fredag 25 januari 2008

Gothmusikal!

Mörka Londongator upplysta endast av lyktor. Anonyma män i plommonstop och hatt på väg någonstans, och en liten pojke som med en korgosses klara stämma brister ut i sång.
Sweeney Todd är en musikal.
För den som inte visste.
Och den handlar om hämnd och att skära halsen av Alan Rickman.
Musikalen är så fina på det viset att det alltid finns ett fint, enkelt budskap. Oftast att livet är värt att leva och kärleken segrar alltid till sist på ett sätt eller ett annat.
Alltid ett stort tema, som gång efter annan riktigt hamras in med hjälp av pampig orkestermusik. Så även här. Hämnd lönar sig inte, och man ska inte fastna i det förflutna för då missar man nuet. Ungefär.
Detta illustrerat av gother, äckliga engelska köttpajer och Alan Rickman i ännu en klockren skurkroll som sexuellt frustrerad domare med ett gott öga till unga, oskuldsfulla blondiner. Tröttnar han inte på att spela sexuellt frustrerad? Till och med i de två roller jag spontant kommer att tänka på där han inte är skurk (Love, Actually och Förnuft och känsla) är han sexuellt frustrerad. Vad är det med Alan Rickman och hans frustration?
Hur som helst. Rickman är frustrerad och Sweeney Todd är arg. Och allt är väldigt emo. Bra film.

Inga kommentarer: