Aight!

Kennet läser att Barrack Obama har som förslag att köra rap och hiphop i undervisningen i skolorna, för att underlätta inlärningen. Aight, man!
I misärkvarter i Frankrike kör man visst redan med den grejen läser jag i DN. Funkar säkert...men själv har jag svårt att se nåt annat än vår gamle svensklärare Lasse framför mig, tillsammans med den här boken om man skulle försöka sig på nåt liknande projekt här.
Lasse hade cosbytröja och en penna i ett snöre om halsen. På frågan om hur gammal han var sa han "Jag är arton men har levt som ett svin". Det glömmer jag aldrig.
Låter som en hiphop-rad nu när jag tänker efter.

PS. En gång mötte jag honom i Hagsätra Centrum och han sa "Men vad ska det bli av dig då, Carro?" (Carro?!) och jag harklade fram "journalist".
Då la han handen på min axel, tittade mig i ögonen och sa "Lova mig en sak. Lova mig att du inte slösar din talang på att skriva skit."

Aight!

Vän av ordning

Jag älskar motargument i stil med "Jamen om vi tillåter X kommer vi snart tillåta både Y och Z".

Exempel: "Jag har inget emot homosexuella men om vi börjar tillåta homoäktenskap så kommer vi snart tillåta apor att gifta sig med varann eller barn att gifta sig med pedofiler. Det är bara det."

Idag läste jag en insändare med liknande retorik i City. Jag fastnade för den av flera anledningar men främst för att det är första gången jag läst någons insända försvar av sexism.
Det finns många tyckare av stilen "Varför ska vi förbjuda lättklädda kvinnor, de har ju så vackra kroppar!" (alltid med någon signatur i stil med "Gentlemannen") men den här var unik.

Under rubriken "Förbjud inte lättklädd reklam" stod det "Om vi förbjuder sexism kommer vi snart förbjuda allt möjligt".

Jag vet inte ens var jag ska börja när jag ska formulera mina tankar om den meningen. Kanske ska jag börja från slutet. Slutet av personens insändare. Den löd "Tunnelbanan är ingen sandstrand".
Nej, jag ångrar mig. Det komplicerar bara det hela. Jag ger mig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga.
Om jag tillåter mig att tycka nåt om den här insändaren kommer jag tillåta andra tycka något om mig och så kan vi ju inte ha det.

Nej, jag vill inte ha något gemensamt med den här mannen

Idag gick jag på andningskurs. Jag måste lugna ned mig, har man sagt mig från höger och vänster. Så jag har blivit knuffad i riktningen mot andning, slutna ögon och rak rygg på en stol och övningar på yogamatta.

Hur gör folk det?

Jag ligger på rygg och försöker fokusera på "vänstra stortån" som är uppgift nummer ett. Vad är det man ska känna? Jag ligger bredvid tungt andande människor och fattar ingenting. Och jag har ändå gjort en hel del yoga.

Man ska ligga still och känna sin egen andning, säger läraren med len röst. Jag försöker men blir bara irriterad över att ingenting händer. Blir stressad istället.

Jag fattar varför jag behöver den här kursen.

Jag kör sitta-på-stol-övningen och försöker andas tungt tillsammans med de andra i gruppen men jag kan för mitt liv inte sluta röra på tårna. Och jag tycker att jag får svårare och andas ju mer jag slappnar av, inte tvärtom.

Hur gör folk när de slappnar av sådär?

Jag är helt konfunderad och väntar spänt, fast på ett lite vemodigt sätt, på nästa gång. Vemodigt eftersom jag inser att jag måste vara en ännu hetsigare människa än jag trott hela tiden. Och nej, det är nog inte särskilt charmigt. Fy fan för att vara en kvinnlig Roberto Benigni.

Gothmusikal!

Mörka Londongator upplysta endast av lyktor. Anonyma män i plommonstop och hatt på väg någonstans, och en liten pojke som med en korgosses klara stämma brister ut i sång.
Sweeney Todd är en musikal.
För den som inte visste.
Och den handlar om hämnd och att skära halsen av Alan Rickman.
Musikalen är så fina på det viset att det alltid finns ett fint, enkelt budskap. Oftast att livet är värt att leva och kärleken segrar alltid till sist på ett sätt eller ett annat.
Alltid ett stort tema, som gång efter annan riktigt hamras in med hjälp av pampig orkestermusik. Så även här. Hämnd lönar sig inte, och man ska inte fastna i det förflutna för då missar man nuet. Ungefär.
Detta illustrerat av gother, äckliga engelska köttpajer och Alan Rickman i ännu en klockren skurkroll som sexuellt frustrerad domare med ett gott öga till unga, oskuldsfulla blondiner. Tröttnar han inte på att spela sexuellt frustrerad? Till och med i de två roller jag spontant kommer att tänka på där han inte är skurk (Love, Actually och Förnuft och känsla) är han sexuellt frustrerad. Vad är det med Alan Rickman och hans frustration?
Hur som helst. Rickman är frustrerad och Sweeney Todd är arg. Och allt är väldigt emo. Bra film.

Oh Heath!

Jag trodde att han skulle vara trulig som en jobbig tonåring. Svår. Obekväm. Jobbig, helt enkelt.
Men det visade sig att han var precis tvärtom. Han var öppen, trevlig, eftertänksam och varm. Det var i Venedig, det var i september och solen gassade. Jag och några andra journalister satt tillsammans med Heath Ledger vid ett bord i hotellets trädgård. Alla satt vi och svettades utom Heath som, cool as a cucumber, satt tillbakalutad under bordets enda parasoll iförd hatt.
Hatt!?
Det var ju trettio grader varmt ute.

Men han bar hatt, utan ett enda tecken på att bli för varm. Kanske trivdes han bäst under nåt form av skydd. Under alla andra intervjuer han gjorde bar han solglasögon.

Han berättade om Nick Drake, hur han känt en sån samhörighet med honom sedan första gången han hörde hans musik. Han använde ordet "besatt". Han hade livit besatt av honom, till och med åkt till hans lilla hemby i England, besökt hans barndomshem och hans grav.

Heath sa att han drömde om att göra en film om Nicks korta liv. Men det skulle inte gå, sa han, för "ingen kan veta hur han egentligen var" och "det är så sorgligt. Jag försöker skriva en dialog men det blir bara fånigt, man är ju aldrig samma person i verkligheten som när man gör en intervju och jag har läst alla intervjuer som finns med honom men jag vet att det inte är han på riktigt."

Oh Heath....
...om vi bara hade vetat.
Du är saknad.

Favorit i repris

Fortfarande lika. Fortfarande kul.

Rörande reklammän

Café på söder kl. 11.38

Reklamare ett: "Mission Possible" då? Är inte det jävligt coolt?
Reklamare två: Jo, det är fan kul! Haha! Och så har man en typ Tom Cruise-lookalike i filmen. Eller, jag såg en trailer i helgen om en film med en tidsresa, eller en sån där tidsresa där man förflyttar sig. Typ teleporterar sig.
Och allt ska ju ha taglines nu för tiden, och den här var "Anywhere is possible". Du vet, istället för "Anything is possible". Jag bah, det där skulle man göra nåt coolt på. Med rätt kund så.
Ettan: Jag gillar "Somebody is perfect" också.
Tvåan: Snuddar lite vid den förra vi gjorde.
Ettan: Ja. Men vi kan inte köra den där andra grejen, för de har redan gjort en spoof på CSI.
Ettan: Nån cybergrej då?

Jag tackar inte nej till en björnkram från den här knarkaren

Vissa människor gör oss knäsvaga. Vi vet inte varför. Vi ser dem och någonting händer. Ett faktum hela filmindustrin bygger på, förstås. Att projicera massa människor på en duk som vi blir kära i.

Funkar för mig.

För mig är Benicio Del Toro den människan. Jag kan inte se honom utan att räta på ryggen, slicka mig om läpparna och stirra dimmigt.
Såg Susanne Biers (första utländska storfilm) Things We Lost in the Fire igår där castingen av Benicio som knarkare kändes lite väl given (han ser ju redan ut som en knarkare) men visst. Många scener med en knarkfrossande Benicio, en plufsig Benicio som försöker sig på en joggingrunda, en yrvaken Benicio som säger "You fucking with me?" och en totalförstörd Benicio som duschar med kläderna på.
Och allt jag tänker är "Han. Är. Så. Jävla. Snygg!"

Vilket får mig att känna mig skamsen, som att jag missar hela poängen. Det handlar om en bruten människa det här, skärp dig nu. Det handlar om hur man inte ska ge upp hoppet och hur en varm klapp på axeln kan vara den styrka man behöver för att gå vidare och...ja, yada yada yada.

Jo, jag fattar men kan jag få dregla lite mer över Benicio nu?

Ah, och nu säger han nåt annat med sin gulliga brytning. Aaaaw, gud vad sött det är när han läspar sådär spanskt när han säger "crystal meth" och "overdose". Gulligt!

Sedan rodnar jag, förstås.

Detta är casting gone too far, säger jag. Det borde Bier ha tänkt på.

Så här många poäng av fem får Juno

Jag, direkt efter andra titten på Juno. Den växer (nej, jag tänker inte dra nån ordvits som syftar på hennes gravida mage).

Make Air Not War

Det här är Bjorn Türoque (uttalas som "to rock"). Han spelar luftgitarr. Idag såg jag en film om honom och andra, mestadels män, som spelar luftgitarr. Den var rätt fin. Den hette Air Guitar Nation.
Nu är jag mycket fascinerad av män som spelar luftgitarr. I synnerhet Bjorn Türoque.

Filmen fokuserade främst på två "spelare", nämligen C-Diddy och Bjorn. C-Diddy körde en crazy/spex-routine men hade mycket bra teknik. Bjorn körde mer klassisk rock'n roll, och var dessutom snyggare.

Jag tyckte lite synd om Bjorn efter filmen (av anledningar jag inte kan avslöja, för er som vill se den, vilket jag tycker ni ska), så jag surfade upp hans hyfsat taffliga hemsida och skickade honom ett mail där jag frågar om jag kan få fråga honom lite om hans luftgitarrskills.

Fick svar från honom nästan direkt och han bah "Wow, visas den filmen i Sverige? Vad tyckte du och kan jag adda dig på Facebook?"

Så han addar mig på Facebook och det visar sig - till min stora förvåning - att vi har en gemensam vän i Los Angeles. Hur stora är oddsen?

Nästa gång jag åker till LA (vilket borde bli snart) måste jag, nej SKA JAG, därför fika med en luftgitarrmästare. Allvarligt.
Jag längtar.

Ett klipp som gör mig fylld av hopp

Jag har förvånats idag. Jag trodde inte att det var möjligt att göra jazzhands (gesten) och samtidigt behålla sin värdighet men Lou Reed lyckas.
Det ger mig naturligtvis nytt hopp om precis allting. Kan man se cool ut och samtidigt köra en knarkvariant av jazzhands så är allting möjligt.
Jag har Andreas att tacka för detta.

Motsatsen till kvalitetstid är...?

Plötsligt går det upp för mig hur många riktigt, riktigt dåliga filmer jag sett i mitt liv. Vissa har jag dessutom sett två gånger.

Mycket är vännen Ks fel. han gillar Big Momma's House. Vad kan jag göra åt det? Ingenting, bara omfamna hans individualism och totala vägran till konformitet. Försök stå upp för att ni gillar Big Momma's House får ni se. Ni får inte använda ironi och ni får inte lägga till ord som "faktiskt" eller "postmodernism".
Att bara säga "Big Momma's House till exempel" på frågan om vilka filmer man gillar kräver mod, styrka och en total integritet.

Jag beundrar K för detta.

Jag gillar dessvärre (?) inte Big Momma's House. Men jag gillar att se film med vännen K. Vi har sett White Chicks tillsammans, till exempel. Och andra filmer vars framsidor i videoaffären pryds av tjejer i bikini och killar i gäng.

Vad kan jag göra? Jag gillar att ligga bredvid honom i den där skabbiga skinnsoffan och småskratta som Beavis och Butthead.

Men när jag står i videoaffären och bockar av den ena skitfilmen efter den andra i huvudet, så inser jag att jag fyllt uppskattningsvis tio veckor av mitt liv med ren och skär dynga. Tio veckor! På tio veckor hade jag kunnat uträtta underverk!

Ångest. Och vad gör jag för att dämpa min ångest? Ser Fletch II med K. Jag har inte ett ont ord att säga om Fletch men tvåan alltså...

Hjälp mig

Vaknade med den starka övertygelsen att det finns något jag bör skämmas över. Kan bara inte komma på vad.

Bar jag clownnäsa igår omedvetet? Nej.
Gick jag ut utan byxor? Nej.
Förolämpade jag någon å det grövsta? Tror inte det.

Vad är det jag ska skämmas över? Hjälp mig, påminn mig. Jag har glömt. Kanske ska jag också besträffas för min handling på nåt vis. Men jag har svårt att utmäta ett straff eftersom jag inte vet vad jag gjort.

Låt mig veta. Jag är idel öra. Och tills dess går jag omkring med slokande huvud och brännande kinder. Okej?

"Det är bara att bita ihop"

Det är nånting med den äldre generationen. Vännen berättar om när han handlade med sin farmor som hade erbjudit sig köpa skor och jeans åt sitt barnbarn.
Farmorn frågade expediten om "svartingarna" när hon syftade på lackskor, och när vänmnen provade jeans i ett provrum drog hon dit en expedit (jämnårig med vännen) för att denne skulle uttala sig om hur jeansen satt i rumpan. "Det var bara att bita ihop" kommenterar vännen.

Var i stan med mamma idag. Absolut inte samma kaliber, men den "äldre generationen" har ändå ett annat sätt att handla kläder. De sliter mer i reaplaggen. De kan skilja på en orange tröja och en i nyansen "tegel". De använder ordet "koboltblå" för att beskriva nåt, och de frågar om saker är fodrade.
"Det här är hundra procent bomull, det kan man inte tro", sa mamma imponerat om en tröja. Hon letade också efter en tröja som inte skulle ha polokrage men ändå tillräckligt med krage för att hon skulle slippa ha halsduk.

Ett annat sätt att handla kläder, som sagt.

När vilden kom till stan

Jag har tänkt mycket på Crocodile Dundee idag. Jag vill se fler filmer med vildar som placeras i civilisationsmiljö nämligen.

Så här är det. Vilden är glad och lycklig. Han lever ju i naturen. Han behöver inte oroa sig om världsliga ting. Kommer han till storstaden händer samma sak, alltid; vi lär oss att materiell lycka är förgänglig och naturen gör oss glad.
Men vad lär han sig av oss? Absolut ingenting. Han tacklar vår miljö som vore den hans egen (Mick Dundee klättrar på folk i tunnelbanan som om han var ute på walkabout i den australiensiska bushen, han frågar en svart taxichaffis vilken stam han tillhör och så vidare), och vägrar ta till sig ny kunskap. Och varför skulle han? Han är ju en lycklig vilde.

Snart har Into the Wild premiär. Sean Penns film om en slyngel som bosätter sig i vildmarken för att bevisa något. Dör på kuppen. För man kan liksom inte ha naturen och elda upp den. Man kan inte omfamna Alaskas vildmark och samtidigt använda en elektrisk filt.

Jag längtar inte efter fler sådana filmer. Jag vet redan att naturen är vacker men brutal. GrizzlyMan har lärt mig det mer än någon annan film.
Jag behöver inte fler människor som upptäcker naturen, däremot vill jag ha fler filmer om hur naturen upptäcker människan. Vilden som kommer till stan och så vidare. Gudarna måste vara tokiga och så. Crocodile Dundee i Los Angeles.
Hjälp mig. Vilka filmer ska jag se?

Och Human Nature och Nell räknas inte. De luras.

En komikers uppgång och fall

Såg Fletch igår. Slogs av journalistromantik. Dessa stora, öppna redaktioner. Journalisterna som ringer in till redaktören med ett scoop. Reportern (Fletch) som kör wallraffstil i ordets fullaste bemärkelse. Det var tider det.
Jag blir nostalgisk och längtar efter en tid jag bara känner genom film.
Inte för att jag skulle vilja bli murvel. Men tänk att snubbla på ett scoop som inte redan finns på Flashback eller någon annan obskyr internetsida.

Fick nästan en tår i ögat igår. Eller, allvarligt, jag fick en tår i ögat. Jag och vännen K körde en ny grej. Innan vi såg Fletch höll jag ett föredrag om Chevy Chase, för att ge lite mervärde till filmupplevelsen. Jag avslutade med att visa K videon till "You can call me Al".
Jag fick en tår i ögat därför att Fletch visar så klockrent Chevys komiska talang, och man kan bara tänka sig hur enormt stor han var på åttiotalet. Dessutom är han rätt snygg "för att vara komiker på åttiotalet" och så vet man att nittiotalet, som ligger famför honom, består av idel floppar (Osynliga mannen, någon?) och depressioner och skilsmässor.
Och han har ju egentligen ännu inte hämtat sig.

Vännen K valde att kontra med en ypperlig presentation av Dudley Moore, komplett med tonsatt bildspel och allt. Det är vår nya grej. Hyllningar och föredrag för att ge mervärde till filmupplevelsen. Jag kan rekommendera det.

Att bomba eller inte bomba

Här är den. Jackan som delat hela världen i två läger. De som anser att den mycket väl kan kallas en bombarjacka och de som vägrar acceptera faktum.
Visst, den är inte ortodox. Till exempel är kragen inte av klassiskt bombarjackssnitt. Men mudden i midjan finns där, materialet är glansigt och hela jackan är puffig och gör att man ser rätt fet ut.
Dock är fodret inte orange.
Som konstaterats förut är det en uppdaterad variant.

Mer munkar

Är nog, trots allt, ganska fascinerad av de där gregorianska munkarna och deras populism. Jag tror att jag gör en kovändning och hävdar att det är ganska bra. Varför ska inte munkvärlden få uppdatera sig? Kanske finner de spititualism och budskap om Guds frid i Imagine och Wicked Game? Just Wicked Game har jag tänkt på. Eftersom man har den där svartvita videon med en halvnaken Helene Christensen i huvudet kan man ju lätt få för sig att den enda tolkningen av låten är den om kärlek mellan två människor. Kanske vill munkarna ta fasta på att det, i deras fall, faktiskt också kan handla om förhållandet mellan munk och Gud. Någon gång måste de ju stanna upp och tänka "Det här är ju ganska wicked. Varför ska jag ge upp alla mina earthly possessions utan att få någonting tillbaka? What a wicked thing to do, to make me dream of you."
Det kan ju knappast vara helt lätt att bestämma sig för att bli gregoriansk munk och sedan inte en enda gång se tillbaka.
De förtjänar Wicked Game. Jag ger dem det. Jag ger dem Nothing Else Matters av samma anledning (inte för att jag hade några särskilda claims på den låten direkt) och jag kan av samma anledning faktiskt förlåta det alltigenom uppenbara valet av Losing My Religion. Det ger väl ändå nån slags uppenbar twist som kanske är inkörsporten till det spirituella ifrågasättandet hos den oinvigde munken.

"Vännen"

Försöker intervjua "vännen" om de gregorianska munkarna men han säger "vad mer finns det att säga?"

Jag vill ha munkar, munkar, munkar med hål i

Det här med de gregorianska munkarna. Vad är grejen? Jag kan fatta att man lyssnar på deras chantande och tycker att det är
a) avslappnande b) vackert c) exotiskt/europeisk (om man är amerikan) men hur resonerar man när man låter munkarna gå lös på Metallicas Nothing Else Matters och Dire Straits Brothers in Arms?
För ett par år sedan fick hundar skälla in Beatleslåtar och katter jama julsånger. Är det samma tänk här? Att man skojar till det genom att låta munkarna och deras synth sjunga - gasp! - "moderna rockklassiker"? Eller är det mer som när Londons symfoniorkester kör Metallica, och det är meningen att man ska uppleva låtarna på nytt samtidigt som ungdomen ska lära sig uppskatta symfonimusik?
Ett så logiskt val av gregorian monk-cover så att det är trist är att de valt att sjunga Losing My Religion. Bo-ring!
Plus att det kinappast är en kör med munkar som sjunger utan en och samma snubbe som man sedan reverbat in absurdum. Men det är ju knappast det som är "problemet", eller hur?

Äntligen lite magi och hypnos

Inte en dag för sent. Mandrake - the movie - ligger i pipelinen, får jag höra av Steelwheels som verkar läsa nyheterna på imdb som en annan läser dagstidningen.
Men det blir varken Billy Zane eller George Clooney som "axlar manteln" (vilka varit mina förstahandsval länge nu) utan Jonathan Rhys-Myers. Det får mig givetvis att tänka.
För det första, varför går hans karriär så knackigt? Han porträtterar Elvis, gör MI:3 och knasar sig i indierullar ingen ser tills Woody Allen dyker upp. Och efter det tackar han ja till att spela hypnotisör i mantel. Ja, givetvis är pengar inblandade i hans val, men ändå. Han är snygg nog att kunna få större Hollywoodroller än så. Men han måste väl, liksom jag, tro på magikernas återkomst. Att de kommer få sin upprättelse snart. Kanske redan i år.
Och for the record tycker jag att det är ett värdligt val av skådespelare. Mandrake är rätt så fåfäng, och det är Rhys-Myers också (när han var i Stockholm inför MI:3 spände han sig och öppnade skjortan så djupt att det var genant). Han har en ihopbiten mun, vilket är bra, och han är slank om än kort. Han kan säkert få till ögonen också så att de blir "hypnotiserande".
Jag är nöjd.

Saker jag vill se på riktigt

Jag har faktiskt sett en person halka på ett banaskal. Det är sant. Trots att jag sagt det så många gånger nu så att det lika gärna skulle kunna vara en lögn, som upprepats tills den blivit sanning.
Men i det här fallet fanns vittnen. Jag och Kennet såg en person halka på ett banaskal. Vi talar ofta om händelsen. Vi spelar upp den för varandra, som en liten enaktare. Vi spekulerar i hur bananskalet hamnade där, hur händelsen påverkat alla inblandade så här i efterhand och hur vi är lyckligt lottade som fick bevittna det hela.
Vi talar också om andra saker av liknande kaliber som vi vill se.

Jag brukar efterfråga
* Ett fyllo som ser nåt skumt och kollar på flaskan, på det skumma och sedan tillbaka på flaskan
* En öppen lastbil, gärna med hönor, som åker in i ett fruktstånd, eller ett hölass. Ingen skadas.
* Ett piano som ramlar ut genom ett fönster men missar en förbipasserande med en hårsmån.

Kennet brukar längta efter att se
* En person som får en blomkruka i huvudet, där krukan går sönder men jorden, med blomma i, stannar kvar på skallen.
* En som får ägg och bacon kastat i ansiktet så att äggen blir ögon och baconet en glad mun.

Men idag, hemma hos Kennet, kom jag faktiskt på det ultimata jag vill se. Jag vill se en St. Bernhardshund med en tunna runt halsen. Inget hellre. Det är det ultimata.

Det ska bli mitt mål 2008.

Folk jag fått höra att jag liknar

Casting

Varför får inte Vince Vaughn fler mysroller?

Jag är hemma igen. Sömnig. Nära fem timmars väntan på Köpenhamns flygplats höll på att driva mig till vansinne. Jag fördrev tiden med att casta folk i mitt huvud medan jag tittade på Robbie Williams Live från Albert Hall. Den visades på en bildskärm. Good enough reason to watch.

Drömcastings, enligt min hjärna, efter en tolv timmars flygresa:

Om man gjorde en svensk version av Rosemary's Baby, kanske för teaterscenen:
Jan Malmsjö som Roman, och Yvonne Lombard som Minnie. Jonas Malmsjö som Guy för extra tension!
(En gammal klassiker, signerad Johan)

Varför har inte Robbie Williams fått en biroll i en Bondfilm, förresten. Kan inte han bli nya Q?

Tänk om Donnie Darko sattes upp på en svensk teaterscen. Då skulle Ola Rapace spela Gyllenhaals roll.

The Breakfast Club är egentligen ett stycke teater. Kammarspel. På svenska skulle Michelle Meadows vara Molly Ringwald. Skulle inte den där Måns Zelmerlöw kunna vara tönten? Ola Rapace (igen) får som vanligt spela killen med edge, och hans fru får väl vara weirdot då. Henrik Dorsin som rektorn? Och ett wildcard med Kim Sulocki som sportfånen med guldhjärtat. Sulocki är typ fyrtio men ser fortfarande ut som en tonåring. Precis som Emilio Estevez!

Om Vince Vaughn odlade skägg (och fem kilo mer trivselvikt) skulle han kunna spela riktigt fin psykolog. Alltså riktigt fin. Som när han coachar kids i Thumbsucker. Liksom Jeremy Piven. Hade han skägg och Cosbytröja skulle jag köpa honom som psykolog. Lätt.
Men Vince Vaughn skulle ju lätt kunna göra en Jim Carrey/Truman Show och ta sig an en fin liten roll där han får ha snedbena och slipover och sedan var den karriären igång igen och ingen minns skitfilmen The Breakup.

(Förresten, kan nån förklara varför både Letterman och Conan odlat skägg helt plötsligt? Är det en pun på att det gått typ två månader av manusförfattarstrejk? Ät det allt? Är det hela skämtet eller är det nåt jag missat?)

Billy Zane måste spela Mandrake (och det måste blir en film av Mandrake-serien). Lawrence Fishbourne måste spela hans sidekick. Heter han Lothar eller är det Fantomen? Kan inte han blir det Cuba Gooding Jr. som kan lägga till en "komisk twist" till figuren, för alla barn i publiken.

Och om det faller på att Zane redan spelat Fantomen borde rollen gå till en nedbantad George Clooney.

Borde faktiskt castas som gangster:
Johnny Knoxville

Hej da Tokyo!

Ah, min sista dag i Tokyo. Sa har kanner jag mig just nu. Som en ensam panda, lite eftertanksam, mitt i strommen. Hej da Tokyo! I morgon ar det hemdags. Men jag kommer snart igen.

Tre amigos

Se vem vi traffade kring Ikebukuro! Det ar den avslappnade bjornen
Rilakkumas lilla kompis Korilakkuma. Han ar sa sot! Nar Rilakkuma (som ocksa kallas Relaxuma) sover, vilket han ofta gor, sa skojar Korilakkuma med honom. Typ pranks. Som att lägga en kaka på huvudet på honom.

Ar det en banan i bakgrunden eller ar du bara glad att se mig?

Jag ater crepes med ananas och jordgubbe framfor ett gang glada bananer.

One more sushifrossa for the road

Snurrade runt i Ikebukkuro igar pa jakt efter snofsiga klader till brorsans stundande jobbintervjuer. Viktigt att se prydlig ut. Japanerna har gjort det till en konst. Jag undrar om det ar for att de ar sa sma som allt sitter sa snyggt pa dem? Och sa har de alltid fina skor. Eller har kladerna har ett slags gyllene snitt som gor att de sitter som vore de skraddarsydda pa den inhemska befolkningen?
Jag vet inte. Vet bara att jag kanner mig som en hobo fran landet nar jag satter mig bredvid en japan pa tunnelbanan, som till och med lyckas bara upp ett munskydd sa att det ser chict ut.

Na.

Vi sag ett agg igar. Ett superagg. En vasterlansk-looking tjej i tjugoarsaldern med sana dar tofsar i haret som Harajukutjejer har, och stora, fluffiga monsterstovlar som ser ut som moonboots fast gjorda av palsen fran en mupp pa fotterna. En svart kappa straight outta Omotesando. Till det en vaska med Jack Skeleton pa.
Vi sag henne i en mangabutik som vi besokte i trettio sekunder innan vi vande pa klacken. Det finns faktiskt granser.

Nar jag fragade Peter om han blivit buddist sa han att han inte ville bli ett agg. Jag fattar. Nu har jag sett ett akta praktagg.
Eller, pa antropologisprak, en som anammat begreppet GO NATIVE. Som de aldre antropologerna som besokte Afrika i tropikhatt och khakishorts men som borjade kla sig i banankjol och nasring. Jag gillade att lasa om dem. de kom dit for att studera och behalla nan slags objektivitet men kom darifran som voodoomastare eller bara native i storsta allmanhet. Jag har gjort mig skyldig till lite sant, saklart. Men herregud, man ska inte forsoka kid oneself. Det blir inte bra.

Har stod alltsa ett praktexempel pa agg framfor oss. Vit pa utsidan, gul pa insidan. Klart att hon star i en butik med manga. Nio vaningar, for att vara exakt, fulla av mangabocker, mangafigurer och - nagot intressant - stora garderober fulla av klader som man koper for att se ut som sin favoritmangafigur. Cosplay med andra ord.
Jag tycker att de dar skolflicksklanningarna ar hemskt snygga men det verkar svart for mig att komma undan med att ga omkring i en san pa Stockholms gator. Snacka om agg. Plus att jag faktiskt ar over trettio.

Det ar forresten min sista dag i Tokyo idag. Sushifrossa, here I come.

Intryck

En vaska. Med tryck av forntidens SL-kuponger och lite danska. Hittade den pa ett varuhus i Tokyo.
Ytterligare ett fantastiskt fynd. Bade jag och brorsan vill ha en. Idag sag vi dessutom samma tryck pa ryggen av en fet collegejacka. Det som vi i hogstadiet kallade en Y-jacka. Jag vet inte vad de heter egentligen. Men de ar feta och vadderade och har tjocka armar, oftast vita.
Fler pandastrumpor an man kan rakna. Och alla sager roliga saker. Som en med en panda och en groda. Pa den star det Nu blev vi vanner.
Mystiska vantar. Varmer hela armen. Tjugo spann.
En inte helt skrammande polis och dennes fordon som skapar ordning i leden till templet.
Den basta uppfinningen sedan skivat brod - skivad cheesecake som man koper i bitesize. Perfekt storlek till kaffet. Ett par tuggor. Som en snack. Det ar helt och hallet genialiskt. Kostar typ tolv kronor.
Att japanerna inte styr hela varlden ar for mig ett mysterium.

Fler fina namn pa affarer och stallen i Tokyo

Italian Tomato Cafe Jr.
Super Potato
Sunkus
Three Minute Happiness (en grym billighetsaffar, faktiskt)
Yes, Princess!
Glass-stallet Sweden
och cafeet Varmland
Pretty Poodle

Sag for ovrigt en skon troja. Orange med orange text. SKANDINAVISKA HALVON KONUNGARIKET SVERIGE stod det pa den.
Funderar pa att inforskaffa. Kan man ha den pa sig pa nationaldagen?

En shoppingide varlden borde ta efter

...ar det som kallas for Happiness Bags (om man direktoversatter) eller Lucky Bags, som manga affarer erbjuder. Man koper grisen i sacken sa att saga, en igenbommad pase som kan innehalla vad som helst fran just den affaren men till ett bra pris. Alltsa vardet ipasen overstiger alltid priset pa Lucky bag! Jag kopte en for 120 spann pa Parcos snofsiga och alltigenom trendiga nedervaning, fran pappershandlarmarket Delfonics och fick en hel ICA-kasse med GRYMMA pappersvaror, som dagbok, pennor och anteckningsblock. Dessvarre alldeles for tunga for att ta med sig hem. Dammit!

En annan grej. Vad kan den har lilla grejen vara till for, tro? En liten laderring precis vid tandpetarna, pa bordet i cafeet med Japans storsta och franaste tartor? Kan det vara en oanvand servettring? Vad? Vad? Vad?
Men nej. Det ar ett elegant och diskret satt att fa notan pa. Sedan tar man den snyggt till kassan och pejar nar man atit klart.
(Man betalar forresten alltid genom att lagga pengarna eller kreditkortet i en liten korg. Man ger inte stash i handen. Man far heller inte stash tillbaka i handen. Jag uppskattar verkligen den typen av fascism!)

Forresten...

Ar det bara jag som tycker det ar roligt med McPork?
En kar gammal van som vi passerar pa vag hem till Peter. (Min bror Peter alltsa. Det ar han pa bilden.)

Saker man hittar pa en fiskmarknad i Tokyo

Har ar han! Min favoritgubbe vars huvud ar en toast!

Sana som maneter...? Skoja. Det ar blackfisk.
Tentakler for en hundring.

Faktiskt mycket godare an det ser ut! Nat med agg och rakor tackt av nat slags geletacke. Som sagt - godare an det ser ut! Och later!

Garderobsbarnen och den absoluta brutaliteten

Idag sag jag nagra skona affarsnamn i Harajuku igen.
Children in the closet
Lucky Flavor
TOA
Its Demo (finns overallt)
Museum of Ships
Journal Standard

Och har ar en rad,oversatt fran japanska, fran ett av Peters favoritband The Pillows.
Om jag forstor den har och den har byggnaden sa kan jag se ditt hus, och om jag sover i biblioteket i mitten av skogen sa kan jag ocksa slosa tid. Sa ta pa dig ett par sandaler sa sticker vi och leker.

Jag sag en rockabillyaffar, det gjorde mig helt yr av gladje. Jag ville men vagade verkligen inte ta kort pa japanen som stod bakom kassan. Han hade perfekt rockabillyfrisyr, med Elvislock i pannan och allt. Kladd i lite for stor Elviskavaj. Randig. Han vande vinylskivor och stod och nickade lite i takt till Buddy Holly.

Atervande till MyLord. Det var absolute brutality for att lana en fras fran filmen vi sag igar (mer om den senare). Det var sa trangt att man fick slussas in i varuhuset klungvis. Jag och hjorder av japanska flickor. I varuhusets smabutiker stod forsaljartjejer med megafoner och skrek ut saker som kom och kop, valkommen och sant. Men alltsa, megafoner? Vissa holl upp ett plagg, som var extra nedsatt, och skrek om det.
Jag orkade verkligen inte. Och jag ar en trooper. Istallet korde jag ett litet race ihop med brorsan. Vi besokte massor av stallen, och jag fastnade sarskilt for en liten snofsig gata dar man visserligen skrek att det var rea men man gjorde det till ljudet av bongotrummor. En snubbe bangade och skrek nat som Peter sa betydde typ komsi, komsi, komsi.
Det kallar jag klass.

Igar sag jag och Peter King of Kong som kollegan Anders Rydell talat sig varm om anda sedan trailern visades pa natet. Det ar en dokumentar om Billy Mitchell som hallt varldsrekordet i Donkey Kong i en evighet. Han ar nagot av spelvarldens diva och sager saker som its absolute brutality om spelet, och whatever I say cause controversy, kind of like the abortion issue. Obs! Ej ironi!
Han har axellangt har, en fru med stora hooters och har gjort sig en formogenhet pa att salja grillsas med sitt namn. Han har folk som gar i koppel at honom, bland annat en fortidspensionerad trettioaring utan liv som ringer Billy pa hans mobil varje gang en konkurrerande spelare i en viss arkad borjar narma sig hoga poang.
En dag bestammer sig en timid och blyg hogstadielarare for att forsoka bracka Billys rekord och det piskar upp en storm utan like in the world of competative gaming.

Filmen ar intressant pa manga satt. Visst kan man sitta och skratta at nordarna. Vilket jag ocksa gor. Och deras brist pa liv. Och perspektiv. Men tva grejor slar mig.

Ett. Det ar ju egentligen ingen skillnad pa deras sport och vilken annan som helst betraffande prestation och sa vidare. Och nar jag tanker pa det sa ar jag ju sjalv likadan. Jag belonar mig med att hitta billigare och billigare fynd pa rean i Tokyo. Jag tajmar, lagger upp en plan, later Peter guida mig till de basta stallena, armbagar mig fram och far tarar i ogonen nar jag ser ett vackert block.
Visst, det ar ingen tavling, det finns ingen publik, man kan inte inneha varldsrekordet i shopping. Men vad jag sager ar att besatthet ser likadan ut overallt. Overallt.

Tva. Alla som sett Paris is Burning vet att det alltid handlar om mer an sjalva spelet. Competative Gaming kan mycket val vara den sista utposten for enbart man. Det ar inte uttalat sa, men det ar en varld for man. Kvinnor ar inte intresserade. Och det gor att de ledande mannen, som Billy, anjuter precis lika mycket alfahanneprivilegier som, tja, Beckham, fast i sin egen kontext. Han far skriva autografer, han lanar ut sitt ansikte till reklam och han visar stolt upp sin fru som sager till kameran att hon faktiskt aldrig sett honom tavla.

Nar en timid man med nagot feminina drag (jamfort med Billy) dyker upp och utmanar Billy, enbart genom att spela val (de vaxlar knappt ett ord med varann) ruckas hela Billys varld. Vem ar han om han inte far vara den regerande Donkey Kongmastaren?

Jag rekommenderar filmen. Peter bad att fa tva timmar av sitt liv tillbaka.

Temple of consumption

Nyarsdagen. Det mesta ar stangt. Trodde vi, och akte till Harajuku for att ga i tempel. Precis som resten av Tokyo. Varldens langsta ko tog over en timme att sta i men sedan kastade Peter och jag pengar pa traditionellt satt, klappade handerna och bad. Men vi ville inte gora en for stor deal av det hela. Man vill inte vara ett agg. Vit pa utsidan och gul pa insidan. (Det ar ett vedertaget uttryck. Motsatsen ar en banan).
Efter det kollade vi in tokreor i Harajuku. Kandes lagom oortodoxt.

Fran en liten convenience store dar Peter bor. Vem kan ha en ledsen stund har? Till och med maten ar glad.
Kor pa en europeisk look. Den gar hem.
Fint monster i gatan runt Ueno (nara zoo)
Ah, vad ar det for spannande bombarjacka, tro? Med ett stort, fett marke pa armen.
Se, vad doljer sig for tryck pa ryggen?
But of course! En CTU-jacka. Ett maste i varje 24-ans garderob. Observera att man far feta muskler pa kopet.
Jag funderade faktiskt allvarligt pa att kopa en Jack Bauer-actiondocka. Men den kostar flera hundra. Fast jag har inte funderat klart an.


Daremot kommer jag nog inte att kopa en san har keps...