Sista vändan klyschskämt, ok?

1. Det är så högljutt här på söder. Funderar på en insändare till lokaltidningen.
2. Det är så dammigt och smutsigt här på söder. Man får ju hosta!
3. Förresten har jag väst på mig idag.

Nu är det slut på söderjokesen. De börjar bli gamla.

Saker jag inte förstår

Listan kan göras lång. Modern konst ligger ständigt överst, men också modern dans.
Idag såg jag en dansfilm. En uppföljare, till och med. Step Up 2 the Streets heter den.

Dansen ska vara ett uttryck.
Med dans vill man uttrycka.
Jag är mest rädd att de ska ramla och slå sig när de snurrar runt sådär.
Det känner jag säkert eftersom jag inte dansar själv, och inte fattar att man kan lära sig falla/vara mjuk i kroppen/bli ett proffs så att man inte ramlar.

Men allvarligt talat, jag fattar verkligen inte modern dans. Som Bounce-dans. eller tänker jag för mycket? Finns det ingenting man ska "fatta" liksom? Det kanske "bara" ska vara vackert för ögat, man ska imponeras av de märkliga saker den mänskliga kroppen kan göra? Hur dansarna liksom är ett med musiken?
Vad?
Vad?
Jag sitter där i biomörkret och tänker enbart pensionärstankar som att det vore ju såklart trevligt om det går till så som i filmen att kidsen på gatan battlar i dans istället för att slå varandra, och att dans måste vara en trevlig form av kondition och så, speciellt när dansen också involverar social intergration såsom pardans.
Men fattar, det gör jag inte.
Hjälp mig.

Rejv?

Jag vet inte om de finns, vissa av mina ord. Jag drömmer så mycket nu för tiden. Men åttiotalsapa är ett bra ord.
En sån där apa i kläder, som antingen har tuppkam och gör ett fuck you-tecken, eller kanske cyklar trehjuling och visar tänderna i ett grin/leende.
Åttiotalsapa.

Jag använder uttrycket A-barn med jämna mellanrum också. Jag vet inte om det finns, men jag tror det. Ett exemplariskt barn. Yes?

...och igår spottade A en DN-stavning av ordet "straighta", nämligen "strejta".

Schmex and the City

Ska jag skriva något om Sex & the City-filmen på allmän begäran? Jag har ju redan skrivit om den, eftersom jag såg den i maj, när jag också intervjuade töserna i New York.

Den är ett två timmar långt avsnitt med ett slags closure för varenda en av tjejerna. Det är sammanfattningen. Och den tar vid där serien slutade, och tjejerna är alltså inte 30-something längre utan närmare 40. Det är inte lika många Cosmopolitans och avbrutna klackar, utan mer barnaskrik och bostadslån.

SJP var snorkig. Hon stank av Covet (hennes egna parfym), och hade sjukt seniga händer. Mycket smink.

Kristin Davis var finast, hands down. Charlotte är min favorit i serien så det gladde mig att Kristin verkar så avslappnad, rolig och skön. Jag ville bli hennes vän. När intervjun var slut ville jag inte att hon skulle gå. Hon hade Prada-jeans, såg jag. Vilket imponerade mig. Jag tror att hon hade en Prada-blus också. Spons?

Cynthia Nixon var ganska skön, men lite reserverad. Antagligen eftersom alla ville snoka i hennes nya liv som lesbo.

Kim Cattrall var som man kan tänka sig; medelålderssensuell ("Well hellooooo ladies...!") och ständigt sex-anspelande. Men skön, och hyfsat rolig. Till exempel sa hon "Interesting. Well, I respect your opinion...but beg to disagree" med ett typiskt Samantha-tonfall till en kvinna som hävdade att Samantha gav medelåldersdamer dåligt rykte.

Vad gäller tyckande har det mesta redan sagts av de mest framstående två lägren som SATC alltid hamnar i:
a) De som hävdar att det hela är totalkonservativt och bara cementerar klyschan om att alla kvinnors innersta längtan är att gifta sig, och att de bara kan leva i relation till en man.
b) De som hävdar att girls just wanna have fun, ungefär.

Jag tillhör väl det senare lägret.

Det är givetvis lätt att, som många kvasiakademiker gjort, skriva en uppsats om kvinnosynen, manssynen och whathaveyou i serien men av någon anledning är jag mer intresserad av att analysera till exempel 24 än SATC.
För mig är SATC bara en påse billigt godis inslaget i dyrt papper. En förströelse. Dock njutbar.

Hail the knasboll!

Se vilken tossig herre!
Se bara på hans tokiga hår!
Och hans spjuveraktiga blick!

Han ser ju bara för knasig ut, inte sant?

Han heter Herr Mackapär (Dustin Hoffman, egentligen) och äger en magisk leksaksaffär. Där har alla leksakerna eget liv, och barnen kommer dit och hänger som om det vore en ungdomsgård - leker med alla saker utan att köpa något. Herr Mackapär är okej med det, eftersom han är en knasboll som älskar barn och stoj.
Hans biträde Molly (Natalie Portman) älskar Herr Mackapär som en far.
Han är som ett stort barn, och älskar att busa och leka och smita ifrån ansvar. Såsom barn gör. De små egoistiska liven.

En parantes:
Jag är ett fan av magi, som vana Jazzhandsläsare vet, men just den biten (titeln till trots) är onödig att ens kommenteras, eftersom det aldrig förklaras, leksakerna är bara "magiska".
Sånt hatar jag. I Harry Potter gör man i alla fall små försök till sammanhang ("de är på en trolleriskola", till exempel).

Men vad jag förundras över mest vad gäller filmen Den magiska leksaksaffären är ..

1. Om ungar verkligen gillar gamla gubbar som beter sig som obstinata 5-åringar. Vill man ha en vuxen man i David Lynch-frisyr som bästa lekkamrat? Jag skulle känna obehag, tror jag. Men jag kan ha fel.

2. Kan man, som Molly, jobba flera år med en stor jättebaby? Förlorar man inte förståndet efter ett tag och går bersärkagång med "den magiska revolvern"?

På förekommen anledning...

Är det dags att diskutera Hollywoodtjejer?

Ja, kanske. På förekommen anledning i alla fall. Frågan, som Johanna K ställer efter att ha sett The Happening är när tjejer ska få sluta vara mähän. I film då alltså.

Säg det. Men är inte tjejerna lika mycket mähän som killar är enbart muskler?
De behöver tjejerna för att göra det rätta.
För att känna och längta och älska.
För att begripa.
För att få mening.
Yada, yada, yada.
Det är ju ganska efterblivet det med.

Ta Hulken, som jag visserligen gillar, men där Liv Tyler enbart är ett kuttersmycke. Dock är hennes späda person den viktiga katalysatorn i det hela. Utan henne hade Bruce Banner gått under.
Liv, däremot, har egentligen redan träffat en ny kille och gått vidare när Banner åter kommer trånande in i hennes liv.

Mähä, ja.
Men samtidigt är muskelkillarna ofta reducerade till klumpar som inte kan göra någonting alls, om det inte är i direkt relation till tjejerna.

De är helt enkelt mähän allihopa.

COOLA TJEJER SOM INTE ÄR MÄHÄN

1. Rita Hayworth i Gilda. Visst, hon går under på grund av en man, men hon vet också hur man tar plats. Inte bara på scenen utan också i någons liv, thank you very much.

2. Thora Birch i Ghost World. Vem är det som utnyttjar vem? Först blir Steve Buscemi centralpunkten i hennes liv, men när hon fått honom dit hon vill är det dags att tänka på sig själv.

3. Sköna tanterna i Blommor av stål. (Jag vet att jag kommer att förlora läsare på grund av denna punkt). Som en hillbilly-föregångare av Sex & the City minus kläderna och minus sexet. Men plus lite jävlar anamma.

4. Meryl Streep i Adaptation. Blir störtförälskad i en skabbig plantageman utan framtänder, men låter sig ändå släppa alla hämningar och hänge sig. Sånt kräver mod.

5. Lindsay i Freaks and Geeks. Takes shit from noone.

Dolly-rapporten

En liten, liten Dolly i fickstorlek. Hon har vita glitterkläder på sig.
En typisk konsertbesökare. Jeansskjorta, som sig bör på countrykonsert. Lammkorv i näven och munnen. Kanske inte som sig bör.

Konserten var okej, inte lika bra som förra gången. De gamla örhängena var bäst; 9 to 5, I will Always Love You, Little Sparrow och så vidare. De nya låtarna är smärtsamt nära besläktade med bredbent gubbrock.
Tyvärr fick jag inte höra min favorit Tennessee Mountain Home. Synd.

Söderbröder glöder

I morgon blir jag söderbo.
Jag har redan fått känna på hur det kommer att bli.

"Jaha, du ska flytta till Sofo" säger folk och gör cittationstecken i luften.

"Har du skaffat dig en skranglig gammal Kronan-cykel ännu då?", säger Tv4-Leo.
"Ska du börja säga att det är så fin och avslappnad stämning på söder?", säger City-Pontus.
"Nu får du börja använda ordet 'sjaskig' lite mer", säger Chili-Henrik.

Min plan om att bli den levande klyschan misslyckas. Jag hade tänkt föregå dem, och dyka upp i tajt skinnjacka och Cheap Monday-jeans på våra lunchdates. Snacka om att det skulle vara skönt att "bo ute på landet ett tag", och dilla om nåt obskyrt band ingen bryr sig om.

Men nej. De hann före.

Sen försökte jag vara först med att kommentera DN-Mattias bildbyline på Hultsfredsbloggen på dn.se men även där misslyckades jag.
Han föregick mig genom att på bloggen skriva att folk velat kommentera hans bildbyline. Så även där slackade jag efter.

Och nu, som en sista efterkjälke, är jag sist ut med mina flyttgrejor. Jag flyttar i morgon. Jag ligger efter. Det står grejor på vinden. Jag är stressad. Jag ringde det trevliga paret jag byter lägenhet med och erbjöd en deal: jag tvättar inte mina fönster, så gör inte ni det heller, okej?

Så lumpet. Av mig. Men vad skulle jag göra? Alla hinner ju före nu för tiden.

Dolt hot

"– Jag vill gå tillbaka i det förflutna så att alla får veta varför Stig-Helmer är som Stig-Helmer är. Jag har planterat en del karaktärer som ska följas upp"

... säger Lasse Åberg till Expressen.

Jag reagerar givetvis på hotet "så att alla får veta..."
Alla!
Varför måste alla få veta? Vissa av oss kanske inte vill veta.
Vi kanske inte bryr oss.
Måste verkligen alla få veta?

"Men se inte filmen då!" skriker nån smart rackare.
Men vilken film ska jag se då, när hela svenska filmkassan äts upp av Colin Nutley, Lasse Åberg och Arn? Ska jag bara förpassas till yankee-filmer resten av livet? Man kanske vill se något på sitt modersmål någon gång i livet, utan att behöva mötas av svärd, tjockisar i hästsvans eller old school-nördar med brillor. Eller?

Jag gillar inte Lasses hot.
Det är allt jag säger.

PS. Var det inte Nick Borgen som hotade med att ställa upp i Melodifestivalen ända tills han vann? Efter We are all the winners gav han eller Christer Björkman upp. Någon sa nej i alla fall. Hint!

Det ligger en wrestlare i din säng, mamma!

Jag såg en film.
Den heter The Game Plan.
Om man är stor, krallig, grabbig quarterback i USA har man en "game plan", och det är quarterbackens uppgift att se till att laget följer hans game plan. "Men ibland händer något ofurutsett och då måste man improvisera"

(Obs! Nyckelreplik!)

Nä.
Jag börjar om.

Jag såg en film.
Den heter The Game Plan.
Den handlar om en stor, krallig, grabbig quarterback (The Rock) som aldrig behövt tänka på annat än sig själv och "the game" innan han tvingas ta hand om en söt liten unge med tandglugg i en månad.

Hur tror ni det slutar?
Jag tänker då inte avslöja nåt.
Bara att filmn är signerad Disney. Se det som en ledtråd.

Shyamalama-ding-dong

Såg The Happening.
M. Night Shyamalans nya.
Jag gillar riktigt bra kalkoner och den är nog en av de bästa i sin genre tror jag.

Den uppfyller allt vad kalkon heter i fråga om osannolikheter, dåligt skådespeleri och fantastiskt ruttna karaktärer. Lägg också till rena rama spatter-scenerna, som innehåller bland annat en gräsklippare och en hårnål.

Samtidigt fascineras man över historien, man vill "veta mer" och se hur det går för stackars Mark Wahlberg och Zooey Deschanel som råkar ut för - hör och häpna - konstiga, övernaturliga saker.

Det har skrivits om Shyamalans filmer att de representerar en nyandlighet. Det tycker jag om. Hans kritik mot det moderna samhället, och så vidare.
Det gör honom så sjukt pretatiös, kanske mest pretantiös i hela Hollywood, och så levererar han sin kritik i så påkostade men ändå så skrattretande paket.

Vi måste behandla naturen bättre, annars slår den tillbaka.
Säger han och gör en film om mördarväxter.

Kristendom har man inte mycket för, säger han. Alla dör vi ändå. Så är det i flera av hans filmer. Att be (Mel Gibson, The Signs) gör ingen nytta. Att vara kristen (The Happening) skyddar dig ändå inte mot naturens gång.
Döda går igen, aliens tar över, det bor läskiga varelser i vattnet. Att tro på en gud är liksom det banalaste man kan göra, i hans filmer.

Vilka överlever då dessa katastrofer, som det alltid handlar om? Om inte de kristna skonas, vilka är då hans utvalda folk?

Svårt att säga, det finns inget mönster.
Eller gör det?

Det skulle kanske vara att huvudrollstjejerna oftast har så stora ögon att pupillerna inte syns, och att skådespelarna alltid spelar mer (The Village) eller mindre efterblivna.
I The Happening är alla något mongoloida. Och det menar jag bokstavligen. De pratar om varmkorvar medan världen rasar, de pratar om slavar och hur man kommunicerade genom rör under jorden appropå absolut ingenting, och de stirrar ut i tomma intet en sekund för länge ibland.
Och Mark Wahlberg för ett långt samtal med en krukväxt. Han är koncentrerad och har utspärrade närborrar.

Kanske är det miffona som ska ärva jorden, till slut?

En stor stark

Jag såg Hulken idag. Jag är imponerad, många saker till trots. Främst Edward Norton. Jag gillar inte Edward Norton, jag tycker att han är torr och träig hela tiden. Ibland ska han ju vara torr och träig, visst. Men när han ska vara snygg eller tuff?
Torrboll, säger jag.

Nå. Som forskaren gone mad är han ju faktiskt magnifik. Han försöker hålla låg profil, han är på ständig flykt och kämpar med att inte brusa upp.
Torrbollen är perfekt.
Och banne mig om han inte är lite snygg också, i all sin tråkighet! Dessutom skulle jag vilja säga att det faktiskt finns en och annan gnista mellan honom och Liv Tyler, vilket också färgar av sig på Nortons osannolika attraktion.

Alltid kul med referenser i filmer, och den som håller ögonen öppna (till exempel jag) ser att arméns helikoptrar och några vapen kommer från Stark Industries...och en rolig cameo som vakt.
I en scen får man också se innehållet i Livs/Bettys handväska och där ligger en blusher från Givenchy, vilket också är roligt eftersom Liv är deras poster girl.

Men tillbaka till sak. Edward Norton, den gamle kämpen. En bra grej är att han klär sig så fult genomgående. För det första klär sig forskare fult (Liv Tyler - också hon forskare - klär sig skitfult). För det andra klär sig män på flykt fult, och de har, liksom Banner, en lite för liten keps. Trovärdigt! Jag gillar det. I en scen får Liv nog och ber honom lossa lite på kepsen. "För liten? Ja, jag vet" suckar Banner generat.
Det är vackert.

Men så blir han ju arg ibland också, Bruce. Jag kanske är dåligt påläst men jag visste inte att upphetsning och vrede gick hand i hand för Banner. Både är dåliga. Både är pulsstyrda och resulterar i Hulken.
Och det är där det brister. Hulken ser så dataanimerad ut att det är sorgligt. Inte ens kul. Bara sorgligt. Som monstret i första Harry Potter-filmen. Som en dåligt animerad klump modellera. Det är ju trist. Och att han vrålar som King Kong. Varför måste han vråla som King Kong? Och dessutom sitta, bredvid Liv, alldeles tyst på en klippsats?
Var hittar naturmännen och gorillorna alla dessa klippsatser de kan sitta på och stirra på solnedgången?

Sedan har jag ju en förbjuden "thing" för Liv Tyler. Jag tycker verkligen att hon är världens nu levande vackraste kvinna.
Jo.
Jag vet. Lite guilty pleasure över det yttrandet. Men jag kan inte stirra mig mätt på henne. Och inte Bruce Banner/Edward Norton heller. Vilket kanske är främsta anledningen till att jag för en gångs skull helt och hållet köper hans rolltolkning.

En idé!

Affärsidé:

En restaurang som heter "Hemma hos Thorax", eller bara "Thorax". Man får välja mellan att sitta i högra eller vänstra "kammaren" när man kommer dit.
Väggarna är vackert röda, möblerna oxblod. På menyn finns "Förstorad lunga" och "Kycklingens bröst".

Jag tror det kan locka till sig många läkare, eftersom läkare har en speciell läkarhumor. Och de har ju stash också. Och gillar att äta gott. Säg den läkare som inte tackar ja till att smörja kräset i glada kollegors lag.

Min läkarvän hävdar att öron, näsa, hals-doktorerna i regel är mest humoristiska, men Urologerna har flest internskämt (i stil med "Vad sa patienten som skulle förföra urologen? Kiss me quick").
Halsläkarnas kör heter "Tonsillerna". Tyder på jokes. Farmaceuternas kör heter "Pillertrillarna". inte lika kul.

"Det är en fluga i min mormonsoppa"

Den nya grejen är mormonbög.

Anders och Klas har länge gått i bräschen för gubbmodet som infiltrerat stan länge nog nu; fluga, skägg och finskor.
Hela professor-stilen, med glasögon på Klas och cardigan på Anders.

(Jag skulle vilja påstå att det är Anders och Klas fel att vi ser så många casual chinos på killar i sommar, och med casual chinos menar jag gubbyxor).

Nu går de ett steg längre, slynglarna, och odlar fett lektorsskägg och kör ett anteckningsblock av Bibel-storlek under den kostymklädda armen. Är det bara jag som tänker mormon? Nej. Naturligtvis inte.

Ofta kramar de varann på bild dessutom. Fast inte sådär glatt och avslappnat, mer ofrivilligt och nästan stelt.

Mormonstilen rakt av. Med en touch av homoerotik. Det är nya grejen. Mormonbögsmode. Minns var du läste det först.
Finbrallor, vit, slapp skjorta och en fluga. Som Big Love fast med lite casual och lite gay. Och så det här med kramandet, och glasögonbågen lite vått i mungipan.
Blicken, givetvis. En blandning av predikantens tunga domedagsord och den lilla korgossens förbjudna leklusta.

Mormonbögar. I am telling you. Det är sommarens fluga (haha!) 2008.

2006 skrev en gosse vid namn Steven Fales boken Confessions of a Mormon Boy. Den har nu blivit pjäs. Det roliga är att det har ingenting alls med det stockholmska mormonbögsmodet 2008. Men dte är alltid faschinerande med parallella världar.

Life in the fast lane

Frukost med Kristofer på Café. Jag gillar Kristofer på Café. Det är ett problem, eftersom alla gillar Kristofer på Café. Folk bloggar om hur de gillar honom, och sen bloggar han om hur folk bloggar om hur hyvens han är.
Sånt kan aldrig sluta bra.
Han och Anders Rydell kör förresten en grej där de ibland kammar håret på ett lite patetiskt vis, så att det ser ut som om de försökt kamma sig fint men misslyckats.
Tydligen finns det en hel drös tjejer därute som tycker sånt är sjukt rörande och därför dras till dem. Ibland kammar de inte håret alls. Idag hade Kristofer inte kammat håret alls, men jag tror att det beror på att han var nyvaken. Det tror jag faktiskt.

Jag fick välja mellan nyttig och onyttig fralla. Jag valde onyttig. Den satte jag sen i halsen och hostade hysteriskt så tårarna rann i ungefär tre minuter.

"Tur att det inte är en anställningsintervju detta", sa Kristofer.
Sedan upprepade jag det.
"Tur att det inte är en anställningsintervju."

Fåfänga

Är för övrigt mycket nöjd med mina truliga, nya bildbylines (bildbyliner?) i City.
Den förra var hemsk. Jag såg ut som en bondmora av värsta sort.
Måste se till att skriva en krönika nu bara så att den där von Sydowska halvfigursbilden kan komma med. Lite töntigt att peka med fingret sådär men jag tror att jag bara följde fotografens order.
Han var för övrigt stenhård. "In med magen!" skrek han. Jag gillar hårda fotoinstruktioner.

PS. På förekommen anledning; Joel inflikar att jag liknar Jacko. Naturligtvis gör jag det. Klart fingergesterna är subtila hyllningar till honom. Michael är bäst, ingen protest.

Världsklass

Får man skryta?
Ja, det får man väl nu när jag gått inför att klycha till mig så gott det går inför flytten till Södermalm (vi skippar "SoFo").
Journalister skryter en hel del så vitt jag förstår.

Jag har skrivit två skitbra grejor till nästa Pause, nämligen. Alltså verkligen skitbra. En grej om Sex & the City, och en om Batman.
Detta samtidigt som jag lyckats förvandla hela vardagsrummet till ett par lådor i hörnet. Mitt vardagsrum är borta. Kvar finns ett par lådor. Jag tycker att det är beundransvärt.

Det finns fortfarande lite fina saker som ligger på köksbordet och väntar på att bli bortskänkta. Vem vill ha:

* ett vackert videoband med Everything But the Girl-videor?
* en sliten jeansjacka från Acne, herrmodell med galen/snygg krage? Stl M?
* "Freakonomics"? Kul bok.
* ett sällskapsspel: Scrupler.
* DVD: Oliver Stones Talk Radio. Sevärd men inte klockren.
* två gamla glödlampor från femtiotalet i lustiga förpackningar?

Kom och hämta. Det finns mer. Massor.

"Kul kille"

Den här intervjun blev helt okej.

Materialism = inte bra

Jag äger för mycket.
Jag har för många grejor.
Jag har saker med fåglar på. Hur många saker med fåglar på behöver en människa egentligen?
Jag har två garderober med kläder. Är det rimligt?
Nej, naturligtvis inte.

Idag har jag gett bort två köksstolar, fyra lampor och två sopsäckar "husgeråd".
Jag är galen.
Som ägt allt detta.
Och givmildhetens dagar är inte över heller, jag är godheten själv två veckor framöver och ger bort hur många fina saker som helst. För att slippa packa ned dem i en låda, bära dem och sedan packa upp dem igen.

Nån som behöver en väggklocka? Förutom "saker med fåglar på" är det en annan grej jag helt enkelt har för många av. Väggur.

Skänker också bort böcker. Bredvid mig ligger en fin bok med bilder som heter "Women of the Beatnik Era", till exempel. Anyone?
Och tidningar. Boy, don't get me started on tidningar...nån som vill frossa i Bon, amerikanska Glamour, Nylon och Lucky? Tag kontakt. Nu.

Jag blir trött bara av att skriva detta.

Den allvarsamma leken

Vissa saker är svåra att säga utan citationstecken. Antingen i luften (fingararna) eller med hjälp av tonfallet.

Nu är jag inte gift men "min man" skulle lätt vara en sån grej. Det här är "min man".
Det här är "min äkta hälft", "min make", "min gubbe" ...
(stryk det sista).

Jag kan heller inte säga "SoFo" utan att lägga till " ". Inte ännu. En dag kanske det går. Men då är frågan om jag vill vara med. Den dagen jag säger "Jag bor i SoFo" utan minsta svårighet är det kanske dags att skära upp handleden.

Nu ska jag i alla fall flytta till SoFo ("SoFo"). Om två veckor. Och jag undrar, lite smått, exakt hur mycket kliché jag kommer att bli.
Frilansjournalist på Södermalm, liksom. Vad mer? Jag har två par Marc Jacobs-skor, jag köper dyrt te på Cajsa Warg och jag kör ekologiskt i kylen.
Jag känner mig lockad över att kanske dra det hela ytterligare ett par varv och köra hela klichéracet, vore inte det kul? Men vad är det som gäller, jag har ingen koll. Det är väl knappast svart polo, som var Kulturmänniskans signum förr i tiden ("förr i tiden").
Men den är väl väck nu? Till förmån för Acne-jeans och skjorta från Whyred...eller? Norrländska? Skånska?
Jag har ingen koll, som sagt. Upplys mig.

Just det, en grej till jag inte kan säga utan " ".
Det är "märkeskläder".
Ett konstigt ord.