Fuck.

Nu har jag kommit till stället då hela min roman plötsligt känns helt usel. Jag har raderat flera tusen tecken, känns det som. Meningar som känns tillgjorda, konstiga och märkliga ("Jag hann bara tänka att hans näsa var för stor för hans ansikte och att jag ändå aldrig skulle duga i hans ögon, som var blå").

Å andra sidan har jag dessutom raderat en knippe stycken som känns precis motsatta, helt banala och ogenomtänkta ("Jag försökte få till en ätstörning men det gick inte eftersom jag, när det väl kommer till kritan, är alldeles för lat och odisciplinerad").

Vi behöver resa till ett isolerat ställe, mitt överjag och jag, och bara skriva klart hela shitten och inte kolla bakåt en enda gång förrän det är dags.

Jag stänger av mobilen, screenar mina samtal och drar ned persiennen. Det ska författas här på Bondegatan. Nu.

Yessssss.....

Två dåliga filmer

Oftast vill man skriva mer, men just idag är jag ytterst nöjd över den korta längden på filmrecensioner som City kräver. Ser man så ruttna filmer som Disco-daggarna och Bröllopsduellen så vill man bara skriva "Nej!" och inget mer.

Kan daggmaskar spela instrument? Nej, inte ens i den bästa av alla fantasivärldar. De har ju inga armar! Kan de spela instrument på film? Ja, om den är tecknad, från Danmark och ändå så usel att man inte bryr sig om den lilla detaljen.

Vill tjejer gifta sig? Tja, de vill de väl. Vill de gifta sig så gärna att om ens bröllop skulle råka inträffa på samma dag som ens bästa väninnas, så blir man ovänner och är redo att sabba allt för den andre? Ja, om man är amerikansk kvinna, tydligen. Enligt någon dåre till manusförfattare.

Sånt där är det svårt att slåss mot, alltså. Då vill man, som sagt bara skriva "Se De ofrivilliga istället" och inget mer.

P3 Populär kl. 11:15 onsdag 14 januari

Dags för mig att vara med i "styrelsen" i P3 Populär igen. Det blir ett bra program. Jag vet det för jag vet vad vi ska prata om och jag är pepp!

Verkligen.

Lyssna om ni kan. Mogge heter medtyckaren.

...och här är en fantastisk tag som A fångat upp.

Jag tar tillbaka allt

Avbön.

Jag tar tillbaka allt.

Jag skulle hellre sitta av en och en halv timme på världens tråkigaste kontorsplats än att spendera en och en halv timme med de discosjungande daggmaskarna. Herregud. Allt som höll mig kvar i biostolen var löftet om arvode.

Allvarligt.

Idag går det bra

Skriver fantastiska texter i rasande takt:

Framtiden i framtidsfilmer i vår. BAM! Klar!
Varför eyelinern är bästa sminket. Swosh! Klar!
Filmrecension: Synecdoche (som jag slutligen, efter mycket om och men, väljer att se som ett missfoster of a film och ger den bottenbetyg). Done.
...och slutligen filmrecension av Danny Boyles Slumdog Millionaire. Mycket bra film, men kanske inte Golden Globe-värdig. Check.

Nu, dagens andra arbetsuppgift, se en tecknad film om ett gäng daggmaskar som startar discoband (röster av E.M.D.) och med Bert Karlsson som "Promotorn". Vissa dagar avundas man ju inte alla dessa rbetare som sitter på sina kontor, helt enkelt. Boo-jay!!!

Män med maskingevär

Såg Gomorra. Är nu därför ganska opepp på jobbresan till Rom i februari. Jag ska vara där över alla hjärtans dag är det tänkt.
Själv, utan sweetheart.
I tjänsten.

Det lät som en ganska skön idé först, men nu tänker jag bara att jag ska hamna mitt i en uppgörelse och råka få en kula i axeln och/eller en planterad påse vitt pulver i bagaget. Gomorra är skitläskig. Italienska turistbyrån måste hata den. Saviano kanske har lyckats skapa sig ännu en fiende i dem?

En annan grej: vad är grejen med maffiakillar i alla länder och varianter, och deras fascination för Scarface? Jag har sett det så många gånger förut. Scarface är ju en loser.

Jag fattar att man identifierar sig med the underdog, och självklart drömmen om snabba cash och odiskutabel hierarkisk superstatus. Men han förlorar ju allt eftersom han är så girig. Det måste finnas andra, rimligare idoler för maffiamännen. Men vilka?

"Jag smiter tidigare från jobbet idag"

Om man fuskar med artiklarna man ska skriva, och smiter ifrån dem för att istället skriva på sitt romanprojekt, är man inte lite av en loser då?
Som att skolka från skolan för att ta privatlektioner någonstans.

Hursomhelst. Idag har det gått bra, jag har skrivit säkert tre sidor romanstoff och jag är långt ifrån klar. Det går skitbra. Ingen titel på boken dock och alla figurer har konstiga psuedonamn som måste bytas ut sen. Huvudfiguren har inget namn alls. Skumt, annars är jag en sån som skriver lättare om jag har ett namn, en rubrik eller en kirrad första mening.

I morgon är jag bjuden på kafferep. Man måste ha kjol på sig och ha med sig kakor. Man ska "prata civiliserat" och "kortspel är absolut förbjudet". Stickning är däremot okej.

Tur att jag har läst Jane Austens samtliga så jag har något att tala om.

Introducing: Eugene Fougler

Kära läsare!

Jag får ibland frågor om hur man blir filmjournalist. Jag kan inte svara på dem riktigt eftersom jag varken gått journalisthögskolan eller läst filmvetenskap. Det känns dumt. Jag skulle gärna vilja säga något smart.
Socionomen och journalisten Eugene Fougler är bättre på att ge råd än vad jag är. Därför bad jag honom att svara åt mig.

Caroline


Hej aspirerande filmjournalist!

Under 80-talet var det mycket populärt att vara fotograf och frisör. Har du sett hur Tito Frez ser ut idag? Skämt å sido: just nu är verkligheten den att det ger hög social status att jobba med media, inte minst om jobbet medger att man får visa upp sitt namn och gärna sina åsikter på ett eller annat sätt. Om ett tag kanske det är något annat. Egentligen handlar det om att tillfredställa mycket elementära mänskliga behov som alla med mat i magen och tak över huvudet går och bär på: uppskattning, bekräftelse, självförverkligande.

Men om statusen för det ena ska behålla en någorlunda hög nivå är det helt avgörande det finns något annat, lägre att jämföra med, och att det höga åtnjuter någon slags exklusivitet. Kanske har du hört Mona Sahlin tjata om att statusen måste höjas för vårdbiträden och sjuksköterskor? Sanningen är ju den - om det nu vore så enkelt - att man lika gärna skulle kunna sänka statusen för till exempel läkare, och få samma effekt.

Antalet musik- och filmskribenter måste därför ligga på en lagom låg nivå för att yrkets status inte ska bli utspädd. Du hade kanske inte ens varit intresserad av yrket om det hade funnits tillräckligt många utövare. På samma vis finns det en fara i att antalet medier blir för många. Etablerade politiska journalister rapporterar redan om faran i att bloggare tar sig an tunga uppgifter som valbevakning.

Redaktörerna kommer att fortsätta upprätthålla den tröghet du upplever, kanske mest av gammal vana. De är rädda att tappa allt de gått och samlat på, de vill känna en framåtrörelse, bli bekräftade och känna uppskattning, precis som du. Vissa av dem kanske tycker att de har byggt ett präktigt kortslott som närsomhelst kan avslöjas och rasa. Kan du inte ge dem några hopp om vinster på ett personligt plan kommer de inte att låtsas om att du finns. Så strunta i själva texterna och fokusera på strategin. Ligg på hela tiden, ge inte upp, skaffa dig mental styrka, le när det behövs men visa inte för någon när du är lycklig.

Eugene Fougler

Eugene Fougler är socionom och jounalist. Han svarar på frågor inom alla tänkbara områden, gärna rörande media, mode och samliv. Maila honom på eugenesvarar@yahoo.com

Greven och Karlsson

Så här är det jämt. När jag har flera artiklar på en gång som ska kirras så uppstår alltid något slags sidospår. Just nu är jag helt fascinerad av Ny demokrati. Allt från deras fascinerande naiva lilla logo, till deras svängiga "Häng med, häng med"-låt.

"Häng med, häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi"

Jag kollar en tio minuter lång informationsfilm på YouTube. "Lokalerna har vi fått gratis från en av Göteborgs största fastighetsägare, och vår fina kopieringsapparat från Canon" säger en stolt herre.

Det är lite obehagligt, kan tyckas, att man har med ord som "hatar" och "slåss" i en trallvänlig låt, mitt i refrängen sådär. Starka verb, invaggade i lallande. Mest road är jag dock över ordet "inunder".

Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch

Så istället för att slutföra mina jobb, som dessutom är ganska roliga jobb, så surfar jag amazing fakta om John Bouvin (det här med att Sverige borde sänka biståndet till Afrika eftersom det bidrar till att minska barndödligheten där och det är ju, i slutändan, en dålig sak för Sverige) och citat från Vivianne Franzén. Det är helt otroligt jättekul. Tills man inser att det är på riktigt. Då blir man rädd och återgår till jobbet istället. Skrämseltaktik på sig själv = ett vinnande koncept.

Häng med, häng med!

Ja, herr byrådirektörn

Idag hände två saker; jag träffade en byrådirektör och jag åkte till världens enda köpkvarter.

Byrådirektören är i min ålder och är egentligen inte byrådirektör alls. Han var det för flera år sedan men det är en så rolig titel att den hänger kvar. "Jag skulle trycka det på allt. Inte bara visitkort, om jag var byrådirektör", som K sa.

Den fd byrådirektören frågade hur det går med romanen. Skitbra, sånt gillar jag. Piskan i att folk frågar, gärna ifrågasätter om det blir någon över huvud taget. Ser du mig på stan - kom fram och fråga hur det går med den där romanen egentligen. Uttala det som "romanen", som om det var citationstecken runt det hela, som om den är ett skämt.

Jag och K åkte till Sickla köpkvarter. Av egentligen ingen anledning alls förutom att deras slogan lockade oss; "Världen har många centrum, men bara ett köpkvarter".

Vilken vacker uppvisning av medelklassens diskreta charm. En liten fejkad "saluhall", ett litet stråk med inredningsbutiker (en liten avdelning för sängar av prima kvalitet hette "Carpe Diem of Sweden") och överallt överklädda bebisar som skriker. Alltid, alltid dessa bebisar.

K har nyligen flyttat och inreder sitt hem. Jag misstänker att hans val av möbelemang baseras mer på pris än funktionalitet. Han såg en hatthylla för 29 kr, nedsänkt från 299 vilket borde säga något om kvalitet och efterfrågan, vad vet jag? Han köpte två. "En kan man kanske ha som skoställ".

När jag sa att jag ville dricka en kopp te kallade han mig för snobb. Jag älskar honom för det. Genom åren är det främst två saker jag sagt som upprört honom till bristningsgränsen:
1. Att han borde investera i ett par ordentliga köksknivar. Detta tas upp med jämna mellanrum som exempel på totala borgarfasoner.
2. Att han får lov att använda glasunderlägg om vi sitter vid mitt fancy teakbord. Detta anser han var ett av de dummaste påfund som finns. "Men varför köper man ett bord som man inte kan använda?"

Tack vare honom håller jag mig vid vettet.

Jag saknar Netto-butikerna ibland, del två

Jag saknar Netto-butikerna ibland

Uppstramning

Min manliga vän som är flygvärdinna fick höra från en kollega att han har "trevliga skrattrynkor". Han blev bestört. Totalt fel sak att säga. Panik. Fjolliga utfall med hand och röst. Fick akutträffa honom i stan för att handla tre tuber med rynkkräm. En expedit förklarade följande för oss:

"Alltså, rynkprodukterna stramar upp huden. Tar man för starka produkter för tidigt så blir huden så stram att när man sedan får - alltså om man skulle få - rynkor senare i livet är huden jätteslapp för att man stramat upp den för tidigt"

Say whut?

"Vännen" går därifrån med tre tuber och en bestämd blick.

Worky, worky

Skriver fakturor och känner mig administrativ. Jag brukar låtsas att jag har en assistent som gör det åt mig. Jag pratar lite för mig själv, tuggar tuggummi samtidigt, och säger "Och så ska vi skriva ut den ja, det får vi inte glömma. Och skicka med ett visitkort också för säkerhets skull". Så ser jag framför mig hur min assistent gör det åt mig och sedan tittar beundrande på sin chef.

Jag säger "vi" om min och assistenten. "Sen får vi inte glömma att maila om nya numret".

I morgon ska jag och min assistent på årets första terapisamtal.

Det stavas service

Brorsan beställer en ritplatta från något dataföretag som heter DigiSwe men får den inte. Här är deras sköna förklaring till varför:

Hej Peter,

På grund av fel i ordersystemet kunde vi inte se att en betalning hade gjorts så vi har avvaktat från att skicka denna. Men nu när du undrade så kollade vi närmare på det och olyckligtvis hade betalningen gått igenom så din vara är avsevärt försenad. Den kommer tyvärr att skickas till adressen som angetts vid beställningen.

God fortsättning!

Även om "olyckligtvis hade betalningen gått igenom" är en fantastisk mening från en kund som undrar varför han inte får sin vara, så tror jag nog att det sista hånet "God fortsättning" toppar det hela som ett vackert, rött körsbär.

Dessvärre betyder detta att brorsan blir kvar ännu en mansålder i Tokyo antagligen. Han säger att serviceandan där är lite annorlunda än här.

Kalla fötter?

Är det kallt eller är det kallt? Det är kallt. Å andra sidan ser jag, i en gammal dagbok som jag hittar på vinden, att det var minus 26 grader 1986. Tiderna förändras. Tänker det igen när jag läser en intervju med Amy Diamond i DN som säger att hennes nyårslöfte är att städa rummet oftare, kanske en gång i veckan. Okej, men innan ni kallar henne för A-barn ber jag att få presentera barnet med världens största överjag nämligen undertecknad. I dagboken från 1986 hittar jag nämligen också mina nyårslöften. Jag är tio år och mina aspirationer inför det kommande året 1987 är:

1. Inte göra bort mig
2. Räkna ordentligt
3. Vara snäll
4. Lyda
5. Inte slarva
6. Städa och inte vara lat

Herregud. Det står nu helt klart för mig varför jag inte kan jobba på kontor som vanligt folk. Ingen boss skulle någonsin vara lika hård som den jag har nu - mig själv.

Snedvridna danssteg

Jag krashade tre vinglas på nyår trots att jag inte drack vin själv. Man sa att man anade en judisk ådra hos mig. Mazel Tov! Ett av glasen spillde ut vin över hela vardagsrumsgolvet som efter tolv förvandlades till ett dansgolv. Jag försökte torka upp det hela och sträckte mig så långt jag kunde utan att trampa i vinet. Tur att man är vig. Jag fick upp det mesta i ett enda move, vilket fick K och de andra två närvarande herrarna, alla med slappa handleder, att utbrista "My God! Om jag vore hetero...!" vilket för mig är en skönt snedvriden komplimang. Mitt vintorkar-move omvandlades sedan till ett disco-danssteg, with a touch of r'n'b.

Jag rear ut min själ

Jag tycker att det är fint att butikerna delar upp readagarna. Vissa körde hårt på halva priset från dag ett, alltså den 26:e. Hope och SOM till exempel. Andra kickstartade igår, den 2:a. Till exempel Whyred och Kocksgatans herrekipering. Och en liten skara, däribland Acne, börjar på måndag. Jag tycker att det är fint. Välbalanserat.

De som kör med 30% rea är losers.

Jag är nog 50% loser och 50% vinnare med tanke på att det enda jag köpt på rean är en likadan t-shirt som jag redan har, men förvisso älskar ("Keep Austria Boring") och en generic, mörkgrå kofta som finns i varenda klädesaffär i hela landet, året om. Det är inte så att min enorma känla för fynd lyser som neon direkt. Jag vet inte varför, men det känns som ett misslyckande att inte komma hemsläpandes med stora, feta kassar med kläder efter en dag på stan. Det är det värsta, jag vet att jag kommer lockas med i ren överlevnadsinstinkt och handla något bara för att. Bara för att känna att jag också lever.

Jazzy 2009

Proppfullt inne på Ciao-Ciao och då var klockan ändå långt efter tre på eftermiddagen. Var det i förrgår det stod i tidningen att den bästa dagen för landets pizzerior är idag, nyårsdagen? Jag är övertygad om att det är sant.

Tänkte att det borde vara den bästa dagen att proklamera ut ett nytt, radikalt politiskt budskap också. Man ligger i sängen och tar bara till hälften in vad som sägs på teve eller radio. Nåt som låter okej och som framförs med len röst går in men registreras liksom inte. Skulle man få för sig att ändra någon lag, till exempel införa förbud för norrländska ADs att fortsätta befolka Södermalm, så skulle inte en enda protest registreras om åsikten eller beslutet lades fram för svenska folkets svullna och danströtta fötter idag.