Skrivkramp är bara ett annat ord för lathet

Jag vill verkligen inte klaga. Idag var egentligen en alldeles underbar dag.

Jag skrev klart min recension av Indiana Jones och får meddelande från City om att den bör vara ännu längre. Underbart.

Men då satte nån slags skrivkramp in. Det fanns så mycket mer att säga. Vad kan jag bäst använda använda mina extra 300 tecken till?
Parallellerna till Star Wars?
Den stora nostalgipåtryckningen filmen igenom?
Familjebilden?
Vad? Vad? Vad?
Alla val.
De gjorde mig matt, jag fick lägga med ned på soffan, helt raklång, med datorn och katten som sällskap. Båda oförmögna att hjälpa mig. Bildbevis finns.

Istället fick Kennet komma över. Vi kollade på gamla foton och både han och jag garvade så att mascaran rann när jag öppnade Pandoras ask - en serie bilder från mitt USA-besök 2000 då jag har kort hår (pga en felklippning som sen behövde "rättas till"), konstiga, sneda och svullna mongoloid-ögon och ständigt nollställt leende.
Pricken över i: en HUSTLER-tröja.
Hustler som i Larry Flynt. Hustler som i så politiskt inkorrekt som det bara går. Hustler som i Helt Fel.
Min motsvarighet till turister som köper lustiga överdimensionerade hattar när de är utomlands. Eller saronger, för att det är så bekvämt.
Helt fel.
Så otroligt fel.
Kennet hotade med att lägga ut bilderna på Facebook. Speciellt om jag bad honom om flytthjälp en gång till.

Nu är klockan snart midnatt. Jag har sett på Eurovision (vad i helvete handlade Irlands muppar om?) och druckit te. Till och med tagit en burgare. Men inte är jag något steg närmare Indy-recensionens fullkomlighet för det.
Skrivkramp.
Våra vägar korsas inte så ofta, men när det väl händer hjälper bara en timme Eurovision och en chokladkaka.
Det var i alla fall var jag trodde.
Nu är det snart midnatt, som sagt, och nu vet jag bättre.

Stoppa pressarna!

Breaking news: Indiana Jones är gammal!

Inte bara gammal gubbe, men riktigt skitgammal. Han är gråhårig, har gubbmage och filmvärldens kanske lägsta byxföring. Chinosarna sitter löst på höften sådär som på gubbar med inkontinensbesvär (alternativt post-höftoperation).
Han är gammal. Och med gammal menar jag gammal.
I var och varannan scen inser man ofrivilligt att det är en stuntman som tar smällarna/rullar ned för en backe/slåss mot jättemyror.

Vid ett tillfälle har han kostym och lustig fluga med prickar på också. Gammal mans kläder med andra ord.
Glasögon som sätts på nästippen. I akademisk miljö dessutom.
Inga illusioner där inte.
Är det så han ser ut hemma, när han och Ally McBeal pratar inköpslistor över frukost? Troligtvis. Men det hör givetvis inte hit.

Alltså, jag vill verkligen inte vara en glädjedödare men jag tycker inte att det håller. En filthatt gör liksom ingen Indiana Jones.
Anser jag.

Dags att kasta in handuken (hatten?) old man.

Typiska helghändelser

Den mest typiska helgen på länge.

Fredag: Jag blir så hungrig så att jag blir sur. Men efter laxcrêpes på Fyra Knop blir jag hyfsat glad igen. Härligt.
I säng runt midnatt.

Lördag: Det goda humöret får sig en törn när jag inser att jag tappat åkkkortet. Satan. Nytt och allt.

Lördagskrysset i DN. Svårt den här gången. Skit.

Fika på stan. Fullt av barnvagnar.

Kvällen blir det först otippad proggspelning i avlägsen men skön skivaffär (Larry's Corner) i en del av söder som för mig är helt okänd. Bortom Blekingegatan, liksom. Förbi Åsö and beyond.

Man i arbetarbyxor och skägg sjunger om västerlandets förfall. Tolv pers i publiken.
Man i orange och guldig kaftan sjunger barnvisor och spelar dragspel. Halva publiken drar.

Jag ställer mig och bläddrar bland skivor och filmer. Hör en man peppa en annan med "Men du är ju KUNG för fan, alla därute har ju kommit hit för att se DIG!" vilket rör mig.

Supergrupp bestående av några sköna gamla lirare från Gud i brallan, Grisen skriker och Träd, gräs och stenar spelar svenska versioner av amerikanska prostestlåtar, pch några egna alster. Fullsatt i den lilla skivbutiken.
En mamma med hennafärgat hår sjunger med i "Var fan finns alla hjältar?". Mannen i arbetarbyxorna ställer sig lite bakom supergruppen och sjunger med. Oklart om han tillhör supergruppen eller är en hangaround.

Taxi till mystisk fest i ett bilgarage. Det luktar bensin, gräs och cigarettrök. Blandning av rejv och... rejv. Jag stannar i tre minuter.

Söndag: Sen morgon. Lite mer lördagskryss. Ett försök på söndagskrysset men det går inte.
Härlig fettisfrukost bestående av bacon (som jag tvungsuttalar som bejken), ägg, baguette och juice. Åh, medelklassens diskreta charm!

Rask promenad och sen lite nyttostädning.

Nu: mannagrynsgröt och 30 Rock.

Sommarlovet

Det känns som sommarlov. Snart är det dags.
Menlösa dagar i skolan, som fylls av att kolla på film, oinspirerande bildband och andra tidsfödrivande uppgifter.
Nedräkningsdags.
Samtidigt den där lite läskiga, krypande känslan - besläktad med övergivenhet och stress - av att ha HELA LÅNGA SOMMAREN framför sig och ingen är hemma när man ringer för att fråga om de ska med och bada, alla är bortresta och man har ingen aning om när de kommer hem (eller om man ens är vänner när de kommer hem).

Så känns det.

En vän åker till Serbien för att köra Eurovision-racet. Känns lite sorgligt. Han åker på långsemester sen.
Tomhet.
Andra pratar om långledigt och sen barnledigt på det, kommer tillbringa hela sommaren ute på landet, guvva skönt det ska bli, jag kommer inte sakna stan ett dugg.
Argh!
En annan kör långa utlandsracet. "Jag har ju inte haft semester på länge, jag tar ut sex veckor".

Man är ju vuxen nu. Jag skulle ju, i alla fall i teorin, kunna sätta mig på ett plan redan i morgon och dra någonstans jag med.
Men ändå känns det ju lite som att ännu en gång bli kvar i stan, och nöta ut seglarskorna på asfalten, medan precis ALLA andra ungar man känner är försvunna.
En gång nyckelbarn, alltid nyckelbarn.
En gång asfaltssommarlov, alltid asfaltssommarlov.

Och jag vet precis hur jag botar skiten; genom att handla en weekendbag på Tradera för tusen spänn. Den kom idag. Jag såg framför mig hur den skulle stå lite halvt färdigpackad, på stand by, från och med nu. Alltid redo.
Men den är ful. Jag är grymt missnöjd. Och det spär bara på känslan av att fortfarande vara loserbarnet vars föräldrar aldrig åkte bort på sportlovet.

Kusinen från landet

Ett skönt minne från ca år 1999

Mammas kusiner från landet (Sundsvall) är imponerade av att brorsan åker skateboard. De frågar en massa om skateboarden.
"Men hur åker man på den?"
"Åker man ensam eller åker man flera stycken?"

...och så den bästa frågan:
"Men var åker man sån där skateboard nånstans då?"

De är uppriktigt intresserade och blir imponerade av Peters svar.
"Men det ser ju fantastiskt ut när ni åker, ni borde ju kunna uppträda på en cirkus eller någonting!"

Kattattack

Katter är söta för att man ska ta hand om dem. Trots att man inte kan. Nu är jag kattvakt igen och min allergi ger mig ingen nåd. Jag blir nog tvungen att sova borta i två veckor och bara umgås med kraken på dagtid. Näsan rinner, ögonen kliar och det virvlar runt pälshår överallt.
Men han är ju söt.
Han följer efter mig, han snackar med mig och han lägger sig bredvid mig, stirrar tillsammans med mig på dataskärmen och spinner.
Det är klart man måste vara kattvakt då.

Varning på stan

Träffar två sköna kids; Leo, med nyinförskaffad mustasch, och Mårten som alltid har ny frisyr. Nu en slags Elvis-lock i pannan.
Mårten har varit tillsammans med sin tjej sedan nian.
Leo är inne på tre år med sin donna.
De är inte ens tjugofem, killarna.
Vad är det frågan om?
Jag blir imponerad och paff på samma gång. Inte för att jag förespråkar ostadigt leverne, och empiriska färdigheter inom samlevnad. Jag tycker det är fantastiskt att dessa två killar i sina bästa år svänger en after work-öl och tycker att det ska bli kul att äta middag med svärföräldrarna igen. Men jag förvånas. Jag känner ingen i bekantskapskretsen, förutom dessa två A-barn, som ens kommer i närheten av så föredömligt stabila relationsbakgrunder. Definitivt ingen i min egen ålder.

Allt snack om åttiotalisterna och deras alarmerande sexualvanor. Bara snack alltihop tydligen. Typiskt kvällstidningarna.

Garantier Schmarantier

Idag hämtade jag min iPod som varit på lagning.
"Är det ett garantifel kostar det inget" sa man när jag lämnade in den.
"Men hittar vi inte felet mpste vi göra en felsökning och då kostar det 250 kronor", tillade man lite i förbigående.
"Nu är din iPod klar. Det blir 330 kronor", säger man i telefon.
"Vad hände med 250 kronor?" frågar jag då.
"Men det är utan moms", svarar man.

Jag vet inte om det är värt att irriteras över sånt. Troligtvis inte.

Gänget och jag

"Det finns inga fik i Stockholm", sa Anders R och därför fick det bli Prinsen.

Han betraktar Prinsen som ett av stadens få anständiga ställen att inta en måltid på. De flesta andra är alldeles för vulgära.

Så det fick bli Prinsen alltså.

Där satte vi oss. Anders, som vanligt i sina uppdaterade Brideshead Revisited-kläder (skjorta, V-neck-tröja med diskret, stickad kant och en Burberry-trench) och med ett gott humör.
Jag har aldrig sett honom på något annat än uppriktigt gott humör. Han kan nog aldrig bli arg, den mannen. Han har heller ingen anledning; han besitter begåvning, good looks och evig framgång. Så vad skulle han sura för?

Han har sina böcker på G nu, det skulle visst bli fotoreportage i ELLE och release-events och sånt. Han hade redan hållt lite föredrag och pratat i radio. Känner alltid en viss matthet blandat med stress när vi ses.
Men jag älskar att träffa honom. Hans humör smittar alltid av sig litegrann.

Anders beställde köttbullar och jag en bit marängtårta.

Sedan dök en dyblöt Rodeo/DN-Mattias upp, som jag missat att informera exakt var vi var ("runt Stureplan"). Jag fick dåligt samvete. Han såg ut som en blöt nalle.

Så där satt vi, på Prinsen, som om vi vore nästa Svenska Akademin, och pratade tidningsvärld och sånt. Vår blotta närvaro sänkte medelåldern på Prinsen med tjugo år.

Anders fick ett samtal från Erika som jobbar på ELLE. Hon anslöt sig till gruppen och samtalet blev högljuddare och mer filmkoncentrerat. Jag fick försvara Roman Polanski lite lamt ("Vaddå, han trodde ju hon var äldre än tretton...uhm") och Anders berättade att en när Wilhelm Moberg skulle föreläsa på universitetet i Jönköping en gång hade han begärt en flaska renat och "en liten studentska".

Den typen av samtal lämpar sig oerhört bra på just Prinsen. Det faller sig helt naturligt.

Spel-Magnus ringde och så dök han också upp, blöt och lockig som en slags Lord Byron efter något dramatiskt sjöslag.

Fem unga, högljudda, tedrickande människor som snackar mediaföreteelser. Är de på Prinsen verkligen okej med det?

Det kändes i alla fall bra. Så professionellt och filmiskt. Så New Yorkskt. Så networkigt. Kanske borde vi kindpussats när vi skildes åt?
I vilket fall som helst pratade vi om två planerade jobbresor. Till seriemässan i Californien och till Venedig filmfestival.
Detta medan jag åt upp inte bara marängtäcket på min egen tårtbit utan också Mattias.

En härlig eftermiddag.

20st Century Girl

Jeansdag idag. Ljus jeansskjorta instoppad i ett par mörka jeans. Vet inte riktigt vad jag vill uppnå med det. Jag provar med ett skärp till. Ser brådmoget ut. Jag gillar brådmoget.

Försöker få med folk ut på stan. De kan inte, de jobbar. De har "saker att göra".
Jag tvångsbokar en fika, efter att jag skrivit in mig själv på en lunch med Bon-folket.
Jag borde också jobba.

Alla dessa borde, tänker jag och drar i kragen på skjortan. "Jobb, schmobb" blir mitt sms till M. "Moget" blir svaret.

Vissa människor är så uptight, tycker jag.

Knäpper upp översta knappen på jeansskjortan. Ser ledigt ut. Som en frilansare som låtsasjobba. Jeansskjorta signalerar "arbetare" medan den översta, oknäppta knappen signalerar "ledig" eller "casual".

Som sagt, är lite osäker på vad jag vill uppnå idag. Experimenterar lite.

Flodhäst, bäckahäst, vattenhäst?

Man ska inte ha förutfattade meningar helt enkelt. En barnfilm som heter "Vattenhästen". Hur kul låter det?
Inte tillräckligt kul för att locka bort Mattias D från sin lya på ön, i alla fall. "Jag har annat för mig" sms:ar han till svar.

Tji fick han, för precis som vi båda fick våta ögon och varmt hjärta av barnfilmen "Bron till Tirabethia", så gick det åt tre näsdukar för att se Vattenhästen. Jag är säker på att Mattias också behövt ett par stycken.

Trots titeln och trots dataanimationerna visade det sig nämligen att jag hade att göra med en trevlig barnfilm av den gamla skolan där kidsen är väluppfostrade och hittar på äventyr på egen hand för att de inte har några vänner, och slutligen går vidare i livet som fina människor.

Det var jag, DNs recensent och en skolklass i salongen. Tjena.
Är inte helt säker men gissar att jag var den enda som steg ut i solljuset med rödgråtna ögon.

Det är nåt med små fräkniga, skotska gossar, insåg jag. Jag vill ha en. Hyra en över en långhelg och klä honom i knästrumpor och äppelknyckarbyxor. Och så bara se på honom.
Det är nåt med skotska gods, givetvis, och med små barn som längtar efter sin far.
Och så är det nåt med slushiga repliker som "Jag glömmer dig aldrig" och "Han är den enda vän jag nånsin haft". Även när de riktas till en dataanimerad vattenhäst (vattenhäst!).

Jag grät floder. Prasslade med näsdukar och snörvlade. Och viskade "Lycka till, vattenhäst. Lycka till..." i biomörkret.

Newsflash!

Stoppa pressarna! Såg precis Claes Elfsberg gå förbi Stureplan. Anmärkningsvärt var att han hade på sig en röd vindjacka (vindjacka!) och en ryggsäck som såg ut som en kabinväska, fast med ryggsäcksband.

Vindjacka!
Ryggsäck!

Han hade beiga chinos och jag såg inte skorna men jag gissar på seglarskor.

Det här förändrar ju helt min bild av nyhetsankaret och kvinnofavoriten Claes Elfsberg. Jag som trodde att han alltid var en air av elegans.
Det här förändrar ju allting.

Korrelationer, derivata etc

Min jättespeciella vän observerar ett förhållande mellan sommarklänning och sommarväska. Ju tunnare klänning desto större väska.

Jag tror det stämmer.

"För om de har en tunn klänning måste de ju få plats med allt däri!"

Köpte två väskor i NY. (Eller tre, om man räknar en ny, fet resväska som en väska.)
En av väskorna är av typen "sommarväska". Den är stor. Större än en normalväska. För alla badeventualiteter, solglasögon och extratröjor.

Så jag konstaterar att han nog har rätt, men undrar då var det perfekta snittet möts i korrelationen. Alltså, hur tunn bör sommarklänningen vara, och hur stor bör sommarväskan vara för att nå den perfekta balansen?

Jag är ju väldigt mycket för balans.
I synnerhet estetisk balans.
Så jag undrar.

Sommartorka

Silly season. Har den börjat redan? För min del verkar det onekligen så. Har ytterst lite att göra. En Batmangrej här och en Sex & the City-grej där.
Sedan lite eventuell flyttpackning (hur kan jag äga så många saker?) och pollenbekämpning. Kanske ser jag lite film, vilket är mitt yrkes motsvarighet till att läsa rapporter, gå på seminarier och åka på konferenser inbillar jag mig.
Det är vid såna här tillfällen som jag fascineras extra mycket över fenomen såsom "jobb". Fasta tider. Fast arbetsplats. Arbetsuppgifter och sånt.
Tar upp telefonen för att ringa någon som kan tänkas vilja äta lunch, eller åka till Kungens Kurva på studiobesök på Citygross men inser att folk är upptagna av sina jobb. De jobbar. De kan inte komma loss.
Fascinerande.

Uppackning

Har inte packat upp ännu. Saker ligger i mystiska drivor längs hela hallen. Jag lyckades i alla fall få med mitt huvud hem, och nu stoltserar hon på en bokhylla.
Hon är vacker. Jag ska kalla henne Jean.
Hennes blick är som en varsam moders, men samtidigt sval, som en kvinna som vet att hon är värd ansträngningen.

Hon är nära på en halv meter hög och väger ett par kilo.

Jag är fantastiskt glad över att ha fått med henne hem.

Varför är det så tråkigt att packa upp väskor? Är det för att det är det slutgiltiga beviset för att resan är över? Att nu är det tillbaka på ruta noll igen?
Jag älskar ju att packa. Om det inte vore så mycket matte involverat hade jag gärna, med nöje, blivit logistiker. Jag har hört att de tjänar multum. De som jobbar för stora företag, som IKEA, och kommer på smarta sätt att frakta stolar från München på så att man spar in tjugo busslaster på ett år, bara för att man packar stolarna på ett smart sätt.
Sån hade jag gärna blivit.
Om det inte hade krävts mattekunskaper.

Som att spela Tetris på jobbtid.

Jag älskar ju att packa. Känslan när jag reser och vet att jag enbart har med det absolut nödvändigaste och ingenting, inte en enda pryl, kommer att vara onödig, är mycket tillfredsställande.
Men känslan när jag reser hem, och vet att jag packar väskan full, på ett utomordentligt smart sätt, så att både glas håller, allting får plats, inget läcker och inget behövts göras avkall på, den känslan är 99% besläktad med känslan av seger.

Och känslan av seger är en av mina favoitkänslor.

En tom lördag kl. 12:44

Något om Sex & the City-filmen, förresten. Den är två timmar lång och som ett enda långt avsnitt, som spänner över ett års tid. Inte mycket nytt som händer, och alla som sett cirka fem avsnitt kan lista ut hur det slutar. Men som alltid, med tv-serier man gillar (ibland mot sin vilja) så är det resan och inte målet som gäller. Glam, New York och några riktigt roliga repliker.

Idag är det lördag och jag känner mig tom. Är det för att Stockholm inte är New York? Ja, kanske. Men troligtvis inte.
Jag ska kanske flytta (väntar på slutligt besked) och lägenheten är just nu en halvtom röra som inte känns hemtrevlig.
Jag var borta i fem dagar och ändå känns det som om "saker" har hänt, som gått mig förbi. Som jag missat, och som påverkar mig trots att jag inte varit här. Jag hatar den känslan, den gör mig otålig.
Och det är inte bra för mig att vara otålig. Det gör mig odräglig.

Friday Night 00:17 AM

Jag som trodde att jag kunde slå jetlagen i smarthet. Var vaken hela dagen igår. Somnade runt midnatt. Sov till tolv.
Nu är jetlagen fixad för den här gången tänkte jag och hoppade ur sängen, tog på mig solglasögonen och gick ut. Plus kläder.

Kom hem halv åtta. Däckad. Sov.
Nu är klockan snart halv ett och jag är klarvaken.

Andra saker jag också är just nu, förutom klarvaken:

Full av beundran.
Jag ser på 30 Rock och inser dessutom, som en liten bonus, att livet inte slutar vid 35.
Hungrig.
Har inte ätit annat än glass idag, och druckit te. Min tomma kyl är ett monument över ett liv som en gång var.
Melankolisk.
Jag tänker på frasen "varats olidliga lätthet" och nickar lite.

Nu ska jag tända ett doftljus och skriva en generationsroman.

Äpplen och päron

En bra vecka.

Först en fin mjukstart på jobbet med Sex & the City-junket i NY. Var annars? Som jag hade hoppats var Kristin Davis (Charlotte) allra trevligast. Och sötast. Och med finast hår.
SJP var snorkig. Det var ju trist.

Och så fick jag äntligen svar på varför Carrie inte valde Aidan. Faktiskt! Både från SJP och från Michael Patrick King som skrivit i stort sett alla manus, till alla avsnitt. Med hjälp från andra, javisst, men i stort sett.
Han praktiskt taget skapade Aidan.
Så han borde ju veta.

Och jag köper hans förklaring.

Såhär:

Carrie Bradshaw är vän med tre stereotyper. Eller, kanske kan vi kalla dem arketyper till och med. Skökan, Madonnan och Den Bittra Kvinnan.
Det har föreslagits att de tre är olika aspekter av Carrie själv och yada yada yada men vad som är viktigt är att Carrie inte är lika definitionsbar. Inte lika lätt att förklara med ett enda ord. Quirky, och tråksöta ord som det är inte hela sanningen.

Mr. Big är likadan, nämligen. Han är å ena sidan ett manligt svin, å andra sidan en trygg famn. Han är Carries olösbara pussel, som hon ännu inte lyckats klura ut, definiera och sätta en etikett på, som hon gör med de andra männen i hennes liv.

Aidan är tyvärr en av dem. Han är Den Rara. Den som alltid finns där, som är tillgänglig, trygg och som en öppen bok. Det är bra egenskaper per se. Och vissa av oss vill ha det precis så. Men Carrie vill ha ett pussel. Någon som, precis som henne själv, är lite av gåta, som inte är fullt så tillgänglig. Som man måte förtjäna.

Så sa SJP.
Så sa Michael Patrick King.
Alltså är det så.

Men jag blir nästan lite generad av svaret. För att jag fattar det. På mitt nattduksbord ligger en bok jag fått låna. Den heter SEDUCTION. Nej, nej, nej, det är ingen självhjälpbok/The Game-grej. Det är nån akademisk man som boilat ned förförelsens kärna till något man kan ta uti och dela upp i tretton kapitel och dissekera.
Men bottom line är i alla fall (och detta står tydligt) att vill man få en viss person på kroken så ska man sända ut blandade signaler. Det är förförelsens själva kärna; en lockelse, ett pussel.

"Det kommer inte helt naturligt för dig va?" skockade vännen S, som är världsbäst på (medvetna) blandade signaler, när jag sa detta.

Nej, det gör det inte, eftersom jag hatar games och gillar raka rör istället. "Jag gillar dig, let's get together". Ungefär. Varför ska det vara svårare än så?

Därför gjorde Aidan-svaret mig lite ledsen. Jag köper svaret, jag förstår svaret, och visst låter det fantastiskt med en partner som alltid har något mysterium, något outforskat kvar i rockärmen.
Men jag kan aldrig bli den personen, tror jag. Jag är dömd att vara den trevliga Aidan som går omkring och visar upp sina känslor utan problem men som blir bortgallrad för att han är "för tillgänglig" till förmån för en person man gråter över, kämpar för och låter sig luras av. Är det rättvist? Troligen inte.

Det är sorgligt.
Men jag fattar det.

Och med den vetskapen i bakhuvudet åkte jag till Pop Quiz på Pet Sounds igår. Testade vår nya lagmedlem Andreas II, hädanefter kallad "Hjärnan", och hamnade på en fantastisk andraplats!

Andraplats!

Vårt lag "Ebbe Carlsson-affären" (ett annat förslag på lagnamn var "Vi som lägger livspusslet"), har aldrig spelat så bra. Tack vare hjärnan, mest. Från och med nu ska han behandlas som lagets VIP. Han ÄR lagets VIP, så är det.
Och segers sötma är sweet.

Om inte annat så kändes det som vi vann, fast vi kom tvåa, eftersom laget vi förlorade mot bestod av tre smala killar varav två hade glasögon. Och sådana kan man ju faktiskt aldrig vinna mot i någon form av quiz.

Garderobsbalans i det stora äpplet

Jag är inte längre the hardest working woman in the business. Har inte varit det på ett tag heller.
Det beror såklart på att jag inte jobbat. Därför har jag inte kunnat vara hårt arbetandes.

Men nu mjukstartar jag lite.

Det kommer dröja innan jag når upp till mitt gamla tempo med två utlandsresor/junkets i månaden i snitt. Men frågan är om jag vill tillbaka till det tempot igen. Är det så hälsosamt?
Nej, idiotfrågor från tjocka fransoser och italienskor med beanies är verkligen inte bra för mina nerver. Jag skulle kalla det direkt ohälsosamt faktiskt. Och man blir ju inte yngre. Måste tänka på vad man utsätter sig för. Man ska inte utsätta sig för idioti mer än nödvändigt.

Men nu mjukstartar jag.
Det blir en resa till NY.
I tjänsten.
Det är bra. Mer upphetsande än London och Paris. Kortare resa än Los Angeles.
New York är perfekt. Dessutom var det ett tag sedan jag var där.
Jag har redan handlat två svindyra saker på Ebay (jag vågar inte tala om vad, för jag skäms redan över min Ebay-frenesi) och kommit på att om jag shippar grejorna till hotellet så slipper jag både tull och dyrare porto. Så redan i detta nu är min resväska typ halvfull med saker jag "handlat" i USA.

Jobbresa, som sagt.

Okej, jag säger vad jag handlat då. Men lova att inte håna mig. Först handlade jag ett huvud. Ett amerikanskt huvud.
En skyltdocka, fast bara huvudet och axlarna liksom. Det är skitstort. Jag tänker mig att det kommer få en framträdande plats i min - förhoppningsvis - nya lägenhet. Hon ser ut som Jean Harlow från vad jag kan se på bilden.
Jag har länge önskat mig ett huvud. En skyltdockebyst eller vad man ska kalla det. Jag vill omringa mig av vackra saker, och i synnerhet vackra kvinnoansikten, som kan påminna mig om var ribban borde ligga.
Jag tror det här huvudet är precis vad jag behöver för att börja använda lösögonfransar. Vilket jag tycker vore bra för min karriär. Lite som Elisabeth Höglunds hår. Jag kunde bli "hon med lösögonfransarna". Jag har ju försökt bli "hon med bombarjackan" utan framgång. Dags för nya grepp.

Sedan blev jag helt amerikansk och modebloggig och handlade ett par Marc Jacobs-skor i bara farten.
Jag vet.
Så jävla modebloggigt.
Men jag har även tänkt köpa ett par billiga Reebok Hi-top Classic för att det hela ska jämna ut sig.

Marc Jacobs + Reebok = balans i garderoben. Garderobsbalans.
Ett nytt ord? Jag tänker använda det.

Jag kommer gå back på resan. Första gången tror jag, som jag går back på en (jobb-)resa. Men det är okej för det är en mjukstart detta, och jag ser det som en slags förlängd spa-weekend fast utan spa, mer retail therapy. Det är personalvård. En konferensresa. En slags enmans-kickoff.

Det är precis de orden jag tänker använda när skatteverket ringer och ifrågasätter ett avdrag på "ett gigantiskt huvud av typen Jean Harlow".

Recension

Semi-Pro

I rollerna Will Ferrell, Woody Harrelson, Andrew Daly,

---

Basketlaget The Tropicals, med Will Ferrell i spetsen, står inför sitt livs chans. Om de spelar tillräckligt bra, och lockar tillräckligt många fans till matcherna, får de spela med i proffsligan NBA, vilket är det finaste man kan göra som basketspelare. Och amerikan.
Men givetvis finns det hinder. Det största är kanske att Tropicals faktiskt inte kan spela basket. Deras matcher består mest av jippon, sångnummer och lite studsanden.

Will Ferrell spelar den gamle discoräven Jackie Moon som en gång i tiden hade en hit med låten "Love Me Sexy". Han har ingenting emot att leva på gamla meriter och sjunger sin låt så mycket och så ofta han kan, gärna i samband med lagets matcher.
Det är trots allt den som gett honom pengarna att köpa Tropicals för. Laget han dessutom både coachar och spelar i själv.

Men när Moon sakta men säkert inser att en gammal discohit inte räcker för att laget ska kunna klättra på poänglistan, och därmed riskerar att helt läggas ned, rekryterar han forne baskethjälten Monix (Harrelson). Men Tropicals största problem kvarstår; de kan ju faktiskt inte spela basket.

Strategin blir därför denna; Monix lär killarna hur man lirar, medan Moon får i uppgift att locka fler besökare till matcherna. Om det så involverar en levande björn och gratis korv så måste de öka antalet fans för att ha en chans.

Och björnar och gratis korv blir det. Det är liksom skämt på den nivån, vilket inte måste vara dåligt. Det är det inte heller, i skratt mätt. Gillar man den sortens grabbiga dumhumor som Will Ferrell visar upp i, till exempel, Anchorman, och inte har något emot en och en halv timmes komedisexism, så är antalet skratt per minut (SPM) väldigt högt.

Att historien sedan är lövtunn, tröttsamt bekant och inte särskilt kul i sig kan man försöka ignorera så gott det går. Liksom att Will Ferrell går alldeles för mycket på tomgång många gånger, och kör gammal skåpmat fast i ny tappning. Rollen som "sexig man utan självinsikt" är en han gjort många gånger förr i olika varianter. Men kanske aldrig så tunt och oengagerat som här.
Caroline Hainer

---

Betyg