År, vilket år?

Antar att det är dags för årsbästalistor och sånt, men är det så himla intressant?
Kanske.
Här är min, då, för den som bryr sig.

Årets...

bästa skönhetsprodukt: KEB Skincares 24h moisturising cream. Rena miraklet.
hemlighet: Jag skriver på en roman.
uttryck: Har tyvärr börjat återanvända "keff" i år.
besvikelse: restskatten.
citat: "Hellre en ärlig vän än ingen vän alls" (Kennet)
film: De ofrivilliga
blogg: www.pause.se/bloggar/passformen
bästa köp: ett par klarblå Acnejeans för halva priset.
upptäckt: Fleet Foxes, sömntabletter och Zink.
insikt: Du är vad du äter, även intellektuellt.
kärlekshistoria: Min egen.
roligaste intervju: Rainn Wilson. Jag skrattade så jag grät, mannen är ett geni. Tyvärr publicerades aldrig intervjun (up for grabs, den redaktör som vill).
mest konservativa: Jag fattar inte modern konst.
hat: Svenskt Tenn.
åsikt: Jag klär mig "okunnigt". Det var Andreas som sa det. Ju mer jag tänker på det desto mer stämmer det.
händelse: Jag flyttade till Södermalm. Stort!
möte: Det kändes fint att skaka hand med bröderna Coen, de små charmtrollen.

Förhoppningar inför 2009:
1. Min roman blir klar.
2. Jag får ett deltidsjobb jag kan leva med.
3. Jag går inte back på gymkortet ännu en gång.
4. Lotterivinst!
5. Dubbelt så många LA-resor som 2008.

Jag, Sverker och Björn

Nyårsafton närmar sig med stormsteg och hela grejen med "vad ska du göra på nyår" som sedan byts ut till "vad gjorde du/ni på nyår" är på gång nu.

Jag har nog aldrig upplevt ett hejdundrandes nyårsfirande. Millenieskiftet gjorde jag ett jättemisstag och avstod från att vara med precis alla jag känner för att vara på en stiff vuxenfest på Djursholm där jag inte kände någon alls. Varför? Jag vet inte, ville väl försöka mig på att styra in mig själv på nya banor. Smart drag, verkligen.

Kanske är det för att jag inte dricker (något jag hittills bara trott mig dela med Björn Gustafsson men jag fick precis reda på att Sverker Olofsson också spolar kröken). Men nyårsaftnar betyder bara jobbiga människor på tunnelbanan och ett himla alkoholdoftande snack om att man är nåns bästa vän. Fyrverkerier. Är det så himla kul egentligen? Förutom i De ofrivilliga när en farbror får en fyrverkeripjäs i ögat och några besserwissergubbar hävdar att det inte är så farligt.

Jag ser framför mig ett perfekt nyårsfirande som en enkel supé på tu man hand, lite kroppsnära mys till ljudet av fyrverkeri-eko mellan hustaken. Sedan en sömntablett och säng vid ett. Det måste väl inte vara svårare än så. Tycker man.

Om ni ursäktar ska jag se en dokumentär om Ernst-Hugo Järegård nu. R.I.P!

Finn ett fel i den här bilden...

Jag står på mig. Filmer om män och kvinnor som inte kan vara vänner (och det här med att ens bästa vän egentligen är ens livskamrat) är bara ett sätt att försöka ge fula och ensamma människor hopp om livet. De fortsätter tråna efter sin bästis, för en dag kommer han/hon förstå.

Det här med att Seth Rogen skulle vara "snygg" eller "den nya mannen" är bara ett utslag av politisk korrekt psykos. Kom igen! I På smällen går en del av filmen ut på just det omöjliga i att han, Seth, kan få till det med en tjej av Katherine Heigls kaliber. Hon spelar ju i en helt annan division, och det är liksom poängen med filmen.

Att killar får vara tjocka, charmiga vuxenbebisar utan personlig hygien på film, och vi tjejer dessutom förväntas falla för det är ren skandal. Skandal! Jag ber er att inte gå på den myten. Köp det inte.

Seth Rogens pårökta karaktärer är inte läckra. Inte ens "Harry" är särskilt läcker. Men till skillnad från moderna filmer i samma genre tar det "Sally" ett antal år att låta sig förvirras och tro det. Det kan jag köpa.

Stjärnor och andra stjärnor

Igår åt jag måttligt.
Idag åt jag inte måttligt.
Och nu mår jag därefter. Plus att jag nyser. Kanske kattallergi, kanske en stundande lunginflammation.

Jag kollar på Stjärnorna på slottet och inser ett par saker:

1. Loffe. Man får onekligen intrycket av att han är latjo lajban för att dölja en jobbigt aggressiv sida. Det så kallade Brasse Brännström-syndromet. Han brusar upp över saker som ett påstående om att Torbjörn Fälldin gick på bordell. Han säger "I morgon blir det muchos latjos" som en annan mysfarbror men yttrar sedan något om att det går för många program om förintelsen varje vecka.

2. Jonas Gardell har ju länge varit en plåga men undrar om han inte gör en storstilad comeback nu? Han framstår som den mest intelligenta och belästa av dem alla. Förutom när han läser sin egen text på det där Gardell-jobbiga viset.

3. Kerstin Dellert. Jag blir nyfiken att höra mer om henne när hon sticker in små mystiska pikar i stil med "Ja, här ser ni en som Ingmar Bergman inte velat se".

4. Christina Schollin. Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min. Jag skulle vilja ha henne som morsa. Man skulle aldrig haft en ledsam stund. Man hade inte fått lov att vara ledsen. Christina och hennes änglar hade sett till att smajla bort alltihopa. Se så! Torka lilla tåren nu! Hellre en förljugen, lycklig barndom med psykos senare än en crap barndom med terapi resten av livet.

På det tjugofjärde ska det ske...!

Faktiskt. Inte ens om jag mutar folk med knäck, julklappar, tallbarrsdoft eller pengar i ett kuvert vill de se Merry Christmas, Charlie Brown med mig. Så nu har jag gjort mig redo. Myst till mig i sängen, vänt teven så att jag kan ligga behagligt och samtidigt äta lussebulle och dricka julte medan JAG SJÄLV ser på den fina lilla julfilmen. Ett, i mitt tycke, ypperligt sätt att börja julaftonen på.

God jul, kiddos!

/Jazzhands

Något om julen

Min familj är så liten att det är genant. Som flest är vi sex personer. Brorsan exkluderad eftersom han är japan numera. Så julklappsshoppingen är en enkel sak, avklarad på en eftermiddag i oktober.

Jag har gjort mitt julstök. Jag är klar, jag är redo. Men för vad?

Jag saknar min pappa, det är det. Ledsen om jag blir blödig men det här är första julen utan honom. Tekniskt sett var förra julen den första men då flydde jag allt och åkte till brorsan i Japan så julen existerade inte för mig alls år 2007.
Men i år gör den ju det. Jag är här. Och den 23:e brukade vara dagen då jag låg i pappas soffa och knäckte nötter medan vi kollade något slött på teve. Vi bytte julklappar - hans till mig var alltid wildcards som fick bytas sen, men tanken var alltid god. En kohudsmönstrad smörgåsgrill och en blommig termos i personmatsalsstorlek bland annat.
Men tanken var alltid god, och maten alltid nästan-som-julmat. Lax, förvisso, men med vitlökssallad till. Och så vidare.
Det var alltid julens skönaste dag, den som firades hos pappa genom att inte göra något speciellt. Ligga i soffan med en filt över sig och knäcka nötter eller skala en mandarin.

Aldrig mer, tyvärr.

Så det här är den första julen där allting är nytt för mig, även om jag gjort saker som att baka lussebullar och hängt upp julgranspynt för att få till det lite trevligare. Men jag tror inte att jag gillar det här med jul utan pappa ändå. Tänkte baka pepparkakor idag bara för att. Vad annars kan jag göra?

Provocerad? Jag? Hell yeah!

Men nu kom jag precis på varför jag provocerades av Synecdoche, New York. Den är två timmar lång och handlar om...tja, säg det. En regissör som försöker sätta upp den sannaste, största, ärligaste skildringen av livet som någonsin skådats, sp vitt jag förstår.

Här är provokationen: detta är en film om en människa som försöker SKILDRA LIVET men som inser att LIVET är för STORT för att SKILDRAS.

Livet är för stort för att greppas. Än mindre skildras. Vad kan man berätta om livet? Och sen dör man.

Vari ligger själva provokationen? Kanske att det någonstans är så pretentiöst att ens försöka, kanske är det det som stör. Är det ens möjligt att lyckas? Det är som att försöka förklara konst. Kan vi ens försöka? Nej, det blir bara jobbigt och någon gubbe som sitter och pratar om stadens rytmer och hur man ser dem i ett enda blått streck.

Precis som det här slutar med en åldring och hans avföring och någonting om att vi aldrig får förlåtelse men å andra sidan fattar vi ändå inte vad vi gjort med våra liv och vad vi ska be om förlåtelse för.

Satan, sånt här får mig bara att vilja kolla på Snobben. Eller något annat begripligt och lättsmält.

Zack and Miri Make a Porno...

...är ytterligare en film på temat att tjejer och killar aldrig kan vara bara vänner. Vilket bara är ett sätt för tjocka och fula filmmakare med skägg (Kevin Smith i det här fallet) att få tjocka och fula killar med skägg att känna sig lite mindre värdelösa, genom att ge dem hopp om att de visst kan få tjejer de med. Snygga tjejer dessutom, som Elizabeth Banks.

Bah, humbug.

Små gossar och gamla gubbar

Jag som rörs till tårar av små gossar i kortbyxor och snedbena fick en annorlunda kick idag i form av Brad Pitt som 80-årig gubbe i just äppelknyckarbyxor och vattenkammat hår. Där ser man! Såg The Curious Case of Benjamin Button och blev glad. Trailern gör inte filmen rättvisa. Tro inte på den. Tro på mig istället när jag säger att filmen är en vacker liten historia om hur ingenting varar för evigt och att det är det sorgligaste faktum i världen. Benjamin föds som gamling och blir sedan yngre och yngre tills hans slutligen dör som nyfödd baby. Han accepterar sitt öde men beklagar att han måste se sina nära och kära bli gamla utan att han kan åldras med dem.

Jag älskar såklart filmen som spänner över lång tid men där kärleken mellan två människor står fast. Omständigheterna förbjuder dem att vara tillsammans, eller också är tiden helt enkelt inte mogen. De träffar andra, de lever sina liv i cirklar som ibland går in i varandra, tills de till slut fattar varandras händer och beställer att deras liv istället ska bli ett och samma.

Så även här. Benjamin träffar sitt livs kärlek Daisy (Cate Blanchett, som vuxna Daisy) som 80/7-åring då hon är liten flicka. Medan hon blir äldre blir han yngre och när de möts på mitten är de lyckliga dagarna deras. Men de vet att tiden bara är till låns och sådant är så smärtsamt sorgligt. Och David Fincher (Zodiac, Seven) lyckas så bra med att vara vemodig utan att någonsin glida över till blödig. Jag grät inte, men jag kände mig ytterst sorgsen efteråt. Vemodig, helt enkelt.

Det är ett riktigt gott betyg.

De mest världsfrånvända citaten jag har hört

1. "Dricker arbetare juice?" (rikemansson till flickvän, angående deras inhyrda hantverkare)

2. "Jag säljer klänningarna för 22 000 kronor styck så att alla ska ha råd med dem" (dam i snofsig butik i Stockholm)

3. "Men att ni inte uppträder på cirkus med det där!" (häpen norrländsk släkting som imponeras av lillebrors skateboardåkning)

4. "Till modesidorna tänkte jag ta snygga, fräcka catwalkbilder från NKs visning. Den är ju den viktigaste modevisningen i Sverige" (norsk AD på ungdomstidning)

5. "Min dotter har emigrerat - till Södermalm!" (överförfriskad Lidingöherre på löjligt påkostad studentbjudning)

6. "De har en helt annan syn på det här med hygien där i Kina" (dam på tunnelbanan)

7. "Jag tror inte på Body Shops produkter för de är inte testade på djur" (en nära vän)

3 x My Two Cents

1. Det tog mig rekordlång tid att skriva mina biorecensioner igår. jag skrev Pojken...först, den gick hyfsat snabbt. Ett sätt att bearbeta traumat skulle jag tro. Men jag bommade verkligen på The Duchess. Det är skitsvårt att skriva något på under tusen tecken om filmer man verkligen vill säga något om. Ju mer jag tänker på den desto bättre blir den, faktiskt. Och ju mer ville jag skriva om den. Om hur abrubt den oskuldsfullt naiva Georgiana blir av med sitt hopp om kärleken i äktenskapet och hur träbocksrolig Ralph Fiennes är och hur lika delar weird och fint det är att Georgianas bästa väninna flyttar in i det gemensamma hemmet för att vara hertigens älskarinna på heltid.

2. Jag vill gå på julbord. Bjud mig. I brist på inbjudan äter jag upp alla mina lussebullar som jag och Fox-Linnéa bakade i helgen. Och all knäck. Jag kör mitt eget race vad gäller upptjockning inför julen, se.

3. Asså, den här filmen Ljusår. Vi måste faktiskt prata om den. Två timmar handkamera i en farbrors trädgård. Katt som jamar och vill in. Lång scen. Fågelägg kläcks. Gräs vajar i vinden. Någon planterar sallad. En höna går omkring. Allt filmat i långsamma scener.
Det låter bra i teorin, men jag fick verkligen hindra mig själv från att somna. Mest för att jag upplevde det hela som långsamt sövande. Jag gav den en tvåa. Men till min förvåning ser jag att allmäna kanon bland filmkritikerna är att ge den en fyra. Varför? Jag fattar inte! Vad ser de som jag missar? Ett katt jamar och vill in. En spindel väver en äcklig tråd. Det tar upp fem minuter. Vad i detta gör denna film värdig av en fyra? Jag vet inte. Jag fattar helt enkelt inte. Jag tänker bara att Across the Universe också fick en fyra av vissa tidningar så man ska inte alltid låta allmäna koncensus styra.

Den brutalaste filmupplevelsen...på länge!

Jag älskar ju småkillar i kortbyxor och vattenkammad snedbena. Jag får tårar i ögonen bara jag ser dem. Filmer med lekfulla, lite ensamma och totalt oskuldsfulla småkillar får automatiskt mitt hjärta att blöda.

I morse bänkade jag mig framför visningen av Pojken med randig pyjamas och började mysa redan i scen ett när lillkillen Bruno (Asa Butterfield) leker flygplan med sina välartade kamrater. "Det här blir en fin och mysig film", tänkte jag och sjönk ned lite extra i stolen.

En och en halv timme senare vinglar jag ut ur biografen helt knäckt. Förstörd. Som om jag fått inte bara ett men flera slag i magen. Det här kan vara en av de mest brutala filmer jag sett. Någonsin.

Spontant, efter morgonens upplevelse, kanske det inte är en så dum idé att visa Pojken med randig pyjamas för kidsen i skolan istället för Schindler's List. För mig smakar den mer blod, pliktkänsla och oförmåga än någonting annat.

Och jävlar, det är ingen smak för blödiga hjärtan som mitt. Men en jobbigt uppfriskande sådan. Om inte annat så för att julklappsinköp och utförsäljningsreor känns generande världsliga efter det här.

Den mörka tiden

Är orolig för min Facebooksbekant med de suicidala statusarna. Ju närmare jul desto mer, eh, negativa blir de.

"X fattar inte julen.."
"X ser fram emot ännu en ensam jul...inte!!!"
"X log falskt när Y sa god jul"
"X vill vira julgransbelysning runt halsen"

...och nu "X hoppas adventsljustaken fattar eld och bränner ned hela skiten!"

Kära läsare, bör jag oroa mig för min bekant?

Årets julklapp, alla års julklapp

Funderar på att beställa den här jeansuttöjaren ("waistband stretcher") med bud så att jag hinner få den lagom till jul. Kostar bara trettio dollar. Användbar året om.

Från sockerchock till...nakenchock?

Inga sockrade ord idag inte. Mail från intervjuobjekt som känner sig osympatiskt framställd. Trist. Min redaktör håller delvis med. Måste skriva om. Och ringa en människa som alltså tecknats fram, i skrift, av mig, som hård och jobbig. Det är inte så att jag jublar över dagens arbetsuppgifter.

Har dessutom redan fått två samtal i stil med "När kan vi räkna med att du har texten klar...?" från två andra redaktörer nu på morgonen och klockan är inte ens tio (!).

Just nu är jag faktiskt glad över att hela köket är fullt av sockerskapelser. Jag kommer att behöva dem, känns det som. Finns en burk Ben & Jerry's-glass i frysen också så tröstätandet slash energikicken jag lär behöva under dagen är kirrad. So what om jag går upp tretton kilo på en förmiddag, världens tyngsta man lyckades banta 240 kilo på två och ett halvt år stod det i DN så hur svårt kan det vara? Han vill bli dietist nu.

Det smygande illamåendet

Jag äger sju olika förkläden, varav tre med volanger. En liten detalj.

Idag har jag bakat knäck och lussebullar som om det inte fanns en morgondag. Jag har fyra paket pepparkaksdeg i kylen också, som väntas på att förvandlas till hjärtan, stjärnor och mindre politiskt korrekta figurer med glasyr på. Men jag orkar inte. Jag ligger däckad i soffan med köket fullt av gotter. Sockerchock. Ser jag en liten knäckrackare till så får jag ont i huvudet.

Jag vill ha mat. Riktig mat.

Jag avundas, som alltid, kontorsfolket som så här års blir bjudna på diverse julbord. Vi frilansare får inga julbord. När ni andra redan hunnit tröttna på sill och rödbetssallad provar vi årets första skiva cheddarost och får en tår av lycka i ögonvrån.
Jag vill ha mat. Det är det. Jag har bara ätit socker idag. Försökte göra ett avbrott i baket med en tallrik soppa på Louie Louise med Fox-Linnéa och Andreas men så berättade Linnéa att det tydligen är sjukt vanligt att bussresenärer snyter sig i kollektivtrafikens gardiner, och Andreas broderade ut sitt hat mot folk som "snyter sig" genom att sätta ena fingret för näsborren och efter det kunde jag liksom inte äta min hummosmacka.

Nu ligger jag här. Hungrig och sockeräcklad på samma gång. Och avundsjuk också, på Linnéa och alla andra som ska på julbord. Ni vet inte hur bra ni har det, ni.

Ett konstigt citat

"Bara för att jag har mina skor i en påse betyder inte att det inte är hundbajs på dem"

Jag är omringad av genialitet.

För den som bryr sig...

...så handlar alltså boken om en kille som gjort en - i mångas ögon - fruktansvärd grej, egentligen två. Men han ser det inte så. Å andra sidan kanske han ljuger.

Jag är inne på tredje kapitlet då han berättar om sommaren då vår huvudperson börjar bära jeans igen efter flera år. Tack vare en två veckor lång intensivlektion i Bruce Springsteen-lära av en kock på det svettiga och underbetalda sommarjobbet som köksbiträde (detta kapitel, kan avslöjas, är helt och hållet självupplevt av undertecknad).

Och boken går bra?

Ja, det gör den faktiskt, tackar som frågar! Jag har fanimej skrivit tre, fyra kapitel redan. Storyn är helt klar, all in here *pekar på huvudet*. Huvudpersoner och allt. Nu ska jag bara få ned det på papp. Eller Word, snarare.

Namnen blir ett senare problem, just nu heter de bara grejor som folk i min närhet, för att det ska vara lättare att skilja på dem. Boken har heller inget namn men det viktigaste är väl att det över huvud taget blir en bok? Kör fortfarande Anthony Bourdain-stilen och betraktar varje "rast" som ett bokskrivartillfälle. Böcker skriver man på fritiden.

Lyssnar på ett meddelande på min telefon: "Hej, det är Kennet. Nu ringer jag dig aldrig mer för du svarar ju inte."

Nej, det är sant. Jag svarar i princip aldrig i telefonen. Men nu har jag en ursäkt. Jag filar på min generationsroman, ju. Visa respekt för konsten!

Allt om film-recension i varnande syfte!

My best friend's girl

Land USA 2008
Regi Howard Deutch

I rollerna Dane Cook, Kate Hudson, Jason Biggs

---

Tank (Cook) har hittat en lukrativ lucka i kärleksvärlden. Han tar betalt för att som svina ned sig ordentligt i tjejers närvaro sa att alla, verkligen alla, andra killar hur illa de än betett sig ter sig som svärmorsdrömmar. Det gör att tjejerna, efter en dejt med Tank, är beredda att ta sina gamla skitstövlar tillbaka. Skitstövlarna jublar, kallar Tank för en hjälte och betalar honom grundligt. Men gissa om allt blir knasigt när Tank far i uppdrag av sin bästis Dusty (Biggs) att ta med hans kärleksintresse Alexis (Hudson) på en svindejt och det visar sig att Alexis ar en schysst och snygg tjej med huvudet på skaft. En tjej helt i Tanks smak! Men det är ju hans bästis tjej, och han har ju fatt i uppdrag att svina? Oj, oj, oj, hur ska det har gå...undrar man kanske. Om man aldrig har sett en dålig romcom i hela sitt liv.

Tank svinar på lite extra genom att be Alexis mamma om en avsugning och Dusty skryter mer än en gång med sin enorma porrsamling. Ja, det är på den American Pie-nivån det håller sig. Det rycker till i mungipan någon gång då och då men faktum kvarstår: detta är en trist och äcklig film om hur tjejer är dumma i huvudet men killar med kåtslag ännu dummare.

Caroline Hainer

Polska små potatisgynnare

Alltså, jag måste berätta den här grejen fast alla i min omgivning redan hört den. Men så här:

Ibland, på vissa släktmiddagar, kommer det lite skönt folk som alltid har intressanta saker att berätta, oftast världsfrånvända, fördomsfulla "sanningar" de "läst" eller "hört" någonstans. Som att det kommer lastbilar hit, till Sverige, fullastade med polacker som plundrar våra åkrar på potatis. Sedan åker de tillbaka till Polen och säljer det dyrt och tjänas storkovan på detta.

True fact.

Jag tycker att de intressantaste frågorna kring detta är "Hur plundrar man en åker utan att det märks?" (manuellt eller snor man en plog också?), "Hur stor är vinstmarginalen på potatis i Polen, inräknat bensinkostnad från Sverige och polsk arbetskraft?" och "Hur smugglar man lastbilar fullastade med svensk potatis till Polen?" (sticker till Tullen en slant antagligen).

Idag diskuterades detta över en fika på chauffis- och tjenishaket Lisas Café (det kan mycket väl heta något annat) på söder.

Trevliga - och uppenbart intelligenta - Mattias Vestin insåg att om polackerna i fråga tränar någon form av djur att plocka potatisen så tjänar de in arbetskostnaderna. Vilket djur plockar potatis? Vilket djur skulle kunna dresseras till detta? Ett förslag är sumpbäver men jag är inte helt övertygad. Får ta en tankevända till. Sedan är det jag som håvar in cash.

Dagen då Keanus ansikte stod still

Keanu. Vilken kille. Och vilken pangroll han har fått i The Day the Earth Stood Still!

Tänk efter - vad är Keanu allra, allra bäst på? Kanske bäst i världen till och med? Jo, att se totalt nollställd ut. Det kan vi väl alla vara överrens om?
Så ska man casta någon som alien som antar mänsklig form, rör sig som en robot och talar med monoton röst så bör man ju alltså haffa...Keanu!

Det har Fox gjort, och filmen kräver så oerhört lite av Keanu att det är en ren paradseger. Exakt samma saker som han brukar kritiseras för (sitt stela tal, intetsägande blick, obefintliga känsloregister) är här till hans allra största fördel. Fox är genier.

Sug på den här ordväxlingen och försök höra Keanus röst för ert inre:
"Do you feel pain?"
"My body does"

Det är ju genialiskt.

Summa: Jag trodde att remaken av 50-tals-sci-fin skulle vara värre faktiskt, och locka till fler ofrivilliga skratt. Det var ju inte på något sätt gripande, snygg eller tänkvärd men mer underhållande än, säg, snöblaskigt väder. Dessutom är det något roande med att se USA fortsätta göra filmer där USA räddar världen från ondska. Och jag älskar, kanske mer än något annat, klumpig och total oblyg produktplacering. Här i form av en LG-telefon och en Citizen-klocka. Både placerade lite för tydligt i bild, i en film som försöker kritisera vårt västerländska, konsumtionsfixerade sätt att leva dessutom.

Vackert. Så vackert.

Önskelista julen 2008

1. En tam lemur att gosa med.
2. Mod, så att jag kan be folk dra åt helvete då och då. De som förtjänar det, alltså.
3. Blandband. Så att jag kan upptäcka lite ny, bra musik utan minsta ansträngning. Win-win!
4. Ett jobb som går ut på att gå på pressvisningar, kanske blogga lite om det och sedan skicka en faktura på ett imponerande femsiffrigt belopp varje månad. Yes, please.
5. Att mitt ansikte sakta men säkert antar drag som liknar Molly Ringwalds. Eller Liv Tylers.
6. Ett pampigt porträtt av mig själv, målat av en konstnär, i avancerad oljefärg eller akryl eller någon arty teknik som "collage".
7. Bättre rankning på det där satans Compare People på Facebook. Mina "vänner" hatar mig, uppenbarligen. Jag ger mig inte förrän jag får åtminstone EN röst på "prettiest eyes" eller "best hair". Är det så svårt? Är det verkligen så himla svårt? Snåljåpar.
8. Ett party där en St. Bernardshund springer runt med en liten tunna med en liten kran på runt halsen, som man får fylla på sina glas med (fatta! Det ska jag banne mig ha på mitt bröllopsparty om jag gifter mig)!

PS. En rolig grej är att förvånandsvärt många saker från förra årets önskelista på Jazzhands faktiskt gick i uppfyllelse!

Årsbästa

Det är mycket "årsbästa" nu. M har jobbat med en konstellation hela veckan, tycks det. Det är viktiga saker. Årsbästalistan säger ju minst lika mycket om skribenten som om året som gått.

Eller, jag tar tillbaka, det säger allt om skribenten och i stort sett ingenting om året som gått. Om jag skulle göra en årsbästa på de fem bästa skivorna jag köpt i år så blir det soundtracket till Merry Christmas Charlie Brown, St. Etiennes Tiger Bay och Julie Londons Greatest Hits. Vilket bara förmedlar en sak: jag handlar sällan skivor.

Filmer. De ser jag ju. Men vågar jag vara sanningsenlig och säga att jag verkligen, verkligen gillade Vattenhästen, en snyftig barnfilm gjord för att gråta till, eller ska jag prisa I'm Not There och använda ord som "imponerande" som alla andra?
Ser ni mig sätta franska Fjärilen i glaskupan på en lista med motivering som innehåller ordet "gripande" så vet ni att redaktören varit framme och lagt in sitt veto mot att jag framhåller en barnfilm med barbenta, skotska gossar som 2008 års finest.

I'm Not There är ju bra. Det är inte det. Men måste man använda intellektet framför hjärtat absolut hela tiden?

Oh, dessa söndagsproblem.

Kan bero på att jag skrivit femtio julkort i helgen och ätit ungefär lika många muffins med pepparkakssmak.

Det här med modern konst

Träffar på den alltid lika glada Anders Rydell som är nybliven redaktör för tidningen Konstnären. (Inte undra på att han koketterar i Truman Capote-glasögon och kashmirhalsduken nonchalant slängd över axeln)

Jag erbjuder mig raskt att skriva en krönika om hur mycket jag hatar modern konst.

Anders svarar "vi har inga krönikor, vi har essäer".

Guds straff

Jag har fått ont i handleden. Jag misstänker att det är Guds straff för alla mina skämt om män med "slappa handleder". De har verkligen eskalerat på senaste tiden. Men man måste få skämta om det förbjudna!

"Jag känner dessutom många homosexuella" som bekant. Då är det ju okej.

Jag har ont i handleden. Det är en plåga för mig att ens skriva detta. Aj.

Kanske beror det på att jag ofta sover i skumma positioner, som en slags sovyoga.
Kanske beror det på att jag använder data ofta, och i synnerhet tangentbordet.
Eller så är det Guds straff.

Jag fruktar det senare och undrar därför lite darrande hur han i så fall kommer att straffa mig för mina rasbiologskämt.

Det är väl dags för reprimander nu, eftersom jag tror min dragning till det koloniala uppdagats rejält. Det är väl mer eller mindre offentligt vid det här laget. Jag fick ju en fantastisk födelsedagspresent i form av en jordglob med "Belgiska Kongo" och "Nederländska Indien" utsatta. Jag älskar den även om jag är medveten om att det/den kanske inte är helt politiskt korrekt.

Jag tar väl på mig safarihatten och inväntar mitt straff då.

Ångest till frukost

Det var väl inte bättre förr, helt enkelt.

Börjar dagen med att se Revolutionary Road, skön femtiotalsångest med Kate Winslet och Leo DiCaprio. Två timmar skrik, bråk och tårar. Om drömmarna som aldrig blev någonting och hur lätt det är att beskylla någon för det. Kate/Aprils skådespelardrömmar i det här fallet, som aldrig tog fart. Istället blev det barn, villa och förort. "Och här går vi omkring och tror att vi är förmer än dem, än alla andra i området, men vi är precis som dem, ingenting".

Och April gör det lätt för sig, och skyller på Leo. Hur hans plan om familj gjorde att hennes dröm fick stryka på foten. Men var det verkligen så? Är det verkligen så? Kanske inser man någonstans, längs vägen, att drömmen inte håller. Men hittar man inte en ny att hålla fast vid så är det lätt att bli bitter. Eller orättvis. Eller båda delarna.

Jag har alltid drömt om att bli journalist. Sedan jag var tolv och gjorde egna tidningar till brorsan och grannarna. De hette "Nonstop" (brådmogna nöjesreportage) och "Hundexpressen" (riktad till en yngre målgrupp, mycket knep och knåp)

Sedan gav jag upp den drömmen när jag insåg att det fanns en möjlighet att den inte kunde bli av. Säkert skälet till att jag aldrig sökt till Journalisthögskolan. Jag trodde inte att jag skulle komma in. Att försöka är ju första steget mot ett totalt misslyckande. Jag kände inte att jag hade råd med ett sådant.

Det var dumt.

Tänker jag och känner att jag vill trösta både Kate och Leo när de står där och skriker åt varandra och ser livet, planerna och drömmarna försvinna vid horisonten. Drömmar, även om de inte blir av, har liksom också en funktion. Söta, rara ni.

Missförstånd, alla dessa missförstånd

M trodde att han sjöng "Jag har amorterat på bilen..." men Micke Rickfors sjunger faktiskt att han "amorterat på livet".
Jag hade inte kunnat sätta emot. Bilen är logiskt men livet är poesi.

A, i sin tur, trodde att han sjöng "Att göra det man måste är att göra det man vill" som en annan hjärntvättad stalinist, men det är också fel. "Att göra det man måste eller göra det man vill" heter det. Rickfors frågar sig.

Alla dessa fel. Alla dessa missförstånd. Idag, nu när jag är ett år äldre och därmed mycket klokare, gör det mig gråtmild att tänka på hur lätt det är att missförstå någon. Jag missförstår säkert någon varje dag.

Jag har ont om jobb för tillfället och det irriterar mig. Jag fick tyvärr inga i födelsedagspresent, som önskat. Det besvärar mig. Så jag kommer att ägna dagen åt att bjuda ut mig, och baka cupcakes, i lika delar men inte samtidigt. Jag ska använda recept från den gudomligas kokbok "How to be a domestic goddess" (Nigella, I love you!) och ha på mig ett av mina sjukligt många (med tanke på hur sällan jag använder dem) förkläden med spets. Min tanke är att detta ska resultera i en synergi-effekt. Jag blir mer gudomlig och förträfflig vilket smittar av sig på min stämma som genom telefonsamtal raggar jobb.

Resultat: artiklar och cupcakes. En alltigenom lyckad kombo. Jag vill inte missförstås.

Jag fyller år idag. Yay!

"Prova att stycka en gris då!"

Äntligen. Faktiskt äntligen. En ordentlig frukost, uppdatering av kalendern och lite rediga sysslor såsom att rensa avloppet och jag känner mig back on track.

Skriver filmrecension, Hugh Jackman-intervju och generationsroman om vartannat. Romanskrivande är en piece of cake. Jag har skrivit tre sidor redan medan jag dricker te. Tänker på Anthony Bourdain som skrev en roman om sitt tokhektiska liv som kock i New York. Han sover kanske fem timmar varje natt sedan går han direkt till fiskmarknaden och till jobbet och dagen börjar. När han fick frågan om hur han hade tid att skriva en bok mitt i alltihop sa han "Men asså, att skriva en bok är ingen konst. Prova att stycka en gris. Det tar tid. Eller att få till den perfekta créme bruléen. NI skribenter är så jävla klena. Det är ju bara att skriva! Jag skrev ett kapitel varje fikarast."

Nu tänker jag som Anthony Bourdain. Varje gång jag tar en paus ska det romanskrivas. Ingen titel ännu men en hel jävla början, en totaluttänkt story med slut och allt, och en slags entusiasm som grundar sig i att jag börjar bli medelålders och måste prova på nåt nytt. Så jag skriver en roman istället för att, tja, köpa båge.

Våndor, hungerpanik och födelsedagspresenter

"Jag skäms förstås. Det är klart att jag gör det. Men samtidigt, konstigt nog kanske, känner jag inte att jag gjort något fel. Det är väl därför jag är här, tror jag. För att jag inte känner att jag gjort något fel fast jag vet att jag har det. Jag skäms för saker, men inte för att jag gjort fel utan för att det är pinsamt. Det är två olika saker."

Så börjar min roman. Jag är nåt på spåret. Huvudpersonen är en ung man, och han har gjort en grej. Började skriva igår kväll efter inspiration från en dröm och kunde banne mig inte sluta.
Tills jag däckade, då. Jag insåg, efter fem timmars film och varken lunch eller middag, att jag var så galet trött att jag inte kunde stå och jag hade ont i huvudet, men var tom i huvudet på samma gång. Blicken var tamejfan dimmig så A lagade panikmat till mig och jag åt för mycket och för snabbt så att jag fick lägga mig ned sedan och vila bort lite illamående. Vad händer? Sen var jag groggy, tog ett bad och bara groggade runt i morgonrocken som en annan luffare. Tills jag somnade rätt sent, vid två.

Nu är jag uppe med tuppen och skriver filmrecensioner eftersom jag är i fet-behov av pengar. Skattmasens fel. Jävla skattmas.

I morgon fyller jag år. Jag önskar mig en knippe välbetalda jobb i present.

Tom i bollen

"Wrong car, why?"
"Tom Kha Gai"
Jag hade kunnat säga fel. Men det gjorde jag inte. En flaska mineralvatten exploderade i mästarregissörens knä, men det var ju å andra sidan inte mitt fel. Och det var okej eftersom jag vid det laget redan hunnit igenom alla mina frågor och satt och improviserade fritt.

Jag var blyg. Inte nervös, men blyg. Jag kände mig så liten bredvid honom. Men det upplevdes som vördnad, sa Git (festivalchefen) efteråt och hon verkade faktiskt genuint lättad över att det gick okej.
Själv har jag svårt att säga hur det gick. Visst, jag var där men jag vet inte. Det ligger lite bildmaterial uppe på filmfestivalens sida men jag känner inte igen mig.

Nu är jag bara så matt. Så himla matt. Rent fysiskt har jag ju inte gjort så mycket. Sett film och snackat, sittandes på en stol. Men ändå känns det som om jag just gått av ett plan som rest nonstop i en veckas tid. Känner mig trött, hungrig och groggy. Säkert törstig också.

Idag såg jag Australia, som jag blev positivt överraskad av. Mindre sentimental än väntat. Jag grät lite ändå såklart, eftersom jag ogärna missar en chans att gråta på bio. Och för att saker som stora, yviga kärleksgester rör mig, såklart.
Sedan såg jag Gilbert & George-dokumentären som sista film. Härliga farbröder. Jag blir konstigt nog inte så provocerad av deras konst, jag som annars hävdar att det inte finns mycket som retar mig mer än modern konst och Svenskt Tenn. Många fina citat. Uttrycket "delicious disasters" förekom.

En annan sak är att jag i natt drömde om en bok. Som jag i drömmen skrev eller i alla fall började skriva. När jag vaknade kände jag att jag kanske borde göra det. Nu har jag öppnat ett Word-dokument och skrivit första meningen, precis som i drömmen. Den lyder "Självklart skäms jag över det".

Hört vid lunchbordet på Zink

Bordet bredvid:
En typisk östermalmstjej med perfekt hy, imponerande slingor, uttråkat ansiktsuttryck och en fet Rolex på sin tunna arm.
En man av typen "säljare" med en pärm med ROLEX på framför sig. Pratar i mobiltelefon.

Snacket:
"...så han nappar alltså? Fan vad bra. Du, man kan inte sticka till Zlatanpojken en också tror du?"

"You're all dressed up in blue..."

Hon är tillbaka på banan! För tillfället i alla fall. Har städat, vilket fått mig att slappna av konstigt nog. Yttre kaos tyder på inre och så vidare. Viktigt det där.

Nu är det först styling som gäller, inför kvällen. Testbild till vänster men glammigare ska det bli eftersom det är prisutdelning. Håret ska rullas på spolar och sånt.

Sen är det träning i tre timmar. Kameravinklar och sånt som ska stämma. Tydligen.

Sen kör det hela igång halv sex (jag har bara en enda gäst i publiken, alla andra jag försökt få dit för att få en klapp på huvudet har bangat av en eller annan anledning).

Sen är det middag och sen kan jag sova ut. I natt sov jag tungt och gott rakt igenom, vaknade pigg som en lärka vid halv åtta. All is well.

Önskar att jag kunde belöna mig själv med något för lång och trogen tjänst (i typ en veckas tid) men eftersom skattmasen kräver mig på sextio tusen (!) så får det kvitta. Men jag fyller år nästa vecka, jag kommer att önska mig klappar på huvudet i present.

Jag och Ruben, jag och Mr. Wong...

Filmfestivalsångest alltså.

Sover en hel natts total komasömn utan avbrott. Vaknar av väckarklockan klockan åtta. Lommar iväg på film nio sedan hem och totalsover tills jag tvingar upp mig själv runt tre. Äter två torra bitar limpa utan någonting på och känner mig fattig. Och lite sorglig.

Skyller på filmfestivalsstress. Fegt, jag vet. Men det känns bra med något att skylla på. I morgon peakar det hela med Wong Kar Wai-prisutdelningen. Jag ska vara där tre timmar innan själva ceremonin och "öva" på att intervjua honom. Det blir en heldag. Jag är utmattad av tanken redan nu.

Blå klänning. Och att han tilltalas "Mr. Wong". Det är det enda jag känner mig ganska säker på just nu. Och att jag är sjukt hungrig.

På förekommen anledning...

M har i uppgift att komma på "den bästa filmrepliken". Här är min:

"Jag vet inte om det var kärlek eller svartsjuka men vad det än var så fick det mig att kasta en cello genom ett fönster"

Rocket Science. Fin film. Fin replik.

Bilden som sammanfattar "junketjournalistik"

Frailty thy name is filmfestivalen!

Jävlar säger jag. Jävlar. Jag har två ord som sammanfattar den här veckan, det vill säga filmfestvalveckan; satans stress.

Jag får ingen direkt sympati när jag säger att jag är ganska stressad över att kryssa mellan biografer och samtidigt försöka hinna sammanställa ett fint manus till fredagens Face2Face/prisutdelning med Wong Kar Wai som jag, av okänd anledning, fått äran att hålla. Jag har i stort sett bestämt outfit, det är väl det enda som är något sånär spikat kan man säga. Och att jag måste tilltala honom "Mr. Wong" vilket jag tycker känns fint. Dessvärre har jag tvångstankar om att jag kommer att presentera honom som "Mr. Tom Kha Gai" och inte Wong Kar Wai nu. Det är As fel. Han började, sedan fortsatte han och nu har det banne mig satt sig.

"Våga! Gör det!" sa han, "det skulle ju till och med du tycka var kul, eller hur?". Fördelarna är många; 100% mer publicitet, skratt och sympati från publiken samt att jag skulle bli en levande skröna, jag skulle liksom bli 2000-talets "Kära örebroare". Tanken tilltalar.

Nackdelen är dock övervägande stor: filmfestivalens vrede. Jag vill undvika den. Helst.

Yo, it's Christmas!

Köpte inte mindre än tre julskivor i staterna; John Waters julsamling (skit), Beach B0ys dito (tröttsam) och Snobbenskivan Merry Christmas Charlie Brown (söt).
Jag gillar Chris Isaaks juskiva bäst. Fortfarande.

Här är dock två julskivor jag valde att inte köpa:

Det är inte de dagar som gått etc...

Tillbaka i stan med rivstart. Kom hem fredag morgon efter 20 timmars resande utan sömn och tolv timmar senare (fortfarande utan sömn) körde jag mitt Face2Face med Ruben Östlund efter De ofrivilliga.
Jag gillar verkligen De ofrivilliga, en klockren film där i stort sett varenda replik låter naturlig så att det kittlar och gör ont om vartannat, på precis rätt ställe. Busschauffören som "får nog" är min favorit, han hamnar nog på listan av favoritrollkaraktärer någonsin skådade på duk.

"Den här gången är det en gardinstång som gått sönder, nästa gång kan det vara någon som slänger ned en pannkaka i toaletten och blockerar hela systemet".

Break a leg

Idag bara Bones-intervjuer. Emily Dechanel ar jattesot och David Boreanaz ar en skon actionkille. Nu ar jag ledig. Sista dagen. Sen hem. Jag har redan gatt upp sakert fem kilo sa det ar lika bra att aka hem till morkret och fattigmansdieten.

Var pa matteklubbsmote. The Thrills var dar. Matte ar liksom grejen. Futurama-manniskorna var ocksa dar, och lite Simpsonsfolk som vanligt. En Thrillsman skjutsade hem mig, nu ar vi Facebookvanner. Varlden ar liten.

Och for att klargora tidigare inlagg: President Palmer kommer alltsa INTE att ateruppsta i 24. Haysbert har gatt vidare till The Unit. Han ar aktuell for The Unit. Inte 24. Tony daremot ateruppstar men det ser jag enbart som en bra grej (och innan nan anklagar mig for spoilers kan jag saga att det sker redan i forsta avsnittet och dessutom syns det i trailern sa mina hander ar rena).

Breaking News

1. Dennis Haysbert, varldens kanske mest noblaste person, brot ihop under intervjun och borjade grata! Fuck! Det var sa himla rorande och ingen visste vad vi skulle gora. Jag satt narmast honom sa jag tog hans hand! (!?) Han bad om ursakt for att han blev sa emotionell innan han lamnade rummet.

2. Rhys. Alltsa jag vet att det ar fel att ta upp detta i skenet av foregaende incident men alla har verkar avsky Rhys. De retar mig, och sager att jag "have a thing for bad guys". Jag vill sa verkligen inte vara en tjej som har "en thing for bad guys" men nu sprids ryktet som en lopeld. Jag ar svenskan som faller for bad guys.
Till och med Fox-folket sjalva sa "really?" och rynkade nasan nar jag sa att jag verkligen, verkligen gillade Rhys. Vad ar grejen? Snygg, spaced out kille i hipsterklader och vackra, bruna ogon - Vad ar det de inte ser?

"You seem to have a thing for the bad guys, Caroline" har varit dags fras. Jag sa att okej da, jag erkanner, I fancy him a bit, men hey... och alla tittade pa mig som om jag precis sagt att jag tycker George Bush ar en total hottie och I would do him anytime.
Att Rhys var "galen", "arrogant", "stenad" eller "cocky" verkar vara den allmana uppfattningen annars. Alla ar i det narmaste eniga. Vad har jag missat? Och, den kanske viktigare fragan, ar det mig eller dem det ar fel pa?

De andra tjejerna runt bordet blev kara i Dominic Purcell som jag tycker ar direkt ful (alla de dar musklerna, yuk. Jag papekade att han har en sjuklig ansiktston, anemisk fast solskadad. Ingen holl med mig)
Carlos Bernard var ocksa poppis bland damerna. Jag tror att jag ar direkt ansvarig for det dock eftersom jag inte kunde sluta prata om Tony innan han kom in. Tony this, Tony that. Romantiska Tony gor allt for Michelle! Den aldre engelska damen blev naturligtvis helt knasvag av Dennis, speciellt nar han borjade torka tararna. Men jag star fast vid mitt val. Stolt och envis som en asna star jag fast mot den negativa massan. Rhys och jag. Soulmates, man.

"Det ar som The Office...fast 24"

Ny favorit: Rhys Coiro. Jag tror att jag funnit en sjalsfrande. Vilken kille!

Bra dag idag. Kickstartade med den tva timmar langa 24-filmen som liksom ar ett litet mellanspel, ett hopp, till sasong sju. Sedan var det intervjuer med Matt Groening (gott humor, bra citat, fantastisk frisyr - fortfarande) och Prison Break-manniskorna. Wenthworth ar ganska biffig nu for tiden. Hans rost ar verkligen charmerande. Jag fragade om han ar bra pa kyss-scener numera vilket jag inte pa nagot satt ansag vara en galen fraga, men jag fick kalla handen. Fick en iskall "Next question". Shit, det har aldrig hant mig forut! Jag som alltid gatt in for att profilera mig som den trevliga, svenska journalisten som alltid ar snall och trevlig.

Sen var det dags for 24. Joy oh joy! Carlos Bernard var inte lika snygg i verkligheten som jag hade tankt mig. Han var mycket mindre, fast med stor rumpa liksom. Han var ratt sa charmig och det ar galet (galet!) att TONY kommer TILLBAKA, men hey, som 24-fan ar det bara att tacka och ta emot. Jeanine Garofalo spelar Chloes data-sidekick (aka nord). Hon var fantastisk att intervjua. Hon hade spetsiga glasogon, lanade Lypsyl av en hollandska men varnade henne innan om att hon har herpes. Hon var full av tatueringar. Hon snackade skit om seriens hogervridna varderingar och sa att det antagligen var darfor hon fatt rollen - de ville val ha in lite vanstermanniskor.

Sen. Rhys. Rhys! Jag finner inga ord. Mitt hjarta dunkar fortfarande. Jag siktar alltid in mig pa att fa forsta fragan eftersom man aldrig vet vad de andra miffona kan slanga ur sig (en italienare vid vart bord har som "grej" att alltid kla ut sig till nagot han tycker "matchar" filmen. Ibland ar han en varm korv, ibland en romare etc...). Jag sa hej, hur mar du och han gjorde en san dar Joey i Vanner-grej och synade mig upp och ned och sa "bra, hur mar du?" pa ett satt som fick mig att korsa armarna over brostet och titta ned i bordet medan jag sa "bra tack" och fragade om hans rollfigur. Han sa "well, man vet inte riktigt var man har honom, du vet..." och blinkade at mig. Jag blev pionrod.

Men det ar inte darfor han ar min nya favorit. Han ar det for att han inte svarade pa en enda fraga utan bara svavade ivag, han vinglade pa stolen och upptradde lite lulligt. Kanske hade han druckit eller rokt? Han svavade langt, langt bort och pratade med en langsam och sensuell rost (jag svar) och gjorde skona grejer som att ha handerna i fickorna medan han vickade pa stolen med benen. "24 ar som The Office egentligen...fast det ar 24...liksom" ar ett favoritcitat. Rhys. Jag vill bara ta hand om honom nu.

Sen hade jag tydligen lamnat datorn i lobbyn utan att logga ut forst sa nan trevlig/rolig prick andrade min Facebook-status till "Caroline left herself logged on to a public computer" eller nat sant.

Okej.

Stad i ljus

Rattelse: FYRA brander pa G i LA just nu. Men jag har inte kant av dem annat an att det luktar grillfest i hela staden och det ar ratt dimmigt i utkanterna. Jag har jobbat idag. Sett kommande avsnitt av Simpsons, My Name is Earl och Prison Break. Shit alltsa, jag trodde alla i Prison Break forsvunnit vid det har laget, en efter en. Men icke.
Intervjuat Jason Lee for andra gangen nansin och han fortsatter att vara en av de mest reko i branschen. Trots att han ar scientolog.
Eller ar det tack vare...?
Tanken ar forbjuden men intressant.

Firestarter

Tva enorma brander pagar fortfarande i Los Angeles-omradet. Det luktar grillat i hela stan. Men OPRAHS HUS AR INTAKT som man rapporterar pa Fox News. Pew!

LA Days

Har jag och Angelina Jolie tva identiska kroppsdelar? Kanske. Det ar mojligt. Bevis finnes.

Idag ar det galet varmt i LA. Narmare trettio grader. Sant klarar jag inte av. Jag maste fly in i bilar med air conditioner, eller ga i skuggan med en stor hatt. Lyckligtvis gick hela dagen at till att shoppa Linneas sista prylar (hon reser i morgon och jag borjar "jobba" aka intervjua filmstjarnor pa lopande band) sa det blev mest luftkonditionerade affarer. En del repriser och en del lokala klassiker. Bland annat It's a Wrap! som saljer klader fran tv-shower och en del filmer. L handlade ett par slappa short som Will Smith har pa sig i Hancock for inga pengar alls. Jag hittade en snygg bh (DKNY) i min kupstorlek (= mongostor, freakish och allmant storande. Jag skulle ge bra mycket for en normal B-storlek) men for liten runt om. Gjord for en minikvinna med oproportionellt stor hylla. Den kom fran Mr and Mrs. Smith vilket far mig att tanka att jag och Angelina Jolie har lika stor byst! Samma storlek har vi i alla fall, forutsatt att ingen annan visade sig i underklader i den filmen. Nagon som minns? Tanken roar mig. De brosten pa den lilla kroppen. Hon kanske har ryggproblem? Hur stora blev de inte nar hon vantade tvillingarna? Ar de...naturliga? Jag och Angie. Plotsligt ett steg narmare varann. Guds lilla nyck.

En lyckad LA-dag skulle jag saga aven om jag har en allvarlig brist pa pengar just nu. Att handla en uppsattning tallrikar for tva tusen ingick inte i ursprungsplanen.

Chock value och kroppen slar tillbaka

Sunset. Trashig gata. Tog med Linnea in i HUSTLER-affaren for chock value men maste saga att jag blev lite latt generad sjalv. Jag ar ju en san blyg viol. Enligt vissa. Men det fanns nagot latt generande, i alla fall i min varld, med att fa en "new, improved golden Jack Rabbit with real pearls" demonstrerad for mig, med min hand som exempel, av en mycket feminin man med svartfargad trashrock-frisyr, lite som nan av Def Leppard-killarna. Han laspade givetvis ocksa och hade underbart slappa handleder. Han kallade oss "ladies" hela tiden. "Ladies, you know how the motion of the pearls always stop when you climax? Well, with this one they actually don't! They've done so much improvements with this one, it's unbelieveable..."
Vi fick visa leg for att fa komma in. Det fnittrade vi ocksa at. Halva affaren ar forresten ett cafe. Hustler Cafe. Min van Stacie upplyser mig om att det brukade vara ett hyfsat populart stalle att ta med sin dejt till. Dar ser man.

Kroppen sager ifran idag. Orkade ingenting. Bara ata frozen yoghurt och kopa porslin for tva tusen pa American Rag (som sakert kommer kosta extra att ta med hem eftersom kassen vager som tre laskbackar). Sa gick det med budgeten. Nu har jag i stort sett tjugo dollars kvar att leva pa i en vecka. Men det ar okej for pa sondag borjar jag jobba och da ar det gratismat som galler. Jag och tyskarna. De ar alltid sjukt pigga pa att ta for sig av buffen av nagon anledning. Jag kommer ha klader med stora fickor pa mig.

Nu galler drinkar pa Tiki Lounge. Spelade Beach Boys julskiva i bilen. Det ar over 25 grader ute men konstigt nog kickar julstamningen in.

Shalom!

Middag igar hos Ronis foraldrar pa Rodeo Drive. Ja, de bor dar. Deras postnummer ar 90210 vilket jag tycker ar extra trevligt. Mamma Brunn ar en air av elegans och pappa Brunn vet vad han gillar och haller sig till det aven om det innebar vitt brod med smor och Nutella medan alla andra ater delikatesser fran mellanostern. Sant kan jag beundra!
Liksom deras hus pa cirka tolv sovrum. De rev ned huset som stod dar innan och byggde ett nytt fran scratch. De har ett problem dock, de hittar inte tio eller tolv matchande stolar som gar ihop med det tankta middagsbordet.
Nar vi gick sa de "shalom" till oss vilket gjorde mig totalt lycklig. Shalom! Shalom!

Idag ar det total budget som galler efter gardagens ovantade utgift. Yogurt fran mataffaren runt hornet till frukost istallet for Urth Cafe som ar i stort sett bast trots sina svenska priser (kopp te for tjugofem spann och sa vidare).
Den dar manikyren som Roni fixade at oss var vi tvungen att stryka. Inga excesser fran och med nu. Som att fa naglarna malade av en koreanska for tva hundra.
Jag kopte en pase pretzels fran Ralph's, det ar gransen for vad vi unnar oss fran och med nu. Shalom, som sagt.

Karma Charmeleon?

Jahapp. Dar far man for att man trotsar systemet och vagrar trycka dollarsedlar i vuxna mans navar. Dar far man for att man tycker att det helt enkelt ar fel med parkeringsavgifter vid shoppingcenters och darfor forsoker sneaka undan. Idag blev var bil bortbogserad. Vi fick ta en taxi till "the car pound" och under fornedrande omstandigheter losa ut den for tva tusen spann. Suck.

"Best gelato in the Bev"

Bara Beverly Hills for hela slanten idag. Jag flashar min fetring for allt och alla. Ibland har jag den pa ringfingret sa att folk ska tro att jag gift mig galet rikt. Ibland pa mittenfingret sa att jag ska framsta som konstnarlig bohem.

Jag hatar systemet med att trycka en dollarsedel i naven pa alla som kor fram var bil. Pa hotellet. Varje gang vi kommer tillbaka efter en shoppingtur och stiger ur fordonet med vara kassar star det en liten mexikan dar och haller upp dorren och honom maste vi ge stash. Sedan maste vi ge bilnycklarna till en annan man sa att han kan parkera var bil. Som om vi inte kan det sjalva. Och for det maste vi ge honom en slant nar han sedan kor fram den at oss nasta gang vi ska ut. Som om vi inte kunde hamtat bilen sjalva. Parkeringen ar tva meter fran hotellinganen.

Idag handlade vi pa white trash-paradiset Target. Jag alskar Target. Bara billiga, skona grejor. Linnea grat nastan nar hon insag att hon inte kunde kopa en en meter hog dansande flamingo, som dessutom kunde lysa och hade en tomteluva pa huvudet. Jag kopte en pyjamas med apor pa till morsan, och en tvalflaska i form av en enorm kotte. Nojd. Mycket nojd.

Pa sondag borjar jobbet. Da ska jag spendera en dag med My Name is Earl-folket. Ah, allt man maste gora for brodfodan...

LA Lady

Det ar alltid fint att vara har. Hur jag an forsoker uttrycka det kommer det att lata pampigt och uppblast men jag gillar verkligen att vara har. Jag blir glad nar jag hittar, blir varm nar jag minns att "det ligger en bra pappershandel runt hornet" och far hora att restaurangen jag gillar ar en local favourite men sallan uppmarksammad.

Na.

Jag och Linnea ar bada Typ A-personer sa vi betar av alla vara favoritstallen i en galet effektiv takt, och kanner oss i det narmaste duktiga nar vi handlar och blir klara pa nagon slags utsatt tid och sedan star dar med klockan i handen och kassar i naven.

Idag kopte jag en obcent stor och dyr ring. Jag sag den och sedan kunde jag inte sluta tanka pa den. Jag som knappt anvander smycken. Den ar stor som en eremitkrafta. Jag har en eremitkrafta pa fingret. Jag ser det som en forlovningsring. Jag och LA. Forever.

"Packad och glad"

Slöpackar lite och lyssnar på Carpenters. För att bota min flygpanik (jag ber att få skilja på flygrädsla och flygpanik) ska jag äta en hamburgare på söderbröderna Olsson om exakt en timme.

Jag fattar inte Kristina Frostenson. Det står i DN att hon blivit lekfullare. Jag borde enligt logik bli provocerad (A frågar varför jag inte är det), men jag blir mest road. Lite som kejsarens nya kläder-road.

M flinar också när han läser att hon blivit "lekfull" och frågar om jag inte tycker att det är på tiden. Han tror nog också att det provocerar mig. Jag tror att det roar honom när jag blir provocerad. Han för gärna in samtalet på "modern konst". Troligtvis av den anledningen. Ack, mitt blodtryck...

Modern konst gör mig provocerad. Liksom i stort sett allt på Svenskt Tenn. Faktum är att jag inte tror att det finns nåt som gör mig mer förbannad än Svenskt Tenn. Det skulle väl vara de som handlar där då.

Så provoceras jag av Cornelis. A börjar skalda Bellman. Det gör mig inte provocerad, bara lite slö i hjärnan. Jag säger "Men vet du att barn är ett folk och de bor i ett främmande land?". Han svarar genom att citera resten, och slå ut med armarna på "Där går en flicka! Hon samlar på stenar! Hon har en miljoooon!".

Sånt gillar jag honom för.

A tar fram sin gitarr och sjunger trubadurlåtar. Mest för att reta mig. Jag blir generad. Det är nåt med trubadurer och deras äkta känslor som gör mig generad. Två gånger har han skrämt mig genom att föreslå att han ska ta fram gitarren när jag fyller år och gå genom rummet fullt av gäster och sjunga trubadurlåt.
Sånt gör mig lite rädd och mycket generad.

Men inte en halvtimmes långt Face2Face med Sveriges nästa filmhopp Ruben Östlund! Det ska jag hålla den 21:a kl. 18.00 på Filmfestivalen (filmvisning först, givetvis). Kom!

Panic at the flygplats

Det har med en massa saker att göra, förstås. Som Dantes helvete. Olika nivåer.

Känslan av att "nåt kan hända" medan man själv är långt bort är jobbig. Nån kan ju dö, för bövelen. Minst.
Känslan av att vara helt utlämnad till andra är också irriterande; piloten i det här fallet, och flygplansmänniskor som säger "Flygningen är inställd, nej, du får vänta, det är inget vi kan göra".

Sen det här med hej då och man vet inte om man kommer se dem igen. Folket man säger hej då till. Hej då kan bli adjö när man reser bort.

Sen, om vi tar det en nivå djupare då, så dog min pappa på en resa och jag hann inte fram i tid.

Och så går vi ned i djupet ytterligare ett steg, och konstaterar att han också jobbade på båt vilket gjorde att man sa hej då till honom i tid och otid och hoppades att det inte skulle bli storm och hemska vågor och ond, bråd död till nästa gång vi skulle ses. När det skulle komma att bli, det visste man aldrig. Inte han heller.

Och resultatet? Tja, en slags ensamhetsattack, en smygande gråtpanik som går ut på att man är ensam i hela världen, totalstrandad nånstans och när man kommer hem är allt förändrat och alla man känner och bryr sig om har kommit på att de har det mycket bättre utan mig. Typ så.

Ska det här verkligen påverka en skön jobbresa till LA där jag vanligtvis har det toppen? Ja, det ska tydligen det, anser min hjärna. Men den ska passa sig, jag bussar terapeuten på den. Så det så.

"Vi är alla vinnare"

Okej, alla som satte sina spelpengar på att min flygpanik skulle kicka in idag alltså två dagar innan avresa vinner tre gånger pengarna eftersom jag as of now klockan tio på fredagsförmiddagen börjar känna mig smått livrädd.

"50 kronor att spela för"

Jag åker till LA på söndag. Alldeles för länge sedan vi sågs, staden och jag. Men nu så.

Alltid (och jag menar det som i alltid) innan en resa, oavsett reslängd eller resemål, kickar en resepanik in hos mig som manifesteras i oro.
Alltid.
Det har något med att säga adjö att göra, säger terapeuten men vi har inte riktigt klurat ut vad det är, exakt, tror jag.

Undantagslöst.

Den har inte kickat in ännu men min gissning är att den börjar lite smått i morgon kväll. Då kommer jag tänka, shit bara två nätter kvar och så blir det ångest. Skulle också kunna ske lördag dag då jag får dagen-innan-darren.

Spelhallen är öppen, jag tar era bets från och med nu!

Norra Brunn

Jag körde en liten stå upp-routine om Obama hela dagen igår men den gick bara hem i vissa läger. Den börjar så här: "Det här med valet dårå...Det trista med att Obama vann är ju att han förstört ett roligt kortspel. Nu kan man ju liksom inte spela "XXXXX och president" längre."

Sen så konstpausar jag medan alla garvar. Sen säger jag "Asså jag är ju inte rasbiolog men..." och vid det tillfället reser sig vissa upp och går.

"Man måste få skämta om det förbjudna!" skriker jag då. Och sedan ber jag att få poängtera att min far var invandrare och jag känner flera människor av etniskt ursprung. Som vi stå-uppare och tillika hobbypolitiker gör.

Maila om ni vill boka mig till er nästa firmafest.

Dunkel terminologi

Varför använder alla Friskis & Svettis-ledare samma terminologi? Det heter alltid att någon "drar en i en tråd så att man blir alldeles rak". Man "drar åt skärpet" eller "knäpper knappen" när man spänner midjan.

Igår freebasade en gråhårig dam lite och använde begrepp som att "flytta isblock" vilket för mig lät väldigt abstrakt. I synnerhet som man i samma övning också skulle "hindra armen från att hindra benet".

Under avslappningen småsnackade hon lite i mikrofonen och berättade att hennes man visserligen inte gick på hennes pass men "han följde stolt hennes ledarkarriär". Hon tillade att han "är två meter lång och basketspelare så det är kanske inget för honom". Vilket A uppfattade som "sexuellt skryt". ("Varför ville hon annars säga att han är två meter lång?")

Jag säger det igen: det här med terminologi alltså. Kan alla inte bara tala klarspråk från och med nu?

"Journalistikens McDonald's"

Viktigt gästspel om vikten av att identifiera fienden.

Tråkakuten

Jag är trött på Matakuten nu. Samma skit. Bert ställer kommunpolitiker mot väggen, Melker kör över alla, Paul är tjenis och den där hemska Carola talar om möjligheter med jobbigt gäll röst på gränsen till gråt. Jag har en återkommande mardröm om att hon är min mamma. Jag vaknar med panik.

Alla säger "Jag tänker inte ge mig" hela tiden.

Nu har de även fått ungarna att säga "Jag tänker inte ge mig". Igår var det riktigt jobbigt när en knippe A-barn med ett riktigt litet professorsämne i spetsen lämna över "tre hundra namnunderskrifter för bättre skolmat" till en folkpartist utan koll. "När jag var i er ålder var det liksom lite populärt att tycka att skolmaten var dålig..."

Gud vad jag är stressad. Det blir tjänsteresa till LA på söndag. Innan dess ska jag beta av en ständigt växande hög av jobb. Just nu vill jag bara dricka varm choklad med grädde. Det är på den nivån.

Aldrig tvivla!

Jag visste väl att det var sant.

Det var visserligen flera år sedan jag såg ett par minuter från den, men tv-serien om Eva och Adolf som bor granne med the Goldensteins har för evigt etsat sig fast i minnet. För en sekund tvivlade jag på om mitt minne verkligen är korrekt. Och det är det!

Ett sk. radiofejs

Jag kan inte se mig mätt på den här sköna bilden som hamnat på P3 Populärs hemsida där de klistrar in bilder på deras gäster. Jag var gäst i onsdags.

Man talar ju ibland om "radiofejs".

Quantum of Solace
Regi: Marc Forster
Med: Daniel Craig, Judi Dench, Olga Kurylenko, Gemma Aderton

BOND. Titeln syftar på två saker. Quantum of Solace betyder ungefär ”summan av all tröst”, och tröst är något James Bond är i behov av efter att ha sett sin älskade Vesper Lynd dö. Han är också i behov av hämnd, befarar M (Dench). Kan han verkligen hålla känslorna i schack?

Men Quantum är också namnet på en organisation med miljöboven Greene (Mathieu Amalric) i spetsen, vars ondskefulla plan går ut på total dominans av världens naturresurser.

Filmen är kanske den mest actionfyllda någonsin, men på bekostnad av en begriplig intrig, tyvärr. När de politiskt korrekta skurkarna (engelsmän och amerikaner) säger ”Men vi förklarade ju för dig vad Quantum är” vill man protestera högljutt. Gjorde ni verkligen det?

Bland ömsinta blinkningar till bland annat "Goldfinger" och "I hennes majestäts hemliga tjänst", är det också en ny slags Bond vi numera har att göra med. Sängkammarscenen, så som vi är vana att se den, är reducerad till en verbal invit och ett snabbt klipp till Bond i bar överkropp. Kalla mig bakåtsträvare men jag saknar the good old days med långsamma nedläggningar mellan sidenlakanen och onda men enkla skurkplaner. Även om Daniel Craig är den kanske snyggaste och manligaste Bond världen någonsin skådat.

Caroline Hainer

Samma sak, samma sak...

Det här börjar bli löjligt. Idag sov jag till halv tolv. Jag kör en medelsömn på mellan tio och elva timmar varje natt fortfarande. Nu masade jag mig visserligen till Friskis igår kväll och cyklade lite och lekte med några maskiner men det kan inte förklara mitt abnorma sömnbehov.

Sorgbearbetning, säger terapeuten. Hon kanske har rätt. Och i helgen är det dags att besöka kyrkogården med famnen full av ljung.

Sorgen gör sig extra påmind eftersom två klockor har gått sönder. Jag gillar klockor, i synnerhet väggur. Jag har flera stycken trots att jag bor i en etta.
Pappa gillade att laga klockor så för honom hade det varit en glädjestund att få ta sig an mina två stannade urverk.
Nu ligger de här, livlösa, istället. Jag vet inte vad jag ska göra med dem. Det känns helt enkelt fel att gå med dem till en urmakare.
Men han kommer ju inte tillbaka.
Det är klart att jag vet det, men säg det till mitt hjärta. Eller min hjärna som fortsätter producera drömmar som går ut på att allt var ett missförstånd och att han visst lever, och snart kommer han hem.
Att ta med klockorna till en urmakare skulle liksom vara som att förskjuta pappa. Är det begripligt? Det är ju han som ska laga dem, ingen annan.

Jag är så trött.