Det värsta har hänt. Jag har fått reda på att jag ibland pratar med bebisröst. H sa det till mig i morse. Han sa "Jag har läst på din blogg att man bör säga till om man hör någon prata med bebisröst (djupt andetag)...och du gör det ibland".
AAAAAARGH!
Alla ni som känner mig. Alla ni som hört mig tala. Alla ni som någon gång hört mig yttra en begriplig mening. Snälla, svara. No mercy, var ärliga: talar jag ibland med bebisröst? Jag måste få veta. I can handle the truth.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Fast ett nasalt I är väl inte den riktiga bebisrösten. Är inte en bebisröst när man säger J istället för R.
Ja fast det i:et du talar om är ju även en del av det mål som vi talar inom kultersektorn.
Vi brukar lite lättvindigt men skojfriskt kalla den det "kulturella i:et"
Vi kan kalla det bebisröst A och B. The Original Baby är den nasala rösten, som mycket väl kan byta R till J. Sedan finns vuxenbabyn, som företräds av Joey Lauren Adams, Ann Söderlund och Erik Haag (Tack Nanci) där man liksom gullar till det. Jag tror att det är en sådan som jag påstås ha.
Fy fan.
Och det är förresten den som kommer att komma stort i höst.
Är inte det där bebis-i:et alla pratar om bara en Stockholms-pryl? Lite grann som att folk här i Örebro har gnälliga i:n och folk i Dalarna har dryga i:n och så vidare?
Jag har inte märkt av nåt bäbisspråk, men desto mer av din swenglish, som jag har jättesvårt för vem som än nyttjar den. Varför uttrycker du dig så? Pratar du så på riktigt också?
Det är sant, jag använder mig av Swenglish på ett nära på oacceptabelt vis, alltså jag använder det trots att det finns fullgoda svenska ord och uttryck att ta till istället.
Ja, jag pratar så. Det är hemskt. Jag har gjort det länge. Också hemskt. Jag har å andra sidan alltid varit anglofil (liksom 90% av min generation antar jag). Jag skriver på engelska, jag jobbar med texter på engelska och jag har en fil. kand i engelska. Inga ursäkter på något sätt, men kanske ett sken av förklaring.
Men du har förstås rätt; det är gräsligt egentligen. Och då är jag ändå inte värst i bekantskapskretsen (eller är jag?).
Det verkar inte finnas nån som är värst på det där. Om folk inte använder engelska ord så försvenskar dom engelska uttryck, tex: "Det var allt för nu". En kompis sa häromdan att hon skulle tacka nej till en fest utan nån speciell anledning och sa att det låter så mycket bättre på engelska att säga "I can't make it" istället för vad det betyder på svenska. Är det bara jag som känner mej som gnällig gubbe när det gäller sånt här?
Nej, det är helt rätt. Jag minns en stor artikel i Bibel för flera år sedan med rubriken "Den engelska patienten" som tog upp en viss generations totalt ogenerade förhållande till engelska saker och i synnerhet det engelska språket. Det var en uppgörelse skribenterna emellan (i synnerhet Lokko) men också en ytterst träffande kritik som jag tog åt mig av redan då.
Jag håller med. Men kan samtidigt inte sluta. Jag håller på dig i hemlighet.
I hemlighet? Stå för det istället!
En konversation mellan mig och min syster för fem minuter sen:
- it's heartbreaking liksom!
- men säg inte sådär, säg hjärtekrossande i såna fall
- jag tänkte säga hjärtekrossande först men jag var tveksam över om det ens var ett ord
Piss and moan! Swenglish är ett eget språk, so there.
Skicka en kommentar