Frilanssommar - A Day in the Life of...

Vaknar halv elva och drabbas av extremt dåligt samvete. "Halva dagen" har ju gått!
Skriver några rader om Arkiv X för att känna mig nyttig men tröttnar och börjar skruva i min nya hallhylla istället. Jag borrade upp den alldeles själv igår. Det kom svart grus ut ur väggen. Jag är rädd att den när som helst ska ramla ned.
Beställer Queer as Folk från nätet.
Läser på om Dark Knight.
Äter en billighets-Risifrutti av okänt märke och drabbas återigen av dåligt samvete. Jag borde skicka lite fakturor, maila lite filmfolk och skriva klart mitt inspelningsrep för Allt om film.
Det blir Facebook istället. Sen rensar jag tidningar och slänger nästan min artikel i DN. Hejdar mig i sista stund och tänker att den kan vara bra att ha.
Sätter mig med inspelningsrepet igen. Får mail om intervjuer. Svarar. Skickar lite andra jobbmail av bara farten, och bokar en biljett till Venedig. Filmfestival!
Sedan ringer mormor och ber om ursäkt för att hon stör. "Du har väl mycket att göra som vanligt" säger hon blygt.
Jag får dåligt samvete igen.
När vi lagt på tar jag en 88:an ur frysen och lägger mig raklång på soffan. Utanför fönstret hör jag ljudet av folk som arbetar.

Voulez-vous sluta sätta handen mot munnen?

Jag såg förresten Mamma Mia.
En högst njutbar upplevelse, även i en fullsatt salong på Saga där spontana applåder infann sig på lite oväntade ställen. Bennys cameo applåderade jag också åt men det ska mycket till innan jag applåderar Meryls överdramatiska gester.
Kom igen nu.
Meryl Streeep alltså.
Hon känns för mig väldigt mycket som kejsarens nya kläder. Hon är duktig på "det hon gör" och med det menar jag att välja roller anpassade efter hennes register.
Jag tycker att hon är som bäst i Adaptation där hon provar lite nya ansiktsuttryck och inte samma dramatiska gest där hon sätter ena handen gracilt för munnen, stänger ögonen för en sekund och rätar lite på rygg och hals.
Kom igen.
Hon har gjort det sedan Mitt Afrika. Hela Andarnas hus bygger på den gesten och Broarna över Madison County är en film helt och hållet dedikerad till Meryls patenterade handspel.
Nu också i Mamma Mia.

"The Winner Takes it all" kvider hon framför en "eftertänksam" Pierce Brosnan och kör handgrejen.

Oscarsklipp.
Stegrande musik på det.
Gripande?

Jag tuggar dumlekola och himlar med ögonen i biomörkret.

Varför råder det en sådan obestridlig koncensus om Meryl och hur bra hon är? Dikt och förbannad lögn, tycker jag. Men förnekar inte att hon har kvalitéer och talang.

Och en annan grej: bredbenta damer i medelåldern.

Det är alltså inte bara Colin Nutley som anser att dansa bredbent är det mest frigjorda en kvinna kan göra (näst efter att åka motorcykel), det verkar vara en allmän uppfattning i filmvärlden.

Meryls crew - med Julie Walters i spetsen - dansar inte bara bredbent (hon bedyrar för övrigt att hon inte behöver "nån karl" aka "frigjord") utan kör ett och annat Elvis-steg.
Det är så smärtsamt att man måste titta bort. Men publiken verkar älska det, det blir både skratt och handklapp.

Själv blev jag mest förtjust i den totala musikalscenen med Voulez-vous. Svulstiga toner, fräck dans med koordinerade danssteg i grupp.
Jag är förförd.

Supernäsan

Kan det verkligen stämma detta? Att världens största potatisnäsa (jag väljer det politiskt mer korrekta ordet) levererar någon typ av musik? Dessutom så pass hipp att han får uppträda på Debaser?
Upplys mig!

Bevara Sverige Svängande

Funderar på att skapa nån form av vänförening för dansbandsmänniskor.
"Vi som inte lyssnar på dansband men erkänner deras rätt i samhället"?
Någonting sådant.
Mitt samvete tynger mig.
Och As ord "Christer Sjögren är Sveriges Frank Sinatra".
Vi vågar bara inte erkänna det.

"Vi som erkänner Christer Sjögren som vårt lands Frank Sinatra"?

Vår tids samer

Jag tänker på gårdagens Allsång på Skansen och kommer på en grej, så självklar och tydlig att jag skäms.

Det är under ett samtal med sång- och dansmannen Mattias D om textraden "Ska vi träta, älska eller krossa mer porslin?" som Lasse Stefanz framförde igår som det slår mig: dansbandsmänniskorna är vårt samhälles indianer.
Eller ska man säga samer?

Dessa urinvånare, som kör på i rakt nedstigande led från gamla tiders musiktraditioner, som vägrar påverkas av rådande trender utan kör på med renar och mössor med stora bollar på.

Alltså med fransar på mockajackan, och textrader som den ovan.

De är bespottade, skändade och hånade. Till och med - som Mattias påpekade - förpassade till reservat, alltså folkparkerna.
Dessa har också en del gemensamt med kasinon, vilka numera oftast drivs av indianer i USA. Bland indianer är också andelen alkoholister stor, vilket också hittar sin motsvarighet i folkparkspubliken, eventuellt.

Jag känner plötsligt för dansbandsmusiken och musikerna. De kämpar år ut och år in för sin sak - för rätten att bli tagna på allvar!
Rätten att få bära kostymer i siden och stava sina namn med Z!
Rätten att rimma "mår" med "kaffetår"!
Rätten att få uttala Oklahoma med "å"!

De vill blir erkända, helt enkelt. Och vad är ett större erkännande än att vara med i Allsång på Skansen?
Och vad händer när de äntligen kommer med? Jo, jag hånar dem, som den gemena svenne jag är. Så himla simpelt. Jag känner mig rent av rasistisk.
Så jag tar tillbaks allting, bockar och niger som allra ödmjukast och erkänner mitt misstag.

Abstinensen kickar in

Jag är beredd att gå på en pressvisning, vilken som helst. Har abstinens.

Får en inbjudan till galapremiären av Kung-Fu Panda med posten. Alltså, så desperat är jag inte av lite filmvisning men närapå.
Jag blir provocerad. Vilken konstig C-lista ligger mitt namn på, när man skickar mig inbjudningar till det här?
Jag äcklas av tanken av kändismorsor och deras poserande ungar som kommer dyka upp på den popcorn i handen och en gratisbandana runt pannan. Och jag? No way.
Och - en kung-fu-sparkande panda? Allvarligt? Nog för att min filmtröskel är låg men nån måtta får det vara.

Jag är, som sagt, inte där ännu men jag börjar känna nån slags filmabstinens. Nu har jag inte varit på en visning på kanske en vecka. Det är mycket. Men jag ska se Mamma Mia på fredag med A och Linnéa. Det blir bra. Linnéa yrkar på allsång, hon har börjat sin lilla kampanj redan nu.
Jag vet inte, jag såg videon till One of Us på You Tube och blev helt svajig. Agnetha har packat ned hela sitt hem i flyttlådor och sätter sig ned på en låda och bläddrar bland några gamla fotografier från en gladare tid.
"One of us is crying", konstaterar hon. Sedan är det flytt. Agnetha bär lådor och hänger upp tavlor. Hon rotar i en bokhög där bland annat titeln "Att leva tillsammans" syns en kort sekund.
Videon känns precis som min sista natt i gamla lägenheten kändes. Till skillnad från this baby som jag besitter ett förstahandskontrakt på numera. "Hemtrevligt" konstaterade A igår, och jag spann som en katt inombords.

Jag kollar vidare på sorgliga You Tube-låtar med ABBA och försöker skriva något vettigt om Björn och Benny till amerikanska People, eller om det är engelska. Jag får bra betalt och jag har deadline om tjugo minuter.
Men som vanligt så flyter jag iväg och gör annat istället.
Som att blogga.
Detta inlägg.
I detta nu.

Köttets lust

"Kötta" hette ett danssteg förr i tiden. Jag minns det från högstadiet. "Dags att kötta" sa jag igår när vi skulle steka lövbiff.
Men inget av det går upp mot dagens köttaktiviteter.

Jag ska skriva om kött i en tidning. Bra kött, hur man steker kött, hur man grillar och hur man långkokar kött. Nötkött, ljust kött, fågelkött och betydelsen av egengjord fond.
Kött.
Bara kött.

Jag pratade med en trevlig, köttkunnig tjej i morse. Hon hade kritvita tänder, fräknar och såg ut som hälsan själv. Ska man göra reklam för nyttig yoghurt eller köttets positiva inverkan på hyn bör man anlita henne som modell.
Jag hade ingen aning om att det fanns så mycket att säga - och kunna - om kött.

Som att lammet smakar och ser annorlunda ut på hösten, jämfört med våren. Som att man ska steka köttet "med kappan på" för att få det saftigt. Som att marmoreringen är jätteviktig, för det fettet smälter liksom in i köttet.
Kött, kött.

Kollade på bilder på kött, såg kött på nära håll, lärde mig vilka delar som heter vad (en T-bone steak innehåller oftast två olika sorters kött!).

Sedan handlade jag lax. Inte i nån slags protest utan av förvirring, tror jag. Trots att jag bara snackade om kött hela förmiddagen så kändes den som om jag gick på Atkins när jag drog därifrån.

Det blir lax ikväll.

Tête à tête

Okej, nu blir det personligt. Inte meningen, men jag kan inte låta bli.

Jag har aldrig varit i Polen förut i hela mitt liv. Förrän nu.

Dumt av mig. Min pappa föddes där, han reste dit många somrar och kom hem brunbränd, lite skäggigare och med väskan full av polsk korv som alltid fick ockupera kylens nedre del. Alla grejor i kylen smakade korv efter ett par dagar.

Jag har aldrig varit här. Och det gör mig ledsen.

Jag ser en del av min far här som jag inte kände till förut, och så en annan del som jag kände till men inte fattade.

All skog, till exempel. Pappa älskade mörk, karg, barrskog. Här är det fullt av den, men inte på det där hotfulla, dystra sättet. Skogen här är lugn och fin. Man skulle kunna säga gullig. Jag fattar nu, det gör jag.

Och kläderna. Jag tyckte alltid pappa hade en skön stil. Beiga chinos, en t-shirt och en väst med massor av fickor. Keps på det och skor med kardborrar, av märket "Gepard".

I Hagsätra, där han bodde och där jag växte upp, såg gubbarna helt annorlunda ut, men här ser jag många som ser ut som han. Pappa hade fortfarande massa Polen i sig inser jag vemodigt.

Jag ser honom plötsligt överallt.

Ännu vemodigare är det hos Jurek och Hela - min farbror och hans fru. De pratar ingen engelska. Eller, jo, Jurek pratar litegrann. Han visade mig boken han lärt sig sina engelska fraser ur. Bladen är gulnade och alla har tappat fästet från boken så de ramlar med i knät när man slår upp den. En mening lyder "I wish to send a telegram", en annan "No, we don' have any".
Jurek har aldrig hört hur dessa ord ska uttalas. Han vet bara hur de stavas. Det gör att hans engelska stundtals är obegriplig.
Jag försöker förstå och han blir lite frustrerad och upprepar sina hemmasnickrade meningar och slår med handen i luften och ibland avslutar han med en suck och ett "dobre..." som jag vet betyder "bra" på polska.
Det är ungefär allt jag kan på polska.
Kommunikationen mellan oss är ett problem.

Jurek och Hela bor i en pytteliten tvåa. Allt är gammalt och nedgånget men rent och prydligt. Överallt står det modellflygplan som Jurek byggt uppradade. På hyllor, i vitrinskåp och bland finporslinet. Han har till och med hängt upp ett par i lampkronan.
"My hobbies" säger han. "My hobbies".
Han pekar på planen och på ett gäng militärtanks som han också byggt ihop, som står på rad framför tvn.

Hela har ont i knäna och går aldrig ut. Hon vaggar fram och tillbaka sakta med sin rollator och talar för sig själv. Hon sliter i köket med att trolla fram den ena rätten efter den andra. Alla rätter är feta, majonnäsiga, stekta, flottiga eller torra. Men de är många och Hela lagar dem omsorgsfullt. Hon tillbringar hela förmiddagen i köket, minst fem rätter dukar upp till middag. Jurek slår upp vad de heter i ett lexikon.
"Patty" säger han och pekar på små piroger.
"Dumplings!" utbrister han och pekar på friterade jordgubbar.
"Dumplings" skockar han igen och fnissar som om det är ett roligt ord. Det kanske det är, på polska.

Sedan insisterar Hela på att ge mig en ring med en blå sten. Hon pratar länge på polska med len röst. Hon ser mig i ögonen hela tiden och jag begriper inte ett ord. Men jag fattar att hon verkligen vill ge mig den där ringen och jag blir väldigt rörd. Jag kramar om henne och hon kysser min kind.
Jurek säger att Hela tycker att jag liknar pappa.

Jag känner mig alldeles vimmelkantig av deras hem som är så grått, deras generositet trots att de inget har och alla foton av pappa som plötsligt läggs framför mig.
Brunbränd pappa som campar.
Glad pappa som poserar framför en Audi
Nyvaken pappa utanför ett tält och pappa som hänger lite omotiverat framför en kanon. Jurek måste tagit bilden, han gillar ju kanoner och tanks.
Det är pappa och det är samtidigt inte pappa. Jag ser att det är han, men det är inte helt och hållet min pappa. Han ser så annorlunda ut.

Jag ser en gammal, sliten Casio-klocka från 80-talet på en byrå och känner igen den. "From Izydor?" säger jag. Jurek blir glad. "Yes! Present of Izydor!" säger han glatt och tar upp det lilla uret. Han sätter det på armen.

Han finns överallt. Det är tröttsamt och jag somnar snabbt första natten. Jag tänker lite på att det bara tar en timme med flyg hit, till Gdansk, men inte förrän nu, när pappa inte längre kan visa mig sitt liv, har jag tagit mig hit. Men jag orkar inte tänka den tanken ut, så jag somnar istället.

Manlig bakdel av europeiskt snitt

Jeans sitter olika på olika människor.

I synnerhet i olika länder.

Till höger ses herrjeans av sk. europeiskt snitt:
Slapp i rumpan, dock högt uppdragna, tajt åtdraget skärp. Vida lår, smalnande anklar.

Jag befinner mig på kontinenten just nu. Här dominerar den centraleuropeiska jeansmodellen, med tillhörande blå nyans som demonstreras till höger. Märket är Levis men många andra märken syns också.

Jag ber att få inflika ett citat signerat vännen, flygvärdinnan och trubaduren K. Han säger alltid bra saker. Så här säger han om jeans:
"Det finns två sorters jeans; de som formar kroppen och de som kroppen formar sig efter".

Min bror och jag

Inte direkt en magisk slående likhet men det skulle kanske kunna vara så.
Om jag envisades med att ha glajjor lite oftare till exempel.
Då kanske jag också skulle få vara gärstvärd(inna) i Saturday Night Live, precis som Rainn. Vi kunde bli det där roliga syskonparet som alla älskar. Idé!

Han skriver för övrigt en blogg som sin rollfigur Dwight. Det borde fler göra. Blogga som sin rollfigur.

Tänk att läsa Jack Bauers blogg, till exempel. Eller Dexters.

Rainn var för övrigt kandidat till rollen som G.O.B. i Arrested Development. Det stod mellan honom och Will Arnett. True fact!

Guys don't make passes...

..at girls wearing glasses.

Sägs det.
Men jag vet inte.

Vad som däremot är sant, enligt Rainn Wilson, är att det inte spelar så stor roll om man är ful, tjock och har glasögon om man är en riktigt, riktigt rolig kille. Då faller tjejerna som bowlingkäglor.

Jag tror honom.
Han verkar inte vara någon som ljuger om sånt.

Han sa att så fort han började kunna få tjejer att skratta så fattade han hur man fick dem intresserade.

Och han var banne mig riktigt rolig. En högst förnöjsam intervju. Jag skrattade flera gånger, ibland ofrivilligt.

Vi bar båda glasögon.
Jag bär glasögon utomlands. Det är min grej. Linserna torkar på flyget. Det är den enkla sanningen.
Han pekade på mina och sina och sa "Se på oss, vi skulle kunna vara syskon".

Ja, Rainn, visst. Gärna det. Vi skulle have a blast. Jag fick ju till och med dig att garva genom att påpeka den uppenbara likheten mellan dig och Chucky. Du sa till och med att du skulle "save that one for an upcoming talkshow".
Eller också inte. Du skulle skämta hela tiden och flirta med alla mina tjejkompisar.

Ett par anledningar att åka till London i morgon

I morgon bär det av till London för att träffa den här mannen. Rainn Wilson heter han, och om du tycker att du känner igen honom men inte riktigt vet varifrån kan det vara för att du sett den amerikanska versionen av The Office någon gång.
Och har du inte sett den amerikanska versionen av The Office någon gång är det hög tid. Om man, liksom jag, gillar amerikansk övertydlig, in-your-face sort of humor. Lagom delar slapstick, lagom delar parodi och lagom delar högljutt.
Fantastiskt.

Däremellan ska jag ha ett businessmöte med en jättestor internationell tidning och oroas lite över vad jag ska ha på mig för skor.
Inte ur fashion-synpunkt men ur bekvämlighetssynpunkt. De jag gillar är sneakers eller har klack. Men det är ganska tacky att ha skor med klack som klickar över kontorsgolvet som jag bara förutsätter är i parkett eller nåt annat fashionabelt och medialt.

För övrigt ska jag, i vanlig ordning, köpa upp mig på lemon curd och sånt töntigt för rätt som det är så är hösten här och då gäller bara te och scones för annars drabbas man av vansinne.

Tips till Londonresenären: Afternoon Tea på The Wolseley.
Ett måste.
Jag tar varje chans jag kan att gå dit och visa upp mig slash stirra på eliten.
Plus avnjuta deras förträffliga te som serveras i silverkanna, och med en ytterst komplicerad sil till. Sånt uppskattar jag kanske mer än något annat här i livet, när det kommer till stunder av livsnjutning. Komplicerade och exklusiva sätt att inta sitt te på.

I morgon alltså.
Rainn Wilson.
Sedan te på minst två olika nivåer.

Owen och Jennifer och Keanu och dem

På begäran. En avläggning från Amsterdam:

Jennifer och Owen är mycket riktigt aktuella med Marley & Me, en film om en olydig jycke och hur den får paret att "inse vad som är viktigt här i livet".
Fick se en snutt, jag har alltså inte sett hela filmen, men någonting säger mig att barn och familj är det som är "viktigt här i livet".

Något ditåt kanske Owen Wilson också insett eftersom han var på gott humör. Jennifer också. Jag har träffat/hört/intervjuat henne en gång tidigare och då såg hon ut att vara under tortyr. Hon svarade kort och stelt på alla frågor, strök håret ur pannan i tid och otid och såg vädjande på sin presstjej.
Nu var hon på relativt gott humör. Hon sa att hon hade sett Anne Franks hus och att det var great. Sedan hejdade hon sig lite, på att Rachel-sätt och tillade "I mean, not great as in great but...uhm...great...to see!"

Keanu Reeves. En härlig kille. En fritänkare. En man som inte låter konventioner stå i vägen. Aktuell i höst med en remake på The Day the Earth Stood Still. Han spelar utomjordingen som kommer till jorden för att säga åt oss att ta det lugnt. Han tror på utomjordingar, Keanu. Han tror på övernaturliga saker också. Men han verkar ha humor. En finska sa "Du är gladare nu än de tidigare tre gångerna jag träffat dig. Jag vet att du haft det svårt men det har aldrig varit lika lätt att tala med dig.." varpå Keanu avbryter med ett "Yeah, och jag undrar vems fel DET var!"


(Han syftar på att det var"medias" fel, för att de inte lät honom sörja ifred.)

Otack är världens lön!

Det här är A och jag när jag ringer ägaren till en antikaffär på Bondegatan.

Vi står utanför affären där ägaren glömt att ta in en antik (?) spegel efter stängningsdags.

Det står en prislapp på den, nere i högra hörnet: 650 kronor.
Den hänger på väggen, mot gatan, utanför affären.

Kan ju vara trist att bli av med, liksom, tänker vi.

Det står ett mobilnummer på dörren, som jag ringer.
Man ska vara snäll mot sina medmänniskor, tänker jag stolt. Här på söder håller vi ihop.

Då utspelar sig följande konversation:

– Hej, jag heter Caroline och står utanför din butik. Jag ringer bara för att tala om att du glömt ta en spegel. Den kostar 650 kronor. Tydligen.
– Ojdå. Jaha! Var är den nu då?
– Den hänger kvar, jag speglar mig i den just nu.
– Ah, okej, du vet restaurangen Harvest Home längre upp på gatan?
– Ja.
– Kan du gå dit?
– Vaddå? Vad händer där?
– Du kan ta spegeln och lämna in den där. Fråga efter X eller Y. De är gamla kompisar till mig. Det är min son som varit slarvig när han stängt butiken.
– Uhm...
– Kan du göra det för mig?
– Kanske...men är det inte bättre om du ringer någon av dem och ber dem hämta din spegel då?
– Nej, men de har så mycket att göra just nu. Det är många middagsgäster. Så kan du göra det för mig så ringer jag dig sen, okej?

Otack är världens lön.
Snällhet genererar bara i mer jobb.
Sådan är dagens lärdom.

Hi Lo Country

Dagens höjdpunkt: klappa minigris.
Dagens lågvattenmärke: sju timmars väntan på tre minuters intervju med Rolf Skoglund.

Gjorde inspelningsreportage för "Vi hade i alla fall tur med vädret - igen" hela dagen. Kom till Norrköping klockan tio, för en tur till Kolmården.
Lämnade Kolmården sju och en halv timme senare.

Dagen i stort:
Rolf Skoglund i hawaiiskjorta och shorts. Skojfrisk man. Drog jokes mest hela tiden.
Claire Wikholm i kulturtants-outfit (pensionärsvarianten) med bylsig gul tröja. Lite lätt irriterad över alla människor som skockade sig runt inspelningen. Dock proffsig - ställde upp på foton, satte replikerna alla gånger.
Och så en husbil på det.

Jag skulle aldrig ha tålamod att göra film. Fem timmars jobb för cirka 2 1/2 minuters användbart material.
Jag var sjukt uttråkad stundtals. Då satte jag mig på marken med benen i kors och ansiktet i handen som en femåring "på mammas jobb", ungefär.

Å andra sidan fick jag ju klappa minigris, get och kamel på Kolmården.
Kamelen hette Putin.

Det var en händeserik dag.

Sötaktiga dofter och sliskiga hundvalpar

Ingen vila, ingen ro. Idag Hugh Jackman (stilla dig, mitt hjärta. Stilla!) i morgon Claire Wikholm.

Succélivet knallar på, med andra ord.

Kom precis innanför dörren. Det är faktiskt helt möjligt att göra en europeisk stad på en dag, tycks det.
Jag fick fyra timmar "ledigt" i Amsterdam idag, efter alla intervjuer, innan det var dags för hemresa. Knallade runt i shoppingdistriktet som luktade "sötaktigt" hur jag än vred och vände mig.

Alltså, jag trodde det där med coffeeshops var en grej som man kanske skulle se lite här och var, inte precis överallt.
Precis överallt!

Hela Amsterdam känns som en enda stor motsägelse; de finaste hus och de lulligaste hamnar och kanaler man kan tänka sig.

Plus sunkiga, illaluktande hampa-affärer i vartenda hörn, med salt- och pepparströare i form av ballar eller bröst, och så vidare och så vidare.

Jag blev sjukt trött på det hela.

Och det bara under fyra timmar.

Sen åkte jag hem. Då och då fingrade lite på min anteckningsbok i fejkläder som det står AUSTRALIA på, under flygresan. En promo-gåva från filmbolaget. Hade i och för sig hellre mutats med någon Wolverine-grej men det är inte så att jag klagar.

Jag fick en bok också; Marley & Me, men satan vad den verkar usel. Böcker med hundvalp på omslaget och captionen "How the world's most disobedient dog showed a family what really matters" måste ju bara lämnas till närmaste Myrorna.

Nå!

I morgon gäller inspelningsreportage från Vi hade i alla fall tur med vädret II.
Inte lika glamoröst kanske, men garanterat lika spännande. Ser särskilt fram emot att hänga lite i Claires närhet. Kolla så tuff hon var när hon var ung! Daaaaamn....

Räkmackan glider vidare

Ser du räkmackan här? Den ska jag glida runt på i morgon.
Då gäller Amsterdam tur och retur. Över dagen. En sisådär åtta intervjuer med internationella kändisar (du känner till dem allihop, garanterat. En av dem försökte begå självmord förra året och en annan tvingas läsa löpsedlar om sin före detta och dennes typ sex barn dagligen) avverkas innan jag limousinas tillbaka till flyget och till Stockholm igen.

Downside: flyget går 7.35.
Zzzzzz.....

Nördar och supernördar

Jag älskar mina nördiga vänner. Jag vill ha fler av dem. Såna som klär ut sig till Bender på maskerad, till exempel.
Är du nörd?
Hör av dig till mig. Jag vill bli din vän.

"Någon av söderkrogarna"

Jag är besviken på årets allsångs-lineup. De brassar på med både Håkan Hellström och Christer Sjögren redan på premiären, men sedan sänker de hela skeppet.
Rock-Olga? Allvarligt nu.
Och vem fan är Kingen Karlsson?

Jag som hade hoppats på Björn Skifs åtminstone.

Igår åt vi middag på Sonjas Grek som kör söndagsrätter för hundra kronor. Det är okej, men total lunchstämning över det hela; hetsigt tempo, mycket slammer och mediokra rätter serverade med flottiga potatisskivor.

En servitör som ser antingen väldigt grekisk ut eller väldigt rysk ut sa till de andra servitriserna vid två tillfällen att de hade "finbesök här ikväll".

Jag spanade efter Skifs.

Jag intervjuade nämligen honom för inte alls länge sedan och då sa han att han gärna äter grekiskt på Sonjas.
"Det blir nån av söderkrogarna" var svaret på vart han går ut och äter.

Tyvärr såg jag varken honom eller något bekant "finbesök" igår.

Filmidéerna, del tio

Två nya filmidéer som skulle kunna ta världen med storm:

1. Arbetsnamn: "Mannen i den långa rocken".
David Bowie i trenchcoat, för lång lugg och med en ständig cigg i mungipan. Han är detektiv. Han åtar sig fall där barn saknar sina föräldrar mest, och en och annat eldig, latinodonna som saknar sin man.
Det hela kom till mig i en dröm, faktiskt.

2. Arbetsnamnet: "Across the Ocean"
Mamma och pappa träffades på sjöbefälsskolan och var telegrafister båda två ett tag. Mamma till sjöss och pappa i land.

Fatta romantiskt.

En var liksom sändare och en mottagare av de där primitiva morsesignalerna, ett slags språk bara de förstod.
Jag ser filmen framför mig:

Kanske Emily Watson som telegrafisten till sjöss.

Nu var det här visserligen på 70-talet men man skulle kunna förlägga det tidigare, för modets skull. 40-tal? Emily Watson klär jävligt bra i 40-talskläder. Tweed och hattar.

Och den inderbart underskattade Ben Chaplin i land. Givetvis.
Givetvis.

Tänk bara.

Han sitter, också i snygga 40-talskläder, och flottigt hår framför signalnyckeln (ganska säker på att den heter så) och skickar morse till Emily som tar emot dem till sjöss.
Han är blyg. Lite kufig. Han kommunicerar inte så bra, men genom morse lyckas han, till Emily förmedla något.
De rör vid varann genom de dä blipljuden.

Fatta den dramatiska scenen där Emily skickas SOS till Ben på land och han tappar kommunikationen med henne och bara reser sig upp och springer mot vattnet men vad spelar det för roll för skeppet är ju långt ute?

Kanske springer han ut i havet och står där och skriker ut sin rädsla?

Och samtidigt: Emily håller hårt i det senaste meddelandet medan hon klamrar sig fast vid masten i stormen. Man kan skriva ut meddelandena på små, korta remsor.
Det är då de fattar att de aldrig kan leva utan varandra.

Nu var det inte så här för mina föräldrar, så vitt jag vet, men man kan mycket väl tänka sig. Plus att jag tycker det är upplagt för Hollywood.

Minns var ni läste det först när ni ser värsta blockbustern om, säg, fem år. Den kommer heta nåt i stil med "Kärlek över hav och land" i svensk översättning säkert.