Visdomsord från min far:

"Han som uppfann jobbet borde ha på käften"

Amazing facts

Har fått i uppdrag att förklara, eller redovisa freakiga saker. Det är svårt. Det mesta som ter sig freakigt är inte alls särskilt märkligt när man väl undersöker det närmare. Här är några saker som mina nya bekantskaper tycker är lite freakigt med mig till exempel:

1. Jag dricker inte kaffe. Det är äckligt.
2. Jag dricker inte alkohol. Det är äckligt.
3. Jag dricker alltid mjölk till maten. Det är gott.
4. Jag kan citera hela Hamlets vara eller icke vara-monolog utantill.
5. Jag har ingen tv.
6. Jag kan börja gråta av att vistas i en riktigt, riktigt bra pappersaffär. Som Paper Source i LA. Jag måste ha med mig näsdukar när jag går in där.
7. Jag blir skärrad när någon rakar sig på tv eller film.
8. Jag har en fil. kand i socialantropologi.
9. För fem år sedan bestämde jag mig för att aldrig mer skriva en rad. Då blev jag frilansjournalist.
10. Jag tycker Steve Carell är snygg i Little Miss Sunshine.

Stoppa pressarna! Tiggardebatten inte över!

Breaking news! De är varken kriminella, religiösa eller streetsmarta. De är turister with a knack för lite extrapengar till resekassan.

Några citat ur Aftonbladets artikel:
Hundra meter ner på gatan står deras släkting, 20-årige Ondro, på samma sätt. Vaggande på knä. Deras sätt att tigga är ett nytt inslag i gatubilden.

"Han reser sig upp från den obekväma ställningen. Plötsligt ser han inte ut som tiggare längre. Han plockar upp ett paket cigaretter med slovakisk varningstext ur bakfickan och tänder en av dem."

"Just put your lips together - and blow"

Idag ska jag på bröllop. Ska tydligen vara väldigt mycket "by the book". Frackar, svärd (jo, really), etikettsregler och så. För mig blir det inte så mycket en helig förbindelse mellan två människor inför Gud, utan snarare ett tillfälle för mig att leva ut min dröm om att vara Lauren Bacall. Jag älskar Lauren Bacall, men ges inte ofta tillfälle att klä mig i figursydda långklänningar av gammalt snitt, präktiga stenar runt halsen och håret i stylish vågor. Mitt hår är rakt. Jag gillar t-shirts, så det är inte helt problemfritt att sadla om och go all Bacall på en dag. Men bröllop är en perfekt förevändning. Det vankas till och med rött läppstift. Igår såg jag Att ha och inte ha. I morse läste jag lite i Bogart-biografin som står i bokhyllan. Kanske borde jag också druckit lite whisky för att få till rösten? Men okej, nu är det ju ingen maskerad jag ska på utan en påkostad tillställning med romantiska och traditionella förtecken. Gränsen får gå vid eyeliner.

"Jag vill ha munkar med hål i"

Simpsonsfans och munkälskare! Come together på Norra Bantorget den 12 maj, får då gör Simpsonshusvagnen ett nedslag och delar ut munkar med rosa glasyr på. Passa på och tävla i Simpsons-quiz (undertecknad hade ett fel och leder ligan, enligt min insider-källa) och vinn biljetter till filmen. Datumet är inte 100% säkert men typ 99%.
Det roliga är förresten att det är samma datum som Idol-uttagningen. Jag hoppas på falsksångare med socker runt munnen på tv i höst. Jag är säker på att Matt Groening skulle uppskatta det också.

En trevlig man

Mårten Blomkvist har ringt mig med anledning av mitt kanske lite väl aggressiva påhopp på min blogg. Vi redde ut missförståndet. Jag ber att få omvärdera mina tidigare åsikter och istället säga att Mårten är en trevlig karl. Jag hoppas att vi råkas på fler filmvisningar framöver.
Dessutom hade jag skrivit att 24-artikeln var i New york Times och inte i The New Yorker som Mårten påpekade. We all make mistakes.

Påminnelse

Idag kl.22.00 på Ztv sänds Popfakta: Cosbytröjan förresten.

Seinfeld-grej

Igår kväll när jag försökte sova tyckte jag plötsligt att jag kom på världens roligaste grej. Det kan ha varit färgat av att jag såg ett avsnitt av 24 precis innan. Men plötsligt tyckte jag att det skulle vara skitkul om Eric Balfour fick en egen detektiv-show som kunde heta "TAP" på grund av hans stora "kran", och hela grejen skulle vara att han kunde lukta sig till crime.
Otroligt tråkigt. Inte kul alls. Och ändå låg jag och fnissade åt detta tills sömnen ingrep. Mitt undermedvetna har ingen som helst humor.

"Cirque de So-lame!"

Har jag sagt att Blades of Glory är årets roligaste film? Nej, det har jag inte sagt. Och kanske är det inte heller sant. Men den är i alla fall kul och jag känner gott hopp inför framtiden när jag ser den. Jag är inte Will Ferrell-fan per se men man behöver ju inte vara Owen Wilson-fan per se för att inse Zoolanders storhet.
Precis som Zoolander (en av mina favoritkomedier all time) slår in öppna dörrar genom att parodiera manliga modeller är det givetvis öppet mål när man gör en film om manliga konståkare. Gayskämten haglar men det är finessen som räknas och där klarar sig Blades of Glory med bravur. Bonus: Superstjärnan Will Arnett och hans fru Amy Poehler i biroll som det konkurrerande konståkningsparet. Rolig trivia är att Will är en fena på skridskoåkning ("Jag kommer ju från Kanada" är motiveringen) och gör i stort sett alla stunts själv.
Det är svårt med komedier. Verkligen. Jag är beredd att se lite genom fingrarna på den lame-a storyn till fördel för många bra oneliners, sköna turer på isen och - faktiskt - de underbara konståkningskläderna som någon kostymör någonstans måste släppt precis alla spärrar för att skaka fram ur dennes flippade undermedvetna.

Donuts to the People!

Kolla vad fin den är! Det här är den officiella Simpsonsbilen som åker land och rike runt och delar ut gratis munkar. But of course! Ja, det är givetvis inför Simpsonsfilmen, men också för att fira världens bästa tv-program så där i största allmänhet. Den har just betat av Chalmers, Växjö och ett par andra universitetsstäder. Snart är det Stockholms tur. Återkommer med datum. Stay tuned.

Ja, vi elsker nørderne

Inför sommarens kommande storfilm Transformers.

Lite tortyr har väl ingen dött av?

Jag vill berätta om Mårten Blomkvist. Han skriver filmrecensioner i DN. Vi har setts en gång. Vi såg en sen pressvisning av The Departed. Det var bara vi två i Sandrews lilla biosalong så vi hälsade. Det blir ju så.
Jag presenterade mig, det gjorde han också. Jag försökte vara artig och sa att jag också skrev för DN ibland. Jaså, sa han. Ja, jag skrev en grej om Simpsons för inte så länge sedan, sa jag. Ja, den minns jag, sa han. "Men träffade du verkligen Matt Groening?"
Ja, sa jag lite paff (Varför skulle jag inte gjort det? Det framgår ju i artikeln). "Jo, för man fick ju snarare intrycket av att hans citat var mer som från en pressrelease. Man försod ju att det inte var många minuter du fick tillbringa med honom."

Ja, av uppenbara skäl har jag alltså numera svårt för Mårten Blomkvist.

Därför kunde jag hångarva gott utan dåligt samvete när han i april skriver en krönika i DN om 24 med anledning av intervjun med Joel Surnow i The New Yorker i februari.
Krönikan gick ut på att - gäsp - 24 är ett jättepolitiskt program. Ja, det kan man ju tycka och säga...fem år efter alla andra. Det är väl klart att det är det! Tortyr, terrorister, paranoia, arabhat...ja, allt finns där. Har någon ifrågasatt det? Någonsin? Förutom Keifer Sutherland och co då förstås men vad annars kan de säga? Det är klart att de måste kalla det för fiction. Annars är de ju ute på jävligt hal is.

Men here's the twist: jag kan inte låta bli att tjusas. Min vän, vi kan kalla honom Per, har slutat kolla på 24 av rent politiska skäl. En gång i tiden var det en serie han följde slaviskt. Nu har han lagt ned. Han orkade inte med tortyren, människo-uppoffringarna och alla arabterrorister. Som vanliga, hederliga, vita amerikanska familjer försvarar (avsnitt 1, säsong 6) men som sedan visar sig vara backstabbers.

Men förlåt mig, jag vet att jag inte borde finnas till, men jag tycker om det. Jag älskar hela den uppblåsta patriotiska Independence Day-känslan, hela grejen med att alla agenter är både utbytbara och försumbara. Inte minst Jack vars liv CTU, utan nämnbara skrupler, byter mot lite eventuell information.

Ta det här citatet: ”Okej om det vore en utländsk medborgare, men att tortera en amerikan är oacceptabelt!”.
Det säger President Logan i säsing 5 Han är den sämsta presidenten någonsin. En vidrig råtta. Trovärdig dessutom. Därför underbar att se på.

Tortyren är den heta potatisen. Tidspressen är viktig, det är alltid alibit. Och där funkar ju formatet på serien så bra, allt sker mot den tickande klockan. Om en bomb smäller av inom, säg, en timme, så rättfärdigar det användandet av torty enligt Jack och hans gäng. Men det är han inte ensam om att tycka. Dick Cheney har flera gånger kämpat för att få lite slappare tortyrregleringar, i synnerhet vid misstänkta terroristattacker. Hans främsta argument har varit tidsaspekten – det finns inget effektivare sätt att få fram information som man måste få fram snabbt för att förhindra en attack.

See? Så att säga vad man vill om att 24 är en äckligt högerpolitisk serie (vilket den är) och does art imitate life or does life imitate art, men faktum är att there you have it: 24s knasiga tortyrtänk är inte fiction. Vilket gör serien ännu sjukare - och därmed mer spännande - att kolla på.

Att det inte finns något fredligt sätt att pressa en misstänkt står väldigt klart i säsong fyra. Jack Bauer har fångat in en person som kan veta någonting om en planerad attack. Hans kumpaner i terroristligan med kopplingar till Mellanöstern får reda på att han blivit tillfångatagen av den hårdaste av de hårda. Hur ska de göra för att förhindra honom att läcka? De behöver inte tänka länge – de vet vilka mesar de ska ringa för att skjuta upp Jacks förhör så länge som möjligt. De ringer Amnesty.

Amnesty representeras av en flintskallig advokat som säger saker som ”Du har ingen rätt” vilket irriterar alla som sitter framför TVn och vet att om Jack bara fick sticka nålar i terroristen så skulle han kunna förhindra en kärnkraftsexplosion. Och rädda tre miljoner liv. Tortyr handlar alltid om att rädda liv i 24. Därför får man ibland också tortera andra CTU-agenter eller familjemedlemmar. När försvarsministerns son misstänks för att undanhålla information ger man honom en omgång. Detta sker med pappans totala godkännande. Det är för landets säkerhet. Och tiden är knapp.

I sexan är det Jacks egen familj (!) som sitter i tortyrstolen. Budskap: inför lagen/misstanken är vi alla lika.

Töntadvokaten från Amnesty tror visserligen på Jack när han säger att mannen sitter på viktig information. Men Jack har ingen rätt att fråga ut fången. Amnesty sätter käppar i hjulet. Det finns nämligen misstankar om att han ska ta i med hårdhandskarna. Som tv-tittare irriteras man på Amnestys metoder. Det är också meningen.

President David Palmer var visserligen helt emot att ens förhandla med terrorister. Men han gav å andra sidan Jack rätt så fria händer. När en kines måste kidnappas på den kinesiska ambassaden så sker det på order av presidenten. ”Men om jag någonsin får en fråga om min inblandning så förnekar jag allt”.
Om kineserna får fatt den skyldige blir det avrättning, såklart. Men Jack Bauer accepterar att även han kan komma att utsättas för tortyr eftersom även han sitter på viktig information. Rätt ska vara rätt. Och självklart blir kan torterad. Kineserna misshandlar honom i nio månader, men Jack säger inte ett ord. När Morris sedan crackar för att man borrar hål i hans axel antyder Jack att det var lite svagt gjort av honom.

Efter sex säsonger av 24 känns Cheneys vädjan för fler undantagstillfällen från antitortyrlagen som en förlängning av serien, och inte helt malplacerade. Det är, om möjligt, ännu läskigare än tortyrscenerna i 24. Och ytterligare ett skäl att kolla på 24.

Hört på bussen

En dvärg kommer på bussen. Ett litet barn säger "Åh en dvärg. Det är mitt favoritväsen."

Breaking news!

En ytterst pålitlig källa, vi kallar heller Linnéa, meddelar att Dr. Albans nya artistnamn blir Luther Martin. Briljant. Men varför inte King Luther Martin? Mer "spot-on" anser jag.

Moderna mysterier

Hur funkar en sån här? De står i tvättstugor här och var. Har sett ett och annat pancho nyttja dem, eller också är det bara i min fantasi (ungefär som när jag fick för mig att lokala skomakaren har spik i mungipan och träskor). Mangeln är ett modernt mysterium, det är i alla fall säkert. En självklarthet två generationer bort, men en gåta för dagens moderna tvättstugeanvändare. För att distrahera mig från alla trolleritankar har jag bestämt för att lära mig bemästra den. Jag kallar projektet "Det var då". Mitt mål är att rädda mangeln från utdöende. Och att rädda mig själv från magin. Now, who's with me?

Ja, vi elsker Voldemort!

Men det här är kanske det starkaste inlägget i Harry Potter-debatten ändå. Och jag håller fullständigt med, givetvis.

Stora listinlägget

Tjocksmala
1. Christina Ricci
2. Renée Zellweger
3. Thora Birch
4. Stephen Baldwin
5. Matt LeBlanc

Förvuxna bebisar
1. Stephen Baldwin
2. Matt Damon

Underskattad
1. Alec Baldwin

Mongon
1. Helena Bergström
2. Edward Norton

Underbara människor
1. Liza Minnelli. (Allvarligt, hon sjunger på teckenspråk)
2. Dolly Parton (obvious, jag vet)
3. Elizabeth Taylor
4. Keri Russell
5. Svante Grundberg

Småstjärnor
1. Sam Rockwell
2. Mark Ruffalo
3. Casey Affleck

Could it be magic?

Helgen:
1. Yes! Har skrivit klart min kanske trevligaste intervju, med Dan Radcliffe aka Harry Potter. Den kommer i DN snart. Vi kom bra överens. Jag tror jag vet hur man ska prata med sjuttonåringar. Veckan efter fick jag å andra sidan reda på att han skulle vara med i den där pjäsen där han klär av sig naken i tio minuter. "He takes out his wand. Don't bring the children" skriver Empire.
Ja, hade jag vetat det innan hade tonen kanske blivit annorlunda. Nu är det den trevligaste texten ever. Jag är mycket nöjd.

2. Trollerigrejen släpper inte taget om mig. Jag föreslår för Madelaine på Bon att jag ska skriva en artikel om att trolleritrenden nått sin peak men är ännu inte över. Madelaine är inte helt övertygad om att det ens varit en trolleritrend.

3. Ser verkligen fram emot sista Harry-boken. Okej, det här är inte rätt forum men jag har en hel del farhågor (och jag känner inte för att diskutera dem med tolvåringar). Var kan man snacka Harry Potter med vanligt folk, och inte barn eller människor i cape?

4. Jag vill veta mer om Houdini. Det kommer en film om honom. Ju. Vad är det jag säger, trollkarlstrenden är långt ifrån över!

5. Slängkappa never goes out of style.

Mitt liv som fet

Enligt nåt slags BMI-test på nätet är jag "på gränsen till överviktig". Fuck. Känns sådär. Därför blev jag både glad och tacksam över upptäckten av fetmagenen! Äntligen tar forskarna våran sjukdom på allvar!

Min vän B, däremot, håller inte med. Han mailar:

"Tjena. Nu har de fått en ny stor lögn att skylla på när den tidigare om kraftig bensdomme är borta. Men nåt jag undrar över kring den här nya fetmagenen, det står inget om att genen gör att man äter mer och onyttigare för av min erfarenhet är det precis det som fetton gör. Hitta mig ett fetto som har samma kaloriintag som mig och jag ska bära dig härifrån till Midsommarkransen naken med en banderoll rund kroppen där det står "Jag erkänner fetmagenen" "

Hårda ord från en normalsmal man.

Random tankar om Joey Ramone

Snabb grej bara. Vissa filmer kan jag inte bestämma mig för om jag gillar eller inte. Som Rock'n roll High School. Visst gillar jag den, men alltså scenen där tuffa tjejen ligger och tar på sig själv, de där stora muterade råttorna i publiken...Det är något kefft med det hela som jag inte kan bestämma mig för om det är okej eller inte. Nu har jag sett den tre gånger. Och kan fortfarande inte bestämma mig.
Men vaffan...så svårt ska det väl inte vara. Klart det är okej!
Jag gillar Rock 'n roll High School. Jag gillar ju Ramones. Vi säger så.
Klart.

Våra vänner djuren

Är detta det yttersta beviset på att "hålla handen" är ett universellt uttryck för närhet?

"80-talets kanske viktigaste plagg"

På förekommen anledning... Yes box! Det är lite Ztv i ropet just nu. Tanken är att satsa på lite nya förmågor, som då det begav sig, och man kan väl säga att jag är en. Jag har skrivit ett tv-program som heter POPFAKTA: Cosbytröjan. Det är jätteroligt. Alla kommer att älska det.
Jag, och fyra andra "team" har gjort varsitt program under vinjetten "100 Lax". Det är vitt skilda saker det rör sig om. Vårt program är nog minst trendiga och minst begripliga för kidsen av dem alla. Men förhoppningsvis är det roligt, i synnerhet för alla runt trettio. Det handlar om Cosbytröjan, 80-talets kanske viktigaste plagg. Det blir en historisk genomgång och diskussion med experter. Se det på Ztv den 26 april kl. 22:00!
Jag själv syns inte i programmet alls, men idén är min och manuset är mitt. Här är en bild på mig, programledaren Fia och Stealing Shots-killarna som sköter allt det tekniska. Robban och Yasse heter de.
(Till alla gamla läsare: ledsen att jag tjatar om det där programmet i tid och otid.)

FÖLJETONG: En trubadurs födelse. Del 10

Den sista lektionen! Kennet har haft sin sista lektion på ABF! Hur ska det gå för vår trubadurvän ute i den kalla, hårda verkligheten? Känner han sig stark nog att stå på egna ben, långt bort från läraren Jannes varma toner?

Hur känns det?
– De är tråkigt. Det är ju alltid. Jag menar, det finns en anledning till varför man går på kursen och spelar i en grupp, med lärare när man lika gärna kanske skulle kunna gå nån typ av papperskurs, distanskurs eller kassettkurs av något slag. Men det finns en anledning till varför man går i grupp och träffar en lärare.

Vad menar du? Vilken anledning då?
– Man behöver ju den pushen! Även om saker och ting står skrivet finns det ingen att fråga. Man kan inte säga "vad menar du med det här, kassetten?" eller "Nej, nu försod jag inte, kassetten?". I så fall måste det vara en väldigt typ av avancerad kassett. En data-kassett.

Är du trubadur nu då?
– Svarade inte jag på den frågan förra gången? Jag bibehåller den ståndpunkten.

Hur går det med Fredrik Åkare-låten?
– Inge bra. Jag håller på att öva in A-moll och D-moll men har inte riktigt kört D-moll och G7 ännu. Jag har inte någon kurs att bli att peppad så det är lite trögt.

Hur kommer du att försöka behålla flowet i ditt spelande, nu när du inte längre har kurskamrater som sporrar?
– Det är kul att spela, för det första. Sedan har jag ju gig uppstakade så jag måste ju köra på. Måste dessutom hålla kvar det som jag lärt mig för att tampas på fortsättningskursen sen i höst. På den kommer det ju folk som spelat tidigare men som känner att de är bättre än nybörjarkurs. Så nu kanske det blir att man börjar fortsättningskursen och blir typ sämst! Men jag tror Janne går efter ett visst schema. Har man fått godkänt på hans nybörjarkurs så ska man platsa på fortsättningen.

Man får ju försöka lita på Janne.
– Jag litar på Janne för fullt. Jag ska öva in ackorden som behövs. Det ska bli mer rock 'n roll på fortsättningskursen. Vi ska lära oss rock 'n roll-ackord.

Vilka låtar?
– Vet inte. Rock 'n roll-låtar. Janne snackar ju väldigt mycket om Metallica så det kanske blir nåt sånt? Han hade visst sett en dokumentär om dem nyligen. Han tog upp den ett par gånger.

Några nya, uppsatta mål nu när kursen är avslutad?
– Det är väl inga uppstakade mål utan jag kan tänka mig att det kommer vartefter. Ett mål som jag var vad gäller trubadurstilen är att skaffa ett axelband så att man kan stå och sjunga och gå omkring bland folk, ställa sig lite bakom och spela.

Kan du avslöja något om planerna inför de kommande gigen?
– På farmors fest hade jag tänkt skriva nånting också men jag vet inte om jag ska skriva ihop nåt eget eller ta nåt välbekant. Det är ju ändå lite avancerat. Till midsommar blir det lite roliga, välkända grejor. Små grodorna och sånt där. Jag har en annan idé också. Alternativet.

Vad?
– Ute på landet finns det en gubbe som alltid brukar spela på midsommar. Han har en propeller på huvet. Håkan heter han, han är schysst. Alternativet, om jag känner mig riktigt säker, är att lira ihop med honom. Det har hänt förr att folk har lirat ihop med honom och jag kan de flesta låtarna som han kan. Då skulle jag kunna spela med Håkan...och kanske med tiden ta över. Undrar om jag får ärva kepsen med snurran? Eller så skaffar jag mig en egen gimmick, typ en hatt med händer som applåderar, vore inte det schysst? Alltså bara för midsommargigen då. Jo, det tror jag är bäst, att skaffa en egen stil...

Jazzhands önskar Kennet all lycka och framgång, och hänvisar eventuella bokningsförfrågningar till caroline@meny.nu

Random skvaller

1. Emilio Ingrosso ska skriva en bok där han ska göra upp med alla som felaktigt hängt ut honom, eller baktalat honom eller varit dumma mot honom i största allmänhet.
2. Det är väldigt många skådespelare som åker fast för hustrumisshandel nu.
3. Det är väldigt många bistros i stan. Värsta Paris. Men bara en (så vitt jag vet) som har räkcocktail.
4. Den där turbanmodet som var på gång verkar ha kommit av sig.
5. Den där farsen/revyn om bröderna Marx (?) man ser hideous annonser för i tidningen. Eva Rydberg som Harpo (?), Kim Sulocki (?) som Chico, Ola Forssmed (?) som Groucho (?). Det som förvånar mig mest är att det finns en publik för detta. Det som förvånar mig minst är att manus är skrivet av Åke Cato och att det hela är regisserat av Adde Malmberg.

Laughter around the world!

Ett gammalt projekt som jag och kompisen Kennet haft länge är att samla roliga tv-program och sketcher från hela världen och kolla på tillsammans med vänner under parollen "Humor från hela världen". Min pappa har till exempel en serie med obegripliga ryska sketcher som alla går ut på att tre luffare ska bränna eget, men det går alltid åt skogen.
Fleksnes får givetvis representera Norge. Mr. Bean får representera England så att alla som hävdar att "engelsk humor" är bäst kan få sig en välbehövd tankeställare.
En humor som jag inte alls är bekant med, men gärna skulle vilja undersöka närmare är den spanska. Det här lilla smakprovet från Jonas och Peter bådar väldigt, väldigt gott.

Min idol och jag

På förekommen anledning:

Här skulle min intervju med den fantastiskt charmiga, smarta och alltigenom trevliga Mary-Lynn Rajskub kunnat vara med. Men så blev det inte, det blev fokus på Kiefer och hans chefer. Det blev okej ändå, tycker jag. Mary-Lynn borde få upprättelse. Men säg den "tjejtidning" som vill sätta henne på omslaget? Samhället är skevt.
Och hon som sa så fina saker. Hon började till exempel sin karriär som ståuppare. Vi hade en fint, litet samtal om ståupp, kvinnliga komiker och kvinnoroller i tv. Tills den galna tysken la sig i och skrek "But I dont care about any of zat!"
Alltid tyskar.

Här är en annan fin liten historia om en gul familj. Jag är ganska förtjust i den, myself. Mest för att jag minns tillbaka på den dagen med värme - dagen då jag fick trycka både Yeardley Smiths och Matt Groenings hand. Den ena så liten, så liten och den andra så stor och slapp. En glädjens dag. Jag kommer minnas den för resten av livet. Tryck Matt Groenings hand - sedan dö. Ungefär så.

Londonrapporten - tiggare och idioter

Rapport från London:
1. Bönestilen syns här och var bland stadens smutsiga tiggare men är inte alls lika utbredd som i Stockholm, och Paris. Där skulle jag vilja påstå att Stockholm ligger före kontinenten.
2. Samma gamla galna tyskar på pressjunketen med Keira Knightly och Orlando Bloom. Mongotysk som tog över hela intervjun frågade bland annat "But you have anorexia, yez?" och "Have you got a five-year-plan for your life?". Nej, har du, svarade Keira och han sa "Nej, naturligtvis inte".
Fan, alltså. Om tyskar hade fått styra världen hade vi levt i kaos idag.
Som vanligt en och annan mystisk liten asiat i gruppen. Denna gång en bedårande liten kinesiska med en stor, uppstoppad nallebjörn som brosch. Hon frågade "I saw you in magazine. You wear nice, Chinese dress. Do you agree?".
Japanskan var skön och rakt på sak (eller så rak man kan vara på japanskengelska): "You hate when journalists write things about you that are not true?"
Tja, gissa vad hon svarade.
3. Orlando skön stil men svår att få grepp om. Trött på skriverier antagligen, och snackar därför bara floskler och tunna meningslösheter.
4. Keira ligger nu på listan på Folk Jag Intervjuat och Vill Bli Vän Med, tillsammans med Keri Russell, Maggie Q, Mary-Lynn Rajskub, Ben Affleck och i viss mån Carolina Gynning.
5. Dessa tyska journalister alltså...

Vikten av humor vid restaurangbesök

En rolig grej med Bistro Berns är att de har räkcocktail på menyn. Fatta! Räkcocktail! Det vilar något oerhört skönt över beställingen "En räckcocktail, tack!". Givetvis beställde jag en under mitt besök. Hade de haft pepparstek och glassbomb på menyn hade jag beställt det också. I min värld hade det signalerat en speciell sorts humor som jag verkligen uppskattar, och som dyker upp alldeles för sällan.
Varför har man räkcocktail på menyn? Jag tror att man tänkt så här: Vi ska öppna en bistro. Vi vill att den ska vara fransk. Inte trendigt, fransk så där som typ Bistro Nouveau. Utan klassiskt fransk. Man ska kunna beställa klassiskt, franska maträtter. Okej att räkcocktail inte har samma klang på svenska, men vill vi vara genuina får vi stå ut med det.
All cred till Bistro Berns för modet. Nu hoppas jag bara att någon krog återinför glassbomben på menyn.

En fråga om vett och netikett

Hur långt tillbaka får man kommentera ett inlägg? Ja, frågan har tagits upp av en Jazzhandsläsare. Finns det egentligen något svar? Så när säger Sofia Larsson som snart kommer ut med en bok om modern vett och etikett:
"Rent generellt får man väl kommentera hur långt som helst i efterhand - men kan då inte riktigt förvänta sig någon respons."

"Inte mer än en flaska vodka"

Breaking news! Johan tipsar. Minns var du läste om det först.

En nostalgisk upptäckt

Har upptäckt Birger Schlaugs blogg. Under rubriken Äntligen vätgas hittar jag det här sköna citatet:

"Skall sälja min motorcykel, en läcker Honda från 1983. Det känns inte vare sig kul eller rätt längre, att kajka omkring i onödan, planeten tål inte vad som helst. Och för min del blir det en långflygning i år (skriver en bok tillsammans med en kinesisk kvinna), så det är bara att dra in på annat. "

Saknar verkligen Schlaug och hans tugg i debatterna. Varken Reinfeldt eller Peter Eriksson skulle väl använda ordet "kajka"? Eller "skriva en bok tillsammans med en kinesisk kvinna", för den delen. I'm telling you.

Hur man skriver tre artiklar på en eftermiddag

Sweet! Har tre deadlines i morgon och tre på tisdag. Guess what? Skrev ihop de första tre under eftermiddagen. Det trodde jag aldrig. Inte personligt rekord (det är fem artiklar på en dag) men bra gjort för att ha varit så jobbslö den senaste veckan. En är till DN. Den handlar om Wild Hogs. Jag har kommit på att jag gillar att skriva om Wild Hogs. Kanske ska jag specialisera mig på riktigt usla filmer, som min grej. Nu ska jag belöna mig själv med Fingermarie, det bästa kexet of them all. Tre artiklar klara! Jag kan lägga mig i tid! Happy as a clam.

Jo, jag jobbar ju inom media

City är inte så snabba, vet inte varför, med att lägga ut veckans biorecensioner. Så mina två cent om TMNT och La vie en rose får tyvärr vänta ett tag. Men här är förra veckans recension av The Fountain, som jag alltså valt att tycka om, till skillnad från uppskattningsvis 52% av Sveriges övriga filmkritiker. Jag har valt sida, har du?