Ja, mitt svar på frågan "I filmen om dig och ditt liv, vem skulle spela dig", har alltid varit Claire Danes (Erik H-S är vittne till detta, Hannes!). Inget skulle smickra mig mer.
I kanske åtta års tid har det alltid varit Claire.
Jag gillar henne. Hon har en skön smart girl-utstrålning, kombinerat med en överkänslighet. Jag slår vad om att hon kan börja gråta på kommando. Hon har en skön röst. Dessutom är hon vacker.
När hon spelade mot Billy Crudup in drag, i Stage Beauty lämnade han sin höggravida fru för Claire. Nu har hon lämnat honom för en engelsman som har gayrykte. Det är Claire. Väljer och vrakar som hon vill.
Nå.
I fredags såg jag Stardust där Claire spelar stjärna. Bokstavligen. Baserad på en bok av Neil Gaiman. Förlåt, grafisk roman. Om en stjärna som faller till jorden. Jag måste säga att jag är imponerad.
Jag gillade Englandsvurmeriet. Hus med halmtak, trevliga gröna fält och sånt. Jag gillade Claire. Jag gillade romantiken. Självklart fanns romantik. Pampig fantasy-musik. Trollkonst. Och allt funkade bra på mig. Kritik som att mycket var förutsägbart och precis som det brukar i sagor biter inte på mig så länge det är välgjort. Man ser ju inte en nyversion av Romeo och Julia för att man vill se vad som händer på slutet.
Och så det här med klassiska upplägg; en ung man som inte vet om att han är en ung riddare, missriktad kärlek och ödesdigra uppgörelser prinsar och häxor emellan. Jag har inga problem med det. Tvärtom, Stardust är en film man blir småkär av, och förlåtande gentemot lajvare. Man kan ju faktiskt nånstans förstå den där längtan efter en enkel kärlek, redan planerad av ödet, styrd av stjärnorna. Och kan man drömma sig bort till en sådan i två timmars biomörker är jag på.
Helvete. Ja, jag hör ju hur det låter. Ni hittar mig vid hyllan för "NY FANTASY" i scifi-bokhandeln i Gamla Stan, antar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar