lördag 16 juni 2007

Broken Promise Land

Pappas tillstånd är stabilt. Så varför känner jag mig så ledsen? Jag saknar mina glada, energiska jazzhands. De är förbytta. Jag lyssnar på Weeping Willows. Det kanske är fel. Borde jag gå ut i solen, med något glatt i lurarna? Antagligen. Men jag vill inte.
Upplagd av kl.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det glädjer mig att din fars tillstånd stabiliserat sig.

Du känner dig nedstämd för att du kommit i kontakt med något de flesta i vårt land inte erkänner exiterar i sin vardag: döden.

Det här är det sista tabubelagda ämnet, något vi försöker skjuta upp tills det inte längre finns över huvud taget - vilket naturligtvis är en omöjlighet - och när så plötsligt ämnet knackar på så grips vi på sängen och chocken är total.

Även om pappan nu är stabil och förhoppningsvis på bättringsvägen så är det ändå en krisreaktion som kommer när något så fruktansvärt drabbar en familj. För det är ju inte bara den med hjärtinfarkten som blir drabbad, utan hela kretsen av människor kring denne.

Det finns inget borde i sammanhanget; det finns inget du måste- eller inte måste göra. Låt dig själv känna det du känner istället. Genom att erkänna och äga känslorna så blir de lättare hanterbara och en viktig del i läkeprocessen.

2007-06-16 12:00
Anonym sa...

Pappa ar tuff, dude, han blir okay.

2007-06-16 19:39

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)