår er. Jag hatar er inte. Jag är heller inte sårad. Jag sympatiserar med er. Kände jag inte mig själv skulle jag också härma mitt skratt bakom min rygg. Det är helt okej. Fortsätt ni bara.
"Ooooh, se på mig, jag är en viktoriansk daaaam. Oooooh"
Är det smickrande verkligen? Tror inte det.
Den grejen som brukar härmas mest är dock mitt skratt, och igår blev jag än en gång medveten om att jag har ett riktigt mongoskratt. Det märks givetvis allra tydligast på bio, och igår såg jag två filmer.
Det är ett högt skratt, för det första. Lite mobbaraktigt. Total bully. Verkligen HA! HA! HA!
Det lägger sig över alla ljud i salongen, flyter ovanför biopublikens dova, simultanfniss. Jag märkte det igår igen. För kanske hundrade gången i ordningen. Mest när det var grejor som jag skrattade åt och ingen annan.
Så om det är smicker, vilket jag betvivlar, så tackar jag. Men till alla imitatörer där ute vill jag säga att jag först och främst förstår varför man vill imitera mig genom mitt HA! HA! HA!. Jag vill säga att jag förstår er. Jag hatar er inte. Jag är heller inte sårad. Jag sympatiserar med er. Kände jag inte mig själv skulle jag också härma mitt skratt bakom min rygg. Det är helt okej. Fortsätt ni bara.
The State Within
Min lägenhet är emot mig. Den är passivt-aggresiv mot mig.
Vattenkokaren är värst. Det är ledaren. Vi utför en ständig, tyst kamp varje morgon. Jag fyller honom med vatten och säger åt honom att jobba. Han svarar med att flippa upp locket, som om han gav mig fucking fingret. Jag smashar honom i fejan, trycker ned locket på honom. Locket åker upp igen så vattnet inte kokar klart. Jag stänger locket och stirrar. Vattnet kokar. Jag vänder mig om och locket åker upp igen. Det är krig.
Samma med brödrosten. Åker upp hela tiden. Vägrar rosta klart. Får ta till våld. Det gillar den, den jäveln. Så bränner han mitt bröd som hämnd.
Duschen växlar mellan varmt och kallt och garvar mig rakt i ansiktet. Jag svarar med att skruva åt munstycket på honom så han inte kan säga ett ord. This is war!
Men i natt mobilierade de sig allihop, och tog ut sin hittills värsta hämnd genom att låta en hylla ramla ned.
Svin. Jag svarar med att sparka sönder den såklart.
Vattenkokaren är värst. Det är ledaren. Vi utför en ständig, tyst kamp varje morgon. Jag fyller honom med vatten och säger åt honom att jobba. Han svarar med att flippa upp locket, som om han gav mig fucking fingret. Jag smashar honom i fejan, trycker ned locket på honom. Locket åker upp igen så vattnet inte kokar klart. Jag stänger locket och stirrar. Vattnet kokar. Jag vänder mig om och locket åker upp igen. Det är krig.
Samma med brödrosten. Åker upp hela tiden. Vägrar rosta klart. Får ta till våld. Det gillar den, den jäveln. Så bränner han mitt bröd som hämnd.
Duschen växlar mellan varmt och kallt och garvar mig rakt i ansiktet. Jag svarar med att skruva åt munstycket på honom så han inte kan säga ett ord. This is war!
Men i natt mobilierade de sig allihop, och tog ut sin hittills värsta hämnd genom att låta en hylla ramla ned.
Svin. Jag svarar med att sparka sönder den såklart.
torsdag 22 november 2007
Alla dessa högtider
"Har du börjat julpynta ännu då?" frågade frisören som fägade mitt hår idag.
(En parantes bara: var färgar man håret bäst? Hur många bilder och foton jag än tar med till frisören blir det ändå aldrig den färg jag vill ha. Jag brukar säga "samma färg som kolasås" och så får jag en hårfärg i apelsinnyans)
Jul. Ja, det är väl en okej högtid antar jag. Men Halloween blir jag bara irriterad på. Och alla hjärtans dag, det är kanske den mest irriterande "högtidsdagen".
Jag undrar varför man inte har en dag som firar vänskapens band istället. En dag då man skickar kort till sina vänner och talar om hur mycket man tycker om dem. Eller presenter. Vänskapens dag.
"Varje dag är vänskapens dag" säger säkert någon varm och trevlig person i kofta och tofflor.
Nej, det är det verkligen inte, säger jag. Vissa dagar får man ta skit från sina vänner, vissa dagar är man den på andra sidan luren som måste trösta någon som gråter och andra dagar är det man själv som ringer "Vad-ska-jag-göra"-samtal tre på natten. Då är det inte läge för vänskapliga ömhetsbevis.
Jag såg nyss Superbad. Det kanske har nåt med Vänskapens dag att göra. Men alltså, verkligen. När ska vi fira nåt som verkligen betyder nåt. Halloween, my ass.
Insikter
Jag börjar fatta saker. Jag ser grejor. Helt plötsligt bah "Aaaah...okej." Det har att göra med att jag läser böcker, målar, är jätteledig och tillbringar mesta tiden i ett meditativt stadium.
Jag sätter på musik, som får mig att nicka och tänka "Ah, men det är sant." Det är meditativt.
Som "Everyday is like Christmas Day without You, it's cold and there's nothing to do" (EBTG)
Som "How can you miss my lovin' when you never needed it" (Love) och andra banala sanningar.
Plus att jag är sist i hela världen med att höra Calexico.
Jag behöver blandband. Gör blandband åt mig! Varför är det så svårt att få tag i ett hyggligt blandband nu för tiden? Förr fick man ju blandband lika ofta som en förkylning. Man fick truga på folks ens ihopsamlade låtar. Men nu få man tigga. Jag behöver ett blandband.
Ett som jag kan lyssna på medan jag målar, helst. Just nu har jag återgått till att måla på väggen. Jag målade skitmycket på väggen förut. Man tror att det är en slags förstörelse. Folk som ser det blir rädda. Men det är faktiskt bara att sudda ut, om det är blyerts, eller måla över.
Just nu målar jag porträtt av tuffa tjejer. Jag har gjort Nancy Sinatra och Dolly. Jag ska göra Lauren Bacall också.
De ska påminna mig om att man inte ska ställa upp på att bli förminskad och förnedrad. De ska påminna mig och att vara tuff.
Att reduceras till att stå på knä och be någon att få tillbringa tid i dennes närhet är bara mongo. Att förminskas, och att bli den som säger "Vad du vill. När du vill" får inte hända. Mer.
onsdag 21 november 2007
You Da Bomb!
Jag har köpt en bombarjacka. Jag tycker i alla fall att det är en bombarjacka. Okej, inget huliganmärke utan värsta Swedish design catwalkmärket Göran Sundberg. Men visst kan det väl vara en äkta förortsbombarjacka för det? Eller?
Vissa skeptiker har höjt rösten (i min närvaro) och påstått att catwalk och förortsbombar inte kan gå hand i hand. Att det är som när punken blev haute couture och i samma stund lade sig ned och dog.
Jag kallar det bombarjacka. Jag har sett den bäras med mjukisbyxor och gympadojor. Jag tycker den är skittuff. Leve min nya jacka.
tisdag 20 november 2007
Den skuldbelagda njutningen
Den här bilden kom upp när jag sökte på "guilty pleasure". Ja, varför inte. Men jag önskar att mina hemliga njutningar var lika eleganta och stilfulla som damens. Guilty pleasures är sällan vackra. Det är ju det. De är fula, det är därför vi smusslar med dem. Att äta cheddarost framför Hem till gården, till exempel. Eller att läsa Grottbjörnens folk på något slags allvar.
Jag fabulerar lite nu. Inget av det där stämmer in på mig. Även om jag verkligen, verkligen saknar B-såpan Sunset Beach.
Det finns guilty pleasure-filmer. Så finns det vanliga, hederliga guilty pleasures. jag försöker mörka mitt, jag brukar inte låtsas om det när det kommer på tal. Men jag konsumerar en sjukt mängd glossy tjejtidningar, gärna utländska, som alltid står under pinsamma "Women's Interests" på flygplatser.
Jag har alltid en stor hög hemma som jag försöker gömma, "städa bort" eller helt enkelt maskera genom att lägga dit några gamla samhällsmedvetna tidningar eller någon Vanity Fair.
Man kan helt enkelt inte läsa skiten. Och ändå plöjer jag artiklar som "How to Look Good in bed", "Make the Mini Work for You!" och "Amazing proposals" som om det inte fanns någon morgondag.
Guilty pleasures. Jag tror det är okej. Det vore värre om jag slutade skämmas och tyckte det var helt okej att läsa "What Your Man Wants You To Known About Sex" innan sängdags.
söndag 18 november 2007
Den förbjudna frukten
Det finns filmer man inte får gilla. De är för sentimentala, de är för svenniga, de är helt enkelt för usla.
Man får inte gilla dem. "Guilty pleasure" kallas det. Filmerna man måste se i smyg, och ursäkta sig för om man blir påkommen med att ha dem framme.
Jag vill uppmana alla att träda fram och erkänna sina "guilty pleasures". Gärna med motivering. Därför att tillsammans kan vi då få fram en lite finare bild av mänskligheten. Vi är kanske inte så hårda och komplexa som vi tror, eller vill tro. Vi har också simpla känslor, såsom glädje, längtan och sorg. Det finns vissa filmer som stimulerar dessa känslor hos oss, fast vi vill inte erkänna det.
Jag vet en film som får mig att känna både musikglädje, hjärtesorg och lycka. Min förbjudna film heter Grease. Många kallar den skräp. Jag säger inte emot dem. Men jag tycker om den. Jag blir glad av att se fyrtioåringar spela gymnasieelever, sjunga trallvänliga sånger och agera banalt.
Jag gillar också budskapet: Det bor en tuff tjej i spandex i oss alla.
lördag 17 november 2007
Kvällen då allt blev luddigt
Den här mannen måste vara trevligast i Hollywood. Och jag gissar det därför att jag åt middag med honom igår. Han har också en galet snäll flickvän. Jag vet det för att hon och jag delade stol.
Jag var bjuden på en galen middag igår kväll.
Jag satte mig med två män som gjort indierullen Hannah takes the Stairs. De var snälla. Kent Osborne, som spelar med i filmen, skriver också manus till Spongebob Squarepants. Han reciterade också sina fem repliker i filmen School Ties, hans största framgång i filmvärlden hittills. "Jag säger 'Men borde vi inte...' men där blir jag avbruten av Ben Affleck".
Bredvid mig satt en skäggig man i glasögon. Han hette Patrick White och är på festivalen med en knasig skräckfilm med Robert Englund. Den heter Jack Brooks: Monster Slayer. Han kallade Toronto Filmfestival för "en bunt kuksugare", eftersom de inte accepterade hans film men sedan ändrade han sig och sa att det var en fin festival.
Nå.
Nu till det viktiga. Wes Anderson var där. Han var både social och asocial på samma gång. Han pratade artigt med alla som ville, men helst ville han gulla med sin art school-brud. Vid ett tillfälle, sent på kvällen, efter x antar drinkar, tog han henne diskret på bröstet. Hon protesterade inte.
Jag hälsade på honom. Vi skakade hand. Han sa att han kom ihåg mig från Venedig. Jag tror honom inte, men blir ändå glad för hans artiga ljug.
Men jag pratade desto mer med Jason, som delar min fascination för magi! Jag säger ju det. Det är det nya stora. Läs bara nästa nummer av Bon. Ute 22 november.
Jasons tjej är inte lika imponerad av tricks men myckert road av det. Vi pratade länge om The Magic Castle i Hollywood som vi har besökt alla tre. Jason berättade att Roman Coppola, hans kusin, har "uppfunnit" ett magitrick som han nu äger rättigheterna till. Fantastiskt. Sånt imponerar stort på mig.
Hur, var och varför jag blev inbjuden till den här fantastiska och ytterst exklusiva middagen är fortfarande ett mirakulöst mysterium. Things are looking good again for old Caroline Hainer?
Mitt försvar och hans försvar
Den är rätt virrig den här krönikan, det håller jag med om. Men bilden är ju fräck (fortfarande). Sedan vill jag bara säga att jag själv aldrig kallat mig tv-expert. Det är det andra som gör. Appropå den ironiska kommentaren...
fredag 16 november 2007
Beviset...
...för att jag har för mycket läppstift och att jag var på Spy Bar och minglade med Wes igår.
Wes, Sir!
Igår började filmfestivalen för mig.
1. Jag såg min vän Ps film Ritalin. Jag var den enda i salongen som kom enbart för förfilmen och inte Persepolis. Filmen var fin. Men det var märkligt att se den. Personlig anknytning = märkligt sätt att se en film.
2. Gick till Spy Bar. Var panelhöna ett tag innan Mattias Dahlström kom. Sedan var vi panelhönor tillsammans förutom att han känner alla som någonsin kommit i kontakt med filmfestivalens tidning de senaste fem åren. Det blev en del "Hej...!".
3. Wes Anderson kom dit.
4. Fatta!
5. Han satt i soffan, i hörnet, längst in i det som kallas "Gubbrummet" av folk som vet.
6. Han hade en tjej med sig. En arty tjej. Konstskoletjej. Knasigt hår och svart tunika med brodyr.
7. Hon gullade med hans hand hela tiden.
8. Uppskattades inte av mig.
9. Wes hade brun manchesterkavaj och matchande byxor. Han och de andra i hans entourage: Jason Schwartzman med brud, och Wes' art school-tjej, drack varsin shot.
10. Shot!?
11. Jag hälsade på Jason. Jag sa "Du minns inte mig men vi sågs i Venedig". Han bah "Visst minns jag dig". Om det är sant är han en toppkille, om det är lögn är han likförbannat en toppkille. Vi pratade i typ två minuter innan en annan tjej tog över.
12. Spanade ett tag efter möjlighet att köra samma grej med Wes ("Du minns inte mig men...") men han satt för inträngd i sitt hörn plus att art school-tjejen vakade över honom.
13. Nöjd ändå.
14. Taxi hem.
15. Drömde att jag bodde i ett hus med Joaquin Phoenix, Ginnifer-what's-her-name och Katherine Heigl. Vi är låtsassyskon. Mattias Dahlström kommer på besök men han trivs inte i storfamiljen, där vi äter tillsammans och Joaquin kallar mig "Cash" (mitt inofficiella smeknamn). I slutet av drömmen visar det sig att Joaquin inte är den han utger sig för att vara, han är egentligen placerad hos oss av FBI eller CIA och Mattias hade rätt i sin skepsism hela tiden.
torsdag 15 november 2007
Men det är ju en bra idé!
Jag säger det varje år. Och nu säger jag det igen: varför är det inte socialt accepterat att bära overall?
Det är ju överlägset det bästa plagget för vårt klimat. Det är helt okej att sätta ett dött djur på huvudet, vira in sig i fjädrar från kanadensiska gäss eller ha moonboots. Men det mest praktiska plagget av alla - overallen - är bannlyst. Skulle man ha en sådan på sig skulle man ses som mentalt sjuk. Man skulle bli en paria.
Varför?
det är ju egentligen det enda raka plagget, vintertid. Praktiskt. Varmt. Funktionellt. Och skulle säkert kunna designas i skithäftiga versioner.
Varför är det tabu? Våga bära bävernylon!
onsdag 14 november 2007
Bekännelser
För flera år sedan läste jag att någon högstående litteraturkritiker på någon högstående tidning (kan ha varit New York Times) skrivit en bekännande artikel där han avslöjade att han aldrig läst klassikern Moby Dick. Han listade också tre andra klassiker han aldrig hade läst, och som han som högstående litteraturkritiker, förutsattes ha läst redan som treåring. Det var Dickens, nån sak av Steinbeck och nåt mer. I samma veva uppmanade han andra kritiker att lista vilka klassiker de inte läst.
Han satte en skön snöboll i rullning. På flera tidningar i hela USA avslöjade kritikerna glatt att de varken läst Beowulf eller Onkel Toms stuga.
Jag gillar grejen. Jag är dock osäker på om man ska avslöja vilka filmen man är stolt över att inte ha sett, de man liksom gladeligen avslöjar sina bristande kunskaper i. Eller om man ska avslöja sina pinsamma luckor.
I kategorin "Klassikern jag gladeligen avslöjar att jag inte sett" finns Schindlers List. Jag är ledsen, jag har inget intresse av den. Förintelsen var hemsk. Schindler gjorde vad han kunde. Cudos. Men jag har faktiskt ingen lust att se två timmar svartvit misär, signerad señor Spielbergo. So shoot me.
Värre är det med de filmer man skäms för att man inte sett. De som man faktiskt borde ha sett, enligt rimlighetens alla regler.
Pulp Fiction, till exempel. Jag har inte sett den. Jag vet att jag borde. Jag vet att man ska tycka saker om den. Jag vet att den är inflytelserik och betydelsefull. Men jag har inte sett den. Vad värre är - jag har tagit upp den flera gånger i videoaffären, hållt fodralet i min hand, men alltid suckat lite och tänkt "Nej...jag vill faktiskt inte".
November är filmbekännelsernas månad. Jag har biktat mig. Å det rejälaste. Bollen är er.
tisdag 13 november 2007
Kan vi definiera "pretto" här och nu, tack?
- Allt jag lärt mig kulminerade i att göra denna film, men när jag väl stod mitt i den insåg jag att jag var tvungen att formatera hela mig. Tänkte visa ett par scener på Stockholms filmfestival, mest för att utsätta mig själv, sager Johan Renck.
måndag 12 november 2007
Jag vill låtsas, på riktigt.
När det regnar ute, som idag, känns det alltid som om jag är med i en film. Regnet är där för mig, för den scenen. Jag vet bara inte vilken film det är. Det är ett problem för mig. Men det är ett romantiskt drama av något slag. Troligtvis med sorgligt slut.
Film ett
Jag stoppar händerna i fickorna, och "Life on Mars" med David Bowie spelas, precis som i Life Aquatic. Kameran filmar mig rakt framifrån, mitt ansikte blir ledsnare och ledsnare under första versen, och precis på refrängen börjar jag gråta. Allt i en och samma tagning.
Det skulle vara en vacker scen.
Jag fortsätter att gå, tårarna fortsätter att rinna i regnet. Kamera från sidan. Folk passerar mig och går emot mig men jag märker det inte. De är som en grå massa för mig. Mitt röda hår står ut. Jag vandrar runt i tårfylld förvirring.
Så ebbar musiken ut och då ser jag var jag har gått, i mitt dimmiga, ledsna tillstånd. Jag står utanför hans hem eller hans studio. Jag har gått dit automatiskt. Jag ser honom inte där inne men vet att han finns där. Jag torkar tårar men det spelar ingen roll för ansiktet är blött och regner öser. Han finns där, jag vet det, och jag blundar och låter tårarna ta över.
Musiken fade-ar ut.
Vilken film är det här? Har jag sett den? Finns den?
Film två
Dörren till hans studio slår igen bakom mig. Mitt ansiktsuttryck är blankt, som om jag inte kan fatta vad som just hänt. Bruce Springsteens I'm on Fire börjar spelas, och jag dröjer en stund vid dörren men börjar sedan gå. Korsklipp till killen. Han står på dörrens andra sida, suckar en gång och går sedan tillbaka till ritbordet.
Klipp tillbaka till mig, som börjar gå därifrån. Jag tar på mig en mössa, på ett mysig New York-sätt. Jag försöker värma mina händer genom att blåsa på dem. I samma stund börjar det regna. Jag tittar upp mot himlen. Stannar, står still och tittar upp mot himlen. Klipp.
Han är i sin studio och målar eller håller på med foton. Han tittar ut och ser att regnet piskar mot fönstret. Han dröjer en liten, drömsk stund för länge vid fönstret. Korsklipp till mig som går i regnet. Bruce som sjunger. Korsklipp till någon lycklig scen från dagen innan. Inte så att vi har kuddkrig, han och jag, men nåt ditåt. Kanske sitter vi i soffan och äter chips. En av oss berättar något med yviga gester och jag skrattar jättemycket.
Korsklipp till mig på en buss. Jag drar fingret mot rutan på klassiskt vis. Bruce ylar. Bussen åker förbi studion men jag vågar inte titta dit.
Jag är ganska säker på att den här filmen inte finns. Men kanske musikvideon finns?
Alternativ
Om jag skulle vara med i en befintlig regnscen eller regnfilm skulle jag vara med i antingen Fyra bröllop och en begravning. "Regnar det? Jag har inte märkt det" säger Hugh Grant fast han är helt och hållet dyblöt.
Eller så skulle jag vara med i Frukost på Tiffanys för det är den sortens romantiksucker jag är. När George Peppard springer efter den förtjusande, men precis nedbrutna, Holly Golightly och skäller ut henne, och hon vet att han har rätt. Hon ser på honom med ögon som säger "Jag vet, men kan du älska mig ändå?" och han kysser henne. I regnet. Värsta Hollywoodregnet, totalt studioregn, och en kyss som ser hård ut. Men det är underbart.
Kransenbo with attitude
Så här ser bilden ut i Dagens Media. Tydligen kom min krönika med förra veckan, i onsdags. Den är lite virrig, men jag gillar bilden. Jag knyter min halsduk lite som en slips. Nice.
söndag 11 november 2007
Män är från Mars, yeah yeah yeah
Jag åt middag med P och vi diskuterade psykologi. Psykologiska saker. Insikter och grejor man upptäcker om sig själv.
P läser böcker som heter typ "Neuroteknologisk psykologi" från "The Institute of Psychological Technology" eller nåt sånt.
Jag läser en glad och trevlig bok som heter "Happy Yoga - 7 reasons why there is nothing to worry about!"
Har könsskillnader exemplifierats tydligare än såhär?
torsdag 8 november 2007
Lägg det här ansiktet på minnet
Den här trevliga mannen heter Jason Reitman. Igår såg jag hans nya film Juno som var skitbra. Han gjorde Thank You for Smoking för två år sedan, om namnet låter bekant. Jag träffade honom förra sommaren då han skulle börja filma Juno. Vi åt frukost tillsammans i LA. Han beställde frostflakes. Jag blev imponerad. Vi var på femstjärniga Four Seasons och han ber om frostflakes?
Själv åt jag tjockisfrukost i lyxens tecken, vill jag minnas, med omelett, vegokorv och nybakade bagels. Storyn kommer i Bon den 22:a november.
Han skulle börja med Juno, men innan dess en reklamfilm med Foppa så han frågade mig en massa om svensk hockey. Inte mitt expertområde direkt. Jag kunde inte svara på en enda av hans frågor. Inte ens "Var kommer Foppa ifrån?". Jag drog til med "någonstans i norr".
Eh...
Jason och jag har en gemensam bekant, så vi känner varann lite. Jag mailade honom igår och talade om för honom att Juno är superbra. (Den ska förresten visas på Stockholms filmfestival, för den som är intresserad. Sedan går den väl upp på bio.)
Jennifer Garner spelar en yuppie som mest av allt drömmer om att bli mamma och jag har inte insett förrän nu hur snygg hon är. Hon gör ett, faktiskt, rörande porträtt av Kvinnan som har Allt, utom det enda hon längtar efter; ett barn.
Ellen Page från Hard Candy spelar den kaxiga 16-åringen som kan hjälpa henne att nå sitt hjärtas innerska önskan. Michael Cera, den underbara George Michael i Arrested Development, spelar den alldeles för snälla pojkvännen/kompisen och AD-kollegan Jason Bateman Garners man.
Jag gillar både tonen, som är lite Wes Andersonsk, och animationerna som ramar in historien och ger den känslan av serietidning, vilket lyckligtvis lyfter den här annars ganska allvarliga historien, till en 16-årings halvvuxna/halvbarnsliga nivå. Skitbra.
Jag skrev det till Jason. Han svarade direkt. Han bad mig ha koll på "hur filmen blir mottagen i Sverige".
Och för första gången kände jag verkligen hur det måste vara att sitta på "the receiving end" av en recension.
tisdag 6 november 2007
Problemet med svensk film
Har skrivit en krönika för Dagens Media. Den kommer i papperstidningen när papperstidningen nu kommer ut.
Blev fotad och det är bara alldeles för uppenbart hur mycket jag vantrivs framför kameran. I alla fall den som står stilla. Den som rör sig går bra. Men det som står stilla förvandlar mig till ett kylskåp. Stelt och oformligt.
Har skrivit en till lång artikel för Bon också. Kommer ut snart. I nästa nummer har jag med två skitlånga grejor. Bra!
Har också sett teater idag. Man måste ju vidga sina mediavyer ibland. Måste erkänna att jag har ruskigt svårt för teater, jag gick mest med för mammas skull. Ett dockhem, på Dramaten. Att publiken bestod av pensionärer (det var kl. 12 på dagen) gjorde upplevelsen något mossigare än vad som kanske var tänkt. Jag nickade till ett par gånger.
När jag vaknade insåg jag, som jag gjort så många gånger förut, att skälet till att svensk film inte funkar är ju för att det är filmad teater.
Blev fotad och det är bara alldeles för uppenbart hur mycket jag vantrivs framför kameran. I alla fall den som står stilla. Den som rör sig går bra. Men det som står stilla förvandlar mig till ett kylskåp. Stelt och oformligt.
Har skrivit en till lång artikel för Bon också. Kommer ut snart. I nästa nummer har jag med två skitlånga grejor. Bra!
Har också sett teater idag. Man måste ju vidga sina mediavyer ibland. Måste erkänna att jag har ruskigt svårt för teater, jag gick mest med för mammas skull. Ett dockhem, på Dramaten. Att publiken bestod av pensionärer (det var kl. 12 på dagen) gjorde upplevelsen något mossigare än vad som kanske var tänkt. Jag nickade till ett par gånger.
När jag vaknade insåg jag, som jag gjort så många gånger förut, att skälet till att svensk film inte funkar är ju för att det är filmad teater.
Smoothies, pizzor och ett housewife-komplex
Big H är galen i smoothies. Han har ingen mixer hemma hos sig så när han är här plockar han ivrigt fram min ur köksskåpet, ungefär som när barn plockar fram leksaker ur leksakslådan. Med ungefär samma entusiasm gör han smoothies. En liter i taget. Sedan försvinner de spårlöst.
Jag vet inte hur eller varför men jag blir extra huslig när H är i närheten. Det borde kanske, för alla som känner H, vara tvärtom. Det är inga krav på trerätters och tända ljus därifrån direkt. Jag tror, tvärtom, att han skulle bli ganska nöjd med smoothies och smörgåsar till middag.
Men jag får istället en oförklarlig lust att baka, fixa, gratinera och hålla på när han är här. Jag bakade pizza igår.
Ja, bakade.
Sedan åt vi nybakad pizza framför teven, som om det var en helt vanlig söndagsgrej.
Det är inte. Inte för någon av oss.
Vi åt aldrig tillsammans hemma när jag växte upp. Jag har knappt några minnen av gemensamma måltider med familjen. Man fick liksom fixa sin egen mat och så var det med det.
Så jag kan inte skylla på värsta trygga familjegenerna och traditionerna som gör att man triggas till att baka paj och tvätta fönster varje gång en karl kommer på besök!
Om det inte är nån fåning backlash-reaktion.
För trots att jag tycker att det är smått absurt att jag ska bete mig som en gift tant hör jag ändå mig själv säga muppsaker som "Vill du ha ett par hela strumpor?" och "Det är kanske bäst att jag gör en extranyckel ändå".
Men åååh!
Okej att jag är hemkär, men när blev jag en femtiotals-housewife, med rosa äppelkinder, rutigt förkläde och uppoffring som främsta mål?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
