Dagen efter-bloggning

Jag kom hem, bitter och karg, ungefär klockan åtta i morse. Tolv timmar efter att planet från Venedig var tänkt att lyfta.
Ovanligt och oväntat få passagerare blev arga när tavlan med tider växlade från "estimated time" 20:15 till 02:25. Någon medelålders gubbe som såg ut att hela Lasse suckade och sa att det var ju tråkigt. Hans fru, som troligtvis hette Lillian eller Marianne, sa att det var typiskt och så suckade de lite. Alla satt liksom tysta och förvirrade kvar i gaten som om vi alla hoppades att det skulle hoppa till igen på rutan och stå 20:15 igen.
Då släcktes lysrören en efter en och så satt vi i halvmörker.
Jaha, suckade någon och reste sig. Vi andra följde efter.

Jag satte mig i "stora hallen" och hamnade mitt emot den här chilla mannen som "gjorde det bekvämt för sig".

Men om vi spolar tillbaka lite så hade jag en trevlig vistelse i Venedig. I år igen. Kortare än förra året.
En observation: killarna som säljer fejk-märkesväskor är färre i år och har sämre utbud. Kan lågkonjunkturen slagit till även där?

Nå. Det blev en snabb sväng till Lido och festivalyran. Jag kunde inte låta bli att flina när jag gick längs med röda mattan och högtalarna basunerade ut "It had to be You". Kände mig som huvudrollen i en romcom.

Intervju med bröderna Coen. De är ju bedårande. En liten och en stor. Krulligt hår. Filmens The Proclaimers, kanske?
Där satt de och fnittrade och pratade stilla och sådär mitt emellan smart och ironiskt och uppriktigt. Jag gillade dem båda. Bad Joel om en autograf eftersom jag kände det venetianska högmodet infinna sig.
Jag gottade mig i otroligt goda croissants och färskt frukt på den femstjärniga hotellet. Jag behöll kristallglaset, på fot, som jag drack juice i, när jag gick ut. Jag kom på det ungefär vid toaletterna men då fortsatte jag bara att gå. Plötsligt var jag ute. "Så lätt var det" tänkte jag förvånat och stoppade det i väskan. Diskade det i morse. "Så där, ett fint kristallglas från Hotel Excelsior i Venedig".

När jag gick förbi Hotel Des Bains tänkte jag på att jag, för ett år sedan, gjorde 2007 års bästa Venedig-intervju där med Heath Ledger. Jag blev uppriktigt sorgsen.

Sedan blev det RyanAir-knas och jag drabbades, som ofta, av sån där akut ensamhet. Min terapeut säger att det är ett eko av sorgen (och chocken!) från min pappas hemska och plötsliga död och jag tror henne. Det händer sällan, i stort sett aldrig, att jag blir arg. Inte så ofta upprörd. Min spontana impuls i situationer där liksom hot, jobbigheter och extrema förändringar inträffar är istället något som kan kallas "akut ensamhet". Jag kröp ihop till en boll vid en krukväxt och tog jackan som kudde. Höll hårt i mobilen och skickade ensamhets-sms som jag kanske eventuellt skäms för lite idag. En natt på en flygplats är skitjobbigt, men inte...skrämmande. Borde inte vara i alla fall.
Nå.
In the words of Robbie Williams: No regrets, they don't work.

Och här är en bild på den lokala specialitén svart pasta ("seppia").

Fast i varldens ande

Ryan Air har en slogan som lyder "RyanAir - the on-time flight!".
Jag sag det innan jag checkade in. Detta var en timme innan mitt redan ganska sena plan (20.15) stalldes in, och nu inte kommer att ga forran on...sex timmar. Jag har fast i mitten av absolut ingenstans. Venedigs flygplats. Det finns inte ens mat har och Internet kostar fucking en spann i timmen. Allt ar vedervardigt och till raga pa allt gar inte flyget forran 2.25 i natt.
Men det slutar ju inte dar eftersom flyget anlander till Nykoping sa det ar buss som galler vid...eh...femtiden pa morgonen?
Jag hatar nar saker fuckas upp utan min inblandning. Jag som redan var lite so-so med utsikterna att komma hem runt ett pa natten.

Ah! Varfor behovde det sluta sa har...vi som hade det sa bra. Tva fina dagar har vi spenderat tillsammans, Venedig och jag. Sa gor hon sa har mot mig.

Vikten av att umgås med arbetare

A börjar jobba idag igen efter fyra veckors semester. Uppe med tuppen och på kontoret klockan nio med andra ord.

Det är bra att omge sig med nio-till-fem-människor, man blir påmind om sina alternativ.

Så här är det nämligen, jag har försökt att jobba på kontor och det funkar bara inte. Känner mig som en pundare som fösöker leva "ett drägligt liv" men halkar dit igen, gång på gång.
"Halka dit" i mitt fall betyder tacka ja till frilansgrejor (mitt metadon) och resor (mitt tjack).
Jag kan inte för mitt liv stiga upp tidigt, jag blir en zombie. Jag skriver inte så bra om jag inte får sitta själv hemma, uppkrupen i soffan.
Jag känner mig ibland som en icke-fungerande social varelse, givetvis. En som - till synes - väljer ensamheten framför kollegornas glada skratt.
En som väljer det sociala missfostrets osäkra inkomster framför en stadig lön med julbonus.
En som tillbringar sitt liv att skriva om andra men som aldrig träffar någon, ungefär.

Då ringer jag min frilanskollega Mattias D och så pratar vi en stund om folk som har jobb. Folk som A, som har ett kontor att sitta på.
Folk som inte kan skjutsa oss till Värmdö eftersom de "har jobb".
"Just det, han jobbar ju..." kan man ibland spontant konstatera.
Kanske bestämmer vi en lunch, eller en liten fika. Kanske pratar vi om någon filmfestival som man borde åka på i världen (Toronto nämns oftast) och tillsammans lugnar vi oss och konstaterar att vi kanske är ganska bra arbetare ändå, på vårt eget vis.

Att resa eller inte resa

Ett pikant problem har infunnit sig: hur länge ska jag stanna i Venedig under filmfestivalen?
Ack, ack.
Det är tunnare i år än förra året med intervjuer. Hittills har jag bara lyckats roffa åt mig tre stycken. Tre! förra året stod de som spön i backen och när jag kom hem efter en veckas festivalfrossande hade jag med mig uppåt tjugo, tjugofem stycken i bakfickan.

Det är förresten Wes Anderson och Jason Swartzman till vänster. Bill Murray lurar längre bak till höger i bild.
Att förra årets festival var en personlig dundersuccé bekräftas härmed.

Men i år är det många filmbolag som av okänd anledning "inte har med" någon film på festivalen.
Crazy.
Så frågan är, ska jag åka ned i två dagar bara och plocka tre intervjuer, eller ska jag hänga lite längre och hoppas på det bästa?
Dags att ta på sig arbetsglasögonen (jag har ett par) och surfa flygbiljetter antar jag. Ingen vila, ingen ro för Der Freilanser.

Tyskens känsla för stil

Tillbaka från Berlin. En resa full av upptäckter. Inte visste jag att tysken var så bra på bröd och glass! Jag är imponerad. Om något gör mig vänligt inställd (detta gäller restauranger, länder och små gummor i hucklen alike) så är det gott bröd.

När jag upptäcker gott bröd infaller sig tre reaktioner:

1. Glädje. Nybakat bröd är underbart, så mättande och rörande gott.
2. Besvikelse. Varför har vi bara så uselt fabriksbröd till ockerpriser i Sverige?
3. Vrede. Mjöl, jäst och ugn. Hur svårt kan det vara att få fram lite trevliga bagerier i Sverige? På kontinenter klara man det ju. Vad har de som inte vi har i sin mentalitet?

Köpte med mig ett runt bröd som väger ungefär ett kilo, och tre bagels. Tysken kan det där med kompakta, mättande bröd och jag beundrar honom för det.
Jag ska frysa in dem och äta dem med vördnad. Sedan ska jag börja skriva insändare i först lokaltidningen och sedan dagspressen och "ryta till". Det får vara slut på dyr Skogaholmslimpa nu, och det duger inte med sextiokronorsbröd från Kajsa Warg, det är hutlöst. Var finns den svenska brödtraditionen?

Intervju med Daniel Åberg som intervjuat Will Ferrell två gånger

Hur många gånger har du intervjuat Will Ferrell?

– Två gånger, inom loppet av två och en halv timme. Det var lite svårt att komma på något nytt andra gången.

Har du träffat någon som intervjuat honom fler gånger än dig?
– Nej, alla andra på junketen verkade vara Will Ferrell-nybörjare vad jag kunde se, om mig veterligen var jag den enda som hade två tider inbokade.

Var han samme man båda gångerna eller upptäckte du nyansskillnader?
– Som människa var han rätt likadan, men utstyrslarna var helt olika. Andra gången hade han ju mysbralleoutfiten som Mattias redan beskrivit så fint, men under förmiddagens tv-intervjuer var han uppstajlad i en rätt snajdig marinblå kostym, och väldigt tv-sminkad. Han var nog också lite mer sprallig på eftermiddagens gruppintervjuer, eftersom han då hade Adam McKay med sig som han kunde ordjabba med.

Är hans kropp, hy och hår i gott skick? Man får ju intrycket av att håret är rätt risigt ibland.
– Jag tyckte håret såg rätt välmående ut. Däremot verkade han lite småstabbig i kroppen. Redan i Talladega nights visar han ju upp en viss rondör runt magen när han springer rung på racingbanan halvnaken, och den trenden hade väl inte direkt brutits, vad jag kunde se.

Hur kände du dig efter intervjuerna?
– Jag känner alltid en viss lättnad efter intervjuer, en "jag kom undan med det den här gången också"-känsla. Det var spännande att få känna den känslan två gånger samma dag med samme man.

Fick du intrycket av att han är tillfreds med sig själv?
– Absolut, han verkar vara en trygg familjeman som övervunnit sina demoner.

Vad förvånade dig med honom?
– Hans svenska var bättre än vad jag trodde. Min sista fråga i första intervjun, efter att vi hade pratat lite om hans relation till Sverige (dock undvek även jag den förbjudna "var i Sverige bor ni"-frågan), var om jag hade kunnat köra min intervju på svenska. "Absolut, inga problem", svarade han, "men tyvärr, nu har du försuttit din chans". Hade jag då varit lite kvick hade jag ju då sagt "nähädu, jag har en ny chans om två timmar", men så witty var jag ju så klart inte.

Uttalade han någonsin ditt efternamn - i så fall, hur?
– Nej, jag presenterade mig bara med förnamn.

Hur skulle du sammanfatta er relation?
– När han kom in för gruppintervjun på eftermiddagen och hade Adam McKay i släptåg, pekade Will mot mig och sa "me and this guy go waay back" vilket så klart smickrade mig så till den grad att jag inte fick ur mig något svar utan stod där och mumlade ohörbart med röda kinder när vi hälsade. Återigen – var är wittynesen när man behöver den som bäst?

Intervju med Mattias Dahlström som intervjuat Will Ferrell

Okej, berätta för Jazzhands läsare vad du gjort idag...
– Jag träffade Will Ferrell och hans kompis, regissör och medmanusförfattare Adam McKay!

Var det en stort händelse i ditt liv?
– Det var väldigt stort, jag har följt Will länge och gillat honom länge. Så det var stort.

Blev du besviken på något sätt med ditt möte?
– Inte alls. Det är det som varit fint, alla gånger som jag träffat mina idoler har de varit exakt som jag velat att de ska vara. Woody Allen var neutotisk och hypokondrisk och Will Ferrell var stor, krullhårig och skrattade hela tiden.

Är han ledsen på insidan, tror du?
– Tears of a clown-grejen? Njae...nej, det tycker jag nog ändå inte. Nej.

Hur många i rummet poängterade hans svenska koppling?
– Inte en enda faktiskt! Men vi hade blivit tillsagda innan att inte ställa så många frågor om det. Av säkerhetsskäl.

Säkerhetsskäl?
– Alltså, inte fråga om var i Sverige han håller hus och så, han vill vara i fred. Mer så än att det föreligger någon hotbild mot honom.

Fick han dig att skratta under intervjun?
– Ja, absolut. Flera gånger om. Han berättade en väligt bra historia om hur han kastade en baseboll i huvudet på sin bror och spräckte hans hjälm. Det skrattade jag åt. Sån är jag.

Tänkte du på något efteråt som du hade velat fråga?
– Det finns miljoner Saturday Night Live-relaterade frågor man hade velat ta upp...

Du var på den nivån?
– Det är jag alltid.

Vad hade Will på sig?
– Det var nästan det roligaste av allt: en fotbollströja från Chelsea (!), sen ett par gröna mjukisbyxor med gula revärer, eller Adidas-ränder på. Till det svarta gympadojor med orangea detaljer. Väldigt färgglad och avslappnad i stilen.

Var hans hy och hår i gott skick?
– Ja, det tycker jag, framför allt håret var tät, krullig, pjäs.

Fick du lust att dra fingrarna genom det?
– Ja, fast jag tror jag skulle fastna. Mer ett hår man klappar på, mer än drar fingrarna igenom.

Så pass?
– Ja, det är otroligt tätt!

Kampen fortsätter - ansiktet ska dö!

Man skulle kunna säga att jag valde att boka en tid hos hudterapeuten idag av strategiska skäl. eftersom man ser ut som en pizza i ansiktet när man går därifrån bör man stanna inne av humanitära skäl hela dagen efteråt.
Och jag behöver stanna hemma och skriva om nördtjejer. Jag ska skriva en jättelång grej om nördtjejer. Är det tänkt.
Och jag är såklart superpepp! Men som alltid när jag är superpepp vill jag säga för mycket och då börjar jag måla om i köket istället. Och när jag ändå var i målartagen så målade jag om stegen också, den jag står på för att kunna måla om i köket.
Även det skulle man kunna säga var strategiskt, eftersom jag då inte har någon stege att stå på och därmed kan jag inte avsluta målandet och därför borde min nördtext bli klar på nolltid.
Funkar sådär.
Nu har jag börjat spika upp tavlor istället, mot min kropps vilja. Och så gör jag menlösa saker som att "putsa silver". Min kropp försöker dra mig mot soffan och datorn men min hjärna hångarvar åt den och skriker FOOL!
Frilansandet, säger jag er, är en evig kamp mellan kroppen och själen. Evig!

Rösten från andra sidan

Senaste nytt från andevärlden: de gillar att fika och saknar kaffestunden på jorden. Förvånandsvärt många andar framförde det under seansen. En ande visade "en bild" på en tårtspade för mediumet. En annan sa "Ta en kopp kaffe!" till sin jordliga vän.
Mediumet var en rödhårig, ganska söt tjej i ung ålder. Hon var skön. Pekade på nån random person och sa "jag har ett meddelande till dig". I stort sett alla gick ut på att personen "på andra sidan" hade det bra och att personen i "jordelivet" skulle veta att hon var en fin och underbar människa.
Jag satt med armarna i kors och försökte att inte möta mediumets blick när hon kollade runt i rummet efter folk som andarna ville kontakta. Jag tänkte "inte jag, inte jag, inte jag" och fick därför (?) heller inte något utomjordeligt budskap.
Det gjorde däremot min mamma även om jag (och hon) ställer mig lite skeptisk till beskrivningen av hennes, förmodade, far som "humoristisk" som han beskrevs som av mediumet. Morfar var många saker men banne mig inte humoristisk. Han skulle inte känt igen humor om det så bet honom i den Wolseley-beklädda tån.
Min medföljande vän M, som kanske vill vara anonym i sammanhanget, fick budskap från sin farmor och tydligen stämde allt mediumet (och farmorn) sa in på Ms livssituation och M blev både glad och aningen chockad. Hon och farmorn var inte tajta i jordelivet även om de tyckte om varandra.
Där ser man.
Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Ingenting antagligen. Och jag vet inte om jag saknade det där riktiga flummet som uteblev eller om jag är glad över att det hela var ganska nyktert och andarna uppmanade oss att ta en kopp kaffe då och då.

Poltergeist's got nuthin' on me!

Idag ska jag på seans. Seans! Jag vill gå för att se alla som går dit. Jag vill se hur ett medium ser ut (säkert som en helt vanlig farbror i grå kofta men ändå...). Jag vill höra honom förmedla budskap från andarna.
Jag har fått instruktioner. Jag ska bland annat inte bli besviken om ingen ande vill kontakta just mig. Andarna har mycket att göra (?) och ibland kan de helt enkelt inte. MEN det kan vara så att den ande som kontaktar någon runt bordet också har några väl valda ord att säga som kanske kan ge just mig någonting också. Visdomsord.
Ska ladda nu och äta en stor andefrukost (Cheerios med mjölk). Sedan ska jag ta på mig andevänliga kläder, kanske second hand. Det borde de gilla. Kläder med "historia". Jag har kanske en gammal brosch någonstans (tveksamt) och borde man inte bära hatt?
Återkommer med rapport från andra sidan. Stay tuned.

Semester-lajvet

Dags att åka hem från landet.

Har bytt tröja nu. Den andra, som jag hade tre dagar i streck, luktade grillrök, bastu och sommarfuktighet. En ganska behaglig doft förvisso men det är sista dagen på landet och jag borde väl markera det på nåt vis.
Så jag tar på mig en ren tröja.
Samma jeans dock, uppvikta till knäna. Jag är rädd att vika ned dem, helt säker på att det ramlar ut fästingar, myror och tallbarr då.

Jag är ensam i hela Disneystaden, som det här lilla området är. Inte helt ensam, förstås, eftersom A är med. Men vi är helt själva på hela herrgården.

Jag har kanske inte förklarat - det är en liten, skön stugby med fem stugor det här, och så en fet, präktig herrgård mitt i alltihop.
Man ser i stort sett aldrig till de andra stugborna, så tennisplanen, minigolfbanan och båtarna är oftast ensamma och lediga. Precis som herrgården där man kan spatsera runt med en käpp och leka godsherre, eller grevinna.
A har åkt ut i en av båtarna med ett fiskespö, på jakt efter middag. Igår grillade vi på herrgårdens lilla terrass, och såg rådjur och fladdermöss. Sedan blev det bad.

Bastun står mitt på den lummiga stranden och luktar alltid på ett visst, träigt sätt. A är väldigt förtjust i den lilla träbastun, som har sett, och luktat, likadant sedan, gissningsvis, sjuttiotalets glada bastudagar. Träfanéer, några trötta åror och så en krispig trälampa i taket. Igår tog vi ett nattdopp. Det är första gången jag gör nåt sånt.
Ett värdigt avslut.
Nu åker vi hem.

Semestersympatier

Jag ber att få tacka för alla uppmuntrande semesterord, och tips på att "skippa datorn". Jag har valt att "skippa mobilen", och datorn har jag bara satt på en gång om dagen ungefär. Jag tycker det är bra. Som en alkoholist som bara luktar lite på korken någon gång om dagen för att påminnas. Om glädjen och sorgen.
Jag har dock glädjande nyheter. Semesterkänslan har infunnits till 75% nu. Jag vet det därför att jag går upp innan nio av mig själv och känner mig utsövd. Och så har jag haft samma tröja tre dagar i rad. Igår var mitt hår så smutsigt att det kunde stå upp av sig själv. Brydde jag mig? Nej, jag satte på mig en aprikos skärm och så var det med den saken.
En sjuk grej var också att jag struntade i badkläder. Det har jag adrig gjort i hela mitt liv. Men det här gate-ade Wermdö-communitiet med tennisbana och minigolf är så privat och fint att man kan slippa oroa sig för eventuell flukt. Det finns kanske tre, fyra familjer här. Och alla håller sig för sig själva på ett fint och uppfostrat sätt. Man säger hej när man möts, kanske på väg till båtbryggan. Men mer än så är det inte.
Nu är det dags för sillunch.

Semesterkänsla uppnådd till 65%

Jag tror jag är på gång nu, med semestern. Idag steg jag visserligen upp innan nio, men sedan slackade jag hela vägen fram till lunch. Sommarpoäng!
Jag provade att knalla runt lite barfota, och jag tog med världens största, konstiga Hemmets Journal-korsord (hittade i stugan!) till stranden.
Sill till middag.
Ja, som ni hör så jobbar jag hårt på semesterkänslan. Skulle säga att den är uppnådd till 65%. Får jag grilla en gång till kommer den öka med 10% direkt, och om man sedan lägger till ännu ett fästingsbett så börjar vi närma oss relaxation.

Semesterskärselden

Det kräver mod, utålighet och disciplin att gå ned i varv och acceptera semestern.
Man får kväva impulserna att aktivera sig för sakens skull, att ringa samtal, kolla mail.
Man får stå emot skräcken inför naturens tystnad som jag fortfarande tycker är väldigt, väldigt spooky.
Man får försöka att inte freaka ur inför flugor, bin och mördarsniglar.
Man ska döda allt som har med de vardagliga vanorna att göra - endast då kan man nå semesternirvana - alltså avkoppling. Det är svårt, det tar lite tid

Har varit ute med ekan. Två timmar, tror jag. Blevb skrämd av en fet trollslända, stor som en bofink!
Har plockat hallon och röda vinbär från busken och langat in dem i munnen.
Har börjat lägga ett 750-bitarspussel.
Har hunnit upptäcka en fästing på foten. Blev vansinnig och hackade ihjäl den med det redskap som fanns närmast till hands - fjärrkontrollen.

Det är skärselden, det. Man måste göra sånt utan att tänka "nu gör jag som man ska göra på semestern".
Man ska bara göra det. Svära på bin, muttra om "badjävlar" och sluta tvätta håret. Idag har jag haft mysbrallor och skärmmössa. Skärselden, som sagt. På väg till målet - semesterfrid.
Snart där.

Tre solar

Allvarligt, är det lite sol som skymtar?
...tänker jag och kastar ned tre linnen och två klänningar i packningen. Om inte det är definitionen av optimism så vet jag inte vad som är det.

Skärgårdsdoktorn kan komma

I morgon blir det skärgården. En vecka på Värmdö. I regn. Jag packar...

* Alfapet
* Pussel
* Gummistövlar
* "Myssockor"
* "The Dirt" i pocket

Den skummaste skärgårds/semesterpackning världen skådat. Det kommer bli som ett slags Big Brother-vecka. Instängd i en regnig stuga mitt i ingenmansland. Självpåtagna "uppgifter" såsom att "lägga 1000 bitarspussel före lunch", och "göra anagram av Alfapetbokstäverna".

Kommer ju sluta med att någon (jag) går bananas och börjar skriva samma mening om och om igen på en skrivmaskin och sedan är det kökskniv och REDRUM för hela slanten antagligen. En människa kan liksom bara ta SÅ mycket regn i skärgårdsstuga.

Jag packar också ned ett paket med fem smördegsplattor som jag hittade i frysdisken på ICA. Tänkte göra croissants.
Ja, ni hör ju att det inte står helt rätt till.
Om ni inte hör från mig inom fem dagar så skicka skärgårdsdoktorn.

"Ali Baba och de fyrtio rövarna"

Passformen är en ny blogg. Den handlar om härliga jeansrövar. Jag rekommenderar den.

"Det var antingen kärlek eller hämnd"

Jo, jag vet att ordet "utrensing" har en negativ klang, men det är tyskens fel och inte mitt. Jag vill nämligen rensa bort folk på Facebook. Jag tycker om ordning och reda. Jag gillar att ha städat omkring mig. Varför ska mitt vängalleri på Facebook skilja sig från resten av mitt upprensade liv?

Det är främst de med följande updates som sitter löst till:

1. "X älskar sin familj!!!!"

2. "X vill skära handlederna av sig men vågar inte. Hatar sin egen feghet" (Ja, samma suicidala person jag nämnt tidigare)

3. "X längtar efter sooooolen!"

Rekommenderar för övrigt frukost på String (65 kronor för en buffé som kanske inte matchar en hotellfrukost men i alla fall ett B&B) och filmen Rocket Science som finns ute på DVD nästa vecka. Handlar om en liten gosse som stammar. Han stammar så mycket att han knappt kan säga sitt enstaviga namn "Hal", men ändå blir han övertalad av det käcka overachiever-barnet Ginny att ställa upp i skolans debattlag.
Filmen var en av de största behållningarna på förra årets filmsfestival för mig, jag minns särskilt repliken "Det var antingen kärlek eller hämnd, jag vet inte riktigt vilket. Vilket det än var så fick det mig att kasta en cello genom ett fönster."
Och det är ungefär det filmen handlar om. Hur vet man om man är kär, och hur gör man så att känslorna - vilka de än är - inte tar över och får en att göra dumma saker (som att kasta en cello genom någons fönster).
Lägg till high School-miljö. Charmig, vattenkammad gosse i huvudroll och äkta American Independent-smak.
Rocket Science - en höjdare.

Listtillägg - skön snubbe!

Jag glömde ju att nämna en riktigt skön snubbe i listan nedan. Bill Nighy kvalar såklart in, tillsammans med Svante Grundberg, i "skön snubbe"-kategorin.
Han har nån slags reumatism som gör att han hälsar på en med enbart pekfingret och långfingret (fast Disney-tjejen ljög och sa att det var för att han är "blyg").

Jag hade min Goonies-tröja på mig som är den största isbrytaren någonsin, jag har på mig den så ofta jag kan i intervjusammanhang. Hemligt vapen.

Nå.

Han stannade upp, rynkade pannan och sa "Goonies? Is that a band?"

Jag sa att det var en film, och han tog sig för pannan och fullständigt kved "The film! Oh the film!" och fick på så sätt med sig hela kameracrewet, som började prata om sina barndomshjältar vitt och brett.

Bill kysste min hand när intervjun var över och bad mig hälsa till Helena Bergström. "Hon har mitt hjärta", sa han. "Hennes hjärta tillhör dessvärre Colin Nutley" sa jag. "Jag vet, jag vet...sa han. Men om du träffar henne...tell her...she has my heart. Will you?"

Jag lovade.

Men hittills har jag inte kunnat framföra hans meddelande.

En dag...

Bevis för att det, trots allt, blev ganska cosy med improviserat paraplytak på grillfesten

En lista, i regntider

Jag roar mig med listor, såhär i regntider.

MINA INTERVJUOBJEKT

Tråkigaste person jag intervjuat: Andreas Wilson. Två timmar fulla av nonsens, klyschor eller ingenting. Citat: "Det är viktigt att få tid för sig själv ibland".
Roligaste person jag intervjuat: Rainn Wilson. Satan i gatan, jag skrattade verkligen hysteriskt. Genant!
Gillade också totally flaming Todd Hayes ("I'm Not There") som inte kunde sluta vifta med armarna. Ibland gick hans röst upp i falsett. Underbar.
Skönast: Keira Knightly som svor hela tiden och berättade om vilka ostar hon gillar bäst (getost med aska var en favorit). Kristin Davis var också fin, så snäll och rar. Hon gillar Charlotte, men skulle inte vilja ha hennes liv. "Jag gillar choklad och billiga kläder för mycket". Gulle!
Heder ska också ges åt Ben Affleck som bar lila skjorta, tuggade grönt tuggummi och sa "What up, guys?" när han kom in i rummet.
Snubbe: Svante Grundberg. Svarar "Socialstyrelsen" i telefon, medan han blåser ut en ciggpuff.
Otrevlig: Sarah Jessica Parker var inte direkt otrevlig men snorkig. "Alltså jag är inte min rollfigur, du kanske fattar det?" Detsamma gäller Cillian Murphy som sa "Är du en expert på irländska dialekter eller?".
Personer som dött efter jag har intervjuat dem: Heath Ledger och Anthony Minghella.
Mest fascinerande intervjun: Heath Ledger. OBS! Ingen efterkonstruktion! Vittnen finns!
Mest rörande: Keanu Reeves...en fri tänkare, den mannen. Utanför boxen.
Mesta möjliga showbiz-intervjun med både sång och dans: Hugh Jackman och Carola. Dock lite olika kaliber på de båda intevjuerna. Ber att få påpeka att Carola brast ut i sång tre gånger på en timme. Det var bara hon och jag i rummet.

Breaking news i dagens tidning!

Bloggkommentar om lördagens grillfecke

"Jag hade också en melonincident i lördags! Jag gick på fest, och det första som hände vid ankomsten var att värdinnan stack upp en gigantisk fjärdedels melon under näsan på mig och frågade “Melon?”. Eftersom jag inte ville framstå som ett freak log jag någorlunda rakt och sa nej tack."

Från Daniel Åbergs blogg

.

Arbetare = knegare

Folklig entry i DNs lördagskryss.

Fåfänga

Jag har förvånat ytterligare en person med mitt sidointresse.

Jag gillar smink. Skönhetsgrejor. Jag gillar att läsa på om innehåll i krämer och salvor. Jag fascineras oerhört av produkter med AHA-syra och jag letar efter den perfekta hudterapeuten (jag är nära målet, I can feel it!). Jag lägger ned oerhörda summor (och tid) på produkter för hud och hår.

En del har att göra med att jag har sk. problemhy. Jag vet inte, det är väl jag och Cameron Diaz som slåss mot acne i trettioårsåldern. Känns otroligt b. Men hon har ju en hel stab till sitt förfogande, redo med kortisonsprutor och kemiska peelingar så fort minsta rodnad dyker upp. Det har inte jag. Så jag måste liksom hålla mig själv à jour med senaste rönen.

Sedan är det roligt att måla. Kladda. Svärta ned ögonen. Ge sig själv lite solbränna. Bara sådär.
Jag har nip/tuck-at bort prickar i ansiktet, jag har försökt köra en vända permanent hårborttagning med pallade inte med smärtan och fick avbryta (abort! abort!). Hade jag råd skulle jag investera i en tandställning för att minska äppelkindsleendet.

Jag är med andra ord ganska intresserad av skönhetsprodukter och skönhetsprocesser. Detta förvånar folk. Varför? Jag vet inte. Ofta hör jag "Det hade jag inte väntat mig".

Jag vet inte hur en typisk skönhetsintresserad tjej ser ut, men uppenbarligen inte som jag. Är det en bra grej? Kanske.
Får det mig att skämmas mindre för min fäbless? Nej.
Har detta påverkat mina ratings på Compare People på Facebook? Nej. Jag är fortfarande 0% pretty, nicest hair och person I'd rather sleep with.
Satte...

Jag - på kneget

Ja, det var ju såklart "typiskt", som mormor säger, att regnvädret skulle kicka in lagom till den planerade semesterveckan på Värmdö. Och här sitter jag vid datorn, på redaktionen, och räknar ned dagarna - timmarna - innan semestern kickar in.

Jag som sett framför mig lata dagar i chinosshorts och pikétröja. Looken man sportar hos alla som stavar Värmdö som Wermdö.
Jag skulle gärna bli en sån som stavar det Wermdö.
Jag måste inhandla en piké. Första steget.

Det är min enda semestervecka vi talar om. Typ. Och så blir det regn.
"Typiskt", som sagt.

Tja, inte annat att göra än att packa Alfapet, pussel och en trave pockets (har beställt Mötley Crüe-boken The Dirt för lite sommarsnask) och skänka en tanke åt alla stackare som travar runt i lera på Way Out West.
Suckers.

Lägenheten luktade fyllo

En hög med goodie bags!

Lyckad inflyttningsfest i lördags!

Trotsade regnet totalt och byggde ett "charmigt" tak av paraplyer ovanför, tja, "terrassen". Ett infall som visade sig funka ganska bra. Alla gäster hade ju paraplyer med sig. så taket byggdes ständigt ut.
En trevlig granne langade ut två stycken spontant genom fönstret och en dam med hund tre trappor upp signalerade att vi fick låna hennes feta parasoll. Ka-ching!

Hängde lyktor i paraplyskaften för en "charmig" touch. Det gick att grilla trots att det duggade då och då, och paraplygrejen gjorde det hela till en liten intimare bjudning. Anser jag.

Dessutom var det ju tropisk hetta vilket gjorde att det inte var några större problem att befinna sig utomhus. Jag var fuktig så att jag fick torka ansiktet med servetter och baksidan av handen precis hela kvällen. Bildbevis ovan!

En del hade, trots allt, verkligen läst inbjudan och följde 50-talstemat. Idol-Mårten (ni hittar honom på tv4.se) var bäst i puffiga chinos, slapp skjorta och slipover.
Slipover!
Och med sitt blonda Brandon Walsh-rufs såg han totalamerikansk ut. Som en utbytesstudent.

Fick många fina inflyttningspresenter i samma anda; fejktatueringar, amerikansk pannkakssirap, hembakade brownies och Twister, till exempel. Boy! Vilka fresh vänner man har!

Vid tio öste regnet ned så då flyttade tjugofem, trettio pers in i min etta. Det var schysst det med.
Min idé med goodybags tror jag gick hem. Alla fick välja en när de gick, genom att läsa på en lapp med en "ledtråd" (kopplingen var i nio fall av tio sjukt svag, men i alla fall).

Det blev fyra över om min plan är att lämna/dumpa/placera ut dem på stan i morgon. Så om ni ser en övergiven goodybag på en bänk eller på en tunnelbanestation så är den er.
Varsågod.

Dagen då jag blev rörd

Den här fina och oväntade presenten gjorde förstås att jag blev alldeles varm och pirrig inombords idag. Det är inte ofta man får fina saker tillägnade sig.
Åh, vad jag blev glad.
Så glad - och rörd - att jag var tvungen att kolla på den här videon igen. Den är mitt egna Cute Overload. Nu outar jag den.
Och mig.
Ibland bara måste man.
Jag skäms inte. Jag tycker den är fin.

Pajigt blogginlägg

Idag blir det paj. Det är ett roligt ord - paj. Jag ska baka massor av pajer idag, minst fyra. Det blir feta, amerikanska sommarpajer som kommer se ut som de där superpajerna i Richard Scarrys barnboksvärld. De som man drömt om att få sätta tänderna i sedan man var fem. Så kommer de se ut. Och varför? Jo, för att nu är det dags för inflyttningsfest, och har man fest gör man ingenting halvdant. I alla fall inte jag. Det blir 50's housewife-tema all over, med dresscode och allt. Jag ska ha blommig klänning och förkläde, tänker jag mig. Och servera paj.
Paj!
Halvdana fester är för whimps. Riktiga katter kör all the way. Minst fyra sorters paj, som sagt. Minst.