Mime after mime

Inget framkallar så starka känslor som clowner. Jag vill därför dela med mig av mitt bästa clownminne, tillika en favoritstory från New York.
Det var hyfsat sent på natten och jag och en kompis stod trötta på tunnelbanestationen och väntade på tåget. Stationen var ganska tom, sånär som på en glad mimare. Han var rätt trashig för att vara mimare; lockigt Weird Al-hår, svarta jeans och sliten svart väst. Han stod och körde sina tricks: dra i det osynliga repet, öppna osynliga fönster och så vidare. Allt med gott humör. Vi gömde oss bakom pelare för att undvika honom eftersom han verkade sikta in sig på olika personer på stationen. Han gick fram till en tjej som slött stod lutad mot en annan pelare och läste en bok. Han körde lite classic mime för henne (klättra på stegen till exempel) men hon tog inte blicken från boken, hon blinkade inte ens. Då körde han lite tyngre grejor som "stänga in henne i boxen" och sånt, lite mer "in your face"-mim. Då, utan att släppa blicken från boken en enda sekund, tar tjejen helt iskallt upp en dollar ur jackfickan och väser "Just take the fucking money and go!"

...och mimaren, fortfarande leende och på gott humör, dansade iväg på en liten moonwalk.