...och kanske mitt livs sista curry. Jag vet inte, men jag har alltid varit lite skeptisk till billig indisk mat. Sarskilt spicy. Man kan krydda upp en rutten tomat hur latt som helst, ingen kanner att den ar rutten, tanker jag.
At med brorsan pa en indisk buffe for sextio spann och nu mar jag crap. Jag vaknade i och for sig med hosta och borjan till forkylning, sa att sista ordet ar inte sagt. Indierna kan mycket val vara oskyldiga. Men faktum kvarstar, jag kommer att spendera arets sista dag liggandes pa golvet i frossa.
I morgon ar allting i Tokyo stangt, som i en spokstad. Darfor gjorde brorsan och jag en liten utflykt till ett omrade med en massa smabutiker, en fin liten forort. Som ett slags Tokyosodermalm, till stor del befriat fran kedjor. Butiken med skonast namn var Blueberry - For Casually Casual Life.
Det blir inte mer casual an sa, som Peter konstaterade.
Vi fikade pa Mr. Donut, som ar sa sot. Det ar i och for sig en kedja men i alla fall. De har nat samarbete med Simpsonsfilmen sa de saljer munkar som ser precis ut som Homers rosa favoritmunk. Jatteackliga, med andra ord. Den gula versionen har banansmak. Yuk!
Men sjalva institutionen ar bedarande. Allt - det vill saga munkar och dryck - serveras pa riktigt porslin med en fin Mr. Donut-logo pa.
Jag vill sno ett helt set.
Jag funderade pa det, for jag vet inte vilken gang i ordningen. Men det kanns sa fel. Japan ar ett trevligt och hederligt land. Lag kriminalitet. Alla ar sa artiga. Alla i serviceyrken bugar och gor verkligen allt for att, tja, servera en donut pa mesta, mojliga tillfredsstallande vis. Och da far de anda inte dricks. Man ger inte dricks har.
Sa det kanns helt enkelt fel att stjala. Men man kan inte kopa porslinet (och forresten sa kanner jag mig som varsta imperialisten som knallar in i butiken, utan att kunna spraket, och fragar vad det kostar att kopa hela kalaset).
Sedan tankte jag pa karma. Det ar arets sista dag idag. Jag vill stiga in i 2008 med en rent hjarta, ett oppet sinne och en obeflackad sjal. Jag vill inte ha stold pa mitt samvete med mig in i ett ar som maste bli bra. For det kan omojligt bli samre an 2007 namligen. Och jag har ett par grejer som jag tror pa for nasta ar. Jobb och sant. Det kan man inte aventyra med en Mr. Donut-mugg, tankte jag och la ned koppen pa brickan igen.
Och i samma stund poangterade Peter att de har sakerhetskameror pa jointen.
måndag 31 december 2007
söndag 30 december 2007
Where tourists never go
Roppongi. Inte det roligaste omradet i Tokyo. Vi kunde inte for vart liv hitta ett shoppingcenter. Forst var vi i Roppongi Hills som ar en superstor galleria. Men vi hittade inte affarerna sa bra. Kalle akte upp i ett torn.
Sedan forsokte vi hitta den andra gallerian. Hittade den inte. Hur kan en galleria bara forsvinna? Vi aker tva tunnelbanestationer for att hitta den lattare. Men det finns ingen galleria dar. Vi svar over Kalles guidebok (TimeOut), och min (LonelyPlanet) namner inte ens den andra gallerian. Vi fragar lite folk pa vagen. Vi tycker oss utlasa, fran deras svar, att det finns en galleria.
Vi gar vidare och hamnar sa smaningom vid Roppongi Station igen, som vi precis lamnade for att aka till galleria nummer tva.
Jaja. Sant hander. Vi gar lite till. Tanker pa att det ibland ar trevligt att ga vilse. Tanker pa att det regnar och vi tog med ett paraply i morse och jag bar det under armen jattelange men nu ar det plotsligt borta. Och eftersom jag laser Chuck Klosterman nu undrar jag om det ar sant det han sager att Nar Harry motte Sally ar en enda stor livslogn och bluff och enbart designad till att ge fula och feta manniskor hopp. Fa dem att tro att de minsann han en chans for deras basta kill/tjejkompis kommer bli kara i dem forr eller senare. Och feta och fula manniskor utgor en stor del av biobesokare varlden over.
Jag haller nog med Chuck. Nar Harry motte Sally ar inte raddningen eller sanningen, det ar lognen, som haller oss levande.
Och sa helt plotsligt star gallerian bara dar. En hel galleria. Som plotsligt bara star dar.
Och nu ar vi hemma igen och Kalle packar. Det ar hans sista dag har, han aker i morgon. Jag ar kvar. Jag har inga planer. Jag ska hanga med brorsan och ata donuts. Jag ser fram emot det. Bade brorsan och donutsen.
Sedan forsokte vi hitta den andra gallerian. Hittade den inte. Hur kan en galleria bara forsvinna? Vi aker tva tunnelbanestationer for att hitta den lattare. Men det finns ingen galleria dar. Vi svar over Kalles guidebok (TimeOut), och min (LonelyPlanet) namner inte ens den andra gallerian. Vi fragar lite folk pa vagen. Vi tycker oss utlasa, fran deras svar, att det finns en galleria.
Vi gar vidare och hamnar sa smaningom vid Roppongi Station igen, som vi precis lamnade for att aka till galleria nummer tva.
Jaja. Sant hander. Vi gar lite till. Tanker pa att det ibland ar trevligt att ga vilse. Tanker pa att det regnar och vi tog med ett paraply i morse och jag bar det under armen jattelange men nu ar det plotsligt borta. Och eftersom jag laser Chuck Klosterman nu undrar jag om det ar sant det han sager att Nar Harry motte Sally ar en enda stor livslogn och bluff och enbart designad till att ge fula och feta manniskor hopp. Fa dem att tro att de minsann han en chans for deras basta kill/tjejkompis kommer bli kara i dem forr eller senare. Och feta och fula manniskor utgor en stor del av biobesokare varlden over.
Jag haller nog med Chuck. Nar Harry motte Sally ar inte raddningen eller sanningen, det ar lognen, som haller oss levande.
Och sa helt plotsligt star gallerian bara dar. En hel galleria. Som plotsligt bara star dar.
Och nu ar vi hemma igen och Kalle packar. Det ar hans sista dag har, han aker i morgon. Jag ar kvar. Jag har inga planer. Jag ska hanga med brorsan och ata donuts. Jag ser fram emot det. Bade brorsan och donutsen.
lördag 29 december 2007
Diverse Tokyobilder
Jag koper en choklad- och kokosmunk hos Mr. donut och far den i en pase med Simpsons pa. Ah, mitt hjarta blir varmt igen.
Trevliga bakelser.
Fin affar i Harajuku. Inte alls skrammande.
Jag ater tempura, den godaste japanska maten. Friterade grejor.
Bar med extremt generosa oppettider. Se hogra hornet pa skylten. Trevlig bar dock. Den heter Frames.
Jag ater sushi. Jag ar lite trott. Tonfisken ar bast.
Trevliga bakelser.
Fin affar i Harajuku. Inte alls skrammande.
Jag ater tempura, den godaste japanska maten. Friterade grejor.
Bar med extremt generosa oppettider. Se hogra hornet pa skylten. Trevlig bar dock. Den heter Frames.
Jag ater sushi. Jag ar lite trott. Tonfisken ar bast.
My Lord
Idag hittade jag det basta varuhus jag varit pa. Nansin. Jag blev, som vanligt, gratfardig. Varuhuset heter MyLord och ligger vid Shinjunku, for de som har vagarna forbi Tokyo. De saljer bara tjejklader, men plaggen ar underbara och har namn som MerciBeaucoup, Baobab Tree Joy och Hysteric Glamour som ar som Japans...jag vet inte...L.O.G.G. fast for tuffa street kids.
MyLord, som antingen uttalas pa engelska eller pa japanska, typ milod, har rea efter nyaar. Jag kommer forlosas upp i tarar. Jag ska handla sweatshirts med tartbitar pa, sma skor med stickade bollar pa och sota sma kaffekoppar med ett far, vars ull stickas till en troja och som sager Why do I feel cold pa.
Gladjen vantar runt hornet.
Idag besokte Kalle och jag Ueno. Zoot var stangt men vi sag jag vet inte hur manga herrelosa kattor. Sag ocksa ett par hobos. En matade katter. Sa jag gav honom pengar till kattmat. Jag kan de japanska orden for hej, ursakta och katt sa det funkade, tror jag. Och sedan sa jag tack och hej da. Hobon bockade.
Vi besokte en skon marknad, dar man saljer farsk fisk mitt pa gatan. Och med fisk menar jag stora, hela blackfiskar, och maneter.
Bland alla fishmongers finns sma affarer som saljer klockor, leksaker och trojor. Det ar en hel del markeskopior, eller, som de sager, plagg och vaskor INSPIRERADE av andra DESIGNERS.
Jag alskar det. Kopte ett par Ray-bans for hundra spann. Eller, ett par glasogon INSPIRERADE av Ray-Ban Wayfarers.
Kalle kopte Casioklockor och en liten xylofon med Hello Kitty. Ingen av oss kopte fisk.
Vi akte till galna Shinjuku som i det narmaste ar ett shoppares galna drom, dar varuhus efter varuhus glatt stracker fram handen, leder dig in och sager at dig att aka upp till tionde vaningen och sedan jobba dig nedat. Nar du ar klar vantar nasta varuhus pa dig runt hornet. MyLord bland annat. Oh, MyLord, som jag alskar dig. Vi har bara kant varandra i ett par timmar, men jag vet att vi kommer ses igen. Jag vet att du vantar pa mig, MyLord. Och jag lovar att komma tillbaka.
Vi fick ett hett insidertips fran Peter att ga till en liten gata dar man saljer yakitori. Svart att forklara annat an att saga att det var en Bladerunner-grand utan like med sma mystiska kok, med sittplatser for hogst tio pers runt en liten disk, dar roken lag som ett fuktigt dis, och dar maten och spetten lag uppradade, redo att grillas.
Tank kanske ett tjugotal sadana bredvid varandra pa en trang liten grand, runt hornet fran all hustle and bustle. Helt tyst dar. Tomt, sanar som pa gubbar som tyst satt och at sina yakitorispett.
Det var ocksa som en scen fran Kill Bill dar Uma stiger in i en sadan liten butik och latsas vara turist. Sedan fragar hon efter Hattori Hanzo och far ga en trappa upp eller hur det nu var.
I morgon vet jag inte vad som hander bara att jag ska ha min nya Casioklocka pa armen. Ja, jag kopte ocksa en saklart. Sedan mitt Comme des Garcons-inkop har jag bestamt mig att bara bara inhemska produkter.
MyLord, som antingen uttalas pa engelska eller pa japanska, typ milod, har rea efter nyaar. Jag kommer forlosas upp i tarar. Jag ska handla sweatshirts med tartbitar pa, sma skor med stickade bollar pa och sota sma kaffekoppar med ett far, vars ull stickas till en troja och som sager Why do I feel cold pa.
Gladjen vantar runt hornet.
Idag besokte Kalle och jag Ueno. Zoot var stangt men vi sag jag vet inte hur manga herrelosa kattor. Sag ocksa ett par hobos. En matade katter. Sa jag gav honom pengar till kattmat. Jag kan de japanska orden for hej, ursakta och katt sa det funkade, tror jag. Och sedan sa jag tack och hej da. Hobon bockade.
Vi besokte en skon marknad, dar man saljer farsk fisk mitt pa gatan. Och med fisk menar jag stora, hela blackfiskar, och maneter.
Bland alla fishmongers finns sma affarer som saljer klockor, leksaker och trojor. Det ar en hel del markeskopior, eller, som de sager, plagg och vaskor INSPIRERADE av andra DESIGNERS.
Jag alskar det. Kopte ett par Ray-bans for hundra spann. Eller, ett par glasogon INSPIRERADE av Ray-Ban Wayfarers.
Kalle kopte Casioklockor och en liten xylofon med Hello Kitty. Ingen av oss kopte fisk.
Vi akte till galna Shinjuku som i det narmaste ar ett shoppares galna drom, dar varuhus efter varuhus glatt stracker fram handen, leder dig in och sager at dig att aka upp till tionde vaningen och sedan jobba dig nedat. Nar du ar klar vantar nasta varuhus pa dig runt hornet. MyLord bland annat. Oh, MyLord, som jag alskar dig. Vi har bara kant varandra i ett par timmar, men jag vet att vi kommer ses igen. Jag vet att du vantar pa mig, MyLord. Och jag lovar att komma tillbaka.
Vi fick ett hett insidertips fran Peter att ga till en liten gata dar man saljer yakitori. Svart att forklara annat an att saga att det var en Bladerunner-grand utan like med sma mystiska kok, med sittplatser for hogst tio pers runt en liten disk, dar roken lag som ett fuktigt dis, och dar maten och spetten lag uppradade, redo att grillas.
Tank kanske ett tjugotal sadana bredvid varandra pa en trang liten grand, runt hornet fran all hustle and bustle. Helt tyst dar. Tomt, sanar som pa gubbar som tyst satt och at sina yakitorispett.
Det var ocksa som en scen fran Kill Bill dar Uma stiger in i en sadan liten butik och latsas vara turist. Sedan fragar hon efter Hattori Hanzo och far ga en trappa upp eller hur det nu var.
I morgon vet jag inte vad som hander bara att jag ska ha min nya Casioklocka pa armen. Ja, jag kopte ocksa en saklart. Sedan mitt Comme des Garcons-inkop har jag bestamt mig att bara bara inhemska produkter.
Tokyo Stylee
Jag gillar Japan-engelskan. Mycket som inte betyder nagonting alls kan anda ha ett visst poetiskt flow.
Som harsalongen eller frisoren Freshness Happiness Milky Way dar Peter klippte sig. Eller market Beratta om dig. Svenska tecken och ord ar populara har.
Gillar ocksa Formation of clouds seen from bottom of the lake make calmness. Det stod det pa en middagsmeny, som en liten slogan.
Det 150 meter langa Pariserhjulet vi akte igar med grym utsikt over skyskraporna hette The Giant Spinning Wheel,vilket jag tycker har en skon vintageklang. Jag kopte eb t-shirt som det star We Eat Bagels Too pa. Jag vet inte heller vad som menas riktigt. Kopte en annan ocksa som det star The Sad and the no age are my favourite bands. Jag gillar den.
Men nu ar det provisoriskt kopstopp som galler. Troligtvis ska jag pa Ueno Zoo idag istallet for att tokshoppa. De har pandor dar. Jag vill se pandor. De kommer sakert ligga och sova men i alla fall. Hur ofta far man se pandor? Jag vill se dem tugga bambu. Jag har kopt en liten pandafigur som chillar pa en badd av bambu. Tankte ha den pa skrivbordet for att paminna mig om den lilla bjornens lugna och harmoniska tillvaro. Har ocksa kopt en figur vars huvud ar en bit rostat brod.
Som harsalongen eller frisoren Freshness Happiness Milky Way dar Peter klippte sig. Eller market Beratta om dig. Svenska tecken och ord ar populara har.
Gillar ocksa Formation of clouds seen from bottom of the lake make calmness. Det stod det pa en middagsmeny, som en liten slogan.
Det 150 meter langa Pariserhjulet vi akte igar med grym utsikt over skyskraporna hette The Giant Spinning Wheel,vilket jag tycker har en skon vintageklang. Jag kopte eb t-shirt som det star We Eat Bagels Too pa. Jag vet inte heller vad som menas riktigt. Kopte en annan ocksa som det star The Sad and the no age are my favourite bands. Jag gillar den.
Men nu ar det provisoriskt kopstopp som galler. Troligtvis ska jag pa Ueno Zoo idag istallet for att tokshoppa. De har pandor dar. Jag vill se pandor. De kommer sakert ligga och sova men i alla fall. Hur ofta far man se pandor? Jag vill se dem tugga bambu. Jag har kopt en liten pandafigur som chillar pa en badd av bambu. Tankte ha den pa skrivbordet for att paminna mig om den lilla bjornens lugna och harmoniska tillvaro. Har ocksa kopt en figur vars huvud ar en bit rostat brod.
fredag 28 december 2007
Att bada med en handduk pa huvudet
Badhuset var det mest turistiga jag upplevt i Tokyo hittills. Och med forra besoket inraknat. Till skillnad fran vad man skulle tro ser man inte manga vastlanningar har. Man hajjar liksom till nar man ser en pa gatan. Innan idag sag jag den hogsta koncentrationen av vastlanningar, eller foreigners som man sager om man ar tokjapan, i Harajuku. Da kom de fem pa en rad fran de exklusiva kvarteren (dar jag fem minuter senare gick helt loco, blev galen och kopte en t-shirt for nastan tusen spann. Ja, men det var ju en Comme des Garcons! Det ar ett japanskt marke. Det blir ju en bra souvenir!och sa kan barnen arva den sen och kalla den vintage!).
Men pa badhuset idag hangde de, alla turister. De liksom jag knallade runt i en kimono men nuthing but underbyxor under, och kollade pa japaner som trummade, at glass med smak av gront te och spanade in leksaksaksdjur som alla hade en liten handduk fastsydd pa huvudet eftersom det ar dar man lagger handduken nar man badar traditionellt har. Ja, var ska man annars gora av den om man ar naken och allas handdukar ser likadana ut?
Fyrtio grader plus i vattnet. Ingen lek. Men det knasigaste var Dr. Fish. En liten bassang med malliknande fiskar som ater gammal dod hud. Stoppar man ned fotterna dar kommer ett helt stim och nafsar. Lika effektivt som att fotfila. Kalle och Peter gjorde det. Jag stod bara utanfor fonstret, tittade in och acklades.
Men pa badhuset idag hangde de, alla turister. De liksom jag knallade runt i en kimono men nuthing but underbyxor under, och kollade pa japaner som trummade, at glass med smak av gront te och spanade in leksaksaksdjur som alla hade en liten handduk fastsydd pa huvudet eftersom det ar dar man lagger handduken nar man badar traditionellt har. Ja, var ska man annars gora av den om man ar naken och allas handdukar ser likadana ut?
Fyrtio grader plus i vattnet. Ingen lek. Men det knasigaste var Dr. Fish. En liten bassang med malliknande fiskar som ater gammal dod hud. Stoppar man ned fotterna dar kommer ett helt stim och nafsar. Lika effektivt som att fotfila. Kalle och Peter gjorde det. Jag stod bara utanfor fonstret, tittade in och acklades.
torsdag 27 december 2007
Shoppingsjuka
Jag vet hur det kanns att vara en Olson twin. Jag handlar leksaker i Tokyo som vore jag fem ar och hade obegransat med pengar. Tank att vara fem ar, ha obegransat med pengar och vara i en stad som ar som ett enda stort nojesfalt och de storsta affarerna ar fulla med leksaker.
Inte dumt, kan jag lova.
Jag har blivit en Olsen twin. Ett litet barn med stora ogon och massor av pengar. Yen kanns som pesos eller monopolpengar, jag langar upp nagra tusingar och det ar bara nan hundring i svenska matt.
Men viktigast ar att jag kommit pa tva saker som gor mig helt och fullt lugn. Helt och fullt lugn. Som far tankarna som jag inte far tanka att forsvinna.
1. Aka tunnelbana i Tokyo. Alla hus i galna olika utformningar, alla neonskyltar, alla obegripliga tecken och annonser. Alla vackra japaner. Det gor mig helt och hallet lugn. Jag skulle kunna somna pa Tokyos tunnelbana.
2. Pappersaffarerna. Jag har ju alltid haft ett markligt forhallande till pappershandlare. Jag kan grata ibland, for att pappersprylarna ar sa vackra. Jag kanner pa oskrivna blad, trycker min hand mot laderinbundna anteckningsblock och varker av skonhetens smarta. Har fungerar det ungefar sa men smartan ersatts av ett lugn. Dte ar nastan religiost. Som att ga in i en kyrka. Helt plotsligt far man kanslan av att vara hemma.
Jag maste hitta fler stallen som gor mig lugn. Bubblare ar nedervaningen pa varuhuset Parco som saljer dyra och exklusiva moderna antikviteter langst in i en horna. Och kanske ocksa de gomda kvarteren i Harajuku.Inte de skraniga aven om jag gillar dem ocksa, och alla sota kids. Men de gomda, dar de inte ens pratar engelska. Dar man handlar saker som solglasogon, ol fran en husvagn med lucka, skateboards och Marc Jacobs-vaskor.
Kanske dar.
I morgon ska jag till ett badhus. Det kommer gora mig gott.
Inte dumt, kan jag lova.
Jag har blivit en Olsen twin. Ett litet barn med stora ogon och massor av pengar. Yen kanns som pesos eller monopolpengar, jag langar upp nagra tusingar och det ar bara nan hundring i svenska matt.
Men viktigast ar att jag kommit pa tva saker som gor mig helt och fullt lugn. Helt och fullt lugn. Som far tankarna som jag inte far tanka att forsvinna.
1. Aka tunnelbana i Tokyo. Alla hus i galna olika utformningar, alla neonskyltar, alla obegripliga tecken och annonser. Alla vackra japaner. Det gor mig helt och hallet lugn. Jag skulle kunna somna pa Tokyos tunnelbana.
2. Pappersaffarerna. Jag har ju alltid haft ett markligt forhallande till pappershandlare. Jag kan grata ibland, for att pappersprylarna ar sa vackra. Jag kanner pa oskrivna blad, trycker min hand mot laderinbundna anteckningsblock och varker av skonhetens smarta. Har fungerar det ungefar sa men smartan ersatts av ett lugn. Dte ar nastan religiost. Som att ga in i en kyrka. Helt plotsligt far man kanslan av att vara hemma.
Jag maste hitta fler stallen som gor mig lugn. Bubblare ar nedervaningen pa varuhuset Parco som saljer dyra och exklusiva moderna antikviteter langst in i en horna. Och kanske ocksa de gomda kvarteren i Harajuku.Inte de skraniga aven om jag gillar dem ocksa, och alla sota kids. Men de gomda, dar de inte ens pratar engelska. Dar man handlar saker som solglasogon, ol fran en husvagn med lucka, skateboards och Marc Jacobs-vaskor.
Kanske dar.
I morgon ska jag till ett badhus. Det kommer gora mig gott.
måndag 24 december 2007
Jul i Tokyo
Sushifrossa igar pa femtionde vaningen ovanfor Shinjuku. Fantastisk utsikt. Peter drog med sig ett gang vanner. Alla sota och snalla, med valdigt varierande kunskaper i engelska. Alla kunde dock frasen nice to meet you, vilken yttrades manga ganger under kvallen. Jag fick fina presenter, blanda nnat en liten fyrkantig mugg i tra som man ska dricka sake ur. Jag blev jatteglad och kramade alla vilket inte ar helt okej alla ganger i Japan tydligen. Haha. Manga sag livradda ut, andra generade, medan en och annan kramade tillbaka.
Bedarande.
Kalle, mitt resesallskap pa ett annat plan, fastnade dock i London och fick spendera en natt dar. Bummer. Men han ar pa vag nu och jag ska mota honom vid stationen. Peter och jag har oppnat julklappar och haft tomteluva pa oss. Nog med svennighet for idag, nu ar det Harajuku som galler. Forhoppningsvis, beroende pa exakt hur trott Kalle ar. Annars varuhusen har omkring. Alltid kul att kolla in nya japanska figurer. Sag en sparbossa igar i nat slags gelematerial som mumsade i sig kronorna, det sag fascinerande ackligt ut!
God jul allihopa. Yay!
Bedarande.
Kalle, mitt resesallskap pa ett annat plan, fastnade dock i London och fick spendera en natt dar. Bummer. Men han ar pa vag nu och jag ska mota honom vid stationen. Peter och jag har oppnat julklappar och haft tomteluva pa oss. Nog med svennighet for idag, nu ar det Harajuku som galler. Forhoppningsvis, beroende pa exakt hur trott Kalle ar. Annars varuhusen har omkring. Alltid kul att kolla in nya japanska figurer. Sag en sparbossa igar i nat slags gelematerial som mumsade i sig kronorna, det sag fascinerande ackligt ut!
God jul allihopa. Yay!
lördag 22 december 2007
Resandets stadier
Har gått igenom följande stadier nu:
1. Förtvivlan hemma (varvat med "jag är säker på att jag glömt nåt"-stress). Också påverkad av att jag drömde att jag hade en metallplatta i ena benet, och fick halta fram. Bland annat i en slags lagerlokal där konstnärer höll till och jag råkade snoka lite för mycket och blev jagad av H som fick fast mig och skällde ut mig medan min metallplatta i benet värkte som attan.
2. Panik på tunnelbanan.
3. Ett visst sömnigt lugn på bussen till Arlanda. En man vid namn Roffe satt bredvid mig och snackade golf. Han skulle spela golf i Egypten med sin sambo. Han uttalade "resort" på ett roligt vis. Som "rizårt".
4. Gråt på Arlanda. Dock lugnad av att prova krämer och "surfa".
Kommande stadier:
5. Trötthet på planet. Följt av...
6. Gråt och förtvivlan på planet ("Jag är ensammast i hela världen!")
7. Visst lugn.
8. Leende och förväntansfull ankomst till Tokyo.
1. Förtvivlan hemma (varvat med "jag är säker på att jag glömt nåt"-stress). Också påverkad av att jag drömde att jag hade en metallplatta i ena benet, och fick halta fram. Bland annat i en slags lagerlokal där konstnärer höll till och jag råkade snoka lite för mycket och blev jagad av H som fick fast mig och skällde ut mig medan min metallplatta i benet värkte som attan.
2. Panik på tunnelbanan.
3. Ett visst sömnigt lugn på bussen till Arlanda. En man vid namn Roffe satt bredvid mig och snackade golf. Han skulle spela golf i Egypten med sin sambo. Han uttalade "resort" på ett roligt vis. Som "rizårt".
4. Gråt på Arlanda. Dock lugnad av att prova krämer och "surfa".
Kommande stadier:
5. Trötthet på planet. Följt av...
6. Gråt och förtvivlan på planet ("Jag är ensammast i hela världen!")
7. Visst lugn.
8. Leende och förväntansfull ankomst till Tokyo.
fredag 21 december 2007
Det här är jag på semester
Det här är jag.
Jag dricker slushee i Venedig.
Jag är på semester.
Så här glad blir man på semester.
Men det är alltid samma visa. Det är dagen innan jag ska resa och jag är grinfärdig och vill ringa alla jag känner "en sista gång" för jag tror att jag ska vara borta för evigt, och jag börjar tänka om det var "rätt beslut" att köpa en biljett till Tokyo och allt sånt.
Det slår aldrig fel. Dagen innan resan blir det ångest. När man väl kommer fram blir det slushee och en fånigt leende.
Men än är vi inte där, nej, vi ska pinas lite först. Dumma hjärna.
Just nu har jag skrivit en lista på fem starka anledningar till att inte ringa upp vissa personer och böla i luren och be att få säga några väl valda ord innan jag stiger på planet jag kanske eller kanske inte kommer att återvända från. "Jag vill att du ska veta att jag...."
En av anlendingarna är "Men du blir ju alltid så här dagen innan du ska resa".
Kom igen nu: Slushee.
Måste tänka på slusheen i Venedig istället. Finns det någon moralstärkande och ryggdunkande film man kan se mot sånt här?
onsdag 19 december 2007
Kent och Frank och dom
Ett gammalt skämt som kretsen kring min kompis Erik körde med förut var att Bo Kasper skulle kunna göra en låt som heter "Jag vill att det ska funka/mellan dig och mellan mig".
Jag vet inte, men det var roligt då i alla fall. När Bo Kaspers var stora.
Jag gillar inte Kent, men visst skulle de kunna ha en låt som hette "Du är av en annan sort"?
Leo kom precis på det under en msn-konversation med mig.
leo: får man lön på fredag?
leo: iomed julhelg?
cahai: det borde man ju få inom rimlighetens alla gränser
cahai: inte för att jag får "lön" på det viset du menar när du talar om "lön"
leo: du är av en annan sort
leo: det låter som en kentlåt
cahai: men verkligen
leo: då kommer jag vara wealthy
leo: tre innestående "påläggslöner" á typ sextusen plus en grundlön
leo: då ska white man få
cahai: du kommer ju göra nåt skitdumt och spontant som att köpa en skinnväst sen bah "jag kan göra vad fan jag vill, jag är rik!" och bah bränna skiten på champagne och räkor på finlandsfärja
leo: jamen det är ju det jag vill men jag gör inget sånt bara 100 kr här och 100 kr där
leo: funderar dock på ett par dr martens kängor
leo: för första gången testa ny mark. lämna gympapjucken bakom mig
leo: eller måste man vara nazist för såna?
cahai: nej, bara gymnasist
Mitt liv som lyxlirare
Resestress, resestress, resestress. Det är idag den infinner sig. Allt som ska göras, alla man lovat fika med, all mat i kylen man hade tänkt kalasa på i veckan (ja, det kan ses som ett litet problem men alla som sett volymen på min kyl borde kunan känna med mig).
Det är Japan som hägrar. Jag har köpt guidebok och läselektyr; Chuck Klosterman. På någons (hej, Nanci!) ihärdiga begäran. Vad mer behöver jag för att inte sitta på flygplatsen och grina som jag brukar och tänka att det är synd om mig, att planet kommer störta och jag är ensammast i världen. Allt på en gång.
Tills jag kommer fram till min destination och plötsligt tycker att allt är en dröm och jag är världens glassigaste typ som får resa till exotiska platser i tjänsten, eller bara för att jag kan medan andra måste vänta tills semestern.
(Given kommentar: "Du behöver en reality check, det är vad du behöver". Jag besparar alla lustigkurrar där ute den kommentaren)
tisdag 18 december 2007
Brian Emo
Att inte filmskaparna gör fler emofilmer. Nu har jag varit på söder och ännu en gång tvingats ta stora kliv över grupper av emokids som sitter tillsammans på gatan. Jag tror inte att det är jag som är mossig, jag tror verkligen att de blivit flera denna vecka.
En trend som filmskapare världen över borde ta till sig.
Just nu finns det liksom bara en emoregissör; Tim Burton. Och mesta möjliga emofilmen Sweeney Todd går upp nästa år (pax för att inte gå på premiären, och trängas bland tonåringar med skärsår). Men det borde finnas fler. Det borde vara dags för en uppföljare till Interview with a Vampire. Man borde köra Edward Scissorhands i 3D. Det finns just nu en fet lucka i filmbranschen som bara väntar på att fyllas. Emokidsen gör dessutom allt i grupp så räkna med horder som skulle sega sig fram till Skandia om man bara hade vett att nischa sig.
Dock borde man också visa En familj som andra för att visa kidsen att det finns alternativ.
Julmust, it's a must!
1. Var på stan med vännen K. Pernilla August går förbi. Vännen säger, exalterat "Såg du? Det var Star Wars mamma!"
2. Jag säger "Jag har gått med i en klubb på Facebook som du borde gilla! Den heter I Vantör tills vi dör!"
Vännen, inte entusiastisk: "Ja..ha..."
Jag: "Men det är ju superbra ju, du måste gå med!"
Vännen: "Vad hette den?"
Jag: "I Vantör tills vi dör!"
Vänner: "Mmm..."
Tystnad.
Vännen: "Men vem är den där Ivan Tör då?"
2. Jag säger "Jag har gått med i en klubb på Facebook som du borde gilla! Den heter I Vantör tills vi dör!"
Vännen, inte entusiastisk: "Ja..ha..."
Jag: "Men det är ju superbra ju, du måste gå med!"
Vännen: "Vad hette den?"
Jag: "I Vantör tills vi dör!"
Vänner: "Mmm..."
Tystnad.
Vännen: "Men vem är den där Ivan Tör då?"
måndag 17 december 2007
St. Emos Fire
Vad är grejen med alla emo-kids som plötsligt poppat upp i stan? Eller har de funnits där länge? Just idag tyckte jag mig se ovanligt många. Tycker de om kyla? De tycker i alla fall om att sitta ned på marken, tillsammans, i grupp precis som lemurer.
En gång hörde jag Ronny Svensson, filmmannen med guldtand, säga att han hade en "emodotter".
Jag tyckte det var fint. Som en pappa som liksom fattat dotterns stil. "Jag har en synthdotter", "Jag har en gothdotter".
Men nu börjar jag undra om det där med emo är så bra egentligen. Alla tonåringar mår ju dåligt och skriver dikter om ensamhet, och kanske är det fint att det finns en slags livsstil där man inte försöker ta sig ur det hela utan tvärtom omfamnar ingen-förstår-mig-tiden?
Men alla har rätt till en riktigt jobbig tonårstid. Jobbigt att vara deprimerad sextonåring och alla bah "Men Gud vad du är emo".
Facebook har räddat mig från skammen!
Försökte värva medlemmar till min Facebook-grupp (Vi som lärt oss den hårda vägen att känslig info inte ska skickas digitalt) över glöggen igår men det gick inte bra. "Jag har inte gjort bort mig som du har" var ursäkten.
Men hallå, man kan vara stödmedlem ju!
På gruppens hemsida kan man bikta sig och skriva om När Det Gick Fel. Det har jag gjort. Det där olyckliga sms:et som hamnade hos fel person. Det där mailet som gick till chefen. Och så vidare. Bli stödmedlem och ta del av guldgruvan. Bli medlem och låt dina inre demoner släppas fria, du kommer må så mycket bättre. Se på mig, jag borde egentligen bo under en sten och absolut inte visa mig offentligt efter diverse missöden men Facebook har räddat mig från skammen, och det är potentiella stödmedlemmar (som du) som står för den bedriften.
Men hallå, man kan vara stödmedlem ju!
På gruppens hemsida kan man bikta sig och skriva om När Det Gick Fel. Det har jag gjort. Det där olyckliga sms:et som hamnade hos fel person. Det där mailet som gick till chefen. Och så vidare. Bli stödmedlem och ta del av guldgruvan. Bli medlem och låt dina inre demoner släppas fria, du kommer må så mycket bättre. Se på mig, jag borde egentligen bo under en sten och absolut inte visa mig offentligt efter diverse missöden men Facebook har räddat mig från skammen, och det är potentiella stödmedlemmar (som du) som står för den bedriften.
söndag 16 december 2007
Upptäcksfärden fortsätter
Herregud, det finns ju vaniljglögg också. Idag är det glöggdags igen. Jag kommer att ha med mig en riktigt exotisk sak i form av lingonglögg, vilket var en födelsedagspresent. Jag har självklart en röd, stickad tröja på mig. Jag tycker inte att man ska se ned på sånt. Minns att såna här glöggkvällar med före detta kollegor är det närmaste jag kommer firmafester, och då tycker jag att man ska köra hela racet. Jag är ju lätt sekreterartypen som gör allting lite för mycket. Har med mig present till värdfolket, en fet chokladkaka som blev över sedan födelsedagskalaset, och ett glatt humör.
Och min röda, stickade tröja.
Hade jag varit man hade jag haft julslips. En med julgranskulor eller tomtar på. Kan jag hjälpa att jag inte är anställd? Jo, det kan jag ju men i alla fall. Rent retoriskt.
Jag har ett par örhängen som ser ut som julgranskulor. Men jag har också, tack och lov, ett visst sinne för när saker och ting går för långt.
lördag 15 december 2007
It's Hard to be a Saint in the City
En fråga har uppstått. Vad betyder en "poke" på Facebook egentligen? Vissa hävdar att det har sexuella anspelningar. Stämmer det?
fredag 14 december 2007
Önskelista
1. En lemur. Det fluffigaste och skönaste djuret.
2. Syndernas förlåtelse.
3. En bergsprängare. Eller boombox. Eller vad de nu kallas nu för tiden. En grej man spelar musik på i köket, med andra ord.
4. En nördig musikkille, gärna med Clark Kent-glasögon, som kan hjälpa mig vinna Pop Quiz på Pet Sounds Bar i februari. Den som vinner får nämligen konstruera quizzet kommande gång, och att konstruera ett quiz tilltalar mig oerhört.
5. När Harry mötte Sally på DVD.
6. Ett gökur.
7. Bättre rankning på det där Compare People på Facebook. I detta nu har noll av fem röstat fram mig som "sötast". Det är knäckande. Noll av fem!
8. Lakan av 100% egyptisk bomull. Har hört att man sover som en liten koala på ett sånt.
9. Kärleksfulla sms som rör mig till tårar.
Ett stort, svart hål
Ingen glöggfylla igår. Inte heller popquiz i riktig bemärkelse. Vi var visserligen där och skådade alla glasögonprydda män med dålig hållning, och vi gjorde vårt bästa att pricka in de rätta svaren, men vi var utom tävlan.
Det finns stora luckor av musikkunskap hos mig och Linnea. Tills nästa popquiz måste vi rekrytera någon ung man utan socialt liv, och med vissa autistiska förmågor. Jag kunde saker som "The Kinks", "REM", "Tears for Fears" och "Scott Walker". Gammalt stuff och åttiotalsband, med andra ord.
Linnea satte "ABBA", "Britney Spears" och "Maxi Priest". Sköna nittiotalsdängor och kommersiell radiomusik.
Att vi behöver en kompletterande medlem i vårt popquizlag står ganska klart. Frivilliga kan anmäla sig på mailadressen längst upp till höger.
Det finns stora luckor av musikkunskap hos mig och Linnea. Tills nästa popquiz måste vi rekrytera någon ung man utan socialt liv, och med vissa autistiska förmågor. Jag kunde saker som "The Kinks", "REM", "Tears for Fears" och "Scott Walker". Gammalt stuff och åttiotalsband, med andra ord.
Linnea satte "ABBA", "Britney Spears" och "Maxi Priest". Sköna nittiotalsdängor och kommersiell radiomusik.
Att vi behöver en kompletterande medlem i vårt popquizlag står ganska klart. Frivilliga kan anmäla sig på mailadressen längst upp till höger.
torsdag 13 december 2007
2008 blir upptäckternas år!
Jag blir alldeles exalterad över alla dessa nya upptäckter. Grabbkomedier är roliga och benvärmare värmer faktiskt benen! Vad nu, liksom?
Jo. Här är senaste nytt. Jag hade faktiskt ingen aning om att man dricker glögg med rött eller vitt vin! Vitvinsglögg? Who knew?
Men upptäckterna kring glögg stannar inte där. Jag har också upptäckt att glögg med alkohol faktiskt smakar bra. Jag har hittills alltid druckit saftvarianten och dissat vuxenglöggen. Men i förrgår hade jag inget val, det fanns bara alkoglögg. Och hör och häpna - jag gillade den!
Nu ska jag på glöggkväll hos Bon-Anders, Klas E och Sam. Hur ska det gå? Med tanke på min superlåga alkoholtröskel så kommer jag dricka mig berusad på Blossa. Vackert.
Juleljus
Vad är det för vits med att fira Lucia när man varken får kontorsglögg eller bära pepparkaksgubbedräkt? Frilanslivet är ingen dans på rosor dagar som denna.
Och ingen chef har jag heller som kan bjuda mig på julbord.
Och ingen chef har jag heller som kan bjuda mig på julbord.
Ett bekännande
Annars är veckans mest förvånande upptäckt att Old School är ganska kul, trots allt. Alltså mycket kul.
Alltså pinsamt rolig, speciellt efter att jag hållt fanan högt och sagt att grabbhumor verkligen inte är min grej. Man kan säkert hävda att Luke Wilson trots allt är "min grej", om man vill försvara mig, och att jag faktiskt såg filmen strax efter midnatt, i ett halvtrött och totalt hjärnslött läge.
Men jag är förvånad. Verkligen. Inte bara ett skratt utan regelbundna attacker. Och här har jag gått och hävdat att grabbkomedier är likställda med svenska ungdomsfilmer i uselhet ungefär.
Tecken på mognad: jag vågar erkänna mina misstag.
Redaktionsmöte
Var på redaktionsmöte. Jag är skittrött. Hälsar på "nya killen" med ett "Hej, är det du som är nya filmkillen...eller vänta lite, det är ju jag som är filmkillen. Du är spelkillen. Fast jag är inte någon kille alls."
Snyggt.
Jag behöver sömn.
Snyggt.
Jag behöver sömn.
onsdag 12 december 2007
Folkligheten bär korsett och kostar pengar
Var på PUB. De har ju svidat om så mycket. Hela övervåningen känns som ett exklusivt utlandsvaruhus. Men en konstig grej är plan två.
Å ena sidan keffa dambutiker med tantnamn som "Pagelle" och "Nicole", samt Hagengrens guld.
Å andra sidan, precis vid rulltrappan, ett nyöppnat Ooups!, alltså en sexaffär light. Leksaker och sånt, ja, men också underkläder, Dita von Teese-böcker och en välsydd sjuksköterskedräkt.
På PUB!?! Folklighetens högborg?!
Inget illustrerar krocken mellan tantfolkligheten och denna nyetablerade fräckhipsterinriktning som detta; precis vid rulltrapporna finns en skyltdocka i svarta, genomskinliga underkläder i rysch-pysch. Bredvid henne, på en slags divan, ligger en annan underklädesklädd skyltdocka dekadent och lockande, med en fjäder i handen och en kinky ögonmask. Bredvid den, i sin tur, finns en rokokoliknande fåtölj, i samma stil som divanen. Där hade en gammal gubbe, sisådär sjuttio plus, satt sig för att ta igen sig lite. Kanske var frun inne på Pigall eller Pagelle och kollade på en stickad tröja med julgranskulor på.
Gubben satt där, mitt i ruschen, bredvid de lättklädda och utmanande skyltdockorna. Sverige av idag, tänkte jag på ett Jonas Gardell-vis. Sverige av idag.
Å ena sidan keffa dambutiker med tantnamn som "Pagelle" och "Nicole", samt Hagengrens guld.
Å andra sidan, precis vid rulltrappan, ett nyöppnat Ooups!, alltså en sexaffär light. Leksaker och sånt, ja, men också underkläder, Dita von Teese-böcker och en välsydd sjuksköterskedräkt.
På PUB!?! Folklighetens högborg?!
Inget illustrerar krocken mellan tantfolkligheten och denna nyetablerade fräckhipsterinriktning som detta; precis vid rulltrapporna finns en skyltdocka i svarta, genomskinliga underkläder i rysch-pysch. Bredvid henne, på en slags divan, ligger en annan underklädesklädd skyltdocka dekadent och lockande, med en fjäder i handen och en kinky ögonmask. Bredvid den, i sin tur, finns en rokokoliknande fåtölj, i samma stil som divanen. Där hade en gammal gubbe, sisådär sjuttio plus, satt sig för att ta igen sig lite. Kanske var frun inne på Pigall eller Pagelle och kollade på en stickad tröja med julgranskulor på.
Gubben satt där, mitt i ruschen, bredvid de lättklädda och utmanande skyltdockorna. Sverige av idag, tänkte jag på ett Jonas Gardell-vis. Sverige av idag.
måndag 10 december 2007
"Vännen"
Min vän är hemma från en weekend i Berlin. Han säger saker som "adult playground", "Dark rooms" och "glory holes". Han är alltså svensk och svensktalande men det är tydligen internationella saker det där.
Med på resan hade han en skön parlör från 1988. Fraserna fascinerar. Men sa man verkligen saker som "Kan ni telegrafera mitt bankkontor i Stockholm, tack" och "Ingen läggningsvätska, tack" för tjugo år sedan? Känns som om den sortens meningar härstammar från trettiotalet.
Gillar också, under kapitlet "Nya vänner och bekanta" frasen "Tillåt mig presentera er för min goda vän".
Sa folk så när jag var tolv år verkligen?
"Ge mig Hamburg 12345" gillar jag också, liksom "Var kan jag hitta läderbyxor från Bayern?"
Idag ska jag äta på en sylta igen. Jag tänker fråga "Har ni några lokala specialitér", eftersom det är en mening som används alldeles för sällan.
söndag 9 december 2007
Att äta middag på en sylta
Generellt gillar jag syltor. Inte sunkställen, men syltor. Där servitrisen är lite för gammal, menyn likaså och inredningen taffligt och oengagerat ihopsatt. Men där stammisarna trivs för att de får stora portioner och ölgubbarna sitter i ett hörn och skrålar.
Jag var på ett ställe igår. Inte sylta, men närapå. Man försökte köra nåt slags diffust sydamerikanskt tema med inkamasker på väggen och ryggbiff på menyn. Tandpetarna stod i en inkagubbe av plast, i miniformat. Menyn var en orgie i felstavningar och särskrivningar vilket fick mig och mitt sällskap att allvarligt fundera på att starta en förening som hjälper restauranger att korrläsa menyer.
Vi skulle inte ta mycket betalt, bara en varmrätt med dryck. Mestadels skulle vi göra det av altruistiska skäl. Och för att vi får ont i ögonen av "Ost gratinerad biff med oliv röra serverad med guccamole".
Eller, vissa får ont i ögonen, jag får ont i hjärtat. Jag tänker att det är en grej som hade kunnat förhindras så lätt, och så hade restaurangen sluppit sjunka till sylta-nivå och blivit utskrattad bakom ryggen.
Kontakta oss! Kontakta mig! Min mailadress står uppe i högra hörnet. Jag korrläser din meny mot den anspråkslösa betalningen av en måltid. Det är för allas bästa, faktiskt. Win-win.
Jag var på ett ställe igår. Inte sylta, men närapå. Man försökte köra nåt slags diffust sydamerikanskt tema med inkamasker på väggen och ryggbiff på menyn. Tandpetarna stod i en inkagubbe av plast, i miniformat. Menyn var en orgie i felstavningar och särskrivningar vilket fick mig och mitt sällskap att allvarligt fundera på att starta en förening som hjälper restauranger att korrläsa menyer.
Vi skulle inte ta mycket betalt, bara en varmrätt med dryck. Mestadels skulle vi göra det av altruistiska skäl. Och för att vi får ont i ögonen av "Ost gratinerad biff med oliv röra serverad med guccamole".
Eller, vissa får ont i ögonen, jag får ont i hjärtat. Jag tänker att det är en grej som hade kunnat förhindras så lätt, och så hade restaurangen sluppit sjunka till sylta-nivå och blivit utskrattad bakom ryggen.
Kontakta oss! Kontakta mig! Min mailadress står uppe i högra hörnet. Jag korrläser din meny mot den anspråkslösa betalningen av en måltid. Det är för allas bästa, faktiskt. Win-win.
lördag 8 december 2007
Digital bo(r)tgöring
Jag har startat en grupp på Facebook som heter Vi som lärt oss den hårda vägen att känslig info inte ska skickas digitalt.
Egentligen ville jag ha ett annat namn. Vi som lärt oss den hårda vägen att det man tror är privat på Facebook inte alltid är det till exempel eller helt enkelt Vi som ständigt gör bort oss på Facebook.
På förekommen anledning, givetvis. Jag är en åsna. Och nu måste jag fly landet. Så jag åker till Tokyo den 22 december för att bli en bättre människa. En som tänker först och agerar sen, till exempel.
Förlåt alla.
Skäl nummer ett till att jag inte ska dricka alkohol
Jag går med Kalle till en födelsedagsfest för Lovisas kompis. Det är kanske trettio pers eller mer där. Det finns karaoke. Jag känner inte födelsedagsbarnet. Bara Kalle och Lovisa. Men ändå blir jag på nåt vis karaokeansvarig och får vara den som knappar in sångerna och ser till att det rullar. Jag dricker som vanligt inte en droppe och ändå är det jag som står där och skriker fram Born in the USA.
Tänk då hur det hade varit om jag hade druckit. Allvarligt. Mitt sinne klarar inte ens tanken. Det är för pinsamt.
Tänk då hur det hade varit om jag hade druckit. Allvarligt. Mitt sinne klarar inte ens tanken. Det är för pinsamt.
fredag 7 december 2007
Tips som inte är ett tips
Den 10-14 januari. Egentligen vill jag inte säga vad som händer. Det är bara för skönt. Men det blir ju Seinfeldhelg på Rica hotel. Med Seinfeldmaraton, och Seinfeldgrejor på menyn, typ sånt de äter i serien.
Låter inte det fantastiskt så säg?
Men glöm att du läste det här. Jag vill hinna få bord. Det kommer bli sjukt populärt. Ju.
Låter inte det fantastiskt så säg?
Men glöm att du läste det här. Jag vill hinna få bord. Det kommer bli sjukt populärt. Ju.
onsdag 5 december 2007
Beträffande romantiska regnfantasier
Ja exakt. Beträffande romantiska regnfantasier så måste Fyra bröllop och en begravning var en av de mest fulländade sådana. Den gick på tv igår.
Tänk att få säga saker som "Regnar det fortfarande, jag var inte medveten om det". Medan mannen i blöt, vit skjorta tar ens ansikte i sina händer och...ja, du vet.
Kom att tänka på en annan sak. Filmskribenter. Jag undrar om filmskribenter är mer eller mindre romantikbenägna än andra människor.
De har ju å ena sidan huvudet fullt av så många romantiska filmscener att en enkel chat up-line inte funkar på dem, liksom. De ser bara bilder av kyssar i regn, någon som springer i kapp med ett rullande tåg och två som rusar genom ett majsfält. De accepterar bara kärlek i form av blixtnedslag.
Eller så är det tvärtom.
Alla dessa filmer om romantik har gjort dem helt immuna. De fäller inte en tår när droskan åker bort i skymningen, i slutet av Återstoden av dagen.
De rycker på axlarna när Hugh Grant, inför en fullsatt konferensspublik, deklarerar att han måste få vara med Julia Roberts i Notting Hill.
De tycker att regn är blött. Det är "bara på film" sånt funkar.
Det finns också en tredje teori. Att deras filmskallar är så fulla av filmkunskaper och namn på regissörer och årtionden att deras sociala förmåga hämmas. De förstår inte när någon subtilt försöker säga dem något i stil med "Skulle du kunna tänka dig..". De fattar inte sånt.
Bjuder man ut dem fattar de inte att det är en dejt, om man inte också spelar Merchant-Ivory-musik i bakgrunden eller möjligen droppar lines från You've Got Mail.
Jag vet inte. Själv tror jag att jag blivit yrkesskadad i stil med version nummer ett. Idag klev jag ut ur tvättstugan med tvättkorgen i högsta hugg och blev förvånad och besviken över att ingen stod där och sa "Hi there. You need help with that? I am Frank, your new neighbour by the way..."
Det enda raka
Jag ska göra det. Jag ska fotografera min jacka och ha en omröstning. Just nu står det 70/30 i diskussionen om huruvida det är en bombarjacka eller inte.
Är detta acceptabelt?
Säger man "strul" nu för tiden? Alltså om någon man "strulat" med. Gör man det? Jag måste få veta.
Italienskan som sa rara saker, till slut
Junkets. Där den högsta koncentrationen av galningar och jobbiga människor i beanies samlas. En av de mest jobbiga någonsin var en italienska. Hon frågade Matt Groening om han tyckte om Snobben. Det är ju "också en tecknad serie".
Jag var arg på henne hela veckan. Men sista dagen sa hon, på sin brutna engelska, att jag var "a real Scarlet Johansson, you really are, I have been watching you, you really are, you are Scarlet Johansson" och i samma sekund förlät jag henne för allt naturligtvis.
Jag är tyvärr inte lik Scarlet. Italienskan snackade skit. Men jag tänker på henne ändå.
Scarlet alltså.
I jul bär det nämligen av till Tokyo igen.
Jag tänker packa iPoden full av mina blandskivor och gå omkring, gärna vilse, under ett genomskinligt paraply och lyssna på lugna låtar om män som inte har något kvar att förlora.
Jag ska åka till Harajuku och känna mig mogen, när ungdomarna drar förbi i sina mangakostymer och sina söta skoluniformer.
Jag ska handla konstiga köksredskap.
Jag ska äta sushi högst upp i en skrapa medan jag tänker "Nu firar de jul därhemma".
Jag ska vila.
Jag ska inte tänka på sånt jag inte bör tänka på.
Jag ska öva trolleritrick.
Jag ska bli lugn.
tisdag 4 december 2007
Missuppfattningar
Det har uppkommit missuppfattningar om mig på senaste tiden. Det stör mig.
1. Min bombarjacka.
Just nu står det 50-50 mellan de två lägren. De som anser att jag har en bombarjacka och de som hävdar att det inte alls är en bombarjacka.
Finns även en liten utbrytargrupp, ledd av Fia Fjelde, som hävdar att mitt favoritplagg kan kallas en "uppdaterad variant".
Jag vet ju mycket väl vad det är jag har på mig. Jag gick i Rågsvedsskolan. Och därmed är frågan besvarad, anser jag.
2. Serial Dating.
Men nej, det är ingenting jag sysslar med alls! I motsats till urban mytologi. Jag har ju alltid hävdat att Charlotte är den bästa i Sex and the City ju! Den enda med lite klass, banne mig. En hopplös romantiker, javisst, men också klar över vad gränsen går.
3. Mitt ursprung.
Högdalen är, som alla vet, mer än bara en fysisk plats. Det är "a state of mind". Jag kommer inte från Högdalen men jag kommer från Högdalen, hänger du med?
Jag är uppvuxen i Hagsätra, gick i Rågsveds högstadium, gick i Farsta gymnasium och fick min första egna lägenhet i Högdalen. See? It is all connected.
4. Min våldsfobi.
Nej, jag kan faktiskt inte förklara hur jag kan se på 24 utan större problem men vägrar se The Wire.
Visdomsord jag glömt. Del ett.
"Originality consists in trying to be like everyone else - and failing"
Genetik
Är det helt fel att titta på någon och tänka "Hans gener skulle jag vilja åt. Vi borde avla barn. Det skulle bli ett genibarn, med ofantliga kunskaper från far och en liten, liten bombarjacka från mor"?
söndag 2 december 2007
Dagen efter men samtidigt samma dag
Jag fyller år alltså. Jag är rörd till tårar. Jag är alltid rörd till tårar. Fan vad jag alltid är rörd till tårar!
Jag lyssnar på folks blandband och rörs.
Och öppnar trevliga små presenter och rörs.
Herregud, kan man gå kurser för sånt här? Om inte annat så går det åt en del mascara för mig eftersom jag grinar så mycket hela tiden. Kanske finns det något yrkesval där denna, min alldeles speciella lilla talang, skulle kunna komma till nytta?
Min mest rörande present: En trollerilåda.
Fatta.
En trollerilåda.
Killen vet vad det handlar om.
Snart är det jag som kör lite spännande mynttrick på ett partaj i din närhet. Och du som gråter av beundran.
The table is about to turn.
Jag lyssnar på folks blandband och rörs.
Och öppnar trevliga små presenter och rörs.
Herregud, kan man gå kurser för sånt här? Om inte annat så går det åt en del mascara för mig eftersom jag grinar så mycket hela tiden. Kanske finns det något yrkesval där denna, min alldeles speciella lilla talang, skulle kunna komma till nytta?
Min mest rörande present: En trollerilåda.
Fatta.
En trollerilåda.
Killen vet vad det handlar om.
Snart är det jag som kör lite spännande mynttrick på ett partaj i din närhet. Och du som gråter av beundran.
The table is about to turn.
Hurra! Hurra! Hurra!
Idag fyller jag år! Grattis till mig. Jag är nu officiellt "thirty-something". Jag kan omöjligen kallas "lovande" längre, om jag nu gjorde det. Men jag borde kunna kallas för "ung trots att hon är i trettioårsåldern" eller nåt sånt.
Hur som helst fyller jag år. Jag har fest. Massor av folk kommer. Det blir fantastiskt. Jag har önskat mig en biljett till Springsteen men det är ju tyvärr en ouppnåelig önskan. Men sanningen är i alla fall denna: jag har vänner. De gillar mig. De vill fira mig. Jag tycker om dem.
Det är fint att fylla år. Jag gillar det. Jag vill göra det oftare.
Och idag har jag sjungit Rio med Duran Duran på Singstar. 2008 kommer bli fantastiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
