Jazzin' away

Kära vänner!

Det här är jag jazzin' away. Jag gillar att köra mina verbala jazzhands. Det vet ni. Det tänker jag fortsätta att göra också, men på en annan adress. Nämligen den här: www.folkvett.se/jazzhands

På folkvett.se hittar ni mig och några finfina kollegor. Vi känner inte varann. I alla fall känner inte jag dem, men vi drivs alla av att skriva saker på bloggvis och därför samlas vi under gemensam flagg. Jag tycker det är bra.

Allt fortsätter som vanligt alltså. Same but different, som det heter.
Vi ses där helt enkelt!

Bästa hälsningar
Jazzhands aka Caroline Hainer

Breaking News

Jag avslöjar det nu; Jazzhands ska byta adress. Jazzhands flyttar. Till en betydligt enklare adress än den nuvarande.

Lite sorgligt. Det har varit en bra adress. Ett home away from home. Men det här är endast en fysisk flytt. I sinne och form förblir Jazzy densamma.

Stay with me.

"Gammelmedia"

Det här kan ju inte tillhöra vanligheterna "in this day and age", att få ett brev helt och hållet skrivet på en gammaldags skrivmaskin. Observera lite Tipp-Ex mellan "Stan" och "bilagan". Understrykningen av Stockholm är gjord manuellt.

Jag har nålat upp kuvertet på min anslagstavla.

Konversation på Facebook

Caroline
Du ska inte se schlagern på storbild, duuuuude?

Jonas
no way, josé
jag ska på födelsedagsmiddag hos min syster (skönt att ha en ursäkt)

Caroline
Äh, tönt

Jonas
Men du ska dit och sjunga karaoke?

Caroline
Men nästa lördag då? Då är det ju FINAL
Jag har bestämt mig för att totalt omfamna schlagershittet i år så svaret är ett rungande ja.

Jonas
då ska jag på konsert på Kungliga Dramaaaaatiska teatern

Caroline
Again: tönt!
Nästa gång vi ses blir det fan wedgie...

Jonas
Åh, din gamla mobbare. Där har du din romantitel: "A bully in nerd's clothing"

Caroline
Bra. Och precis som senaste 24 börjar med ett långt försvarstal för tortyr ska min roman börja med "Det finns faktiskt tillfällen då en wedgie är absolut nödvändig"

Jonas
Det är i höjd med "Äntligen stod prästen i predikstolen."

Den insmickrande känslan av att vara ett A-barn

Jag är först på kontoret igen. Igen! Jag älskar den lagom pösiga känslan som infinner sig, ungefär som man vunnit en tävling. Jag vann, jag kom in först på kontoret. A-barnet strikes again.

Igår träffades två A-barn hemma hos mig; jag och Linnéa. Jag vet inte vem av oss som är värst/bäst. Vi är båda fenomenala på att planera, strukturera, göra to do-listor och hålla oss till planer men ändå vara öppna för variation. Möjligen är Linnéa lite bättre på att tänka praktiskt. Vi diskuterade våra maskeradplaner. That's right, det är maskeraddags. Alldeles för lite maskerader nu för tiden. Vi betade av allt; lokaler, musikmöjligheter och bästa, möjliga matlösning. Sedan fikade vi på Nigella Lawson-vis med finsnacks (varma smörgåsar med kvalitetsmarmelad och en hemgjord semla. Exklusivt te till) på finporslinet. Vi beklagade oss lite över att man inte hinner städa, baka eller tvätta så mycket när man jobbar heltid.

Ack ve.

Nej, jag vet inte heller vad som menas

Andras drömmar är vanligtvis föga intressanta. Så jag lovar att hålla det kort:

Jag drömde att jag hade en kärleksförhållande med en bergsåsna (som i och för sig mer såg ut som en ponny) som heter Tony. Han var känslig, romantisk och uppskattade litteratur.

Vi fick hålla vårt förhållande hemligt, bara en kompis (Tonys egentliga ägare) kände till det hela. När kompisens mamma ville döda Tony och servera honom som mat fösrökte vi rädda Tony. Det slutade med att vi lyckades och Tony försvann upp i bergen. "Han är baptist, förstår du", förklarade kompisen. "Han kommer att ta sig upp till templet där på bergets topp. Han kommer klara sig".

Det är tveksamt om jag tar upp den här drömmen med min terapist på måndag. Troligtvis inte.

Breaking news!

En tant på redaktionen säger "Spielbög" istället för "Spielberg".
Det är så bra att resten av veckan kommer te sig som tråkig, vad som än händer.

Kris i befolkningsfrågan

Allt beror på inställningen till "pretantioner" och "seriositet".

Ser man schlagerspektaklet som ett försök till att framföra musik som förtjänar att tas på allvar, eller ser man det som en show där de medverkande är med i en lek där reglerna sträcker sig bortom de gängse.

Jag har ju som bekant svårt med pretentioner. Jag har svårt för modern konst, blir provocerad av konceptuella saker, fattar verkligen inte Fifth Avenue Show Repairs kläder (en organformad ficka på utsidan av en parkas. "En fin detalj" enligt A. "En ful, onödig klump som förstör en i övrigt schysst jacka", enligt mig).

Så.

Med det i bagaget är det inte så konstigt att jag applåderar Star Pilots i Melodifestivalen. Ett gäng dudes som har kul, klär ut sig och formar en mänsklig pyramid. Love it. De snor en låt rakt av, rycker på axlarna och tar på sig pilotglajjor. Det är bra.

Att uppskatta till exempel Sarah Dawn Finer, som går in i tävlingen med någon slags ballad som hon sjunger på allvar, är för mig svårare. Mycket svårare. (Att hon gör någon form av tackhälsning genom att sätta handflatorna mot varandra, mot bröstet gör att jag närapå ogillar henne) Hon har ambitioner, jag skulle vilja säga pretantioner med tanke på forumet. Och sånt tycker jag är uttråkande. Jag vill bli underhållen istället. Förra året hade Christer Sjögren min röst, han hade precis rätt attityd till det hela. Skön dänga också, och lite bensprattel.

...och det är precis här som mina åsikter skiljer sig från seriösa människor som till exempel DN-Mattias. Och det är precis här vi i tysthet agreee to disagree. För, som sagt, det handlar om en grundinställning. Och sådana är svåra att rucka på.

PS: Ja, det står alltså "Carpe Diem" intatuerat på "pilotens" arm. Vissa skulle hävda att det tyder på pretantioner men jag väljer att inte lyssna på det örat.

Jag lägger min röst på Val Kilmer

För övrigt anser jag att Val Kilmer bör vinna melodifestivalen i år.

Såg schlagerfestivalen på storbildsteve igår (frågor på det?).
Jag resonerade som så här att om man ska se schlagern på storbild (och det ska man) så bör man omfamna hela spektaklet, alltså i all sin svenniga glans, och köra ett svennebananrace fullt ut.

Så det fick bli O'Leary's. Gratis popcorn, unga snubbar med beanie på sig inomhus, fulla tjejer med cleavage, burgertallrik och "tjejerna från jobbet"-gäng.

Det var fullpott med andra ord.

Dåligt ljud, dock, men fantastiskt stor bild! Så kanske missuppfattade jag låtarna en aning - de hördes faktiskt inte - och gick denna vecka mer på scenshow än melodi. Kanske var det därför jag inte för mitt liv kunde fatta att Mattias favorittippat den där storbystade lajverskan Dawn Finer. Att hissa upp sig själv på en - fysisk alltså - piedestal gör ingen schlager.

...Men det gör ett gäng Top Gun-imitatörer och en Val Kilmer på lead!

Jag blev först stum när Star Pilots gick på. Mållös. Absolut mållös. Många tankar rusade genom huvudet. Är detta möjligt? Vilket år befinner vi oss i? Har jag missat nåt? Och har jag inte hört den här låten förut? Men sedan satte hjärnan ned foten och sa "Omfamna, för fan! Du bad om svennighet och när du får det så blir du snobbig och hånar? Det är fel!"

Hjärnan har rätt.

Vad begär jag? Underhållning, en scenshow utan like och en skön dänga. Star Pilots levererade. De får min kärlek, därför.

Mattias hotar mig med saker. Jag tror till och med att han skäms för mig. Och jag är ledsen, vännen, jag är verkligen hemskt ledsen. Men de där piloterna talar till mig. På ett sätt som inga pampiga fantasy-bröst i världen kommer att göra. Jag vet att det smärtar dig att höra, men jag la ungefär trettio spänn på att rösta fram dem till andra chansen igår. Jag röstade på dem tre gånger. När man ringde svarade de och sa "Hej, vi är Star Pilot! Tack för att just DU röstar på oss!".

Nej, det är NI som ska ha tack, viskade jag ödmjukt. För att ni ger mig allt jag vill ha en lördagskväll på O'Leary's.

Världens konstigaste bild

Nej, inte idag heller

Jag var på plats, stod utanför affären efter tolv. På lappen står det tydligt (okej, inte tydligt men det står i alla fall) att butiken har öppet mellan elva och tre på lördagar.
Jag får nog av detta hycklande. Ett hån rakt i ansiktet på mig! Jag ringer därför mobilnumret som står skrivet bredvid öppettiderna. En kvinna svarar. Jag lägger fram mitt ganska enkla ärende. Hon säger att hon haft "så många feng shui-uppdrag" att det inte blivit av att vara i butiken. (!)
Det är ju heller inte "en butik i traditionell mening" om jag förstår vad hon menar. (Det gör jag inte.)
Jag frågar om hon över huvud taget ska vara i butiken idag. Ja, okej, säger hon. Hon ska komma klockan två.
"Ni stänger tre?" frågar jag för att försäkra mig om att kvinnan menar allvar - hon ska komma till butiken en timme, fast lappen säger att de har öppet fyra.
"Ja" säger hon.

Jag lurar som en katt. Kvart över två är jag där. Dörren är stängd.
Dörren är stängd.

Asså, dörren är stängd. Men en besvärad kvinna står inne i butiken. Hon öppnar. "Var det du som ringde?" frågar hon och jag svarar ja.
"Du, jag behöver springa ett ärende till kemtvätten. Kan du komma tillbaka om fem minuter, tror du?"
"Va?"
"Ja, jag måste springa ett ärende"
"Då är klockan alltså strax över halv...?"
"Ja? Vaddå? Var det något särskilt du ville titta på eller?"

MEN HERREGUD!

Är det idag det ska ske?

Det finns en affär på Skånegatan, förbi Nytorget men inte ända vid Vitabergsparken. Jag vet inte vad den heter, men jag har gått förbi den säkert trettio gånger nu. Alltid stängd.
Men den verkar ändå leva ett slags liv för någon skyltar om och en porslinshund har bytt plats i affären flera gånger mellan tillfällena jag har stått och spanat in genom fönstret.
Jag har varit så nära. En gång var jag där då någon hade satt upp en skylt om att man stängde tre den dagen. Klockan var fyra.
Förra helgen kom jag tio minuter efter att en lapp meddelade att de hade gått.
Affären är ett mysterium.
Men det som retar mig är att i stort sett allt därinne ser ut som något som jag vill ha. Som skulle kunna passa i mitt hem. Som doftljuset "Bibliothèque". Vem vill inte ha det?
Idag är det lördag och jag gick upp tidigt. Dels för att jag är svenneskadad och dels för att jag tänkte, med någon slags nyfunnen målmedvetenhet, att idag ska bli dagen då jag faktiskt lyckas gå till den mystiska butiken utan namn då den är öppen.
Ironiskt nog är detta också helgen då jag har mindre pengar på mitt konto än under studietiden. Skattmasens fel. Det skulle var väldigt oklokt av mig att köpa "ett exklusivt doftljus" när masen kräver trettio, fyrtio tuss. Men jag ska inte låta det stå ivägen för mitt mål!

Avtackning

Det är avtackning för en tjej på ekonomin idag. Det påminner mig om en vän till mig som slutade på sitt jobb tre gånger, blev avtackad varje gång, men sedan tröttnade på livet som "arbetsfri" eller "arbetssökande" eller vad han nu kallade det, och frågade om han kunde få tillbaka sin gamla plats.
Det kunde han.
Tre gånger bad han att få tillbaka jobbet.
Tre gånger fick han det.
Tre gånger slutade han.
Och avtackad blev han varje gång.

Åh, jag beundrar honom så!

Sällan har jag suttit så upprätt...

...som när jag i morse intervjuade Magdalena Ribbing. Kvinnan är definitionen av parant elegans. Jag vill åldras som henne. Med ett ljuvligt, mjukt tonfall men med en pondus som säger att hon aldrig skulle låta sig skojas med utan hennes egen tillåtelse.

Hon avslutade med "Det var trevligt att prata med dig och jag är ledsen att jag måste avsluta samtalet men nu måste jag tyvärr gå".

Ps. Och så ett stockholmstips.

Men DU är ju tjock, Dr. Phil!

En gång såg jag ett program med Dr. Phil. Han pratade med fetton. De sa att de hade "provat allt" men inget kunde få dem att gå ned i vikt.

Dr. Phil svarade att bantning inte handlar om mat utan vilja.
Och att det inte är maten som gör en fet utan matvanorna.
Och att bara du bestämmer din egen vikt.

Men du är ju fet Dr. Phil! tänkte jag då.

Idag tänker jag annorlunda. Idag tänker jag att varje måltid inleds med en kamp mellan två starka viljor. Hjärnan säger att jag ska äta något lätt, kanske sallad. Inget bröd till. Bröd är en styggelse. Och tänk inte ens i termer av "bordsmargarin".

Magen säger "Fuck it, jag är hungrig!" och sen sitter vi där, samvetet och jag. Mätta och belåtna, men med hjärnans bittra muttrande över att än en gång förlorat en round.

Jag säger hej fetma. Hej nya kroppsform. Hej igenkloggade vener. Och hej då förnuft och reson! Det här med luncher på jobbet är en förbannelse. Sanna mina ord.

Idag runt elva pratar jag...

..och Roger Wilson om Stieg Larsson i P3 Populär. Det blir bra!

Observationer från en dagstidningsredaktion

1. Man skaffar sig snabbt dyra lunchvanor när man jobbar på redaktion. Alla äter ute. Jag hänger på. Vågar inte ifrågasätta priserna på lunchen. Jag som är van vid frilansmåltiderna risgrynsgröt på tub alternativt yougurt och Rice Krispies.

2. Man blir tjock. Det fikas mycket. Bjuds det på fikabröd tar man, vare sig man är sugen eller ej.

3. Folk, och med folk menar jag läsare, älskar att klaga. Jag blir kallad saker som "hobbyjournalist" och "pucko" i kommentarer på bloggen. Detta är tydligen vardag. Bara att vänja sig säger kollegorna. Är facket informerat?

4. Man dricker varm choklad. Eftersom det finns maskiner som skummar mjölken om man trycker på en knapp.

5. Allt som ligger på ens skrivbord ses som en personlighetsmarkör. "Jag ser att du gillar Vanity Fair...huh".

För folket i tiden, alltså, verkligen!

Allvarligt! Från och med nu ska jag sluta umgås med folk och enbart kommunicera via YouTube. Familjen Bernadotte har en fantastisk stab med PR-genier bakom sig. Att de lägger upp den här tillkännagivningen på YOUTUBE gör mig faktiskt alldeles sprallig. Det är fantastiskt.

Jag vill också förlova mig enbart för att kunna sitta vid vardagsrumsbordet och deklarera mina planer, lägga upp det på YouTube och skicka länken till vänner och bekanta. Men inte utan att jag först läckt det hela till pressen. Regeringen bör också godkänna vissa delar av mitt privatliv anser jag.

Äh, skit i förlovningen förresten, jag kommer numera att deklarera allt på YouTube. När jag har semester, när jag ska se nästa avsnitt av 24 och därmed inte svarar i telefon... och givetvis när boken är klar. Då blir det pressrelease via YouTube och kommuniké.

Din kollega

Följde som vanligt med K på lumpletarjakt (han samlar på en svart, åttakantig servis) och när han fick syn på den här pärlan blev han eld och lågor. Han köpte den direkt, på stående fot, med motiveringen "vem vill inte ha en kollega som dricker ur en sån här mugg?"

Håller helt med. Det är för få skämtmuggar på Dagens Nyheters redaktion.

Medelklassens diskreta charm

Du, det är ingen vanlig is vi kör med här på söder, det är faktiskt gourmetis. För att vi vill, kan och har råd. Varför låta pris gå före kvalité? Endast den bästa isen är god nog för oss. Säljer er kvartersbutik fortfarande bara "vanlig" is? Be genast att få tala med butiksföreståndaren. Vi lever faktiskt inte på medeltiden.