Till skillnad mot vad man kan tro (har jag förstått) så läser jag inte så mycket böcker. Jag ser mest på film, ibland tv. Och så läser jag kopiösa mängder glossiga magasin, helst från utlandet.
Men nu har jag i alla fall läst en bok. Pledged heter den och handlar om "sororities", som jag inte riktigt vet vad man översätter till på svenska. Men det är den kvinnliga motsvarigheten till fraternities. Tänk Old School eller Nördarna. Och för tjejerna: tänk Legally Blonde.
KTHs nollningar är ingenting i jämförelse med allt dessa tjejer får gå igenom för att accepteras av klubben: strippa för ett helt hus fullt av fratboys, begravas under fiskrens, klä av sig nakna och få fettet på kroppen markerat med spritpenna och värre saker som är så läskiga att jag inte vågar skriva dem.
Allt för att bli "accepterade" av sina medsystrar, som menar att nedbrytningen är ett sätt att sedan bygga upp tjejerna och göra dem starkare. Classic.
Men ibland funkar det kanske. Mitt första riktiga, betalda journalistjobb var på en hipp stockholmstidning. Jag har jag aldrig känt mig så nedbruten, ifrågasatt och testad. Varken före eller efter. Varje dag följdes av en serie frågor med ett hippt och ett ohippt svar (test!), utfrysning (nedbrytning!) och illa dolda förolämpningar.
Det resulterade naturligtvis i nervositet, och i slutändan dåliga artiklar. Jag fick sparken. Ganska rättfärdigat men ändå inte. Fem år senare var jag tillbaka i gamet, och jag är fortfarande kvar. Idag måste jag skriva filmsidor och ett par fakturor. Jag måste komma upp med typ tio idéér tills måndag. Och i måndags hade jag gympabrallor på Riche. Nedbruten, uppstånden, accepterad. Yes!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Din upplevelse av den "hippa Stockholmstidningen" låter otäckt likt Expressen Fredag-redaktionen-sketcherna i klassiska Percy Tårar...
Nå, Cesar? På eller av? PÅ ELLER AV?!
Right on the spot!
Provad metod dude.
Maste fa hard hud. Om man vill jobba pa sana tidningar. Som man kanske vill.
Reklambyrar ar val snappet varre.
Tur nog kanske jag blir excused som utlanning. Lite.
Så dom förhörde dej allså? Säg en fråga dom ställde!
Min akilleshäl hittade de snabbt; jag är inte alls så inne på musik. Jag är väldigt konservativ in that department. Så det var många förhörsfrågor kring musik och jag kunde aldrig svara. Minns ingen specifik.
Mycket uppdelning kring lunchen också, där musikfolket satt för sig själva och vi andra - eh, jag - fick sitta själv. Typiskt utfrysningsfashion.
Men allvarligt talat, jag minns inte så jättemycket, bara vad jag kände och hur det hela slutade (dåligt). Men jag är inte bitter för det, det vill jag poängtera. Att jag fick sparken var ju på grund av dåligt arbete.
Skicka en kommentar