Fram med bomberna!!!!

Blev ivägskickad på presskonferensen på Skansen där det skulle avslöjas vilka artisterna blir i år. Jag såg Plura lurka omkring i kulisserna innan så jag tänkte ett noll till mig som har ögonen öppna.
Annars var det ett gäng gamla godingar (Svante Thuresson) och en del modernt folk (Salem Al Fakir) och the usual suspects (Nanne Grönwall).
Läskigast var ju Pernilla Wahlgren och hennes lilla showbiz-son som poserade så proffsigt för kamerorna att man får lust att ringa socialen. Jag tror han hade en äkta Burberry-skjorta, gossen.
Markoolio gled omkring och snackade på sitt Markooliotugg. Han ska köra reggae, sa han.
Men roligast att prata med var E-Type. Jag gillar honom. Så mycket att jag bett att få göra Stora Sommarintervjun i City med honom. Det fick jag.
E-Type sa att det behövs mer bomber och sånt på Skansen, det är alldeles för lugnt. Han sa att tiden är ur led, att han gör en stenhård låt och då får han vara med i allsången. Han är jättelång, hans ansikte är sjukt avlångt, han hade knasiga jeans. Jag ser fram emot att träffa honom igen.
Nå. Det var egentligen inte det jag skulle skriva om utan Anders Lundin. Det finns en sak som vissa journalister kallar Brasse Brännström-syndromet. Det betyder att någon man upplever som väldigt snäll, glad och allmänt kul i rutan alltid visar sig vara en riktigt surkart i verkliga livet. Jag har länge misstänkt Anders Lundin för detta. Men jag tror att jag har haft fel. Anders Lundin är inte Brasse Brännström, han är nog snarare den gråtande clownen. Kan inte sätta fingret på det och jag vill för allt i världen inte bli stämd för förtal men jag fick verkligen känslan av att den mannen inte är helt glad. Han hade visserligen stukat foten, det såg ont ut. Men satan, han såg sliten ut, var ofokuserad och jag blev lite beklämd av det hela.
Så om det dyker upp några snaskiga, sensationella artiklar om "Anders kamp" i närmaste kvällstidning så minns vart du läste det först.
Sorgsen och lite vemodig drog jag tillbaka till redaktionen.