Estoccolmo

Tillbaka från Spanien. Dags att dodga alla "men vad ska du göra nu då"-frågor och get down to the nitty gritty: min bokplan. Man ska egentligen inte prata planer och projekt som inte är på banan. Ja, av uppbara skäl. Men min idé är att om jag sprider grejen om att jag har ett bokprojekt på gång så tvingas jag rycka upp mig och skriva klart det där fruktansvärt bra synopsiset (synopsis i bestämd form?) och sälja in det som den charmerande businesswoman jag är. See whut I'm sayin'?
Nåt om Spanien förresten. "Den spanska klädsmaken skiljer sig något från den svenska" stod det i Klas Ericssons Barcelona-guide. Det är ett ytterst väluppfostrat sätt att säga att spanjorernas känsla för smak inte når upp till samma nivå som deras känsla för pinxos och tapas. Om man säger så. Om jag tvingades kategorisera (och det gör jag ju givetvis) skulle jag säga att de klär sig som slinkor och svennebananer. Eller vad kallar man annars kombon nätstrumpor, tube top och neongul minikjol i elastiskt material? Men laga paella, det kan de.
Nå. Bokprojektet. Om jag talar om det i tid och otid kommer folk börja fråga "Hur går det med boken?" och då blir den klar. Snart. How is that for a plan? Och under tiden ska jag skriva en avhandling om bebisröstens tillbakagång (Tack, Nanci, för ett underbart utlägg i frågan. Hon heter Joey Lauren Adams och är mycket riktigt babyröst Supreme. Hon har också varit ihop med Vince Vaughn som ju är ett Babyface. Sammanträffande?) och fila på "Vilken är den bästa religionen" för Pauses räkning. Jag har svaret.

Vamos a la playa

Semester! Vilken tokig uppfinning. Jag minns faktiskt inte när jag hade semester senast. Alltså visst åker jag utomlands med ganska så jämna mellanrum. Jag har slitit ut tre resväskor på lika många år. Men det är alltid jobbrelaterade resor. Ibland mer ibland mindre. Och visst kan man fundera på definitionen av "jobb" när det rör sig om två veckor i LA med filmvisningar och kändishäng. Men ja, det är jobb. Man är inte helt flexibel. Man har saker att göra, tider att passa.
Vad vill jag säga?
Jo, att jag ska på en veckas semester för första gången sedan...2000? Det blir Barcelona. Jag vill äta tapas. Tillbaka om en vecka. Då är det knegdags igen. No rest for the wicked.

Sista natten med gänget

I morgon är det sista dagen på sommarkneget. Lite trist, jag gillar gänget på City. Chefen kallar mig stöddig men det är okej. Kanske för att jag dissar hans idéer i tid och otid men kan jag hjälpa att jag är cityslick och inte folklig? Nej.
Skoja.
Nå, det ska bli lite vemodigt i alla fall att sluta även om frilansandet lockar väldigt mycket just nu (och i synnerhet när klockan ringer halv åtta varje morgon). Alla frågar "Men vad ska du göra nu då?" och lägger huvudet lite bekymrat på sned. Svaret är att jag ska göra precis detsamma som jag gjorde innan: skriva frilanstexter, åka på junkets utomlands och lyssna på knasiga italienare, testa krogar och shoppa på Ebay. Livet är inte slut för att sommarjobbet är över. Don't cry for me, Bonnier.
Har ju faktiskt inte bara ett utan flera jobberbjudanden i skjortärmen, så nog ska det gå bra någon månad till. Kan redan nu go official med att jag är Diegos nya filmredaktör. Yay! Och så har jag lite sköna möten inbokade av typen "Hej, jag har hört att du har olika idéer, skulle du vilja komma upp till kontoret/redaktionen och diskutera vidare".
Och som bonus: jag har ÄNTLIGEN kommit på vad jag vill skriva en bok om. Måste bara stylta upp det lite snyggt på papper, sedan är succélivet ett faktum.
Så därför tycker jag att jag kan åka till Barcelona med gott samvete på lördag. Min första semester på...jag vet inte...år! Jag kommer säkert sova bort halva tiden bara för att jag kan, men hey, it's my life to ruin my own way som en vis man sjunger.
Sista dagen med gänget alltså. Hade tänkt baka men det får bli köpebröd i morgon istället. Då kanske chefen inte tycker jag är så stöddig. Vem kan vara stöddig med ett par wienerbröd i näven? Jag är så jävla smart.

The Return of the bebisröst!

Ser en ny trend komma och jag gillar den inte. Bebisrösten är tillbaka. Big time. Nån som minns när den var som värst? Det var på nittiotalet då Erik Haag ledde Knesset, och ett gäng bebisröster pratade om bebissaker med honom. Erik Haag, som verkar sympatisk och trevlig i övrigt, har ju faktiskt den mesta möjliga bebisrösten av dem alla.
Nu är rösten tillbaka igen. Prepare yourself.
Same röst but different. Josefin Craaford har ju länge företrätt Den Nya Bebisen, men nu får hon banne mig ge vika för Baby Voice 2008 - på fett ingående. Det skakar igång redan nu med Martina Haags film Underbar och älskad av alla, som är ett totalt uppsving i bebis. Men så är hon ju gift med Bebis Supreme också.
Annika Jankell ligger redan fett bra till på Tv4 morgon. Superchild. För att inte tala om Carina Berg.
För att göra en riktigt bra bebisröst ska man knipa ihop munnen på ett alldeles särskilt vis, man ska uttala "i" med lätt, nasal, Lidingöstil. Everyone is doing it.
Det dyker upp mer och mer. Jag hör rösten överallt. Unga tjejer go bebis på tunnelbanan, tv-hallåor uttalar "Ingmar Bergman" på ett beyond infantilt vis. Snart är bebisuttalet lika trendigt som Foppatofflan. Och lika hett, I am tellin' ya.
Våga vägra bebis redan nu. Det gör jag.

Hit by the svennepsykos!

Har blivit helt beroende av Aftonbladet/Schribstedts nya satsning Family. Jag kan inte förklara varför. Det är en sån muppig sida, och så svennig att jag inte kan slita mig. Jag tvingas surfa runt bland svenneannonser som den här och jag KAN inte slita mig!
Min chef har till och med sagt till mig två gånger att sluta, och börja jobba istället. Jag kan inte. Det här är värre än Ebay. Jag har drabbats av svennepsykos.

Gåtan Anders Lundin

Denna Anders Lundin. Jag visste väl att sista ordet inte var skrivet. Han åt en hamburgare. Han satte i halsen. Han har fått uppsöka läkare. Han ska opereras.
Right.
Min teori om självhat och ett gråtande barn i behov av professionell hjälp har aldrig känts mer övertygande. Om du frågar mig.

Jag är frivilligt orange

Har blivit tvungen att ställa väldigt märkliga frågor till mig själv under helgen. Hur använder man brun-utan-sol? Händerna blir orange, det kommer mystiska bruna fläckar mellan fingrarna och fötterna ser enbart smutsiga ut. What's the deal? Känns som om man har lepra.
Utlånade DVD:er. Asså, jag saknar kanske trettio DVD:er i min samling. Hur håller man reda på alla man lånar ut sitt shit till utan att bli värsta DVD-nazin? Skriver man upp sånt i ett block? Har man lånekort på något trevligt men ändå vänskapligt vis, typ gör en lustig grej av det? (Jag antar att svaret är nej, rätt och slätt)
Och hur ska jag kunna driva in alla filmer jag lånat...jag minns inte vilka jag lånat ut dem till...det här är deras chans att rippa mig totalt på dyrgripar som Tre dagar för Condor och Brideshead Revisited.
Av någon anledning minns jag att jag lånat ut just de två filmerna till Per...alltid nåt.
Pride. Hur svenne får det bli egentligen innan det helt slår bakut och tappar sin fokus? Min mamma ringer och säger att hon och hennes granne tycker att det låter kul med det där Pride och vill veta hur man tar sig till festivalen.
Jag vet inte om det faktiskt ligger i Prides intresse att vilja ha min mamma där, och likasinnade 60-åriga damer som gillar "festivaler". Jag tror inte det. Se vad som hände med Tip Top. De var öppna för både gays och "heterosociala". Slutade med att det gick och självdog.
Och en sista fråga - jag har fått två jobberbjudanden på lika många dagar. Jag blir skitförvånad. Läser folk över huvud taget det jag skriver? Jag trodde inte det. Men tydligen. Shit. Det betyder att de två artiklar jag har måndagsdeadline på måste bli riktigt bra. För en gångs skull.

In Glenn we trust

"Jag och grabbarna snackade om det i omklädningsrummet igår", säger Glenn på invigningstalet. "Och alla var vi säkra på att det inte skulle vara något problem om någon i laget skulle visa sig vara gay".
Hm.
Alltså: "snacka i omklädningsrummet"? Man får verkligen intrycket av att det är det enda stället Glenn och hans "grabbar" snackar med varann. Innan talade Glenn om den stämning som råder där. "Man säger att den är hjärtlig men rå, men ofta är den bara rå". Han talade också, faktiskt lite eftertänksamt, om hur han varit med och fostrat en viss machoism i just omklädningsrummet. Jo, visst har det varit så...sa han. Lite machorörande.
Då är frågan om omklädningsrummet är eller inte är det bästa stället att snacka bögar på. Kanske är det just det det är. Detta intima rum för grabbarna och deras starka ledarman. Eller så är det den enda plats då det är absolut omöjligt och förbjudet för dem att ens yttra en antydan till gayness på.

Jag gillade Glenns tal. Han adresserade direkt "händelsen" i Amsterdam. "Han tog mig på kuken" sa han på göteborgska. Sedan ställer jag mig lite tveksam till "kom ut mer inom sporten"-uppmaningarna. Jag vet inte om jag tror honom.
Särskilt inte som han i morse satt i tv-soffan och sa "Den tog mig på snoppen". Den?!

PS. Här finns en liten Pride-krönika från dagens City. Ja, "vännen" är någon i min närhet.

Dvärgar, hästar och homosexuella

Ska dra till Pride nu och rapportera. Ser med skräckblandad förtjusning fram emot Glenns invigningstal. Hans clueless inställning till det hela gör mig spänd av förväntan. Dvärgar och homosexuella? Tja, Orback hade ju en faster som bodde med en häst satte....

Värdig vinnare

Och ni kallar mig freak...?

Mannen med bebisrösten

Jag har utvecklat Anders Lundin-skräck. När jag ser honom i vita sommarbyxor och pillemariskt grin vill jag sträcka mig efter luren och ringa polisen. Det är något läskigt och obehagligt över honom. Jag tror att han bär på en hemsk hemlighet. Han är nog elak. Han tycker inte om sig själv. Han hatar sommaren. Han hatar att ta på sig sina vita sommarbyxor och gå upp på scenen ännu en gång. Det är därför han pratar med bebisröst och behandlar både gäster och publik som utvecklingsstörda barn. Han gör det för dem, för att de inte begriper bättre och för att det ger honom någon slags goodwill-cred på samma gång så att ingen ska behöva upptäcka hur elak han egentligen är.
Ja, det är dags för mig att "bevaka" Allsången igen för Citys räkning.

I nördarnas fotspår

Spelkväll igår. Tiderna har förändrats när någon bryter upp klockan åtta för att "familjen kommer hem från landet", och någon måste "hem och sova". Inget ont i det. Men tiderna förändras.
Själv läste jag Harry tills det var dags att släcka lampan...halv elva. Fuck, mina sömnvanor är fortfarande wack, wack.
Fick förklara mitt Homer-uttalande igen. "Vad menade du egentligen med att alla har en pappa som Homer?"
Men asså...
När jag förklarade ("Alla kan se drag av Homer i sin pappa") så blev det lite nickanden. Jag måste göra fler generella, kontroversiella uttalanden. Jag sa visst "Det finns ingen som inte sett ett Simpsonsavsnitt i världen" till AOS också. Är inte det ett hett, kontroversiellt yttrande så vet jag inte vad som är. Förresten - här kommer ett till: Jag tycker att det är för mycket Homer i Simpsons. De senaste, typ, fyra, fem säsongerna fokuserar alldeles för mycket på honom och hans dumhet. Det är fel när det finns ett så fint persongalleri att ta av. Dessutom är det, till skillnad från vad amerikanska tittarundersökningar visat, inte alls kul när Homer gör sig illa. Han må vara en tecknad figur men när han gör sig illa är det som människa. Inte alls kul, som sagt. Now, hit me with your best shot, people.

"Grottmänniskor"

Gillar den här intervjun också. Inte så mycket nörd, mer överlägsen förstå-sig-påare. Det ska bli min stil, som Napoleon Dynamite - nerd with an attitude, baby.

I'm a freak

Kan man säga att jag blivit erkänd som Simpsonsexpert nu? Jag vet inte. Först blev jag ju kallad freak inför hela svenska folket, men sedan var jag med i ett jättelångt inslag i Radio Metropol (leta efter fredagen, kl. 18.30) och då blev jag kallad expert och tilltalad med respekt för första gången denna vecka. Ha! Programledaren ställde mycket bra och engagerade frågor även om kunskaperna svajade lite. Men jag fick definitivt chansen att nörda mig totalt och "hade tv4-folket hört inslaget innan fredagen hade de faktiskt gjort rätt i att kalla dig freak" som någon sa.
Nå.
Vidare ser jag att svenska folket inte alls är på min sida. Jag är ett missförstått Simpsonsgeni. Kolla här på tv4. Mitt uttalande om att "Alla har en pappa som Homer" har orsakat kontroverser. Det blev dagens webfråga ("Är din pappa som Homer?") men endast 20% av svenska folket svarar ja. 50% svarar nej. Men jag blev ju missförstådd! Jag menade att alla har en pappa de tycker är lite skön, lite korkad, säger roliga saker men har ett gott hjärta. Jag har inte ens en pappa (längre) så obviously är det mer bildligt talat.
Nu hoppas jag bli inbjuden till tv-soffan igen för att förklara mig.
...och texasmiljonären stampar fyra gånger för att han är tvångsneurotisk. Mycket roligt.

Ändrad tid: 8:45!!!!

Fredag 27/7 kl. 8:45 på Tv4 alltså. See me dazzle.

Tv4 Nyhetsmorgon i morgon kl.7:45

My time to shine.

..och så lite info.

Ja, just det. Något om filmen. Jag försökte att hålla förväntningarna låga. Jag har inte alls, som många i min omgivning, slukat trailerserna och försökt snoka. Faktiskt inte. jag vågade väl inte hoppas, skulle jag tro.
Mitt försvar inför tveksamheten var flera gånger detta: "Det funkade ju för South Park och Beavis och Butthead". I deras fall blev 90-minutersformatet skitbra. Ju. Så man kunde ju hoppas.
En annan sak talade för att Simpsonsfilmen också skulle lyckas: otroligt skickliga manusförfattare. Det är det gamla gardet med Groening, Al Jean och Brooks i spetsen som ligger bakom filmer. Järngänget som satte guldavtryck på seriens kanske absolut mest fulländade säsonger; de mellan 2 och 6.
Så visst fanns det en del som talade mer till filmens fördel än säg, Mr. Bean-filmen.

Så är det bra? Funkar det? Svaret är ja. Tveklöst, faktiskt, trots pajig handling och lite för mycket action för att vara...ja, vaddå. Homer?
Men varför gillar man Simpsons. Jo, persongalleriet, replikerna, referenserna och de säkra skratten. Och att få det i en och en halv timme är fantastiskt. Det blir tummen upp.

Det enda jag verkligen saknar är några klockrena gäströster. Jag fattar inte varför de uteblev. Det här var väl världens chans att slå världen med häpnad och bah "Men Gud, fick de verkligen BUSH att säga det där?" precis som de gjort så många gånger innan. Som att få Michael Jackson att vara med. Liz Taylor. Tony Blair. Och - gasp! - folkskygga Thomas Pynchon. Rupert Murdoch himself är inte heller illa.
Så varför slog man inte på stora trumman/triumfkortet där och pepprade på med den ena celebriteten efter den andre? Skumt.

On a lighter note, så är det här ett av ytterst få tillfällen där jag faktiskt tycker Bart är cool. Jag ser honom mer som en jobbig unge, en som finns till i programmet för eventuella småsyskons skull. Jag har aldrig riktigt sett honom som en figur man, eller någon, kan ha som favorit. Han har helt enkelt inte personligheten. Brat, javisst, men då finns det roligare brats att favorisera. Nelson, till exempel. Eller Jimbo Jones.
Men här får Bart faktiskt en egen scen som han totalt stjäl. Inte bara det, han imponerar. Jag ska inte avslöja för mycket, man lär märka vilken jag menar. Kan bara droppa att han visar en sida av sig själv man inte tidigare sett. If you know what I mean.

Så, in short: Jag kan pusta ut. Jag behöver inte ljuga och försvara filmen av ren sympati, som jag kanske måhända gjort med till exempel senaste säsongen av 24. Nej, jag kan, med handen på hjärtat, säga att det roligaste man kan göra till helgen är att se till att se Simpsonsfilmen på bio. Jag kommer i alla fall göra det. Igen.

Tv4 Nyheterna kl. 19.00 idag

Jag uttalar mig grötmyndigt om ...ja, gissa vad.

Den kulturella mobben shall rise again!

Jag tar bladet från munnen.

Geek men inte freak

Jag är nervös inför fredagen. Jag ska tydligen tituleras som "Simpsonsfreak". Hm. Jag vet inte. Är det så rätt? Är jag ett freak verkligen för att jag kollat på en del simpsonsavsnitt i mitt liv?
Att jag varit med och bakat både en och två Homertårtor har i alla fall inte jag avslöjat för fyran. Det var ju för övrigt tio år sedan och borde vara preskriberat.
Jag trodde att jag var expert. Eller "kunnig" i alla fall. "Simpsonskunnig". Om det inte räcker med "frilansjournalist" och/eller "filmskribent". Är jag överkänslig?

Efter lunch: Puh! Har ändrat. Jag är expert nu. Hellre expert än freak även om själva "expertisen" är lite upp till bevis...
PS. I morgon: filmen! Tune in för lite förhandsinfo utan spoilers.