"Telefon-sms!"

Vad är ett telefon-sms? Jag fick ett igår. Telefonen ringde. En robotröst sa att jag hade fått ett telefon-sms och läste upp det för mig i luren. Jag förstod inte ett ord. Jo, ett ord lät som "Burma" men jag tvivlar på att det kan stämma. Vem vill skicka ett sms till mig som innehåller ordet "Burma"? vad händer i Burma som jag bör veta om?
Telefon-sms. What's next? Ett kort man laddar cash på? Det vore nåt det. Ett cashkort.

"Man har inte roligare än man gör sig!"

Världens enklaste diss

Det är ju som att sparka in en öppen dörr, men vaffan...svensk film alltså. Såg en idag med det lockande namnet "Järnets änglar". Redan där börjar det.
Och sedan rullar det på.

a) Jakob Eklund i skägg och skogshuggarjacka, med snusen under läppen, säger "Men du...vill du gifta daj me maj"?
b) Kvinnor som dansar bredbent på det där Tina Turner-viset för att markera att de är starka kvinnor som minsann kan släppa loss.
c) Tre kvinnor dricker vin och skrattar tillsammans. De pratar om karlar. De skrattar och skålar. De skrattar så mycket att ena kvinnan lägger sitt huvud på den andra kvinnans axel.
d) En kvinna (med vinglas i handen) säger "Tyst! Lyssna! Men hör ni inte...det är livet som på väg!"
e) Bitter kvinna säger "Fan, man skulle ta sig ifrån den här jävla stan. En dag ska jag här ifrån, hör ni det. En dag..."
f) Ung kvinna med sångdrömmar säger "En dag ska du få se, lillebror. En dag ska jag stå på en scen och sjunga."

Jag vet inte vad jag ska tillägga. Förutom att mina ögon gör skitont efter att jag himlat med dem i två timmar. Varför ska allt vara så klyschigt för? Så teatraliskt? Så totalt ospännande? Suck. Nu ska jag se Heroes för att bota den här konstiga klådan jag fått på insidan av hjärnan.

Drottningmodern

Såg Elizabeth: The Golden Age i morse. För det första är det skumt att ett historiskt kostymdrama får en uppföljare. Men i alla fall.
Jag gillar kostymfilmer generellt. Jag har inga större problem med pampighet. Men det jag inte kan med är när huvudrollsinnehaverskan Cate Blanchett:

a) pekar mot sitt hov med ett elegant, välrepterat balletfinger och skriker ut någon anklagelse, darrig av kunglig vrede
b) säckar ihop, och den stora klänningen bildar ett hav omkring henne och man fullkomligen hör regissören spinna som ett katt över det dramatiska i det hela
c) skriker "I shall not see England conquered!" med dramatisk röst, medan musiken stiger

Det är sådana uppenbara Oscarsscensstaplingar, så uppenbart förstärkta med svulstig orkestermusik att jag blir generad. Oscarsklipp efter genomplanerat Oscarsklipp och ingen direkt nerv eller spontanitet däremellan.
Och så en tvättäkta hjälte, för den amerikanska delen av publiken: Clive Owen. Den frihetsälskande piraten som vet hur en kvinna ska älskas. Som kan slåss, som är hederlig trots att han är pirat, och som har ett kritvitt leende av perfekt vita tänder trots att hela resten av hans uppenbarelse är smutsig, sliten och äventyrsärrad. Han har förresten perfekt manikyrerade naglar också. Han säger saker som "I have seen the new world, your majesty".
Sure you have, Clive. Sure you have.

Jag vill inte tycka illa om Elizabeth. Jag skulle gärna också ansluta mig till skaran som hyllar Blanchett i tid och otid.
Men Samantha Morton, till exempel, som har cirka fem minuter i scentid av filmens 114 att vara Mary Stuart på behöver knappt lyfta ett finger för att fylla hela duken och då har hon visserligen en bryta-ihop-scen men annars består hennes små bidrag i återhållen bitterhet, en trotsig uppsyn och en stolt hållning. Ytterst få repliker. Och hon gör det tio gånger bättre än Blanchett som får hela filmen på sig att förvandlas till drottning. Hail Mary!

Ett event

Varför delar två inoljade unga killar ut gratisprover på herrparfym iförda enbart kalsongerna? Vilken timlön skulle kunna motivera det? Ingen aning. Följande konversation ägde rum:

Jag: Får man ta en?
Han: Njäe du, det är bara för killar det där.
Jag: Jag känner killar.
Han: Har du kille eller?
Jag: Jag är här med två killar.
Han: Men ta hit dem då så får jag snacka lite med dem.
Jag: Får jag ta ett prov eller inte?
Han: Njäe, men ta hit din kille så kan ju han få ett.

Vinnaren!

Här är vinnaren i "Nice Ass"-tävlingen i Farsta Centrum! Enhäldig jury var Kennet och Caroline. Grattis säger vi till okänd man i puffiga jeans. Hoppas du hittar drömresan där på Ticket!

Nej, jag vill inte se dina bilder från Thailand

K ska åka till Thailand. Hans mamma med snubbe har köpt ett steakhouse där. De serverar svensk mat. Pizza, plankstek och pyttipanna. Personalen talar svenska. De ska öppna en minigolfbana i anslutning till steakhouset. K ska åka dit, spela minigolf, äta pizza och bidra med lite kreativ input till verksamheten. Han verkar på det stora hela oerhört pigg på att åka dit, skaffa MC Hammer-byxor, långt hår och flipflops.
Han säger att thailändarna även kallas "Det leende folket". Han hade läst någons blogg, där det stod "Har bott i Thailand en del av mitt liv. Lärorikt".
Jag ser fram emot hans rapportering, och hans personliga, inre utveckling. I början kommer han säkert garva åt allt, särskilt svennarna, men sedan kommer han snacka om svenskt kaffe och att "umgås över generationsgränserna" som alla gör efter ett tag utomlands. Kanske kommer han till djupare insikt om saker? Jag kommer sakna honom mer än ord kan säga, men räknar med bilder. Även om jag kommer vägra kolla på foton av leende svennar i tuktuk, och bilder på lekande barn på kritvita stränder. Av princip.

Tjockisbingo

Åkte till Farsta C med vännen K idag. Skön kille (ej sexuellt!). Vi spelade som vanligt tjockisbarn-bingo. Man tjingar varje gång man ser ett litet barn med fetma. Det vimlar av tjocka barn i Farsta.
Sedan spelade vi nice ass-bingo. Man pekar ut folk med sköna ass. Typ tjockisgubbar i chinos. En riktigt tjock gubbe ställde sig och särade på sina tjockisben vid disken till Ticket resebyrå. Vi tog kort på hans ass.
K sa "Säga vad man vill om dvärgar men de har alltid varit väldigt framstående inom underhållningsbranschen". Det är ett bra citat. Helt appropå ingenting.

En konstig fest

En märklig fest. Det skulle vara en fest för tidningen Pause, sa man. I en galleria. Den där knasiga nya som man aldrig går in i. Där den konstiga varuhuet Debenhams låg förut (eller "Lebensraum" som Kennet trodde att det hette).
Kom dit, stod i kö med en ytterst uppblandad folksamling. Några mammor och pappor i en liten klunga. Några kids i artonårsåldern. Några blonderade förortsbrats.
Kom in. Hela gallerian är full av folk. Det bjuds på modeshow koreograferad (!?) av någon Ingrossobror. Alla affärer har öppet. En man i stentvättade jeans juckdansar i butiken med smink, och trycker sig mot en bord fullt av läppglans. En tjock man med rödfärgad mohikanfrilla dricker öl. Tidningen Pause syns inte till. Jag går. Får en Pause i goodybagen, som ockå innehåller en broschyr för Restylane, med sloganen "För naturlig skönhet", vilket jag garvar åt. Försöker förklara det roliga för mina två manliga vänner. Ingen reaktion.

Sa jag att jag såg The Bourne Ultimatum i helgen? Det var roligt. Jag tittade bort så fort knytnävarna kom fram. Vid två tillfällen drogs jag med i folkvågen och applåderade åt Bourne. Efter en "fräck" replik klappade vi händerna. Heja Bourne! Efter att han slagit ned en yrkesmördare klappade alla händer utom jag. Jag vill inte applådera våld. Men gärna fräcka oneliners.

Du och jag döden

Idag fick jag svara på vilken min bästa film om döden är. Det är Harold & Maude. Den är så fin. En ung överklasskille och en gammal haschrökande hippietant finner varandra eftersom de har en gemensam hobby; döden.
Harold tycker om att låtsasdö, han har en speciell förkärlek till det morbida. Maude tycker att döden är lika med livet och ser begravningar mer som fester. "Tillsammans upptäcker de livet" skulle jag kunna skriva men det låter för pinsamt, jag rodnar bara jag tänker på det.

Jag känner en alldeles särskilt längtan efter Harold & Maude just idag. Jag vill också se döden som livet. Det gör jag inte. Jag ser döden som döden, alltså slutet på allt. Som när man stänger av en dator. That's it.

Jag vill se andra filmer om döden. Jag vill lyssna på musik om döden. Synd att jag hatar Kent så mycket att mina nävar knyter sig, annars hade jag kanske kunnat lyssna på dem. Nick Drake är bra, men han är död light. Dödsmetall är för fånigt. Kan ingen göra ett blandband till mig med de bästa låtarna om döden? Ni kan få en lista på de tio bästa filmerna om döden tillbaka. Ettan har jag redan avslöjat.

Breaking News. Här berättar jag om varför ett visst program förtjänar Dagens Medias alternativa tv-pris. (Jag yttrar mig inom kategorin samhälle, tro det eller ej)

Och debatten om ordet "skönt" går vidare. Såg en annons för en tidning i dag med sloganen "Ha det skönare i sängen". Punchline: läs vår tidning.
Ett helt oladdat ord är det inte. Och folk kallar mig pryd.

Att sova eller inte sova

Senaste tiden har en del vetenskapliga (?) frågor poppat upp som flugor i min närhet. Kanske är det för att en allt för stor andel av mina vänner ser på mythbusters, jag vet inte. Men några grejor som har debatterats mer än en gång och som måste få ett slutgiltigt svar är:

1. Huruvida man kan "ta igen" förlorad sömn eller inte. Ja eller nej?
2. Om en Ahlgrens bil sväller upp till fördubblad storlek i magen. Sant eller falskt?
3. Om ordet "skönt" enbart ekar "sexuell aktivitet", eller om det kan användas i något annat sammanhang (typ "skönt väder idag") utan att någonsin eka "sängkammare", ens för en sekund.

(Och som en parantes kan sägas att jag först skrev fel, och skrev "sängkommare" vilket borde räcka som svar på fråga nummer tre.)

Bless them, säger jag. Bless them.

Mtvs program My Sweet 16 är helt underbart. Jag vill inte gå in på det här med mig och förnedringsteve (i synnerhet amerikansk förnedring) men det är något så fostrande och uppfriskande med att se tjocka små femtonåriga flickor skrika i bortskämt raseri på sina ryggradslösa fäder och kräva - att få fira sextonårsdagen på ett slott, och få rida in i balsalen på en vit häst.
"Jag vill att alla ska bli avundsjuka!" verkar vara det vanligaste mantrat.
Jag tycker att vi har mycket att lära av My Sweet 16. Lika mycket som vi har att lära av min LA-vän på långvarigt besök i Stockholm.
Vi är alla värda något mer, det är kontentan.

Man ska kräva det bästa pengar kan köpa. Varför vara blygsam? Jag presenterar mig knappt ens som journalist ibland, säger att jag är "skribent". Hade jag bott i USA hade jag kallat mig redaktör. Jag hade krävt påökt. Jag hade vägrat skriva om engelska komedier där folk visar sig vara gaylords och hispiga tanter springer omkring i hatt.

Min LA-vän har gått tillbaka tre gånger nu, till frisören som gav henne en färgning hon blev missnöjd med. Det hade jag aldrig vågat. Jag hade gått tillbaka en gång, urskuldande. Hade det blivit dåligt då med hade jag färgat det själv. Det är fel.
Hon säger att inte hittar nån bra lotion i Stockholm. Hennes föräldrar får skicka. Rätt. Varför nöja sig med mindre än man är värd, säger jag.

Man ska vara lite mer som en bortskämd, amerikansk 16-åring och mindre som en väluppfostrad, svensk 30-something. Ingen tackar en för att man är snäll och trevlig. Jag tycker My Sweet 16 är riktigt utbildande. Det gör mer för självförtroendet än Fab Five och Snygg Naken tillsammans. Här är ett gäng tjocka, fula och alltigenom osympatiska tjejer som begär allt och mer därtill enbart för att de fyller 16. Och de får det. Why not? Att vara söt och snäll har aldrig varit en bra affär. Tänk på den.

Engelska sjukan

Men åh! Varför ska följande inslag alltid finnas med i engelska humorfilmer som handlar om bröllop eller begravningar:

1. Homosexualitet. "Oj, var han...? Nä!"
2. Hispig dam med hatt.
3. Man som blir hög/råkar ta droger/flummar/gör bort sig i känslig situation, typ vigsel.
4. Knasig präst, typ överförfriskad.
5. Tjock, släkting som säger opassande kommentarer.

Såg Trångt i kistan idag. Höll på att somna. Alla 50+ kritiker i salongen skrattade. Deras skratt väckte mig då och då. Jag antar att jag somnade på riktigt.

Träffade Anders på Bon, DN/Rodeo-mannen Mattias Dahlström och Café/RES-mannen Klas Ericsson för att snacka business. Klas berättade om en resa till Kiev. Några konstnärer kastade in sig i garderober och kallade det för en happening. THIS IS ART! hade de skrikit. De hade tryckt upp ett verk gjort av en bensinslang, en bit frigolit och några tandpetare under Klas näsa och sagt att det var art. LOOK AT THIS!
Måste säga att jag föredrar fridsamma resor till filmfestivaler på kontinenten, även om det lät roligt när han berättade om ett utomhusgym på en ö, med ryska män med cigaretter i mungiporna, som använde gnisslande muskelbyggarmaskiner under tystnad.

Rolig tröja?

Dagen efter och dagen före

Limboland! Dagen efter natten då jag förlorade all sömn, dagen innan natten då jag kommer springa mellan fyra fester och därmed förlora all sömn igen. Bästa strategin, någon? Är det, som jag tror, att äta nyttigt och proteinrikt, samt lägga sig tidigt ikväll? Kokar pasta i detta nu. Har handlat proteinrik lax.

En grej jag föraktar: medelålders kvinnor som ber om
a) "en busig frisyr" hos frisören
b) "inget för gulligt, jag är faktiskt inte så oskyldig som jag ser ut. HAAHHA!" hos frisören
c) "nåt man bara kan dra fingrarna och lite gel i på morgonen" hos frisören (PS. Ingen säger "gel" om hårgelé. Ingen får säga gel om hårgelé.)

Var hos frisören idag. Jag bad inte om någonting av ovan nämnda saker utan bara "som vanligt", och svarade "Jag är öppen för förslag" på deras fråga om jag kunde tänka mig "nåt nytt". Jag är ett föredöme för frisörkunder världen över. Lata frisörer får göra "samma, gamla vanliga" och unga entusiaster välkomnas med förslag. Jag är en drömkund.
Nu ska jag jobba på att bli drömflickvän.
Sedan drömfilmkritiker.

Nu går det för långt

Andra natten i rad jag drömmer om Wes. Herregud, nu får det vara nog. Igår pratde jag med Pontus, på City Nöje. Han sa "Hur var det att hänga med Colin Farrell och Brad Pitt då?" och jag sa "They mean nothing to me, det är Wes som gäller."
I samma stund som jag sa det insåg jag vikten av mina ord. Det är verkligen sant. Herregud.
PS: Är Wes bög? Min gaydar snurrar lite men ger inget definitivt utslag.

Kärlek på menyn

1. "Om det bara fanns ett perfekt recept för hur man ska leva."
2. "De kallas turturduvor. Det är vaktel med tryffelsås, och de får hjärtan att smälta."
3. Och så en fråga: Aaron Eckhart som romantic lead. Rimligt eller inte?

Det här är en bild på en maskeraddräkt från Japan. Brorsan reste tillbaka hem till Tokyo idag. Lite trist.
Idag var det "kreativt möte" med Anders Rydell, det var bra. Han vill läsa en artikel om vad som händer när man överför LA-lifestyle till Stockholm. Han tycker att jag ska skriva den, baserat på mina LA-vänners förvirring när de besöker staden.
I morgon ska jag se Kärlek på menyn med Catherine Zeta-Jones. Försöker att inte ha förutfattade meningar. Jag ska recensera.
Ska också transkribera intervjuer, det kanske tråkigaste som finns. För att hålla arbetslågan uppe har jag köpt en låda (ja, en låda) med havrebollar. De tillverkas här i Kransen på Eva-Brittas havrebollar eller nåt sånt. Jag gick dit en gång. Jag trodde att det skulle vara som ett trevligt bageri ungefär. Det var en disk och på den stod det lådor med havrebollar. Det var allt. Man kunde inte köpa dem styckvis, bara lådvis. Tjugo stycken för trettio spänn. Det är allt de erbjuder där. Take it or leave it. Måste säga att jag finner det ganska sympatiskt.
Måste också avsluta en evighetsartikel för Bon som varit på tapeten ett tag. Det som först var lätt oro över längden på artikeln (superlång!) har nu övergått till sparationsångest. Det blir aldrig klar.
Och så ska jag börja fila på mina filmsidor till Diego. Det är nog lagom med jobb för en vecka. Känner mig rätt seg efter semestern och light-jobbet i Venedig. Slösurfar resesidor och försöker planera in en ny jobb/semester redan nu. Fast helst semester. Funderar på Gdansk. Jag har lovat besöka min farbror. Han pratar inte engelska, bara polska. Jag kan inte ett ord polska (jo, ett. Jag kan säga hej) så det kan bli intressant.

Jag tar en chansning och fotar "mannen som står bakom mig" (Jag bara VET att han står där!) precis sekunderna innan han sätter sig ned bredvid mig (!) och vår intervju börjar. Han dricker espresso. Hans kostym är mycket riktigt klädsamt för kort. Han lägger håret bakom öronen ganska ofta. Han slickar sig om läpparna innan han talar. Ja, nu tycker jag att jag känner honom så pass bra att vi kan skippa efternamnen. Jag ger er - Wes!

Coola killar på röda mattan. Coolast är mannen till vänster, anser jag. Han med flugan alltså.


Någon är inte så lite glad över sin Wes-autograf som knappt går att urskilja.

Wes och Adrien Brody på presskonferensen för The Darjeeling Limited. Kaoset utbröt direkt efter frågestunden. Ingenting emot när Brad Pitt var där men i alla fall. Jason Schwarzman sitter bredvid Wes med syns inte. Bredvid honom sitter Bill Murray som verkar sjukt poppis bland italienarna. De uttalade hans namn på ett lustigt sätt. De flesta verkade vilja åt honom. Skumt.

"Höjdpunkten!"

Go Wes

Okej, slutsnackat om Wes. (Eller? Folkets vilja, min lag) Jag har ramat in hans autograf nu. Kanske hänger jag den bredvid Matt Groening, kanske bestämmer jag mig för att det är töntigt.

Faktum kvarstår: nu är jag tillbaka från Venedig och det riktiga jobbet börjar. Att kryssa mellan lyxhotellen tar sin tid och planering men ärligt talat, det är inte så mycket att klaga över. I alla fall inte jämfört med transkribering som är den kanske tristaste delen av jobbet, alla gånger.

Tråkiga saker är en stundande flytt, min brorsas alldeles för korta visit från Japan och allmän oro som jag tror går ut på att det var en och en halv månad sedan min pappa dog och jag har egentligen inte gråtit så mycket över det, men om jag till exempel tar upp hans gamla klocka, håller den i handen och kanske luktar lite på den, blir jag alldeles vek, måste sätta på musik och kanske till och med lämna lägenheten och gå ut.

Annars är det bra, tror jag. Kände mig så ytterst priviligerad och - ja, proffsig - i Venedig där jag verkade vara den enda månadsmagasinsfrilansaren. Jag fick lust att klä mig i dräkt. Eller vad proffsiga människor nu har. Köpte en fejkad Chloéväska av en gatuförsäljare som gav mig "special price" dessutom (30 Euro), kände att det var det minsta jag kunde göra.

Såg en del från dagspressen, som jag inte vågade hälsa på. Men ingen frilansräv förutom Gunnar Rehlin men TT Spektra räknas inte. De är ju alltid med.
Och förresten gjorde han tv.

Borde ladda upp lite bilder för att ändå visa poängen. Alltså, hur stort det var. Alltså hela vattenfestivalen fast i filmform. Det är stort.

Och här hemma öser regnet ned. Kanske passande. Skulle jag göra ett filmklipp om hur jag känner alldeles precis nu, efter att ha lagt på luren från A, som sovit borta i natt, och efter att ha packat upp det sista från Venedigveckans stjärnbeströdda bagage, och denna sista dag med brorsan, så skulle det bli just så här; jag i soffan, med en kopp kallt te framför mig. Regn utanför. Och Bruce Springsteens I'm on Fire i bakgrunden.

"Did he go and leave you all alone? Oh, I've got a bad desire...oh oh oh, I'm on fire". Medan regner strilar ned för fönstret. Ja, det är tyvärr en sån dag idag.

Sista natten med Venedigganget

Slut pa jobb, slut pa intervjuer. Idag gjorde jag min sista. Nu vantar beachen, de mystiska granderna och en hel del gelato. Basta intrvjun hittills blev otippat Todd Haynes (Velvet Goldmine, Far from Heaven och nu Bob Dylan-filmen I'm not there). Trevligare an vantat: Heath Ledger. Ocksa otippat bra intervju med Adrien Brody. Jag har traffat honom forut, da var han lite trott, svar och allmant butter pa ett konstnarligt New York-satt. Nu var han glad och trevlig och garvade.
Men hojdpunkten var sjalvklart Wes. Kan jag saga nagonting annat? Nej, det kan jag inte. Man kan inte ljuga nar det kommer till Wes. Jag ska rama in hans autograf. Man ser inte vad det star. Jag skulle kunna saga att det star George Clooney eller Jaques Chirac. Men det gor jag inte. Det star Wes Anderson och jag vill inte ha nagon annan autograf i varlden. Forutom Shakespeares som tydligen ar vard miljarder.
Na.
Slut pa jobb, slut pa filmhang. Maste saga att det ar cool med mig, jag vet att jag kommer tillbaka nasta ar. Jag bara maste.

Tio minuter fran Heath Ledger

Ja, tio minuter fran Heath Ledger. Igar var jag fem meter fran Woody Allen. Men ingenting slar femtio centimenter fran Wes Anderson.
Wes Anderson. Jag dor. Wes! Jag till och med dromde om honom i natt, sa nervos ar jag infor att traffa honom igen idag. Jag bad om autograf. Jag tycker det ar totalt oproffsigt, det far verkligen inte handa. Man ska inte gora sa. Jag har bett om autograf "i tjansten" endast tre ganger i mitt liv; Todd Solondz, Matt Groening och nu - Wes Anderson. Det ar en samling som heter duga.
Men Wes Anderson. Jag dor. Jag holl pa att svimma bara pa presskonferensen iar och idag ar det intervjutajm. Jag dor. Jag dor. Jag har Goonies-trojan pa mig, det enda som duger i sana har tillfallen.
Wes, ah Wes. Sag The Darjeeling Limited igar kvall. Mycket bra, men inte Tenenbaumsniva. Spela roll, det ar Wes. Sa jag att jag fick hans autograf?
Antalet pizzaslices jag atit pa fem dagar: cirka tio.

Det är ett tufft jobb men nån måste göra det...

Satan i gatan. Låt oss spola framåt. Förbi att jag blir hämtad i limo på flygplatsen av en kostymklädd chaufför med Adrien Brody-utseende. Vi spolar också fram privattaxibåten från fastlandet till Venedig, som kör mig ända fram till lyxhotellet som ligger precis vid vattnet med egen brygga.
Vi kör från festivalen istället. Satan i gatan, som sagt. Det är vattenfestivalen all over again, fast bara med filmgrejor. Stånd med filmer, filmgrejor, t-shirts och kylskåpsmagneter...och så matstånd med pizza och smörgåsar. Var är jag? Stockholm 1998? Nej, Venedig filmfestival. I fucking love it. Eller, på svenska - jag älskar det, för fan.
Jag bär mitt ackrediteringskort runt halsen som vore det ett pärlhalsband. Jag utnyttjar allt. I detta nu utnyttjar jag pressens wifi-hörna med gratis internet. Annars utnyttjar jag alla gratis koppar te, alla stickers och alla presskonferensminuter jag får tillgång till. Igår var det In the Valley of Elah med Charlize Theron och Paul Haggis som imponerade mest, även om intervjun med Tilda Swindon gick som en dans. Citat: "Låt oss vara ärliga. Jag var aldrig menad att spela den snygga tjejen, eller hur?".

Opeppad på att åka hit? Jag borde ha stryk.