lördag 31 januari 2009

Facebookinlägget del hundraterttiotre

Svenskifieringen av Facebook upprör mig! Logg? Vaddå logg?
Och här puffas det inte på någon. Glöm det. Poke-a möjligen, men jag skulle aldrig göra något så vulgärt som att puffa på någon.

Puffa? Tsk.

Jag rasar. Ja, man kan mycket väl säga att jag rasar. Det intressanta är att jag gör det klockan halv ett på natten men i alla fall. Jag rasar.
Facebook ska få känna min vrede.

fredag 30 januari 2009

Lilla leprechaun-inlägget


Leprechauns är argsinta små vättar som vill åt guld. De tror, i sin enfald, att guldet finns i ett krus vid regnbågens slut. De är giriga och nyps. De är besatta av sin rikedom.

När, exakt när, bestämdes att bilden av den bitske, irländska vätten skulle ändras? Fyra dagars sökande i Dublin efter en elak liten leprechaun att ta med hem till Sverige har endast resulterat i en sak: besvikelse. Leprechaunen finns inte mer. Han är idag en gladlynt, fryntig liten figur som dansar eller hoppar och slår ihop klackarna på sina skor. I alla tacky turistshoppar hänger han, och ler med sitt leende som i alla fall jag vet är falskt.

Leprechauner är elaka. De är sura.
Det har gjorts skräckfilmer om deras girighet. Minst fyra stycken varav en "in the hood". Jag har sett dem alla. Han är en elak jävel.
Leprechaunen förekommer regelbundet i The Simpsons. Han är mean även där.
Så varför denna livslögn, Irland? När bestämde ni er för att kommersialisera er nationalfigur och hur gick snacket då en glad vätte skulle ersätta en sur?

Ni har förlorat min respekt.

måndag 26 januari 2009

Trotset

Ja, det är nedräkning nu. Svennefieringen börjar den 9 feb, då jag börjar mitt nya 9-5-liv. Eftersom jag är jag reser jag därför till Dublin ett par dagar, nästan på ren trots. En liten semester innan jobbet börjar. Jag vill LEVA lite innan jag blir instängd på ett kontor. LEVA!

Jag är hemma på fredag igen. Med väskan full med pojkbandsmusik och potatis antagligen.

söndag 25 januari 2009

Den sista desperata frilanssucken

Jag har byggt hela min karriär på att vägra 9-5.
Jag har tackat nej till en heltidstjänst mer än en gång. Fler än fem gånger, absolut.
För att ingen lön, arbetsplats eller tjänst går upp mot friheten att kunna sova länge på morgonen, se B-film med Kennet spontant mitt på dagen eller fika i stort sett när som helst.
Har jag resonerat.

Men så kommer ett erbjudande från himlen och nu har jag plötsligt, till min stora förvåning, tackat ja till att knega 9-5 i ett par månader som alla andra. Visst ska det bli roligt, men jag är också snopen. Hur gick det här till? Och var ska det här sluta? Är min karriär slut nu?

Jag är rådvill.
Såpass rådvill att jag igår var tvungen att leva som om det vore min sista frilansdag:

* gick upp skitsent, och då menar jag skitsent.

* åt dyr men svingod sushi på AKKI. Det var ändå för sent för frukost eller brunch.

* te på Esthers tillsammans med lördagskrysset. Köpte godis med det politiskt inkorrekta namnet negerkyssar. Jag pekar bara på dem och säger "fem av dem, tack". Till skillnad från chokladbollen vet jag inget modernare namn på dem. Mintkyssar?

* romanskrivande. Ordet "morotsformad" förekom. Påminde mig själv än en gång att jag måste förhindra mamma och mormor från att läsa på något sätt.

* födelsedagsfest hos Kid Chino aka Mårten som är webredaktör för Let's Dance och därmed sitter på info om Carl-Jan. Alla var, precis som Mårten, runt 22 och små genier. Jag såg ut som ett mongo när jag var 22. De här kidsen såg ut som sofistikerade 30-åringar med fräsch hy. De var, precis som Mårten, söta, välklädda och socialt kompetenta. Jag reagerade med att bete mig högljutt och fräckt. För att kompensera att jag var äldst på festen.

* födelsedagsfest för Anders Rydell och Erika ELLE Spy Bar. Jag gav Anders en "potato gun" i present. Han blev glad. Erika fick en bok. Hon blev också glad. Jag hälsade på folk som jag känner, känner ytligt eller aldrig sett förut. Romanskrivarkollegan hittade jag på dansgolvet. Han var rund under fötterna, han.
"Jag har letat efter dig hela kvällen" sa jag.
"Såklart du har, hehe", sa han och flinade.

Det är tråkigt med folk som vet att de är snygga tycker jag. Vi bestämde ändå att vid 150 000 tecken ska han läsa mitt manus. Jag är faktiskt snart där.

Sen boxade Christina från Z-TV ut min ena lins av misstag. Jag blev halvblind men låtsades inte om det tills det, en timme senare, började kännas konstigt i huvudet och jag behövde avlägsna mig diskret och åka hem. Snopet.

lördag 24 januari 2009

Högriskarbete


Tro inte att livet som filmkritiker är lätt alla gånger. Ibland skulle jag säga att det är svårt, riskfyllt och alltigenom farligt.

Jag var till exempel tvungen, in the line of duty, att se Wild Child. Efteråt tvingades jag försöka hindra mig själv från att skära upp handlederna och förblöda till döds.

Jag bad M hälsa filmbolaget att de får stå för begravningskaffet om jag misslyckas. M försökte hindra mig att ta till rakbladet, "den är inte värt det".
Också Citys Henric T försökte övertala mig att hålla mig vid liv och bad så hemskt mycket om ursäkt för att de ledde in mig på en så destruktiv bana. Några Valium senare mår jag lite bättre, men nu måste jag bara försöka skriva recensionen också utan att halka dit. A har gömt alla vassa föremål i lägenheten och varslat stödgrupperna.

Wild Child alltså. Jag finner inga ord. Jag försöker hellre svälja en hel apelsin, eller kanske en citron, än ser om den skiten. Jag går på en modern konstutsällning (och alla ni som känner mig vet vad jag känner inför modern konst). Skulle till och med hellre spendera en timme inne på Svenskt Tenn. Alternativt dricka en liter tryffelolja på stående fot.

I korta drag: jobbig tjej från Malibu skickas till engelsk privatskola för att lära sig hyfs. Hon beter sig som en bitch men alla är ganska snälla mot henne ändå eftersom de ser att det finns något fint i hennes hjärta. Malibutjejen smälter, och lär internatflickona vad en mani-pedi är medan de fula, grisfejjade engelskorna i sin tur lär henne vad vänskap är. Win-win. När det är lacrossetävling vinner Malibutjejens lag för första gången "sedan 1976" eftersom amerikanskor har mer go i sig än fula engelskor. Från födseln.

Ge mig rakbladet.

torsdag 22 januari 2009

Borgarmode

Måste ge Kennet rätt på en punkt. Han hävdar ju att ett set med dyra, välslipade köksknivar är ett tecken på total borgerlighet. Onödigt, snobbigt och kokett. Han tar upp det med jämna mellanrum, mest som en pik till mig eftersom jag...
a) har ett set dyra, välslipade köksknivar på väggen
b) en gång sa till honom att han borde investera i en bra kniv (tror det var när jag försökte skära tomat med hans mjuka, följsamma och böjliga kniv från IKEA)

Jag måste dock ge honom rätt. I Mammut spelar Michelle Williams och Gael Garcia Bernal det råborgerliga paret nummer ett med våning på Manhattan, löpmaskin på balkongen, barnflicka från Filippinerna och ett kylskåp lika stort som mitt badrum. Vad har de på väggen i deras välutrustade kök? Kanske tjugo exklusiva köksknivar som bara hänger där och blänker i bakgrunden.

Japp. In my face.

onsdag 21 januari 2009

Tro inte att vi inte känner varann bara för att vi aldrig setts, Sofia


Alla borde ha en "What would Jesus do?", alltså en inre estetisk/moralisk kompass att rådfråga, som ger svar. Min är Sofia Coppola. "What would Sofia Coppola do?" tänker jag när jag som pliktskyldigast ögnar igenom lite platsannonser. Inte skulle Sofia jobba på kontor. Inte jag heller. Jag stänger ned sidan och gör i ordning en kopp lyxte från en skitsnygg men dyr burk istället. Det är så hon lever, det är jag övertygad om.

Jag brukar välja kläder som om jag vore Sofia också, om jag är rådvill någon gång. Sminkar ögonen lite svartare än jag brukar också, Sofia style. Jag tycker att hon har en ganska tråkig frisyr så den härmar jag inte. Däremot hänger jag gärna upp bilder på min pappa, han var tjock och skäggig. Där är vi också lika, hon och jag. Och vi har båda en bror som lever som en renässansmänniska. Mina falska vänner vägrar erkänna att det finns en likhet (kom igen!). jag ska starta en Facebook-grupp som heter ERKÄNN LIKHETEN NU!

Ska skicka efter sköna Marc Jacobs-kläder från utlandet också, eftersom det är Sofias grej, så att det ska bli helt uppenbart att Sverige numera har en alldeles egen Sofia Coppola-lookalike. Jag heter dessutom Sofia i andra namn, bor i SoFo, Stockholms egna "The Village" och skriver en roman. Vilken tidning blir först med scoopet?

måndag 19 januari 2009

Elefantmannen


Såg Lukas Moodyssons Mammut i morse. En fascinerande pressvisning som kändes som en galapremiär. "Alla" var där och efter filmen stack SVT upp en kamera och en mick i ansiktet på utvalda key people.

Jag vet inte vad jag ska tycka om den.

Å ena sidan konventionell rulle om att familjen är viktigast av allt (ungefär så här säger filmen: "om ni nu bestämmer er för att skaffa barn, fattiga knegarfolk och/eller förmögna överarbetande vitingar, så se till att ta ert ansvar!").

Å andra sidan fina porträtt av högt ordinära människor och allas våra gemensamma problem som heter tid och pengar. Det fånar kallar livspusslet. Att det inte spelar så stor roll, vi gör alla det vi kan för att ge våra barn allt och ändå blir det inte alltid så. Ibland kan precis samma fina intentioner slå fel och vi ger dem tårar och sorg istället.

Jag ska recensera i City. Jag behöver en dag att tänka över detta på. En sak bara; Michelle Williams är för jävla fin. Som tråkmoster i glasögon och menlös stickad tröja, som kirurg-in-command på sjukhuset eller fokuserad New Yorkare på löpbandet. Hennes ögon säger det mesta, och de där kantiga läpparna som ibland knips ihop till ett streck, och ibland ler det mest förföriska leende. Jag undrar var i filmen hon fick det hemska dödsbeskedet om sin före detta make. Må han vila i frid.

lördag 17 januari 2009

En kärleksförklaring


Det verkar som om vi måste prata om Benjamin Button.
Filmen då.
Alla spridda, delade åsikter gör att det är dags för ett samtal.

Den handlar om en farbror som föds gammal men dör ung. Det är en stollig handling, såklart. Och med massor av budget, stora stjärnor (Brad Pitt, Cate Blanchett, Tilda Swinton), manus av en sentimental Hollywoodman (Forrest Gump-mannen Eric Roth) och en estet tillika perfektionist (David Fincher) bakom kameran så blir det ju såklart en fin film. Fin i bemärkelsen känslosam (ibland överdrivet så), vacker (ibland överdrivet så) och stundtals tillrättalagd.

Men vad gör det, tänker jag, när filmens själva känsla går rakt in i venen och ut i hela blodsomloppet. Inte för att vara överdramatisk nu...
Jag lämnar biografen lite nykär, lite varm och alltigenom glad, fast på ett vemodigt sätt. Intellektuellt begriper jag att filmen har sina brister. Men vad gör det, tänker jag, när hela skapelsen gör någonting med min person och mitt humör? Är det då verkligen en medioker film? Är det en trea? Går vi inte på bio för att känna någonting eller är det bara för att tänka?

Exempel: Jag ser Synecdoche, New York med ett skitsmart manus av en skitsmart man (Charlie Kaufman). Den är bra, men den rör mig inte. Faktiskt inte ett dugg. Den känns lång och jobbig och jag undrar när känslor byttes ut mot snack. Den kommer att få högt betyg. Den har redan fått högt betyg. Jag kan inte gå med på det, jag ger den en tvåa. Jag vill inte ha det såhär, jag vill bli berörd. Jag ser Benjamin Button och tänker på mitt eget liv och på hur två människor ibland möts under ytterst dålig tajming men hittar varandra igen i en tid då allting stämmer. Jag ser Cate Blanchett dansa balett och en sextonårig Brad Pitt upptäcka kvinnor och lusta medan han är fast i en sjuttioårings kropp. Jag känner hans entusiasm (utan att vara överdramatisk nu...). Jag fascineras av hur han spelar med ögonen, hur kroppen är gammal men nyfikenheten plirar ut under de tjocka panchoglasögonen. Visst, jag fattar att det är galet sentimentalt ibland och att Cate Blanchett mest är ett kuttersmycke. Men det skiter jag i för mitt hjärta gillar det.

Är det inte därför vi ser på film?

fredag 16 januari 2009

Det litterära racet

Aha! Jag får, genom en Facebook-konversation, reda på att en annan kollega "i branschen" också skriver en roman. Den utspelar sig inte "inom media" utan snarare "utom media", säger han. Samma här.

Kollegan är känd inom kretsarna runt Riche och Spy Bar. Kollegan har försprång.

Jag bestämmer att jag ska tävla mot kollegan. Jag ska vinna över honom.

Han har skrivit 40 000 tecken, jag 90 000 så jag leder.

Han skriver kanske två timmar om dagen, ganska disciplinerat. Det gör inte jag. Måste börja. Från och med nu, ikväll. Jag skiter i att det är fredag. Jag har Ben & Jerry's-glass i frysen.

Han ska åka till Fårö och skriva frenetiskt i ett par veckor. Jag funderar på hur jag kan toppa det. LA tänker jag först, givetvis. Men där finns det alldeles för många distraktioner. Jag behöver något kargt men samtidigt inspirerande. Det får inte vara för kallt heller. Kanske släktingarna i Gdansk? Eftersom jag inte kan polska och de inte kan engelska så skulle det nog generera i en del romanförfattande. Vad ska jag annars göra där? Äta korv?
Eller brorsan i Tokyo. Problemet med Tokyo är att man inte hittar någon ro, det är för busy. A föreslår att ta in på hotell i Stockholm. Också en grej. Dyrt kanske, men priset att förlora racet mot kollegan är ännu dyrare. Jag ska bli klar först!

torsdag 15 januari 2009

Fuck.

Nu har jag kommit till stället då hela min roman plötsligt känns helt usel. Jag har raderat flera tusen tecken, känns det som. Meningar som känns tillgjorda, konstiga och märkliga ("Jag hann bara tänka att hans näsa var för stor för hans ansikte och att jag ändå aldrig skulle duga i hans ögon, som var blå").

Å andra sidan har jag dessutom raderat en knippe stycken som känns precis motsatta, helt banala och ogenomtänkta ("Jag försökte få till en ätstörning men det gick inte eftersom jag, när det väl kommer till kritan, är alldeles för lat och odisciplinerad").

Vi behöver resa till ett isolerat ställe, mitt överjag och jag, och bara skriva klart hela shitten och inte kolla bakåt en enda gång förrän det är dags.

Jag stänger av mobilen, screenar mina samtal och drar ned persiennen. Det ska författas här på Bondegatan. Nu.

onsdag 14 januari 2009

Yessssss.....

Två dåliga filmer

Oftast vill man skriva mer, men just idag är jag ytterst nöjd över den korta längden på filmrecensioner som City kräver. Ser man så ruttna filmer som Disco-daggarna och Bröllopsduellen så vill man bara skriva "Nej!" och inget mer.

Kan daggmaskar spela instrument? Nej, inte ens i den bästa av alla fantasivärldar. De har ju inga armar! Kan de spela instrument på film? Ja, om den är tecknad, från Danmark och ändå så usel att man inte bryr sig om den lilla detaljen.

Vill tjejer gifta sig? Tja, de vill de väl. Vill de gifta sig så gärna att om ens bröllop skulle råka inträffa på samma dag som ens bästa väninnas, så blir man ovänner och är redo att sabba allt för den andre? Ja, om man är amerikansk kvinna, tydligen. Enligt någon dåre till manusförfattare.

Sånt där är det svårt att slåss mot, alltså. Då vill man, som sagt bara skriva "Se De ofrivilliga istället" och inget mer.

tisdag 13 januari 2009

P3 Populär kl. 11:15 onsdag 14 januari

Dags för mig att vara med i "styrelsen" i P3 Populär igen. Det blir ett bra program. Jag vet det för jag vet vad vi ska prata om och jag är pepp!

Verkligen.

Lyssna om ni kan. Mogge heter medtyckaren.

...och här är en fantastisk tag som A fångat upp.

Jag tar tillbaka allt

Avbön.

Jag tar tillbaka allt.

Jag skulle hellre sitta av en och en halv timme på världens tråkigaste kontorsplats än att spendera en och en halv timme med de discosjungande daggmaskarna. Herregud. Allt som höll mig kvar i biostolen var löftet om arvode.

Allvarligt.

Idag går det bra

Skriver fantastiska texter i rasande takt:

Framtiden i framtidsfilmer i vår. BAM! Klar!
Varför eyelinern är bästa sminket. Swosh! Klar!
Filmrecension: Synecdoche (som jag slutligen, efter mycket om och men, väljer att se som ett missfoster of a film och ger den bottenbetyg). Done.
...och slutligen filmrecension av Danny Boyles Slumdog Millionaire. Mycket bra film, men kanske inte Golden Globe-värdig. Check.

Nu, dagens andra arbetsuppgift, se en tecknad film om ett gäng daggmaskar som startar discoband (röster av E.M.D.) och med Bert Karlsson som "Promotorn". Vissa dagar avundas man ju inte alla dessa rbetare som sitter på sina kontor, helt enkelt. Boo-jay!!!

måndag 12 januari 2009

Män med maskingevär


Såg Gomorra. Är nu därför ganska opepp på jobbresan till Rom i februari. Jag ska vara där över alla hjärtans dag är det tänkt.
Själv, utan sweetheart.
I tjänsten.

Det lät som en ganska skön idé först, men nu tänker jag bara att jag ska hamna mitt i en uppgörelse och råka få en kula i axeln och/eller en planterad påse vitt pulver i bagaget. Gomorra är skitläskig. Italienska turistbyrån måste hata den. Saviano kanske har lyckats skapa sig ännu en fiende i dem?

En annan grej: vad är grejen med maffiakillar i alla länder och varianter, och deras fascination för Scarface? Jag har sett det så många gånger förut. Scarface är ju en loser.

Jag fattar att man identifierar sig med the underdog, och självklart drömmen om snabba cash och odiskutabel hierarkisk superstatus. Men han förlorar ju allt eftersom han är så girig. Det måste finnas andra, rimligare idoler för maffiamännen. Men vilka?

lördag 10 januari 2009

"Jag smiter tidigare från jobbet idag"

Om man fuskar med artiklarna man ska skriva, och smiter ifrån dem för att istället skriva på sitt romanprojekt, är man inte lite av en loser då?
Som att skolka från skolan för att ta privatlektioner någonstans.

Hursomhelst. Idag har det gått bra, jag har skrivit säkert tre sidor romanstoff och jag är långt ifrån klar. Det går skitbra. Ingen titel på boken dock och alla figurer har konstiga psuedonamn som måste bytas ut sen. Huvudfiguren har inget namn alls. Skumt, annars är jag en sån som skriver lättare om jag har ett namn, en rubrik eller en kirrad första mening.

I morgon är jag bjuden på kafferep. Man måste ha kjol på sig och ha med sig kakor. Man ska "prata civiliserat" och "kortspel är absolut förbjudet". Stickning är däremot okej.

Tur att jag har läst Jane Austens samtliga så jag har något att tala om.

fredag 9 januari 2009

Introducing: Eugene Fougler

Kära läsare!

Jag får ibland frågor om hur man blir filmjournalist. Jag kan inte svara på dem riktigt eftersom jag varken gått journalisthögskolan eller läst filmvetenskap. Det känns dumt. Jag skulle gärna vilja säga något smart.
Socionomen och journalisten Eugene Fougler är bättre på att ge råd än vad jag är. Därför bad jag honom att svara åt mig.

Caroline


Hej aspirerande filmjournalist!

Under 80-talet var det mycket populärt att vara fotograf och frisör. Har du sett hur Tito Frez ser ut idag? Skämt å sido: just nu är verkligheten den att det ger hög social status att jobba med media, inte minst om jobbet medger att man får visa upp sitt namn och gärna sina åsikter på ett eller annat sätt. Om ett tag kanske det är något annat. Egentligen handlar det om att tillfredställa mycket elementära mänskliga behov som alla med mat i magen och tak över huvudet går och bär på: uppskattning, bekräftelse, självförverkligande.

Men om statusen för det ena ska behålla en någorlunda hög nivå är det helt avgörande det finns något annat, lägre att jämföra med, och att det höga åtnjuter någon slags exklusivitet. Kanske har du hört Mona Sahlin tjata om att statusen måste höjas för vårdbiträden och sjuksköterskor? Sanningen är ju den - om det nu vore så enkelt - att man lika gärna skulle kunna sänka statusen för till exempel läkare, och få samma effekt.

Antalet musik- och filmskribenter måste därför ligga på en lagom låg nivå för att yrkets status inte ska bli utspädd. Du hade kanske inte ens varit intresserad av yrket om det hade funnits tillräckligt många utövare. På samma vis finns det en fara i att antalet medier blir för många. Etablerade politiska journalister rapporterar redan om faran i att bloggare tar sig an tunga uppgifter som valbevakning.

Redaktörerna kommer att fortsätta upprätthålla den tröghet du upplever, kanske mest av gammal vana. De är rädda att tappa allt de gått och samlat på, de vill känna en framåtrörelse, bli bekräftade och känna uppskattning, precis som du. Vissa av dem kanske tycker att de har byggt ett präktigt kortslott som närsomhelst kan avslöjas och rasa. Kan du inte ge dem några hopp om vinster på ett personligt plan kommer de inte att låtsas om att du finns. Så strunta i själva texterna och fokusera på strategin. Ligg på hela tiden, ge inte upp, skaffa dig mental styrka, le när det behövs men visa inte för någon när du är lycklig.

Eugene Fougler

Eugene Fougler är socionom och jounalist. Han svarar på frågor inom alla tänkbara områden, gärna rörande media, mode och samliv. Maila honom på eugenesvarar@yahoo.com

Greven och Karlsson

Så här är det jämt. När jag har flera artiklar på en gång som ska kirras så uppstår alltid något slags sidospår. Just nu är jag helt fascinerad av Ny demokrati. Allt från deras fascinerande naiva lilla logo, till deras svängiga "Häng med, häng med"-låt.

"Häng med, häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi"

Jag kollar en tio minuter lång informationsfilm på YouTube. "Lokalerna har vi fått gratis från en av Göteborgs största fastighetsägare, och vår fina kopieringsapparat från Canon" säger en stolt herre.

Det är lite obehagligt, kan tyckas, att man har med ord som "hatar" och "slåss" i en trallvänlig låt, mitt i refrängen sådär. Starka verb, invaggade i lallande. Mest road är jag dock över ordet "inunder".

Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch

Så istället för att slutföra mina jobb, som dessutom är ganska roliga jobb, så surfar jag amazing fakta om John Bouvin (det här med att Sverige borde sänka biståndet till Afrika eftersom det bidrar till att minska barndödligheten där och det är ju, i slutändan, en dålig sak för Sverige) och citat från Vivianne Franzén. Det är helt otroligt jättekul. Tills man inser att det är på riktigt. Då blir man rädd och återgår till jobbet istället. Skrämseltaktik på sig själv = ett vinnande koncept.

Häng med, häng med!

torsdag 8 januari 2009

Ja, herr byrådirektörn

Idag hände två saker; jag träffade en byrådirektör och jag åkte till världens enda köpkvarter.

Byrådirektören är i min ålder och är egentligen inte byrådirektör alls. Han var det för flera år sedan men det är en så rolig titel att den hänger kvar. "Jag skulle trycka det på allt. Inte bara visitkort, om jag var byrådirektör", som K sa.

Den fd byrådirektören frågade hur det går med romanen. Skitbra, sånt gillar jag. Piskan i att folk frågar, gärna ifrågasätter om det blir någon över huvud taget. Ser du mig på stan - kom fram och fråga hur det går med den där romanen egentligen. Uttala det som "romanen", som om det var citationstecken runt det hela, som om den är ett skämt.

Jag och K åkte till Sickla köpkvarter. Av egentligen ingen anledning alls förutom att deras slogan lockade oss; "Världen har många centrum, men bara ett köpkvarter".

Vilken vacker uppvisning av medelklassens diskreta charm. En liten fejkad "saluhall", ett litet stråk med inredningsbutiker (en liten avdelning för sängar av prima kvalitet hette "Carpe Diem of Sweden") och överallt överklädda bebisar som skriker. Alltid, alltid dessa bebisar.

K har nyligen flyttat och inreder sitt hem. Jag misstänker att hans val av möbelemang baseras mer på pris än funktionalitet. Han såg en hatthylla för 29 kr, nedsänkt från 299 vilket borde säga något om kvalitet och efterfrågan, vad vet jag? Han köpte två. "En kan man kanske ha som skoställ".

När jag sa att jag ville dricka en kopp te kallade han mig för snobb. Jag älskar honom för det. Genom åren är det främst två saker jag sagt som upprört honom till bristningsgränsen:
1. Att han borde investera i ett par ordentliga köksknivar. Detta tas upp med jämna mellanrum som exempel på totala borgarfasoner.
2. Att han får lov att använda glasunderlägg om vi sitter vid mitt fancy teakbord. Detta anser han var ett av de dummaste påfund som finns. "Men varför köper man ett bord som man inte kan använda?"

Tack vare honom håller jag mig vid vettet.

Jag saknar Netto-butikerna ibland, del två

onsdag 7 januari 2009

Jag saknar Netto-butikerna ibland

Uppstramning


Min manliga vän som är flygvärdinna fick höra från en kollega att han har "trevliga skrattrynkor". Han blev bestört. Totalt fel sak att säga. Panik. Fjolliga utfall med hand och röst. Fick akutträffa honom i stan för att handla tre tuber med rynkkräm. En expedit förklarade följande för oss:

"Alltså, rynkprodukterna stramar upp huden. Tar man för starka produkter för tidigt så blir huden så stram att när man sedan får - alltså om man skulle få - rynkor senare i livet är huden jätteslapp för att man stramat upp den för tidigt"

Say whut?

"Vännen" går därifrån med tre tuber och en bestämd blick.

tisdag 6 januari 2009

Worky, worky

Skriver fakturor och känner mig administrativ. Jag brukar låtsas att jag har en assistent som gör det åt mig. Jag pratar lite för mig själv, tuggar tuggummi samtidigt, och säger "Och så ska vi skriva ut den ja, det får vi inte glömma. Och skicka med ett visitkort också för säkerhets skull". Så ser jag framför mig hur min assistent gör det åt mig och sedan tittar beundrande på sin chef.

Jag säger "vi" om min och assistenten. "Sen får vi inte glömma att maila om nya numret".

I morgon ska jag och min assistent på årets första terapisamtal.

Det stavas service

Brorsan beställer en ritplatta från något dataföretag som heter DigiSwe men får den inte. Här är deras sköna förklaring till varför:

Hej Peter,

På grund av fel i ordersystemet kunde vi inte se att en betalning hade gjorts så vi har avvaktat från att skicka denna. Men nu när du undrade så kollade vi närmare på det och olyckligtvis hade betalningen gått igenom så din vara är avsevärt försenad. Den kommer tyvärr att skickas till adressen som angetts vid beställningen.

God fortsättning!


Även om "olyckligtvis hade betalningen gått igenom" är en fantastisk mening från en kund som undrar varför han inte får sin vara, så tror jag nog att det sista hånet "God fortsättning" toppar det hela som ett vackert, rött körsbär.


Dessvärre betyder detta att brorsan blir kvar ännu en mansålder i Tokyo antagligen. Han säger att serviceandan där är lite annorlunda än här.







söndag 4 januari 2009

Kalla fötter?


Är det kallt eller är det kallt? Det är kallt. Å andra sidan ser jag, i en gammal dagbok som jag hittar på vinden, att det var minus 26 grader 1986. Tiderna förändras. Tänker det igen när jag läser en intervju med Amy Diamond i DN som säger att hennes nyårslöfte är att städa rummet oftare, kanske en gång i veckan. Okej, men innan ni kallar henne för A-barn ber jag att få presentera barnet med världens största överjag nämligen undertecknad. I dagboken från 1986 hittar jag nämligen också mina nyårslöften. Jag är tio år och mina aspirationer inför det kommande året 1987 är:

1. Inte göra bort mig
2. Räkna ordentligt
3. Vara snäll
4. Lyda
5. Inte slarva
6. Städa och inte vara lat

Herregud. Det står nu helt klart för mig varför jag inte kan jobba på kontor som vanligt folk. Ingen boss skulle någonsin vara lika hård som den jag har nu - mig själv.

lördag 3 januari 2009

Snedvridna danssteg

Jag krashade tre vinglas på nyår trots att jag inte drack vin själv. Man sa att man anade en judisk ådra hos mig. Mazel Tov! Ett av glasen spillde ut vin över hela vardagsrumsgolvet som efter tolv förvandlades till ett dansgolv. Jag försökte torka upp det hela och sträckte mig så långt jag kunde utan att trampa i vinet. Tur att man är vig. Jag fick upp det mesta i ett enda move, vilket fick K och de andra två närvarande herrarna, alla med slappa handleder, att utbrista "My God! Om jag vore hetero...!" vilket för mig är en skönt snedvriden komplimang. Mitt vintorkar-move omvandlades sedan till ett disco-danssteg, with a touch of r'n'b.

Jag rear ut min själ

Jag tycker att det är fint att butikerna delar upp readagarna. Vissa körde hårt på halva priset från dag ett, alltså den 26:e. Hope och SOM till exempel. Andra kickstartade igår, den 2:a. Till exempel Whyred och Kocksgatans herrekipering. Och en liten skara, däribland Acne, börjar på måndag. Jag tycker att det är fint. Välbalanserat.

De som kör med 30% rea är losers.

Jag är nog 50% loser och 50% vinnare med tanke på att det enda jag köpt på rean är en likadan t-shirt som jag redan har, men förvisso älskar ("Keep Austria Boring") och en generic, mörkgrå kofta som finns i varenda klädesaffär i hela landet, året om. Det är inte så att min enorma känla för fynd lyser som neon direkt. Jag vet inte varför, men det känns som ett misslyckande att inte komma hemsläpandes med stora, feta kassar med kläder efter en dag på stan. Det är det värsta, jag vet att jag kommer lockas med i ren överlevnadsinstinkt och handla något bara för att. Bara för att känna att jag också lever.

torsdag 1 januari 2009

Jazzy 2009

Proppfullt inne på Ciao-Ciao och då var klockan ändå långt efter tre på eftermiddagen. Var det i förrgår det stod i tidningen att den bästa dagen för landets pizzerior är idag, nyårsdagen? Jag är övertygad om att det är sant.

Tänkte att det borde vara den bästa dagen att proklamera ut ett nytt, radikalt politiskt budskap också. Man ligger i sängen och tar bara till hälften in vad som sägs på teve eller radio. Nåt som låter okej och som framförs med len röst går in men registreras liksom inte. Skulle man få för sig att ändra någon lag, till exempel införa förbud för norrländska ADs att fortsätta befolka Södermalm, så skulle inte en enda protest registreras om åsikten eller beslutet lades fram för svenska folkets svullna och danströtta fötter idag.