Tankar om vildmarksmän i flanellskjorta - en essäDen franska filosofen Rousseau såg på vetenskapen och tekniken som någonting negativt. Det positiva, det vill säga det rena och förstörda, fanns i naturen.
Ungefär som när Adam och Eva upptäcker kunskapens frukt. Det är efter det som allting går dåligt.
Tillbaka till naturen var Rousseaus slagord, tillbaka till vårt ursprung. Bara där kan vi hitta tillbaka till de vi egentligen är.
Denna filosofi lever kvar i vårt samhälle, främst manliga män i flanellskjorta. Att gå ut i naturen och jaga, eller bara insupa frisk luft, är ett sätt för dessa män att lämna all modern skit bakom sig och bli män igen, på sättet de var tänkta att vara det.
I filmen
Into the Wild, som har premiär nästa fredag, skildrar Sean Penn en rik överklasslyngel som lämnar hela sitt bekväma liv bakom sig och liftar till Alaska för att bosätta sig mitt i vildmarken. Där filosoferar han om tillvarons förgänglighet och den materiella lyckans flyktiga tillstånd.
Kontentan av filmen är att vårt moderna samhälles desperata jakt på lycka i form av pengar och berömmelse är förljugen. Ingen kan bli lycklig i en sådan miljö.
Men om så vore fallet, skulle då inte de allra lyckligaste människorna på jorden befinna sig i skogsmiljö just nu? Framför allt, skulle inte fler människor flytta ut i skogen, inte bara
Ulf Lundell?Huvudpersonen i Into the Wild, Christopher McCandless, kommer visserligen till insikter om livet och om lyckan men dör också på kuppen. Han fryser ihjäl. För i samma stund som han förkastar det moderna samhällets sätt av leva, förkastar han också det moderna samhällets sätt att värma sig, nämligen med hjälp av elektriska element och filtar. Kompromisser är ingenting för vildmarksmän. Det är antingen naturen eller civilisationen. Och av de två vinner alltid naturen för den är
naturlig.
Och det är här man ställer sig frågan, vart går egentligen gränsen mellan
”insikt” och galenskap? Och kan för mycket natur faktiskt vara direkt farligt för sinnet?
Werner Herzogs film Grizzly Man, till exempel, handlar om en man som bara är lycklig bland Alaskas grizzlybjörnar. Han ser det som sin uppgift att skydda dem från den mänsklighet han själv tillhör. Han tillbringar tretton somrar tillsammans med dem och kan mycket väl sägas bli galen på kuppen. Dessutom är det naturen, i form av en grizzly, som tar hans liv, inte civilisationens smuts och idioti. Fast vid det laget har Timothy, som grizzlymannen heter, redan visat upp klara tendenser till sinnesrubbning, bland annat i form av megalomani och förnekelse. Han tycker sig till exempel vara mer björn än människa. Detta trots att han bär bandana och använder sig av en videokamera.
Så man frågar sig, vart går egentligen gränsen mellan vanlig, hederlig naturromantik och att tappa alla spelkulorna?
Svårt att säga.
Marlon Brandos klassiska roll som Colonel Kurtz i Apocalypse Now är en annan uppvisning i vad naturen kan göra med en om man stannar där tillräckligt länge. Han, som en gång var en skärpt krigsherre, har bosatt sig i djungeln och blivit helt loco. Han har dessutom drabbats av storhetsvansinne och vägrar, liksom en grottmänniska, att komma fram ur sin håla när civilisationen i form av
Martin Sheen knackar på dörren.
En annan krigsman som väljer ett tillbakadraget liv i naturen är djungelmannen
John J Rambo, som idag också åter syns på bioduken. Han har vänt hela det moderna samhället ryggen, och väljer Thailands snårskog istället. Där har han det bra och ägnar inte en tanke åt saker som blodshämnd, krigets fasor eller mänsklig ondska.
Men samhället har tyvärr inte vänt Rambo ryggen och precis som
Djungelbokens Mowgli förr eller senare måste återvända till människobyn måste också Rambo samla ihop en arsenal av vapen och återta kontakten med civilisationen, som han känner den.
Vad exakt är det som lockar dessa män att vända ryggen åt all form av bekvämlighet, ansvar och sociala åtaganden söka, ja vad exakt, i naturen?
Är det kanske så att det är jakten på tystnad som lockar? Vill man få tid att tänka i ett informationsöverflödigt samhälle? Men i så fall – utesluter det att man tar med sig en elektrisk filt för sin överlevnads skull, eller att man hör av sig till sina nära och kära för att tala om att man mår bra? Christopher McCandless, till exempel, glömde att höra av sig till sin oroliga familj på två år. Det ingick liksom inte i bilden av att leva skogsmulleliv.
Eller är tillbakadragandet till naturen en modern grottmansregression, en slags motreaktion på ett samhälle som förändras alldeles för snabbt. Nu har vi nått så här långt, nu orkar vi faktiskt inte längre. Antingen lämnar vi bilen på motorvägen och går bananas med hagelbössan precis som civilisationsmannen
Michael Douglas gör i Falling Down, eller så knyter vi skjortan kring huvudet och marscherar ut i blåbärssnåren.
Men dessvärre så verkar det inte hjälpa oss att bli bättre människor. För visst kan man ta civilisationen till djungeln men man kan faktiskt aldrig någonsin ta djungeln till civilisationen. Det bevisades en gång för alla i filmen
Crocodile Dundee där djungeln i form av den absoluta naturmannen
Mick ”Crocodile” Dundee bjuds med till New York City eftersom han, som så många djungelmän, aldrig sett en stad.
Alla som kommer i hans väg lär sig någonting av honom. Som att man inte ska komplicera saker och att det goda livet kan innebära något så enkelt som att sova under bar himmel.
Men själv förblir Crocodile Dundee helt oförändrad. Han tar sig fram i New Yorks tunnelbana som om han är på en walkabout, och det går utmärkt. Folk applåderar. Han frågar en färgad limosinchaffis vilken stam han tillhör. Alla tycker Mick är charmig och oförstörd, som djungeln själv.
Han lär oss att se på oss själv med oförstörda ögon. Men själv lär han sig ingenting.
Vi har med andra ord mycket att lära av djungeln. Så nästa gång en vilsen man med flanellskjorta blickar ut mot skogen ska man kanske varken förlora hoppet eller plocka fram cynismen. Kanske kan han faktiskt lära sig något, eller ännu hellre, lära oss något. Det vill säga om han inte blir uppäten av björnar, fryser ihjäl eller förlorar förståndet innan han hinner komma tillbaka till staden och berätta om den stora, enda sanningen om naturen. Vilken hittills ingen lyckats med.
Inte ens på film.
Det står Welcome to Europe på Bryssels flygplats. Jag tycker belgarna har en bra attityd. Men om detta - Bryssel - liksom är essensen av Europa skulle jag säga att Europa är ytterst folktomt och mycket regnigt. Dessutom klär sig Europa helst i chinos. Europa är dåligt på kaffe, men tillverkar underbara bakverk.
