Alla dess järnmän

Jag kan tänka mig en knippe förmågor jag hellre skulle vilja ha, än förmågan att kunna slåss i en maskeraddräkt av järn.

Det är ju inte den tuffaste superhjälte-egenskapen direkt; förmågan att kunna konstruera en superrustning för 2000-talet.
Eller att ha ett radioaktivt hjärta. Vem vill ha ett radioaktivt hjärta?
Då skulle jag hellre ha en så töntig egenskap som förmågan att bända och förlänga armarna jättemycket, som Ioan Gryffod i Fantastiska Fyran.

Iron Man är en märklig hjälte. Han gör och säljer vapen. Men när han inser att vapen dödar vill han ställa saker tillrätta, och det gör han genom att klä sig själv och sin kropp i järn, och förstöra vapnen. I alla fall de som inte är i händerna på amerikanerna, de är lite mer okej.

Det är sånt man annars förknippar med skurksidan, tycker jag; järnmasker och robotdräkter. Men Iron Man ägnar tid, pengar och sin enorma fallenhet för teknologi åt att konstruera en perfekt järndräkt som han slår skurkar med.
Men den största skurken visar sig vara hans egen konstruktion, av järndräkten, fast ännu större. och ondare.
Det är inte så läskigt.
Inte så actionfyllt direkt heller.
Faktiskt nära på tråkigt.
Så när som på att Iron Mans två speltimmar också hinner visa väldigt mycket vardagsliv. Det är något jag alltid uppskattar. Att se superhjälars vardag. Lite gnabb med assistenterna, lite playboyliv, lite hamburgare.
Och det med rätta eftersom just Iron Man ju inte är en superhjälte utan en KTH-nörd som vill få bekräftelse.

Upptäckter

1. Pärsonsplitten har återinfört gåtor. Förut fick man dem i pappersform, på små kort. Nu står gåtan och svaret på glasspinnen. Suveränt!

2. Kavring i muffinsform/minimuffinsstorlek är vanligt förekommande på krogen. Hälsningborg, Aquavit, Reisen...

3. Ordet och företeelsen "släktforskning" har ökat med ungefär 200%s användning i bekantskapskretsen, bland folk över femtio.

4. Tecken på att jag börjar bli gammal: jag fnissar åt saker jag läser på Namn och Nytt i DN.
Herregud.

Egna barn och andras tremånadersungar

Frida Boysen skriver i City att hon är jättearg för att hennes man fick betala fullt biljettpris för deras tremånadersbaby när mannen och deras lite äldre barn skulle se barnfilm på bio.
Hon talar om barnföraktet.
Och att det är utbrett.

Det kanske det är. Men med tanke på de känslostormar tv-programmet Barnmorskorna orsakar skulle jag inte oroa mig så mycket över eventuellt barnförakt. Till och med barnskeptiker som undertecknad kan känna en viss ömhet för de nyblivna föräldrarna, deras lyckliga ögon och barnmorskorna som talar om känslostormar och ryggmärgsbedövningar med samma lugn.

Jag tycker snarare att det behövs lite mer barn-ifrågasättande i vårt samhälle; vad har en tremånaders baby att göra i en biosalong? Är det inte hög volym? Dålig luft?
Och jag vet inte om jag är beredd att betala för att få replikerna överösta av barnaskrik.

Detta är inte detsamma som att hata barn. Det är snarare detsamma som omtanke om babyn och en förkärlek till film.

Vårrensning

Är helt slut i hela kroppen, med en mystisk punktvärk i armarna. Har hjälpt Fia och Stefan att flytta. Jag var först på plats.
Ser det lite som en investering eftersom jag själv har flyttplaner. Men jag hade visst glömt bort hur jobbigt det är att springa upp och ned i trappor med famnen full av tunga lådor. Hur det sticker till på konstiga ställen i ryggen, och hur benen ofrivilligt darrar när man sätter sig ned efter att ha burit en soffa.
Jag blev inspirerad.
Jag ville hem och slänga allt på vinden.
Alla kommentarer om "vilken snygg soffa Stefan har" och "Gud, så många fina skor Fia äger" gjorde mig sporrad. Jag ska bara flytta snygga saker. Allt annat kan dra.
Herregud. Flytt.
Hur ska jag ens våga be folk komma och frivilligt få ont i kroppen, bli dammiga och göra illa handflatorna?
Jag ska absolut köpa en uppsättning trädgårdshandskar. Det är det minsta jag kan göra för dem.

Ett genomsnitt

Programmet Barnmorskorna på SVT framkallar många känslor, tydligen. Inte bara hos mig. Efter att ha ställt frågan "Kollar du på Barnmorskorna?" till bekantskapskretsen framkom, med yttersta tydlighet, dessa olika approacher till programmet:

M. Kulturarbetare: Vägrar kolla. Anses banalt. Finkulturell approach.
T. Tvåbarnsfar: Kollar, men får avbryta då det blir känslosamt. Personlig appoach.
A. Kontorsarbetare. Kollar, av medicinska och dramaturgiska skäl. Medicinsk approach.
K. Knegare. Vägrar kolla, blir äcklad av bara tanken. Skräckfylld approach.
Jag. Skribent. Kollar, med skräckfylld fascination. Vill men kan inte vända bort blicken. Kvällstidningsapproach.

Kan det finnas fler, tro?

Björntjänst (haha! En ordvits!)

Det första pressdamen säger till oss är att Semi-Pro är riktigt, riktig grabbig. Sedan säger hon att björnen som förekommer i filmen faktiskt dödade sin tränare.
Jag tycker att det ger en viss tyngd åt filmen. Björnen vägrade vara villebråd. Vägrade vara clown och dansa efter nåns pipa.
Men kanske var det något av en björntjänst att låta oss få ta del av den informationen, björnen förekom trots allt ganska mycket och varje gång tänkte man "Stackars björnen" eller "stackars tränaren" eller "oj, oj, oj, nu är den arg på riktigt!"
Filmen i övrigt? Idel grabbskämt. De flesta kul. Dock en liten parantes i Will Ferrells karriär, detta, det måste väl sägas. Vad är grejen med att han ska låtsas vara sexig hela tiden? Är Old School den enda filmen han inte låtsas vara playboy i? Eller har jag fel?
För övrigt är Will Arnetts eviga pokerfeja en gåva till mänskligheten. Eller "kvinnorna" om man nu ska köra på Ferrells sexy-grej.

Häjner?

Högaktning

Fel, fel, fel. Jag högaktar svensk diplomati. Jag gör en kovändning och bockar.
Rörande.
Rosenbads lunchrestaurang är helt enkelt rörande. Som en skolmatsal, med skolmat, skolbestick och sån där mjölkautomat. Där sitter de, diplomaterna, i sina trista kläder och stirrar ut genom fönstret.
De har fula tjänsterum. När de får viktiga besök, kanske från andra länder, erbjuder de besökarna kaffe i pappersmugg, från automat.
Tyvärr finns inte mjölk. Man har inte råd. UD sparar in pengar på det viset, genom att skippa mjölken.
Rörande. Och ganska så störande.
Jag åt panerad fisk (pollock) med "örtsås" till. Väldigt skolbespisning. Lite pizzasallad. A såg Margaretha Winberg svassa förbi. Totalt oglamoröst allting.
Jag som trodde att en lunch på Rosenbad skulle vara som att äta lunch med den innersta kretsen, en slags herrklubb fast för diplomater av alla kön. Kostymer och eleganta dräkter. Jag såg en kvinna i gul poncho och svarta gympadojor. Det kan ju inte vara okej?
Jag rördes över min diplomatväns eleganta kostym. Bäst klädd på hela Rosenbad, från vad jag kunde se.

Everybody Wants to Rule the World

Idag ska jag äta lunch med diplomatvännen på UD. Jag skriver inte hans namn. Jag ska odla honom hon en slags "Deep Throat", för alla som sett Alla presidentens män.
Haha.
Jag ska krossa dem inifrån.
De jävlarna.

Underskattade människor

1. Gary Barlow. När de andra i Take That fick trosor, rosor och nallebjörnar uppkastade på scenen fick Gary ingenting. Möjlighen en "We like your songs, Gary". Sjukt underskattad man, som egentligen var både hjärnan och hjärtat i tidernas bästa pojkgrupp.
Ögonen i Patience-videon utstrålar "Jag lämnar dig aldrig".
Det trygga marriage-material-sättet han spelar piano på för barnen i Everything Changes, medan de andra spolingarna (med Robbie i spetsen) springer runt och busar och åmar sig.
För att inte nämna Pray. De bara överkropparnas video. Där syns det vem som är man och vem som är gosse som kommer knarka upp royaltypengarna inom tre månader.
Gary. Underskattad.

2. Charlotte York. Den enda av de fyra Sex & the City-slamporna som har lite klass. Kan vi inte enas om det en gång för alla?

3. Björn Skifs. Sveriges troligtvis mest reko snubbe. Tänk om man hade honom som morbror! Fick jag sätta ihop min egen superfamilj skulle jag tjinga Björn Skifs.
Och sen skulle det bli sköna practical jokes på födelsedagen, helikopter och soul på studenten och alltid en gammal skinnpaj man kunde ta med sig hem för den skulle ändå slängas.
Han bor i Haninge.
Haninge!
Han gillar skogen bäst.
Skogen!
Och så har han en hes entertainerröst och dito stajl, som bara eventuellt kan matchas av Christer Sjögren, Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström.
Eventuellt.

Fula låtar

Ett blandband med världens fulaste låtar skulle inehålla dessa Jazzhandiga dängor:

1. Taco - Puttin' on the Ritz. Världens fulaste låt.
2. Limbo rock. Också ful.
3. Bobby Mcferrin - Don't Worry Be Happy. Är det sant att han tog självmord?
4. Life is Life. 80-talsfilosofi.
5. Vad som helst, nästan, med fucking Cornelis.

Konspirationen

Man konspirerar mot mig. Folk hävdar att "piedistal" uttalas som det låter. Med ett i-ljud där i början.
Det köper inte jag.
Jag säger "pedistal".

Var på en trevlig mediafest i Linda och Fredriks nyköpta lägenhet på Kungsholmen (108 kvadrat! Jag gick runt och skrek "108 kvadrat!" mest hela kvällen i nån slags avundsjuka/imponerad förvåning) och där framkom andra konsirationer mot mig.

Jag: "Säger man pedistal eller piedistal?"
Spel-Magnus: "Piedistal, väl?"
Andreas: "Hehe! Där hör du, baby"
Jag: "Lägg av. Pedistal säger man."
Spel-Magnus: "Pedistal? Ha! Säger du Schweisch om Schweiz också?"
Andreas (superflinande): "Ja det gör hon! Hihi!"

Konspirationer.
Jag säger inte Schweisch. Och inte marängschwisch heller. Eller jo, kanske, men det är ju bara charmigt. Har jag hört.

Jag tror helt enkelt man vill krossa mig. Och det får jag väl leva med.

Dumkomedier är dumma ibland

Jag skrattar fortfarande åt Drillbit Taylor. Mattias vågade bara hoppas på fyra hjärtliga skratt, vilket i vår bok ändå hade betytt att filmen fick godkänt. Det blev mer än så.
Tyvärr blev det också slagsmål.
Varför ska det vara med slagsmål för.
Och inte vilket slags slagsmål som helst utan det jag anser vara värsta sortens slagsmål (om man kan kategorisera) nämligen barnslagsmål. Den typen av fight där kids står i ring och hejar på medan käftslag uttdelas.
Nördarnas revanscher har blivit mycket grymmare på senare år. Men så får de tjejer också, för tjejer imponeras av sånt tydligen.
My ass.
"Du ska inte tro att jag är en sån som slåss för att imponera på tjejer", säger Primo Nerd.
"Det var ganska coolt", svarar hon.
My ass.

Men Owen Wilson är fin. Jag vill ha honom i miniatyr, i fickan. Ta upp honom då och då och klia honom på huvudet. Kanske gnugga näsan lite mot hans rufsiga konungakrull.
Charmtroll där.
Jag hoppas att se honom i mpnga, många fler dumkomedier framöver. Men skippa våldet, Owen. Det är, till skillnad från vad man kan tro, inte alls coolt.

"Funny" indeed

Sällan, mycket sällan, har jag känt en besvikelse över att en film inte varit tillräckligt våldsam. Men Funny Games U.S. gjorde mig ytterst besviken på den punkten.
Och på ett dussin andra punkter.

Den är helt enkelt en mycket blek kopia av originalet. Och jag som haussade upp Erik som inte har sett den, och sa att han skulle få svårt att sova i natt, att det är den läskigaste filmen jag sett, att det inte finna många filmer som är så skakande, och hela grejen med att det är trovärdigt etc etc.
Och så slutar det med att den är ofrivilligt rolig på sina håll istället, och att den inte ens är kittlande med Funny Games-mått mätt, utan bara en bagatell om två golfklädda gossar som vill lattja lite med golfklubbor och gevär.

Där originalet vill lattja lite med vårt psyke, som en jämförelse.

Ja, det är en milsvid skillnad.

Visst är Michael Pitts slöa brat-leende och dito snedbena väldigt träffande, och hans polares blick lagom pervers. Visst.
Men Naomi Watts är alldeles för bra på att se sliten ut, hon ser liksom proffssliten ut och inte alls betagen. Hennes tänder är för vita men det hör inte hit. Vad som är relevant är att hennes spelade hopplöshet blandat med överlevnadsgeist bara ter sig teatralisk at times.
För att inte tala om den annars så levande Tim Roth. Hans sminkning är mer övertygande än mannen själv; blek i ansiktet och rödögd.
Inte för att han är dålig. Men han har liksom inte den där hopplösheten man lider med i originalet, och som man önskar infinner sig hos nån som tagits gisslan av två illvilliga psykon som terroriserar för sitt höga nöjes skull och inget annat skäl. Det är liksom då det är riktigt utsiktslöst. Men Tim Roth är för lugn, för samlad, för ledsamt grinande. Nej, det håller inte. Så tar han en tugga av en närliggande baguette och då hånskrattar spridda delar av publiken.
Så illa är det ju inte, men man vill gärna ställa sig upp, be om ordet och framföra att för de som inte vet så bör man alltså inte döma ut Michael Haneke baserat på detta, och att Funny Games i original går att hyra för en oansenlig summa i de flesta välsorterade videobutiker. Tack för ordet.

Årets comeback. Grattis Owen!

Vad är roligare än tjocka barn? I stort sett ingenting. Möjligtvis tjocka barn som springer. Snubblar i matsalen och landar på en paj.
Det är roligt.
Det var också roligt när K sa att det fulaste som finns är kvinnor som föder barn. De är svettiga, tjocka, skrikiga och slemmiga. Då vände sig en svennetjej om, spände sina sminkade ögon i honom och sa med gäll, överförnärmad röst "Men vad är det du sitter och säger?"
Det var kul.
"En kvinna som föder barn är väl det vackraste som finns?
Armarna i kors.

Nå, det var ett sidospår. Men det finns ju så mycket kul här i världen och bland det roligaste är tjocka barn, nördar, komedier i skolmiljö och Owen Wilson.
Och, hör och häpna, alla de ingredienserna blandas i en film som heter Drillbit Taylor!
Idag har jag sett trailern sju gånger. I morgon kommer jag se den ännu mer. Jag är såååå peppad på pressvisningen! Jag kommer bänka mig först och fnissa redan vid förtexterna.
Jag kommer ge Mattias, som troligtvis kommer vara där, en noogie på huvudet. Träffar vi nån jag ogillar på vägen därifrån får de en wedgie. Helt klart. Mattias nämnde nåt om "blåtutte". Jag vet inte vad det är men det lät askul. Är det kanske när man vrider om bröstvårtan på en ung, tjock man?
Drillbit Taylor!
En trio nördar ska börja högstadiet och är trötta på att mobbas och hyr en bodyguard. Gissa vem. "Han är inte bäst, men han är billigast" som det står i presstexten. Wham! Har jag nånsin läst en bättre premiss för en komedi? Kanske. Men den innehöll troligtvis inte Owen Wilson.
Jag är peppad.
Jag fnissar redan. Vilken comeback för Owen! Jag unnar honom allt gott och vill att han ska må bra och vara frisk. Och att han tagit den här rollen tyder faktiskt bara på att han går i rätt riktning.
Vaddå, skulle han ta en seriös Wes Anderson-auteur-roll sådär direkt efter självmordsförsöket? En seriös roll som visar att han "förändrats"?
Nej, för fasen! En film om tjockisar som springer! Där han får vara fina, gamla skoj-Owen igen! Jaaaaa!
Han är tillbaka!

Otippade saker

Jag förvånar mig själv ibland. Idag har jag förvånat mig själv ungefär tre gånger.
För det första gick jag upp halv åtta like it was no big deal. Vaknade, såg på klockan och steg upp.
Just like that.
Sedan åkte jag in till stan och "jobbade". Och med "jobbade" menar jag åt muffins med Erik B. Som också "jobbade".
Det var inte förvånande alls.
Men att jag sen gick på en visning av smyckeskollektioner är förvånande. Och att jag hörde mig själv kommentera stora, feta, pråliga broscher i positiva ordalag. Jag tror till och med att jag provade ett svullet, gnistrande armband i form av en rosett.
Det förvånar.
Jag tror jag gick dit för att man fick gratis importerat antioxidant-te från USA.
Sedan gjorde jag något mycket spontant, djärvt och oerhört förvånande; gick raka vägen in i en Björn Borg-affär och köpte ett par shorts.
Björn Borg-shorts!
Jag är chockad. Över mig själv.
Och nu ska jag tillbaka till doktor Karlaplan med backslick som ska bränna huden runt ögonen en sista gång. Eller, en sista ögonbränning. Jag kommer yrka på att jag visst har ett ärr på hakan som han visst borde kunna bränna bort och det nu.
Inga överraskningar där i alla fall. Fåfänga har väl alltid varit ett av mina mest utmärkande drag.

Några saker jag vill göra

1. Ha på mig vit tröja, vita byxor och vita handskar när jag ser Funny Games i morgon. Någon som har en golfklubba? Annars duger det bra med ett ägg.

2. Ta in en natt på lyxhotell och fnittrigt, entusiastiskt avslöja för portiern att jag/vi är nygifta. Se om man får ett glas champagne. Om inte annat så duger fantasin bra.

3. Be någon dra åt helvete. Fortfarande en top-tre på to-do-listan.

4. Klä i shorts. Köpte ett par svulstiga från American Apparell. Tror de funkar men är ändå skeptisk. Det finns två klädesplagg som får mig att se butch ut och det är jeansjackor och shorts. Men jag håller hoppet levande, om att en dag kunna hitta en jeansjacka och ett par shorts som får mig att se inte-så-fyrkantig ut, kanske till och med se bra ut i. Apparellshortsen lever på en tunn tråd. Kan vara okej, men kan också vara fettot som aldrig kunde hoppa bock på plinten på gympan.
(Nu var jag i och för sig en fena på att hoppa bock, vill jag bara tillägga, men ändå)

En kompis till en kompis...

...tatuerade in sitt eget namn skitstort på hela underarmen. Jag vet inte vad jag ska tycka om det.

"Laxfett är så bra för huden"

Ikväll kommer nya avsnitt med min bästa tv-kock Nigella.

Njäe, det är egentligen fel uttryckt, för jag kollar inte på nån annan tv-kock, jag har egentligen ingen koll på några tv-kockar förutom Nigella och Floyd.
En gång intervjuade jag Floyd. Han tar alltid med sig en liten, portabel vattenkokare med olika adapters varje gång han reser utomlands för att steka gris på stranden och sånt. Han säger att en anständig kopp te är en rättighet. Eller i alla fall en nödvändighet. Jag kan, till viss mån, hålla med honom.

Nå.

Det är inte han utan Nigella som är min favorit. Jag menar, jag är varken man eller lesbisk men kan ändå finna nåt kittlande njutbart i att se en vacker, sensuell överklasskvinna slicka på fingrarna i sitt perfekt inredningsarkitektiga Chelsea-kök, blunda och mmmmmm-a.

Överklasskvinna är nog nyckelordet i detta. Nigella säger att maten ska vara en njutning. Och att om det inte är en upplevelse omkring själva ätandet kan man lika gärna låta bli. Plus att hon inte gått nån kockutbildning eller så. Hon har bara haft mycket fritid, råd med bra råvaror och ett självklart förhållande till exklusiva köksredskap.
Och - för att ge lite djup till det hela - hennes liv har faktiskt kantats av tragedier. Hennes mamma och syster dog tidigt, och hennes man också. Cancer.

Men när hon lagar nattamat lagar hon croissanter i kolasås, som ställs i ugnen i tjugo minuter.
Skön scen som ska visa Nigella, sent på kvällen, som kommer hem från en kväll på stan: hon tar av sig örhängena och halsbandet och lägger dem på arbetsbänken som är så ren att det inte ens syns ett fingeravtryck på det. "Ah, när jag kommer hem sent kräver jag kolhydrater!"

Självklart lagar hon stek också. Hon har en hel kokbok som handlar om festmåltider. Sånt som överklassmänniskor bjuder på när de har andra överklassmänniskor på besök och skålar i små välkomstdrinksglas och kastar huvudet lite bakåt när de skrattar.
Jag gillar sånt.
Jag äcklas av det på ett sätt som gör att jag älskar det.
Överklassmänniskor bjuder alltid på kostniga snacks, som ostpinnar. Nigella gillar också sånt. Och så gillar hon mat som är bra för hyn.
Jag gillar också mat som är bra för hyn.
En gång såg jag henne hålla på med lax. Hennes händer blev glansiga och flottiga av laxfettet. Hon konstaterade bara, som alla redan vet, att laxfett dessutom är bra för hyn. So good for your skin.
Nigella själv säger att en del av hennes popularitet bland kvinnliga tittare ligger i att hon inte är så smal. Hon ser ut som en "riktig kvinna".
Ja, om man med en "riktig kvinna" menar en gudinna så visst. På ett foto posar hon i svart fodral, med vind i håret och bysten tydligt markerad. "Riktig kvinna", ja. Som dessutom är hemma i köket.
Fatta; en snygg, överklassdam som slickar på fingrarna och lagar ostpinnar. Det borde ju vara allas - oavset kön - dröm.
Det är min i alla fall. Jag vill vara Nigella Lawson. Jag hade ju tänkt äta gröt till middag men nu vågar jag inte äta det framför tvn med rädsla för att Nigella ska se mig, genom rutan, så jag tänker kasta i mig gröten nu, innan programmet börjar, och kanske sätta på mig min nya, glansiga sidenblus från Judits.
Jag har aldrig insett det förrän nu. Mina femtiotalsdrömmar. Min fäbless för smink i dyra förpackningar. Mina hemmafrusideal. Det är ju Nigella jag vill vara. Äntligen har min dröm en fysisk form.

En kväll på kvällstidning

Ibland måste man påminna sig om att man ändå har det ganska soft.

Jag vikarierade på gamla arbetsplatsen Allt om Stockholm denna vecka. Att gå upp närmare halv åtta om morgnarna gör mig helt matt. Hur orkar folk?
Sedan sitter man framför en dator utan minsta chans till "äh, nu lägger jag mig på soffan och läser ett tag", tills klockan slår fem, och då är man helt slut. Så slut så att man kommer tio platser lägre ned på Pet Sounds Pop Quiz än tidigare placering.

Fy!

Men det är kul också. Kollegor, luncher som man får på bricka, med salladsbuffé och allt. Och så hela redaktionsgrejen.

För det första är ljuden roliga.
Söndagsbilagan, som säger kvällstidningssaker. Jag hörde ordet "orgasmminne". Jag vet inte vad det är men det kanske visar sig på söndag. Är det "läsarnas egna", månne? Eller har det nåt med "muskelminne" att göra?
Jag hörde det i alla fall ungefär tre gånger.

Ljudet av en reporter som lägger på luren efter en lyckad intervju är också fint. "Där satt den!" eller "Där har vi rubriken!" skriker de.

De fick till rubriken "Jag var livrädd" på det viset.

Så gillar jag ljudet av massor av fingrar som klickar på tangentbord samtidigt.

Men allra bäst gillar jag nog säljarna. De träffar man ju allra mest sällan. Journalistfolket stöter man ju på ganska så jämt. Men aldrig säljarna. De som har sköna taxibrallor och tumring. De som säger "prognos", "säljmässigt" och "var har du de siffrorna nånstans?" i ett och samma andetag. De gillar jag.

De är de som hittar på smeknamn på en helt plötsligt. "Hainer" och sånt. Man heter Hainer. Bättre än Carro.

Och idag intervjuade jag Björn Skifs vilket jag i synnerhet uppskattade. Sedan var jag och kollegan Stefan tvungna att kolla upp bilder på honom. Han är verkligen charmig, Björn. Jag gjorde intervjun vid fyra och slutade min sista dag som vikarie en timme senare. En värdig sorti, tycker jag.