Vidare

Livet går vidare. Alltså, allvarligt. Det är inte meningen att detta ska bli en blogg om livets mysterier och människans hårda villkor. Fan heller. Det här är en nöjesblogg. Jag är en glad person. Pappa var en glad person. Han hade sagt till sin fru "Varför ska Carro komma för, hon gråter bara".
Jo, det stämmer. Jag gråter egentligen jämt. Men jag skrattar lika mycket.
Kanske är jag inne i en konstig bubbla av chock, men allt var så hemskt i Budapest att allting efter det ter sig lite, lite ljusare. Detta eftersom jag fortfarande har någon slags ställtid, jag kan inte göra någonting annat än det jag känner och orkar. Faktiskt.
Och att göra det man behöver, and nuthin' but gör mig stegvis lugnare. Jag orkar inte mycket.

Jag orkar till exempel inte:
a) vara hemma
b) svara på samtal från ytterst välmenande släktingar som säger saker som "Men har ni tänkt på det här med begravning...". Även om det är i all välmening alltså. Inget illa ment. Jag orkar bara inte. Alla är vi olika. Låt oss tala om annat. Som pappas sköna små kardborreskor.
c) deppa ihop. Det har jag gjort så många gånger förut och det är vansinnigt tröttsamt. För att inte tala om comebacken sedan.

Istället är strategin denna:
a) vara på rymmen. Undvika hemmet.
b) ha mobilen på ljudlöst. Jag är så otroligt tacksam för alla sms jag fått, de har gjort mig både rörd och stark. Jag är otroligt lyckligt försedd med en uppsättning helt otroligt fina vänner, som genom små meddelanden bara får mig att känna mig mindre ensam och mer stark. Ibland orkar man inte prata, men jag får meddelanden ändå. De gör mig stark. Mest av allt påminner deras sms mig om detta: Jag har varit glad. Tillsammans med mina vänner kan jag bli det igen.
c) strosa, ligga ned på gräset, vila, sova.
d) spela spel med mina kompisar, de som får mig att skratta.
e) Tacka nej till jobb för första gången någonsin. Hardest working woman in the business drar ned på takten. Word.

På onsdag är det begravning. Vi får se om strategin håller tills dess.