Efter en trygg redaktionssommar är det dags för den opålitliga frilanshösten att börja. Jag kick-offar med att åka till Venedig filmfestival. Jag tar med mig datorn så att jag kan blogga därifrån. How's that for a filmjournalist? (Redan börjar angloismerna hagla, jag ber verkligen om ursäkt).
Jag måste säga att jag inte är helt pepp.
Missförstå mig rätt. Jag vill inte verka sån. Det är inte synd om mig. Många skulle vilja byta plats med mig. Det är på gränsen till enfaldigt att klaga på att "behöva" åka till Venedig en vecka och intervjua filmstjärnor.
Men jag är inte pepp. Jag är totalt opepp på att lämna landet igen efter förra veckans semester som jag gärna hade njutit av dena vecka, som en post-semestervecka. Det är ju en av semesterresans stora bonusar: post-semesterveckan där man får skryta, visa bilder och ge sina kompisar löjliga små souvenirer man köpt. Inget sånt för mig den här gången. Det hanns inte med. I stället blev det stress, planering och samtal till filmbolag och uppdragsgivare. Allt ska klaffa, och jag vill bara sova.
Är heller inte pepp på all stress det faktiskt (faktiskt!) innebär att försöka bocka av så många filmer och stjärnor som möjligt under Venedigveckan (eller vilken filmfestivalvecka som helst). Det är ett himla meckande. Stress är bara förnamnet. Stjärnbeströdd stress är fortfarande stress. Faktiskt!
Och så är min brorsa här igen, denna gång under trevligare omständigheter än förra månadens begravningsomständigheter. Det hade varit bra för mig att umgås lite med honom. Egen sorg växer sig jättestor. Delad sorg halv sorg. Och min sorg är instängd någonstans mellan bakhuvudet och hjärtat känns det som, med ett slags epicentrum i halsen. Alltid under kontroll, men också alltid där.
Hade behövt mer post-Barcelonatid. Då hade den kunnat mildras kanske?
Men visst, det skulle vara skönt om det, om ett par dagar, visar sig att Venedig är värsta toppstället och att jag trivs som fisken i vattnet. Det skulle vara skitskönt om nån i så fall ville trycka ned det jag skrivit tidigare i halsen på mig och kalla mig dryg och bortskämd. Det skulle göra mig gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar