Uppvaknanden

Helgen är snart över och i morgon börjar mitt nya liv som reporter på DN På Stan. Jag har därför vigt helgen åt eftertänksamhet och sökande.

Jag konstaterar följande sanningar:

1. Steve Carell är snygg. Så är det. Jag ser på amerikanska The Office (bra, bra serie, för övrigt) och inser bara ännu en gång att det är faktum. Se bortom geeken och du finner en attraktiv man med ansvarskänsla och den så kallade "glimten i ögat". Ladies like.

2. I stort sett alla unga män (och här syftar jag på de unga män, runt 30, som jag känner) klär i en eller flera dagars skäggstubb. Idagvar jag på helt underbar brunch hos ELLE-Erika och hennes fotograf-Martin. Rara genibarnet Anders Rydell kom dit, med 1 mm skägg som accessoar till sina Truman Capote-glajjor. Bra look! Alla unga män borde följa hans exempel (ni vet vilka ni är).

3. Melodifestivalen är Sveriges största tidsmaskin. Säg ett årtal mellan 1965 och 1999 och du är där. Emilia kör Motowngrejen, Nina whats-her-name kör äcklig åttiotalsrock (nittiotal? Jag bryr mig inte, äckligt är det i alla fall) och Alcazar (bless them!) kör på som om vi stod precis vid dörren till tvåtusentalet och kikade in, i våra skinny jeans och blonderade hår.

4. Jack Bauer är bäst, ingen protest. Sju timmar 24-tittande lämnar mig bara stum av beundran. Jack Bauer wasn't born, he was unleashed. Jack trumpna och sårade min då han får ta verbal smutskastning av Agent Walker eftersom hon felaktigt tror att han jobbar på skurksidan är obetalbar. Man vill bara krama honom, kela med hans babyfejs och trycka hans hand och tacka, å hela västvärlden OCH Afrikas vägnar. Jack, du förtjänar en semester när detta är över. Och massor av kärlek.

5. Att laga mat lindrar själens våndor. Hade en crappig helg, rent själsligt alltså, och lagade därför en skitgod morotssoppa med kokosmjölk och bakade mandelskorpor som blev fintfint sega. Det gjorde mig på bättre humör. Hädanefter ska jag alltid ha nyttiga ingredienser i kylen som jag kan göra rejäla soppor och grytor på. Funkar ungefär lika bra som Atarax vid lätt oro.

Plan B. Varför titeln inte håller

"Låter som något av Jan Stenmark" påpekar Miss Madass om mitt titelförslag.
Hon har ju rätt.
Okej, tillbaka till ritbordet.

Just nu klistrar jag upp post-its på en vägg med lite titelförslag och annat viktigt som hör romanen till. Jag känner mig som en person ur någon film, fast skillnaden är att de som i filmer sysslar med post-its är journalister/kriminalare som får fram ett lead på en mördare på så sätt.

Nu känns min vägg plötsligt helt creepy.

Okej.
Nu åker alla post-its ned.

Möjlig titel på romanen:

"Och nu står jag här" - en skröna av Caroline Hainer

Du behöver inte läsa det här

Ännu en bloggstafett. En lång en den här gången. Från Svenska Larm.

Är det någon som läser svaren egentligen eller är det är med stafetter bara något som bloggmänniskor hittar på för att det är kul att skriva om sig själv?

Tror jag vet svaret, dessvärre...Inte för att låta dyster.

10 Första
Första bästa kompis: Väntar fortfarande.
Första bil: Sure, det lär ju hända.
Första kärlek: Morten Harket i A-Ha.
Första husdjur: Kaninen Bonnie. Dog tragiskt i maskrosbladsrelaterad olycka.
Första semester: Var tydligen i Tunisien medan jag var i mors mage.
Första jobb: Sålde egenproducerade tidningarna NonStop och Hundexpressen till grannarna vid elva, tolv års ålder.
Första köpta skiva: Räknas singel? I så fall Rick Astley Never Gonna Give You Up, och det står jag för.
Första piercing: Öronen. Första och sista piercingen.
Första konsert: Om man inte räknar typ Mora Träsk så skulle jag säga New Kids on the Block. Visst, jag hade kunnat ljuga här men varför skulle jag? Varför skulle jag...

8 senaste
Senaste alkoholdrycken: Ni vet svaret.
Senaste bilfärd: Taxi hem från Spy Bar (det är inte vad det låter som!)
Senaste filmen du såg: "Am I black enough for you?" (recensionsjobb)
Senast ringda telefonsamtal: Bordsbokning på Riche (så jävla MEDIA!)
Senaste bubbelbadet: Bubbelbad? När badar man sånt? Måste varit på Centralbadet för tusen år sedan med ex-polaren Per. Vi gick dit ibland och hade oss.
Senast spelade CD-skiva: Belle & Sebastian-soundtracket till Storytelling jobbar jag bäst till.
Senaste gången du grät: Jag gråter jämt. Varje dag.
Senaste måltiden: Risotto på Riche. Snål portion men mätt blev man.

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Ja.
Blivit arresterad: Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja.
Fastnat med blicken i någons urringning: Fastnat och fastnat...inte direkt.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Ja, tyvärr.
Busringt till någon: Absolut. Hur många som helst. Bland de töntigaste var att köra typ "Är det Storm på Storgatan? Ja, men håll i hatten då!" och till de mer avancerade hörde att ringa till någon och bekräfta dennes beställing av ett års prenumeration på ost. Föreställde också rösten och ringde hem till olika lärare. Överkurs!

7 saker du har på dig
1. Glasögon.
2. Vit t-shirt som jag fått/stulit/ärvt från A.
3. Strumpor i skrikig kulör.
4. Mjukisbrallor (Sergio Tacchini, skitfula).
5. Undies.
6. .
7. .


6 saker du har gjort i dag
1. Facebookat såklart. Kollat in lite nya, fresha bilder av mig själv och kommenterat på dem.
2. Våndats över att jag ska stiga upp tidigt på måndag.
3. Försökt kränga en Toby Young-intervju.
4. Skrivit ett artigt mail till min fastighetsägare om att det fortfarande luktar mögel och gammal kyrkosal i mitt badrum.
5. Skickat ett sms till Kennet om att han kan få köpa min toaring till rabatterat pris. Han är på jakt efter en och jag vill ha en ny.
6. Försökt gå ned i split. Ville se om jag fortfarande kan. Det kan jag nästan men inte helt.

5 favoritsaker utan rangordning
1. Min Goonies-tröja.
2. Min jordglob featuring Belgiska Kongo.
3. Min tavla av gossebarent Alain aka djävulens avkomma.
4. Min Steve McQueen-docka
5. Mitt skyltdockshuvud.

4 personer du kan berätta allt för
Kennet.

3 val
Blått eller rött? Jag klär bättre i blått än rött. Inget politiskt alltså. Där är jag grön.
Sommar el vinter? Jag vill inte vara sån men vinter i LA är nog det optimala. Eftersom jag har svårt för extrem värme.
Choklad el chips? Choklad, men då ska den antingen vara väldigt mörk eller innehålla nötter.

2 saker att göra innan du dör
1. Be någon dra åt helvete.
2. Se en St. Bernardshund med en tunna runt halsen.

1 sak du ångrar
EN? Vaddå en? Det finns tusen saker jag ångrar:
Jag ångrar att jag inte tog salladen istället för risotton på Riche.
Jag ångrar att jag såg Ondskan för jag har fortfarande tvångstankar om den.
Jag ångrar att jag gav en luffarkvinna tjugo spänn för hon gav bort tjugan till sin ligistson som orkestrerade hela tiggeriet.
Jag ångrar att jag inte började sporta i tidig ålder för då kanske det inte hade varit så jobbigt att göra det nu,
Jag ångrar att jag inte hälsade på min farsa mer medan han var i livet.
Jag ångrar att jag fejkade en svimning på en fransklektion i nian. Det var så dramaqueenigt gjort så jag skäms.
Jag ångrar att jag bodde i Belfast ett år. Det hade räckt med tre månader.
Jag ångrar att jag aldrig sökte till JMK.
Jag ångrar att jag köpte en ful väska för en hundring på Tradera. Den är rund och jag kommer aldrig använda den. Nu ligger den i en kasse som ska till Myrorna.

Oh yeah, man ska skicka den här "stafettpinnen" vidare också. Då får den lov att gå till Mannyken, Konrad och Daniel. Det kan de ha!

I ditt (och din mammas) ansikte!

Ha!

I två år har jag väntat på det här tillfället. I två år! Idag kom det.

För ungefär två somrar sedan (kan ha varit tre till och med) så var jag på min kusins födelsedagskalas. En "vän till familjen" (deras, inte min) var där. En kvinna i "min mammas ålder". Det är alltid dem som frågar om "jag kan försörja mig på det jag gör" och "om jag har någon utbildning".

Den här kvinnan frågade de sakerna med en skeptisk look. Hon trodde mig inte när jag sa ja, jag kan försöja mig på det men nej, jag har inte gått JMK.

"Men vilka tidningar är det du skriver för då?" frågade hon,
Jag rabblade lite månadsmagasin och City.
"Ah", sa hon då med ett förnöjt jävla smil. "Det är klart, i City kanske det funkar att jobba utan journalistutbildning men det skulle ju aldrig gå på en tidning som till exempel DN".

Den här kvinnan jobbar på DN fast på den administrativa sidan. I två år har jag väntat på att få ge henne "svar på tal" eftersom jag sedan dess figurerat i DN som skribent både en och två och tio gånger.
Jag har tänkt på den stunden många gånger. Skulle vi ses hos min kusin igen? Hur skulle jag få det hela på tal igen? Skulle jag fiska i stil med "Ja, jag frilansar ju fortfarande...och det verkar funka!"

Jag har tänkt på det här oftare än jag borde erkänna.

Och så idag...

Idag var jag på DN, min arbetsplats från och med måndag, för att skaka hand med lite framtida kollegor och se på mitt skrivbord och så vidare. Vem ser jag i korridoren om inte Gnälltant Numero Uno. Ha! Mitt hjärta klappade lite snabbare och jag tänkte i racerfart - är det här rätt läge? Kommer chansen att komma igen? Känner hon igen mig?
Då haffar tanten tag i Axel (framtida boss!) som höll på att visa mig runt och frågar något jobbrelaterat. Jag tänker nu jävlar och säger "Hej, är det inte du som är XX? Du känner min mosters familj!"
Hon tar tag i min arm och säger "Ja, just det!". Hon ler, jag tvekar men hugger ändå mot pulsådern.
"Sist vi sågs var på min kusins födelsedagskalas. Minns du? Du sa att eftersom jag inte hade någon journalistutbildning så skulle jag aldrig få jobb på DN, men nu är jag här och börjar på måndag".

Om det kändes bra? Ja, det kan jag lova. Jag önskar bara att hon inte fintat bort med "Ja, vad kul!" utan erkänt sig besegrad. Nästa gång!

HA!

HA!

HA!

Billig? Jag?

Går på Make Up Stores fest där man presenterar vårens make up. Temat är frukt. Modellerna har bananer i håret och orange lipgloss. Det bjuds på tuggummi med vattenmelonsmak och - givetvis - en generös goodie bag med både det ena (tuttifruttigodis?!) och det andra (orange lipgloss).

(For the record: mycket fina färger i kollektionen, särskilt de turkosa produkterna. Fantastisk persikofärgad blusher också, och imponerande nagellack)

Vi kollar på modellerna, gissar deras ålder (sjutton) och anmärker på deras kläder.

Vi klappar händerna. Vi ser den ena osannolika kändisen efter den andra. Rikard Herrey. Varför? Nån som är känd från det här med tsunamin, en kvinna. Och så "han i Varuhuset". Tror jag såg en gammal Fröken Sverige i vimlet också. De allra flesta är blonda tjejer med proffsiga sminkningar.

Showen är över, man önskar oss en fortsatt trevlig kväll för nu så börjar partyyyyyt!

Vi masar oss mot utgången i samma stund DJn börjar spela. Vi skäms lite. Det är så uppenbart vad vi håller på med. Gratis är gott och allt det där. Det pinsamma är att vi är långt ifrån de första att gå så fort uppvisningen är över. Det är kö till garderoberna. Gaaah!

Gud, jag rodnar när jag tar emot goodie bagen. Detta är tacken för att man ordnar fest, tänker jag. Man måste muta sina gäster för att komma och inte ens gratis drinkar kan få dem att stanna.

Om det är någon tröst för någon festfixare, eller kanske Make Up Store-ägare så gillade jag i alla fall verkligen innehållet i bagen. I morgon blir det orange nagellack.

Det här med kneg dårå...

Allt jag gör just nu är en del av nedräkningen till måndag då jag blir reporter på heltid (i alla fall en tid framöver).

På DN På Stan, förresten. Jag vet att jag legat lågt med just den infon.

Jag är inte nervös över arbetsuppgifterna eller hela den grejen, bara över min nya livsstil. Allt jag hånat och beundrat mina fellow arbetare för (i lika dos) kommer jag själv att utstå nu.

Gå upp tidigt.
Vara ägd och uppbunden under större delen av dagen.
Vara tittad över axeln på.

Och: inga filmer på dagtid, ingen glass i soffan medan jag uppdaterar Jazzhands, inga jobbresor till utlandet...!

Kan jag få säga att jag är nervös? Stor ändring av livsstil. Det här är för mig ungefär av samma magnitud som om jag skulle byta sexualitet. Beträffande ändring av livsstil.

Går igenom garderoben. Känner för att uppdatera. Mindre slacker mer business. Satan. Vad ska jag göra? Jag vet, jag gör det jag brukar då paniken stiger: kollar 24.

Kollar 24. Den serien kollar man inte bara, den avnjuter man. Jack Bauers adrenalin lugnar mig. Och så minns jag Rhys hashiga framträdande. Aaaaah...och där lugnar sig mitt nervösa hjärta lite grann i alla fall. Man kan alltid lita på teve i sådana här situationer.

"Vännen"

Kennet kommer över, dricker choklad, äter bulle och somnar sedan på min säng. Jag föreslår att vi ska se ett fint gammalt avsnitt av Dallas. Visst, säger han. Knappt har vinjetten börjat så snarkar han igen.

Supermänniskorna

Har samlat ihop en personlig fokusgrupp.
Inspiration: författarkollegan som gjort detsamma.

Nu har vi båda varsin fokusgrupp bestående av fyra handplockade supermänniskor som kan komma med litterär input. Vi visar dem de första fyra kapitlen i vår respektive roman och sedan får de komma med sina brutalt ärliga åsikter. Jag har handplockat mina utifrån..
... mina erfarenheter av att jobba med dem (tre stenhårda redaktörer och en reporterman)
... deras avslappnade men nyfikna inställning till det skrivna ordet (den som börjar surra om litteraturvetenskap 40 poäng, och hur roman som sådan är död åker ut)
... och deras förmåga att ge kritik.

Efter att de kommit med sina verbala knivhugg blir det fosterställning och ömkande ett tag, sedan upp på knäna och strykning av ungefär halva romanen. Börja på ny kula. Hämndlystnad och "jag ska minsann visa dem jävlarna".
Kanske.

I vilket fall som helst...börjar jag bli nervös. Jag har dessutom nått stadiet då allt jag skrivit hittills känns värdelöst. Endimensionellt och banalt. Har bjudit över Kennet hit med löfte om varm choklad. Vad han inte vet är att jag kommer tvinga honom att läsa ett kapitel och sedan säga att jag är totalbegåvad och en lysande stjärna. Annars ryker chokladen.

En svennebanan med curry, tack!

En vecka kvar.

Ni fattar inte, jag har inte haft ett vanligt jobb på år och dagar. Jag har sommarjobbat, ja. Jag har jobbat på kontor, ja. Men bara halvtid (ah, bliss!). Heltid jobbade jag som längst i ett halvår och det var nio år sedan, minst.

Ni fattar inte. Omställningen.

Mitt senaste heltidsjobb, det där för nio år sedan, kanske ändå inte räknas. Jag sov mest. Bokstavligen. Det fanns ett vilorum på kontoret. En morgon kom jag in tidigt, vid åtta, eftersom jag hade så dåligt samvete för att jag åstadkom så lite. Jag jobbade på en timme och blev sedan trött så framåt halv tio tänkte jag att jag skulle ta mig en liten powernap...bara för att vakna lagom till lunch. Gick ut och åt dagens rätt tillsammans med de andra och låtsades att jag suttit i möte hela förmiddagen.

Hur som helst.

En vecka kvar, sedan är jag där igen. Jag är lite ivrig, lite spänd, lite sorgsen. Sovmorgnar blir ett minne blott, liksom eftermiddagsbio och spontana turer till Sickla köpkvarter av ingen anledning alls. Och att håna "arbetare" blir det inget av på ett tag. Det är kanske det jag kommer att sakna allra mest.

Ser å andra sidan fram emot att äta i personalmatsal, ha tillgång till kopiator och börja ge folk smeknamn, typ "hustlern på sälj" eller "tjockpaddan i receptionen". Kanske. Jag bara spånar fritt nu.

En vecka kvar. Sedan dör Jazzhands as we know it. Eller "her".

Facebookinlägget del hundraterttiotre

Svenskifieringen av Facebook upprör mig! Logg? Vaddå logg?
Och här puffas det inte på någon. Glöm det. Poke-a möjligen, men jag skulle aldrig göra något så vulgärt som att puffa på någon.

Puffa? Tsk.

Jag rasar. Ja, man kan mycket väl säga att jag rasar. Det intressanta är att jag gör det klockan halv ett på natten men i alla fall. Jag rasar.
Facebook ska få känna min vrede.

Lilla leprechaun-inlägget

Leprechauns är argsinta små vättar som vill åt guld. De tror, i sin enfald, att guldet finns i ett krus vid regnbågens slut. De är giriga och nyps. De är besatta av sin rikedom.

När, exakt när, bestämdes att bilden av den bitske, irländska vätten skulle ändras? Fyra dagars sökande i Dublin efter en elak liten leprechaun att ta med hem till Sverige har endast resulterat i en sak: besvikelse. Leprechaunen finns inte mer. Han är idag en gladlynt, fryntig liten figur som dansar eller hoppar och slår ihop klackarna på sina skor. I alla tacky turistshoppar hänger han, och ler med sitt leende som i alla fall jag vet är falskt.

Leprechauner är elaka. De är sura.
Det har gjorts skräckfilmer om deras girighet. Minst fyra stycken varav en "in the hood". Jag har sett dem alla. Han är en elak jävel.
Leprechaunen förekommer regelbundet i The Simpsons. Han är mean även där.
Så varför denna livslögn, Irland? När bestämde ni er för att kommersialisera er nationalfigur och hur gick snacket då en glad vätte skulle ersätta en sur?

Ni har förlorat min respekt.

Trotset

Ja, det är nedräkning nu. Svennefieringen börjar den 9 feb, då jag börjar mitt nya 9-5-liv. Eftersom jag är jag reser jag därför till Dublin ett par dagar, nästan på ren trots. En liten semester innan jobbet börjar. Jag vill LEVA lite innan jag blir instängd på ett kontor. LEVA!

Jag är hemma på fredag igen. Med väskan full med pojkbandsmusik och potatis antagligen.

Den sista desperata frilanssucken

Jag har byggt hela min karriär på att vägra 9-5.
Jag har tackat nej till en heltidstjänst mer än en gång. Fler än fem gånger, absolut.
För att ingen lön, arbetsplats eller tjänst går upp mot friheten att kunna sova länge på morgonen, se B-film med Kennet spontant mitt på dagen eller fika i stort sett när som helst.
Har jag resonerat.

Men så kommer ett erbjudande från himlen och nu har jag plötsligt, till min stora förvåning, tackat ja till att knega 9-5 i ett par månader som alla andra. Visst ska det bli roligt, men jag är också snopen. Hur gick det här till? Och var ska det här sluta? Är min karriär slut nu?

Jag är rådvill.
Såpass rådvill att jag igår var tvungen att leva som om det vore min sista frilansdag:

* gick upp skitsent, och då menar jag skitsent.

* åt dyr men svingod sushi på AKKI. Det var ändå för sent för frukost eller brunch.

* te på Esthers tillsammans med lördagskrysset. Köpte godis med det politiskt inkorrekta namnet negerkyssar. Jag pekar bara på dem och säger "fem av dem, tack". Till skillnad från chokladbollen vet jag inget modernare namn på dem. Mintkyssar?

* romanskrivande. Ordet "morotsformad" förekom. Påminde mig själv än en gång att jag måste förhindra mamma och mormor från att läsa på något sätt.

* födelsedagsfest hos Kid Chino aka Mårten som är webredaktör för Let's Dance och därmed sitter på info om Carl-Jan. Alla var, precis som Mårten, runt 22 och små genier. Jag såg ut som ett mongo när jag var 22. De här kidsen såg ut som sofistikerade 30-åringar med fräsch hy. De var, precis som Mårten, söta, välklädda och socialt kompetenta. Jag reagerade med att bete mig högljutt och fräckt. För att kompensera att jag var äldst på festen.

* födelsedagsfest för Anders Rydell och Erika ELLE på Spy Bar. Jag gav Anders en "potato gun" i present. Han blev glad. Erika fick en bok. Hon blev också glad. Jag hälsade på folk som jag känner, känner ytligt eller aldrig sett förut. Romanskrivarkollegan hittade jag på dansgolvet. Han var rund under fötterna, han.
"Jag har letat efter dig hela kvällen" sa jag.
"Såklart du har, hehe", sa han och flinade.

Det är tråkigt med folk som vet att de är snygga tycker jag. Vi bestämde ändå att vid 150 000 tecken ska han läsa mitt manus. Jag är faktiskt snart där.

Sen boxade Christina från Z-TV ut min ena lins av misstag. Jag blev halvblind men låtsades inte om det tills det, en timme senare, började kännas konstigt i huvudet och jag behövde avlägsna mig diskret och åka hem. Snopet.

Högriskarbete

Tro inte att livet som filmkritiker är lätt alla gånger. Ibland skulle jag säga att det är svårt, riskfyllt och alltigenom farligt.

Jag var till exempel tvungen, in the line of duty, att se Wild Child. Efteråt tvingades jag försöka hindra mig själv från att skära upp handlederna och förblöda till döds.

Jag bad M hälsa filmbolaget att de får stå för begravningskaffet om jag misslyckas. M försökte hindra mig att ta till rakbladet, "den är inte värt det".
Också Citys Henric T försökte övertala mig att hålla mig vid liv och bad så hemskt mycket om ursäkt för att de ledde in mig på en så destruktiv bana. Några Valium senare mår jag lite bättre, men nu måste jag bara försöka skriva recensionen också utan att halka dit. A har gömt alla vassa föremål i lägenheten och varslat stödgrupperna.

Wild Child alltså. Jag finner inga ord. Jag försöker hellre svälja en hel apelsin, eller kanske en citron, än ser om den skiten. Jag går på en modern konstutsällning (och alla ni som känner mig vet vad jag känner inför modern konst). Skulle till och med hellre spendera en timme inne på Svenskt Tenn. Alternativt dricka en liter tryffelolja på stående fot.

I korta drag: jobbig tjej från Malibu skickas till engelsk privatskola för att lära sig hyfs. Hon beter sig som en bitch men alla är ganska snälla mot henne ändå eftersom de ser att det finns något fint i hennes hjärta. Malibutjejen smälter, och lär internatflickona vad en mani-pedi är medan de fula, grisfejjade engelskorna i sin tur lär henne vad vänskap är. Win-win. När det är lacrossetävling vinner Malibutjejens lag för första gången "sedan 1976" eftersom amerikanskor har mer go i sig än fula engelskor. Från födseln.

Ge mig rakbladet.

Borgarmode

Måste ge Kennet rätt på en punkt. Han hävdar ju att ett set med dyra, välslipade köksknivar är ett tecken på total borgerlighet. Onödigt, snobbigt och kokett. Han tar upp det med jämna mellanrum, mest som en pik till mig eftersom jag...
a) har ett set dyra, välslipade köksknivar på väggen
b) en gång sa till honom att han borde investera i en bra kniv (tror det var när jag försökte skära tomat med hans mjuka, följsamma och böjliga kniv från IKEA)

Jag måste dock ge honom rätt. I Mammut spelar Michelle Williams och Gael Garcia Bernal det råborgerliga paret nummer ett med våning på Manhattan, löpmaskin på balkongen, barnflicka från Filippinerna och ett kylskåp lika stort som mitt badrum. Vad har de på väggen i deras välutrustade kök? Kanske tjugo exklusiva köksknivar som bara hänger där och blänker i bakgrunden.

Japp. In my face.

Tro inte att vi inte känner varann bara för att vi aldrig setts, Sofia

Alla borde ha en "What would Jesus do?", alltså en inre estetisk/moralisk kompass att rådfråga, som ger svar. Min är Sofia Coppola. "What would Sofia Coppola do?" tänker jag när jag som pliktskyldigast ögnar igenom lite platsannonser. Inte skulle Sofia jobba på kontor. Inte jag heller. Jag stänger ned sidan och gör i ordning en kopp lyxte från en skitsnygg men dyr burk istället. Det är så hon lever, det är jag övertygad om.

Jag brukar välja kläder som om jag vore Sofia också, om jag är rådvill någon gång. Sminkar ögonen lite svartare än jag brukar också, Sofia style. Jag tycker att hon har en ganska tråkig frisyr så den härmar jag inte. Däremot hänger jag gärna upp bilder på min pappa, han var tjock och skäggig. Där är vi också lika, hon och jag. Och vi har båda en bror som lever som en renässansmänniska. Mina falska vänner vägrar erkänna att det finns en likhet (kom igen!). jag ska starta en Facebook-grupp som heter ERKÄNN LIKHETEN NU!

Ska skicka efter sköna Marc Jacobs-kläder från utlandet också, eftersom det är Sofias grej, så att det ska bli helt uppenbart att Sverige numera har en alldeles egen Sofia Coppola-lookalike. Jag heter dessutom Sofia i andra namn, bor i SoFo, Stockholms egna "The Village" och skriver en roman. Vilken tidning blir först med scoopet?

Elefantmannen

Såg Lukas Moodyssons Mammut i morse. En fascinerande pressvisning som kändes som en galapremiär. "Alla" var där och efter filmen stack SVT upp en kamera och en mick i ansiktet på utvalda key people.

Jag vet inte vad jag ska tycka om den.

Å ena sidan konventionell rulle om att familjen är viktigast av allt (ungefär så här säger filmen: "om ni nu bestämmer er för att skaffa barn, fattiga knegarfolk och/eller förmögna överarbetande vitingar, så se till att ta ert ansvar!").

Å andra sidan fina porträtt av högt ordinära människor och allas våra gemensamma problem som heter tid och pengar. Det fånar kallar livspusslet. Att det inte spelar så stor roll, vi gör alla det vi kan för att ge våra barn allt och ändå blir det inte alltid så. Ibland kan precis samma fina intentioner slå fel och vi ger dem tårar och sorg istället.

Jag ska recensera i City. Jag behöver en dag att tänka över detta på. En sak bara; Michelle Williams är för jävla fin. Som tråkmoster i glasögon och menlös stickad tröja, som kirurg-in-command på sjukhuset eller fokuserad New Yorkare på löpbandet. Hennes ögon säger det mesta, och de där kantiga läpparna som ibland knips ihop till ett streck, och ibland ler det mest förföriska leende. Jag undrar var i filmen hon fick det hemska dödsbeskedet om sin före detta make. Må han vila i frid.

En kärleksförklaring

Det verkar som om vi måste prata om Benjamin Button.
Filmen då.
Alla spridda, delade åsikter gör att det är dags för ett samtal.

Den handlar om en farbror som föds gammal men dör ung. Det är en stollig handling, såklart. Och med massor av budget, stora stjärnor (Brad Pitt, Cate Blanchett, Tilda Swinton), manus av en sentimental Hollywoodman (Forrest Gump-mannen Eric Roth) och en estet tillika perfektionist (David Fincher) bakom kameran så blir det ju såklart en fin film. Fin i bemärkelsen känslosam (ibland överdrivet så), vacker (ibland överdrivet så) och stundtals tillrättalagd.

Men vad gör det, tänker jag, när filmens själva känsla går rakt in i venen och ut i hela blodsomloppet. Inte för att vara överdramatisk nu...
Jag lämnar biografen lite nykär, lite varm och alltigenom glad, fast på ett vemodigt sätt. Intellektuellt begriper jag att filmen har sina brister. Men vad gör det, tänker jag, när hela skapelsen gör någonting med min person och mitt humör? Är det då verkligen en medioker film? Är det en trea? Går vi inte på bio för att känna någonting eller är det bara för att tänka?

Exempel: Jag ser Synecdoche, New York med ett skitsmart manus av en skitsmart man (Charlie Kaufman). Den är bra, men den rör mig inte. Faktiskt inte ett dugg. Den känns lång och jobbig och jag undrar när känslor byttes ut mot snack. Den kommer att få högt betyg. Den har redan fått högt betyg. Jag kan inte gå med på det, jag ger den en tvåa. Jag vill inte ha det såhär, jag vill bli berörd. Jag ser Benjamin Button och tänker på mitt eget liv och på hur två människor ibland möts under ytterst dålig tajming men hittar varandra igen i en tid då allting stämmer. Jag ser Cate Blanchett dansa balett och en sextonårig Brad Pitt upptäcka kvinnor och lusta medan han är fast i en sjuttioårings kropp. Jag känner hans entusiasm (utan att vara överdramatisk nu...). Jag fascineras av hur han spelar med ögonen, hur kroppen är gammal men nyfikenheten plirar ut under de tjocka panchoglasögonen. Visst, jag fattar att det är galet sentimentalt ibland och att Cate Blanchett mest är ett kuttersmycke. Men det skiter jag i för mitt hjärta gillar det.

Är det inte därför vi ser på film?

Det litterära racet

Aha! Jag får, genom en Facebook-konversation, reda på att en annan kollega "i branschen" också skriver en roman. Den utspelar sig inte "inom media" utan snarare "utom media", säger han. Samma här.

Kollegan är känd inom kretsarna runt Riche och Spy Bar. Kollegan har försprång.

Jag bestämmer att jag ska tävla mot kollegan. Jag ska vinna över honom.

Han har skrivit 40 000 tecken, jag 90 000 så jag leder.

Han skriver kanske två timmar om dagen, ganska disciplinerat. Det gör inte jag. Måste börja. Från och med nu, ikväll. Jag skiter i att det är fredag. Jag har Ben & Jerry's-glass i frysen.

Han ska åka till Fårö och skriva frenetiskt i ett par veckor. Jag funderar på hur jag kan toppa det. LA tänker jag först, givetvis. Men där finns det alldeles för många distraktioner. Jag behöver något kargt men samtidigt inspirerande. Det får inte vara för kallt heller. Kanske släktingarna i Gdansk? Eftersom jag inte kan polska och de inte kan engelska så skulle det nog generera i en del romanförfattande. Vad ska jag annars göra där? Äta korv?
Eller brorsan i Tokyo. Problemet med Tokyo är att man inte hittar någon ro, det är för busy. A föreslår att ta in på hotell i Stockholm. Också en grej. Dyrt kanske, men priset att förlora racet mot kollegan är ännu dyrare. Jag ska bli klar först!