Caroline är Carrie

En Carrie-dag. Fast nu när Sex & the City är över borde jag kunna byta ut det där och kalla det en Caroline-dag. Om man nu bara kunde hitta någon som kan betala en från att smita från ansvar.

1. Vaknar skönt.
2. Åker in till stan alldeles för tidigt för en beautyfrukost för en ny antirynk-kräm. Jag är måttligt intresserad. Rynk Schmynk.
3. Bestämmer mig i sista stund för att göra den totala motsatsen till antirynk: äta en muffins på Wayne's.
4. Smiter in på Rigoletto och ser de "första officiella sju minuterna" ur Australia. Får en tår i ögat. Filmen kommer att bli brutal.
5. Smiter ut när Max Payne börjar rulla. Snor med mig Linnéa.
6. Går in i mongo-affärerna Svenskt Tenn och Carl Malmsten. Känner blodet stiga av hat. Får andnöd. Vill kicksparka någon (asså, 83 000 för en ful jävla klocka av KORK!?!).
Lyckas ändå, av okänd anledning, handla ett påslakan. Förvirring.
6. Går på en visning av nya smyckesdesigners. Får en grym goodybag.
7. Strosar vidare. Handlar en burk KUSMI-te för två hundra spänn. Tar det på företaget.
8. Tvättid.
9. Tänker "Kanske man skulle måla hallen i nån slags grön färg...?"
10. Kilar in på Wirströms och handlar tre liter färg.
11. Gör stuvad potatis. Känner mig Nigella-huslig.
12. Sållar mailen från konstiga inbjudningar. En halv dags aktiviteter för lanseringen av en ny mascara? Dudes...skärp er.
13. Äter min dagliga portion glass.
14. Går till Posten och hämtar en bunt "vinster" från Tradera.
15. Öppnar paket. Lilla julafton!
16. Kommer på att jag har två filmrecensioner att skriva.
17. Skriver.
18. Anser mig förtjänt av lite vila. Tar en lur...

Sökandet fortsätter...

Jag är mycket, nästan osunt, intresserad av att hitta det tråkigaste, mest generella och allmängiltiga företagsnamnet, med tillhörande logo. Jag vet inte, det är en fix idé bara. Det roar mig på nåt sätt.

Här är en kandidat.

Dessa glada människor...

Kolla på henne.

Enligt någon tyckare på imdb är det här den mest irriterande rollfigur som någonsin setts på duken.

Det är delvis sant. Under första timmen av Mike Leighs film Happy-Go-Lucky är Sally Hawkins "Poppy" så irriterande skämtsam, käck och glad att man inte vet var man ska ta vägen. Man väntar på att det ska hända henne något hemskt, eftersom filmens alla regler pekar på att en glad människa måste råka ut för trubbel och lära sig att livet inte är så himla lätt alla gånger. Det tjänar inget till att vara glad.

Men Poppy fortsätter att springa runt i hippiefärgade kläder, armband som skramlar och ett frustande fniss som låter precis som David Brents. Det gör förresten hennes usla skämt också. Låter som David Brents.

Men sedan händer det något. Ett litet skifte. Man börjar känna för jobbiga Poppy. Hur hon faktiskt valt att vara lycklig. Hon har valt att svälja precis allt vad svartsjuka, konkurrens, nedlåtanden och jämföranden heter. Det är människorna i omgivningen, som får vredesutbrott, som inte orkar, som vill planera hela tillvaron och som känner sig mindervärdiga - alltså, som folk är i regel - som ter sig som de som gör det svårt för sig. De som inte hajat.

Jag har inte hajat, tänker jag. Varför inte bara bestämma sig för att tycka om alla människor - inklusive en själv - och göra "det bästa man kan" utan att döma någon, allra minst sig själv? Nyckeln till lycka, enligt Mike Leigh. Och jag är nog beredd att hålla med!

De sneda leendernas afton

Det var kul på Spy Bar igår. Releasefest för de skäggiga mediegenierna Klas och Anders bok "Byt namn". De skulle kora Sveriges bästa medianamn men det "offentliggörs" inte förrän i Virtanens program på tisdag. Men till min stora förvåning hade mitt namn inte ens varit på tal.
Va?
"Det är ju inget bra medianamn ju!", skrattade Anders (som alltså heter Rydell i efternamn. Mycket media på det efternamnet, loser).

Skitsnack. Jag har ett utmärkt medienamn.

För det första stavar folk och tidningar fel på det hela tiden trots att det "stavas som det låter".
Bilden ovan, till exempel, kommer härifrån och de har stavat fel.

För det andra är det internationellt gångbart, har lagom tysk klang och bra antal stavelser i förhållande till förnamnet. Skulle dessutom lätt kunna vara taget (vilket det är), vilket skapar en tanke hos folk.

Anders snackar goja. Men det var en rolig kväll.

Mannen bredvid mig på bilden är Rolf van den Brink, förresten. DET är förmodligen Sveriges bästa medianamn och om inte det koras till vinnarnamn på tisdag är det jag som skriver en insändare.

Pseudoproblem för ett pseudojobb

Mattias kallade det för "ett pseudojobb" i morse. Ja, det är väl det. Men med ett pseudojobb kommer också pseudoproblemen. Som att filmbolagen ibland lägger sina pressvisningar 9.00 på morgonen, något både han och jag tycker är fel och ämnar gå till kritikerförbundet med.

Vi är faktiskt kritiker för att vi inte klarar av att jobba normalt. Vi är allergiska mot kontor, vi är socialt handikappade kring en kaffeautomat och vi skulle inte kunna hantera "regelbundna tider" om så vår moders liv hängde på det.

Somliga påstår att de är skribenter eller kritiker eller vad de nu kallar sig för att de gillar att skriva. Också en lögn.
Det handlar mest om att försöka få tag i folk per telefon. Skriva förekommer men inte i den stora utsträckning man tror.

Nej, vår huvudsyssla är att försöka leva ett drägligt liv, under någon slags skyddsmantel vi kallar "frilansjobb". Vi försöker hinna i tid till pressvisningar som börjar ett på dagen, och sedan försöker vi minnas hur det var att ha sommarjobb den där sommaren för tio år sedan så att vi kan skriva nåt om "socialrealism" och "ömsint porträtt av den lilla människan".

Vi klarar inte av filmvisningar klockan nio på morgonen. Vi är inte skapta för sånt. Vi är inte ni.

Spännande nyheter!

1. Jag är inte avigt inställd till barn längre. Jag har träffat en skön liten kille. Ruben heter han. Snart ett år. Idas unge. Jag tror att det är första gången, banne mig, som mitt hjärta smälter för en liten baby. Med detta yttrande skapar jag fienden, det förstår jag. Alla runt omkring mig som har barn och i detta nu tänker "så du har hatat min avkomma?"
Det är inte sant. Jag gillar era avkommor. Men jag har inte velat ha en själv, förrän Ruben kom in i mitt liv. Jag kan inte förklara, det är väl kärlek antar jag. Oberäknelig och irrationell.

(det här är, för övrigt, den första bild jag någonsin tagit av mig själv och en baby)

2. Jag skönhetsbloggar och det är mycket roligt. Det är dock inte så många som vet om det ännu så gå gärna in och kolla hur jag sköter mig. Låt mig få veta.

King's choice

Blond, snäll tjej med mjuka, rosenläppar eller skarp brunett med sikte på makten? Kungen Erik Bana har det inte lätt. Alla dessa val. Och så har han ju en fru redan till råga på allt. Men hon kan ju inte producera fram en son så han har all rätt i världen att "se sig om efter tröst på annat håll" som hovet lägger fram det.

Jag vet inte mycket om livet vid dagens hov, men kanske är det ungefär som på Henry XIIIs tid? Matchmaking på högsta nivå. Titel mot flicka mot pengar mot makt. Rakt av bara, utan tjafs. Fördelarna är många - man slipper känslotjafs, business is business och man kan på ett enkelt (nåja...) sätt jobba upp sig utan att skämmas för hur. Alla vet ändå hur det ligger till. Man har till och med blivit tillfrågad att ställa upp "för kung och fosterland". Det man gör är en samhällsinsats rent utav.

Jag är inte helt främmande för tanken. Det vilar något ärligt över det hela.

Yttersta dagen

När kommer den yttersta dagen egentligen? Har vi inte väntat länge nog?

Eller är det dags för mig att snappa, handla ett hagelgevär och "ta saken i egna händer"? Jag talar om alla samhällets fienden, såklart. Som Oprah och Johan Staël von Holstein. Alla som måste försvinna innan jag kan sova lugnt.

Varför är det tabu att hata? Det kanske inte är tabu, det kanske bara är min katolska uppväxt som gjort att jag tror att det är en dålig grej. Det kanske är helt okej att hata? Jag hatar massor av saker. Och folk. Länge har jag dock levt i tron att det hela kommer att lösa sig på den yttersta dagen. Då kommer de få sitt straff.

Haha, säger jag då. Haha.

Men när kommer den där yttersta dagen egentligen? Har vi inte väntat länge nog nu? Det är min enkla fråga.
Min uppriktiga, och något oroande fråga. När kommer domen?

Gudinnan som signerar

Bilden visar ett miffo och en livs levande gudinna i trevande samspråk.

Jag är tillbaka efter en kort frånvaro och följande har hänt: jag har varit i Amsterdam över dagen och intervjuat en kommande stjärna (hon spelar Tom Cruises fru i Valkyrie så det är väl ganska givet?) och jag har köpt min första kändiskokbok nånsin. Skälet ser ni ovan.

Nigella. Jag kan inte se mig mätt (pun!) på henne. Vissa människor har ju den effekten på oss andra. Hennes elegans, hennes posh-engelska och hennes hemtrevliga cupcakes. Hon har allt. Jag vill vara som henne. Jag vill också vara en domestic godess.

Så jag ställde mig i kö tillsammans med uppskattningsvis tjugo procent bögar, femtio procent medelålders damer med begynnande höftvärk och trettio procent DINK-tjejer. Double Income No Kids. Professionella knegare som jag själv, som lägger pengar på designkläder och top class-utrustning för köket men oftast äter ute.
Och eftersom jag var där, i signeringskön, som privatperson och inte journalist kunde jag kosta på mig ett cheezy/pinsamt/jobbigt "I love you!".

Det gjorde jag också. Jag älskar dina program, sa jag. Jag vill bli som du, tillade jag. Fortsätt göra det du gör.

Jag tror inte att hon svarade. Hon skrev i min bok under tiden som jag bedyrade min kärlek. "For Caroline, with Love, Nigella".

Nu försöker jag komma på ett sätt att rama in en hel bok och hänga den på väggen.

Idag är jag försvunnen

Jag hyllar

Det här är ett hyllningsinlägg.
Jag vill hylla Fienden.

Fienden gör fantastiska små kreationer, mest i klädväg. Mitt favoritlinne kommer därifrån. det är ett trumset på det och på trumman står det "Föreningen för dig med koncentrationssvårigheter". Är inte det humor så säg?

Jag älskar det.

Det är så fruktansvärt bra att det räcker att titta på linnet, som har en permanent plats på min herrbetjänt i hallen när jag inte slouchar omkring i det, för att mitt humor och självförtroende ska stiga ett par grader.

Världens bästa Max ritar grejorna. Min högsta, hemliga dröm är att Max ska rita något med mig på. Då skulle jag visserligen dö, men jag skulle dö lycklig.

Förut drömde jag endast om att vara med i Spanarna. Men det har ändrats nu. Nu vill jag bli förevigad, och så vill jag bära saker från Fienden. Om de bara kunde göra lite fler grejor med tjej-passform. De har förresten rea nu.

Det här är det mest modebloggiga jag skrivit någonsin tror jag. Fienden - jag älskar dig. Eller er.

Mitt och ditt

Ja!

Nu kan jag lägga till "min skräddare" till listan över saker jag kan säga och kalla folk utan att ljuga:
min revisor
min terapeut
min redaktör
min hudterapeut
...och nu också min skräddare!

Det går bra nu, gott folk. Det går bra nu.

Boats 'n hos

Step Brothers. Känsliga grejer.

Komedier är nog, på det stora hela, det känsligaste samtalsämnet som finns, näst efter politik.

Man ska vara försiktig med att diskutera komedier med någon man tycker om.
Det kan bli bråk.
Missförstånd.
Man ser på varandra i ett annat ljus, plötsligt.
"Eh. Han tycker alltså att det är roligt när Steve Carrell blir nedspydd av en tjej i bilen..." till exempel.
Eller "Eh. Du skrattar alltså åt Monty Python..." och sedan växer avståndet med raketfart.

Step Brothers alltså. Nu tar vi det från början. Filmen är rolig. Många goda skratt. Det kan vi alla enas om.
Jag menar - Will Ferrell och John C. Reilly som 12-åringar i två fyrtioåriga mäns kroppar. Det är kul ju. De blir styvbröder när deras föräldrar "får ihop det" och tvingas därmed bo ihop, växa upp och så småningom släppa taget om föräldrarna, typ trettio år för sent.

Det är kul. Väldigt kul. Bara det att de två styvbröderna startar ett rapband och sjunger "Boats 'n hos". Bara det gör filmen absolut sevärd.

Men sen är det det här med luckorna. Ska man bry sig om dem? Som varför två vuxna män som bott hemma hela sina liv beter sig som infantila 12-åringar? Som att lycka och framgång bara är en armslängd bort, om man bara läggen manken till? Eller det här med att alla skilsmässoungars största dröm är att deras föräldrar ska bli ihop igen?

Ska man bry sig om sånt, eller ska man liksom bara acceptera och garva vidare?

Det är här komedibråken kommer in. Å ena sidan "men det är ju bara en komedi - det är ju kul ju" och å andra sidan "berättarteknik blah blah tillrättalagt och trovärdighet blah blah".
Är det förresten okej att skratta åt åtskilliga könsskämt och allehanda andra jokes som går ut på att män ser annorlunda ut, kroppsmässigt, än kvinnor? En annan het potatis.

Ja, det är helt enkelt såna här diskussioner man får försöka undvika vid frukostbordet, om man inte är förtjust i äktenskapliga kriser.
Komedier alltså. Rena minfälten.

"I have a PHD in pain"

Hey! Igår var jag på finmiddag. Inte vilken som helst utan bloggvännen Nanci, som har Yada Yada Yada-bloggen. Hon disputerade och är nu PhD. Jag blev bjuden till kalaset. Jag sa "Blir det inte konstigt om jag kommer eftersom vi aldrig setts i verkliga livet".
Hon sa "Nej. Men vi kan ju ses om du vill".

Det gjorde vi. Det var fint. Igår var det alltså andra gången i livet vi sågs, och då under fina, akademiska omständigheter. Jag fick folk till bordet. Jag fick förklara att jag inte tillhörde hennes läkarkompisar eller gänget med gamla barndomsvänner, utan är en helt ny "bloggkompis". Vi har bara setts en gång tidigare. Och det är inte jag som myntat ordet "bloggkompis". Nancis fd kille hälsade på mig och sa "Det måste vara du som är bloggkompisen".

Det är jag. Bloggkompisen. Jag gillade det, att vara bloggkompisen. Hon som dyker upp, känner en person genom skrift och enbart skrift.

Det blev karaoke. Jag körde Born in the USA som jag alltid gör. Inte lika bra denna gång. Fel crowd kanske. Akademiker kanske inte gillar Bruce? Mer schlager, tror jag, på lärosätena.

Idag gick jag på vernissage. Hälsade på konstnärinnan som jag också bara känner blogg- och Facebook-ledes. Åh, denna nya, sköna värld.

I morgon gäller jobb. Jag har skjutit upp det för länge nu. Och tanken på det Nanci gjort - researchat och skrivit en avhandling på typ tre år - borde vara ett wake up call för mig. Sluta lata dig, knasboll, och skriv klart de där artiklarna nu. Du tycker det är jobbigt? Prova att skriva en avhandling!

My Left Foot

Fötter. Vad ska man med dem till egentligen? Jag känner mig just nu helt alienerad från min vänstra fot. Det är som om den inte är en del av mig. Den har drabbats av en muskelinflammation vilket resulterar i att jag ser både halt och lytt ut när jag går, dessutom går jag oftast med händerna i fickorna vilket ger 100% pundarutstrålning.

Igår la jag mig ännu en gång under hudterapeutens starka lampljus och lät mig torteras med en liten, liten nål och en syra som fräter. Sånt man måste göra ibland. Så att man ser ut som ett brandskadeoffer efteråt.
Lägg till min halta gång till detta och det är ett under att ingen kom fram och stack en tjuga i näven på mig igår eftermiddag.

Idag håller jag mig alltså inne. Dels för att jag inte vill köra min Quasimodo-grej på stan, men också för att det gör satans ont i fotjäveln!

Knaprar Voltaren. Försöker duscha och halkar nästan i badkaret eftersom foten inte går att stå på. Den ultimata förnedringen. Den absolut, utan tvekan, största förnedringen. Att halka i badkaret.

Man frågar sig - är det värt det? Idag är det jag som skonar världen från min nuna, som sagt. Ni kan tacka mig nästa gång vi ses.

Jetsetlivet fortsätter

Jag har:
en terapeut
en redaktör
en hudterapeut
en revisor

Jag älskar att säga "Jag ska träffa min revisor i eftermiddag".
Till exempel.
Eller "Jag har ett möte med min redaktör".

Jag skulle gärna kunna säga att jag har:
en stylist
en advokat

...men det kan jag inte. Ännu.

Enough with the hatin'

Forne Dagens Media-mannen Rolf van den Brink säger: "Man kan låta bli utan att vara oartig. Det finns inte tid till att titta på allt och det förstår dina kompisar."

I hans meddelande anar jag en tyst men mogen uppmaning till att lägga ned den här diskussionen nu och ägna mig åt "viktigare saker". Och självklart lyssnar jag på Rolf när Rolf uppmanar. Rolf är en bra karl. Nu lägger vi ned hatet.

You Tube-haters unite

Om man får ett You Tube-klipp skickat till sig, måste man då kolla på det eller kan man låta bli utan att vara oartig?

Ja, det är den eviga frågan som just nu seglar runt i den så kallade "bloggosfären" och letar efter ett slutgiltigt svar. Jag har därför konsulterat diverse tyckare i ämnet.

Bloggaren Conan the Librarian, vars alseter också syns på Weird Science anser följande:
"Well, om man får det på sin Wall på Fejan kan man strunta helt i det, likaså om man får det i ett gruppmail (till jobbet eller hemma). Men om man får det direkt till sin inbox på Fejan eller på ett särskilt, personligt mail så bör man tyvärr kolla på det. MEN, det finns en tilläggsregel: om klippet inte är roligt eller intressant inom de första 7-8 sekunderna kan man sluta titta och slänga med gott samvete."

Radiomannen Eric Schüldt tycker att:
"Det hör alltid till god sed att titta. Men problemet är när avsändaren står bakom ens egen axel. Är det god sed att alltid skratta åt den roliga apan som sitter på ett berg med bananer utan att äta upp dem? Ja, även här skulle jag säga att vi är tvugna att spela med. Ge ifrån oss ett litet försök till fniss. Sådan är vår kultur."

Den mer hårdnävade Hugo Rehnberg säger: "Jag skiter alltid i sånt".

Det utbredda You Tube-hatet!

Igår pratade jag med en herre, vi kan kalla honom D. Jag hade skickat honom ett ofantligt festligt You Tube-klipp tidigare under dagen. En Chuck Norris-dvärg som dansar. Hypnotiserande roligt. Jag frågade om han kollade på det och han sa nej. Han förklarade att han inte orkar kolla på en massa You Tube-klipp som folk skickar honom i tid och otid. Det roar honom liksom inte.

Här uppstår frågor i mitt huvud. Frågor som antagligen inte kommer att få svar.

Om man får ett You Tube-klipp skickat till sig, för det första, hör det då till god ton att man kollar på det eller kan man låta bli utan att framstå som en schmuck? Just den frågan har jag faktiskt skickat vidare till etikettsprinsessan Sofia Larsson. Väntar med spänning på slutgiltig dom i frågan.

När jag påpekade för Daniel (okej, han heter Daniel) att han stänger ute glädje i sitt liv genom att inte tillåta sig själv att se på mina lustiga you Tube-klipp/dansande Chuck Norris-dvärg framkom att Daniel hyser viss skeptism mot You Tube, vilket han säkerligen kommer att försöka förneka idag. Men då kommer jag påminna honom att jag var nykter igår, som alltid, och inte han. Därmed han jag tolkningsföreträde. Eller minnesföreträde.

Nå.

Jag håller med honom i kritiken av You Tube som socialt fenomen, att man, på en fest eller i socialt sammanhang där man ska umgås, inte bör ta fram datorn för att visa "det roligaste klippet nånsin, det är askul, det är så jävla kul, har du inte sett det?". Det är en riktig faux pas, i samma anda som att visa slideshows med bilder på sina kids under förfest (har hänt!).

Men att inte uppskatta ens vänners goda smak och selektiva You Tube-förmåga ser jag som ett stort fel. Ett misstag. Nära på en förolämpning.

Jag låter Sofia Larsson stå för sista ordet i detta.

Kvällen då jag kände mig känd

Jag var på fest. En trevlig tjej jag aldrig hälsat på förut kände mig genom mig blogg.
En fantastisk känsla. Lite som sångartister måste känna, inbillar jag mig, när fans sjunger med i deras texter.

Dessutom fick jag en fråga som började med meningen "Jo, jag läste på Jazzhands att..." vilket också fick mig att gå i taket av någon slags blandning av godartad paranoia och svårtyglad entusiasm.

Sen blev jag hes och åt upp alla salta pinnar. Det var okej, tror jag. Det påstods att de var inköpte "för mig" eftersom jag gillar salta pinnar. Vilket är sant. Det gör jag.