Work it!

Min fredag den 13:e-lista med läskiga platser i Stockholm har visst orsakat olust hos en kvinnlig läsare. Trist. Hon säger att min lista inte är rolig alls "men den var säkert menad som sådan". Tvärtom är den "sårande för folk som bor i Blackeberg" eller som "tycker om att promenera på Gärdet en tidig morgon".

Ajdå. Det här med läsarrespons är en ny grej för mig. Det här med att de är många (läsarna) och de reagerar. De tycker saker. Och känner saker.

Oh well.

Nu ska jag konkurrera ut Mattias (med ny bildbyline!) och hans schlagerblogg på Kulturen genom att skriva om var man bäst ser schlager i Stockholm, i På Stan.
Konkurrens är en drivkraft man inte ska underskatta. Jag ska få fler klick än honom, så är det. Den som vinner straffar den som förlorar.

"You're thinking conversion?"

I'm thinking conversion.

Rom lockar fram den lilla katoliken i mig som dyker upp då och då och frågar efter radbandet. Jag har nog aldrig fattat att det finns så många kyrkor i Rom, och alla ser ut som om Donatella Versace inrett dem. Inte en centimeter får gå till spillo, det är en ikon, en målning eller en förgylld staty i vartenda hörn och jag gillar det. Jag lockas av tanken på att flasha radbandet eller ett fett kors på bröstet. För att inte tala om att få göra korstecknet i tid och otid. Det är snyggt, ingen kan säga något annat.

Eftersom pappa var katolik borde de kunna acceptera mig utan omsvep. Värre blir ju förstås om de ska be mig bekänna massa saker, som gudstro till exempel. Men jag tänker mig att de kanske tar sånt för givet bara om man ansöker om att få bli upptagen i deras kyrka? Lite dont ask, dont tell?

Sedan, och jag kanske har fel i detta, kanske det gör att det skapas myter om mig. Det är därför hon inte dricker kaffe, som A påpekade kommer bli en logisk slutledning. Ingen alkohol och inga cigg. Ah, det är därför.

Och så säger jag "nej, men det var innan jag konverterade" och gör därmed mig själv till en enigma.

Men nej, jag gillar inte Dan Brown!

Brrr! Det måste varit nollgradigt i Rom idag. Just idag när det var dags för mig att göra det svennigaste av det svennigaste: gå på en rundtur i "professor Langdons fotspår".
Ringer det en klocka? Professor Langdon, huvudpersonen i Dan Browns pinsamma DaVinci-kod.
Fuck alltså.
Uppföljaren heter Änglar & demoner och kommer i filmversion i maj.
Jag hatar Dan Brown. Jag hatar hans böcker (enligt vilka Robert Langdon har "en stålvass men ändå varm blick"). Men man kan ju såklart inte låta bli att fascineras av Roms alla mystiska kyrkor, statyer och - ja - symboler. Så visst njöt jag av rundvandringen även om jag stundtals ville tala om för andra turister att jag "är på ett jobb". Alltså, jag gör inte rundvandringen för att jag gillar Dan Brown.

Mest gillade jag Sankta Teresa som blev ett helgon efter ett liv i synd. Vid fjorton års ålder fick hon ihop det med sin äldre kusin. Föräldrarna förfärades och skickade henne i kloster där hon, enligt dagboksanteckningar, "tog emot hans spjut fullt av eld i underbara stötar som fyllde mig med glädje bortom reson" vilket nunnorna tolkade som att hon hade himmelska visioner och såg änglar (!). Riiiight...
Andra tolkade det på ett annat sätt, bland annat den kända italienska skulptören Bernini som gjorde en skulptur av henne med halvöppen, njutande mun, slutna ögon och ihoprullade tår. Tolka hur ni vill.
När hon fyllde trettio lämnade hon sitt smutsiga liv bakom sig, blev totalkatolik och därmed helgonförklarad. Mitt favorithelgon so far, helt klart.

Roma - en kärlekshistoria

Jag är i den eviga staden och känner för att uttrycka mig högtravande. Jag har redan gjort det i sms-form. Bedyrat att jag är förälskad i staden vilket, högtravandet till trots, är sant. Redan i taxin hit från flygplatsen blev jag varm av glädje. Taxichaffissen frågade vad jag gjorde här, jag sa att jag är journalist. Han blev entusiastisk och frågade journalista sportivo? Jag sa tyvärr inte och hans entusiasm dog lika fort som konversationen.

När jag sedan passerade Colosseum blev det en wow-känsla i magen. Hotellet är underbart vackert, alla talar underbart dålig engelska och när jag gick ut en sväng upptäckte jag att det växer apelsiner på träden som kantar gatan. Eftersom jag är jag gjorde det mig gråtfärdig.

Åt lunch och försökte samtala på mupp-italienska (tre års gymnasiestudier). Det gick inte, de bara garvade åt mig så vi gick över till engelska. Men kyparen, en äldre elegant herre, såg att jag verkligen ville så han fortsatte blanda in lite italienska ord i konversationen för att vara artig. Riktigt italiensk blev det när han kallade mig "bella" och undrade var jag hade min pojkvän. "Solo, eh?"

En annan sak var att han inte frågade om jag ville ha dessert utan "Och till dessert, signorina?". Love them, gipskatter.

Nu är det officiellt...

Jag debutbloggar!

Ps. Bildbyline!

Bilden har inget med inlägget att göra

Är fascinerad av mitt passerkort. Det står "Dagens Nyheter" och "PRESS" på det. Jag tar upp det ibland och fingrar lite på det. Det sitter i en liten klämma som jag ser till att hänga i jeansfickan. Känns bra.

Nu försöker jag bara undvika ekonomidamen så mycket jag kan. Fick reda på att hon betalar ut löner och sånt, så det är nog bäst att ligga lågt. För att inte tala om vad som händer på nästa födelsedagskalas hos kusinen. Han börjar å andra sidan bli riktigt stor nu så det kanske inte blir fler tårtkalas med familjen? Eller också bara familjen, inga vänner till familjen. Hur som helst jobbar jag nog i sommar och kan därför inte komma. Synd.

Kvart i fem

Kvart i fem. Konstig tid. Alla vill gå hem. Ingen vågar. Chefen är borta idag så det borde ju vara "fritt fram". Men folk sitter kvar. Stirrar på skärmen. Jag med. Jag har jobb att göra dessutom, hur skumt det än låter. Så jag har egentligen anledning att sitta kvar. Men de andra kan omöjligt ha det. Jag har mitt headset på mig trots att jag inte pratar i telefon också. För att jag gillar känslan. Jag borde leta roliga seriestrippar att sätta upp på anslagstavlan som är min skiljevägg. Gärna Dilbert. Och så vill jag ha en "Man behöver inte vara galen för att jobba här men det underlättar!"-skylt.

Skrönor och rövarhistorier

Min kompis Robban (ej Broberg) var på Big Ben. Han är en skön dude, med häng på jeansen och lite övervintrad grungelook blandat med skatersnubbe. Han är runt trettio.

Vid ett bord satt ett gäng sköna medelålders damer. Lite "tjejerna på jobbet" över dem. När Robban går förbi tar en av dem ett rejält tag i hans rumpa, klämmer åt ordentligt och säger, med hög rökröst, "vilken jävla röv!"

Det är en fin liten historia. Dock missförstod jag Robban när han berättade den för mig första gången. Jag tyckte att han sa "De tog mig på min Big Ben" när han sa "De tog på mig inne på Big Ben". Men det redde vi snabbt ut.

På samma sätt berättade min kompis Niklas att Jerry Williams en gång hjälpte hans mamma av bussen när Niklas låg i barnvagnen.

Okej.

Men i mitt minne, och under årens lopp, har den här historien blivit att Jerry Williams hjälpte Niklas mamma med barnvagnen upp för trappan till kyrkan när Niklas skulle döpas (!?).

Jag vet inte hur denna förvrängning har kommit sig. Niklas är inte ens döpt.

En tredje grej:

En "vän" till mig berättar att han och kompisen står vid pissoaren någonstans och gör sin business då Robert Aschberg dyker upp, knäpper upp gylfen och hojtar "Håll i er grabbar, för nu stänker det!"

Okej, kul.

Men jag hörde än en gång fel och när jag skulle återberätta denna lilla anekdot för första gången mindes jag det som att det var Robban Broberg det handlade om, inte Aschberg.

Med detta i åtanke är det kanske...

a) inte så klokt att jag är journalist.

b) klokt att min roman snarare är "inspired by true events" än "based on a true story".

Tre highlights

1. Har fått en mailadress med @dn.se på slutet. Grymt!
2. Blivit fotograferad med redaktionen till tidningen. Grymt!
3. Tilldelats mitt första "knäck". Grymt!

Uppvaknanden - igen

Andra typer av uppvaknanden nu. De fysiska.

Sätter klockan på halv åtta.
Herregud, det är plågsamt.
Det är plågsamt.

(Jag vet, säger man så till någon som min mamma som jobbat på Apoteket i trettio år så får man en blicksom meddelar att man borde skämmas i sin bortskämda cocoon-tillvaro.)

Men det är plågsamt.
Jag har jobbat mig upp till lyxen av att stiga upp halv elva på morgonen.
Anser jag.
Egentligen.

Bestämmer mig för att skippa frukosten till förmån för lite extra cuddling i sängen istället. En Tio minuter senare bestämmer jag mig också för att hoppa över en hyfsat behövd hårtvätt (vi ska fotograferas idag) för tio minuter extra värme under täcket. Att tvätta håret tidigt på morgonen gör att man fryser. Jag kan inte både gå upp tidigt och frysa.

Men till slut ger jag med mig och gör mig i ordning.

Jag kommer till DN kl 8.55. Flashar mitt passerkort och köper en pre-made frukostmacka på Café Scoopet. Plockar åt mig te i en pappersmugg och känner mig som både Bernstein och Woodward på samma gång när jag kryssar mellan alla skrivbord fram till mitt eget, och anländer exakt 8.59.

Då inser jag att jag är först på plats.

Och så förblir det tills Sebastian trillar in. Redigeraren Måns glider in när mackan och teet försvunnit för länge sedan och skockar "Så du har inte kommit in i DN-tiderna ännu?"

Rookie.
Jag är en rookie.

Uppvaknanden

Helgen är snart över och i morgon börjar mitt nya liv som reporter på DN På Stan. Jag har därför vigt helgen åt eftertänksamhet och sökande.

Jag konstaterar följande sanningar:

1. Steve Carell är snygg. Så är det. Jag ser på amerikanska The Office (bra, bra serie, för övrigt) och inser bara ännu en gång att det är faktum. Se bortom geeken och du finner en attraktiv man med ansvarskänsla och den så kallade "glimten i ögat". Ladies like.

2. I stort sett alla unga män (och här syftar jag på de unga män, runt 30, som jag känner) klär i en eller flera dagars skäggstubb. Idagvar jag på helt underbar brunch hos ELLE-Erika och hennes fotograf-Martin. Rara genibarnet Anders Rydell kom dit, med 1 mm skägg som accessoar till sina Truman Capote-glajjor. Bra look! Alla unga män borde följa hans exempel (ni vet vilka ni är).

3. Melodifestivalen är Sveriges största tidsmaskin. Säg ett årtal mellan 1965 och 1999 och du är där. Emilia kör Motowngrejen, Nina whats-her-name kör äcklig åttiotalsrock (nittiotal? Jag bryr mig inte, äckligt är det i alla fall) och Alcazar (bless them!) kör på som om vi stod precis vid dörren till tvåtusentalet och kikade in, i våra skinny jeans och blonderade hår.

4. Jack Bauer är bäst, ingen protest. Sju timmar 24-tittande lämnar mig bara stum av beundran. Jack Bauer wasn't born, he was unleashed. Jack trumpna och sårade min då han får ta verbal smutskastning av Agent Walker eftersom hon felaktigt tror att han jobbar på skurksidan är obetalbar. Man vill bara krama honom, kela med hans babyfejs och trycka hans hand och tacka, å hela västvärlden OCH Afrikas vägnar. Jack, du förtjänar en semester när detta är över. Och massor av kärlek.

5. Att laga mat lindrar själens våndor. Hade en crappig helg, rent själsligt alltså, och lagade därför en skitgod morotssoppa med kokosmjölk och bakade mandelskorpor som blev fintfint sega. Det gjorde mig på bättre humör. Hädanefter ska jag alltid ha nyttiga ingredienser i kylen som jag kan göra rejäla soppor och grytor på. Funkar ungefär lika bra som Atarax vid lätt oro.

Plan B. Varför titeln inte håller

"Låter som något av Jan Stenmark" påpekar Miss Madass om mitt titelförslag.
Hon har ju rätt.
Okej, tillbaka till ritbordet.

Just nu klistrar jag upp post-its på en vägg med lite titelförslag och annat viktigt som hör romanen till. Jag känner mig som en person ur någon film, fast skillnaden är att de som i filmer sysslar med post-its är journalister/kriminalare som får fram ett lead på en mördare på så sätt.

Nu känns min vägg plötsligt helt creepy.

Okej.
Nu åker alla post-its ned.

Möjlig titel på romanen:

"Och nu står jag här" - en skröna av Caroline Hainer

Du behöver inte läsa det här

Ännu en bloggstafett. En lång en den här gången. Från Svenska Larm.

Är det någon som läser svaren egentligen eller är det är med stafetter bara något som bloggmänniskor hittar på för att det är kul att skriva om sig själv?

Tror jag vet svaret, dessvärre...Inte för att låta dyster.

10 Första
Första bästa kompis: Väntar fortfarande.
Första bil: Sure, det lär ju hända.
Första kärlek: Morten Harket i A-Ha.
Första husdjur: Kaninen Bonnie. Dog tragiskt i maskrosbladsrelaterad olycka.
Första semester: Var tydligen i Tunisien medan jag var i mors mage.
Första jobb: Sålde egenproducerade tidningarna NonStop och Hundexpressen till grannarna vid elva, tolv års ålder.
Första köpta skiva: Räknas singel? I så fall Rick Astley Never Gonna Give You Up, och det står jag för.
Första piercing: Öronen. Första och sista piercingen.
Första konsert: Om man inte räknar typ Mora Träsk så skulle jag säga New Kids on the Block. Visst, jag hade kunnat ljuga här men varför skulle jag? Varför skulle jag...

8 senaste
Senaste alkoholdrycken: Ni vet svaret.
Senaste bilfärd: Taxi hem från Spy Bar (det är inte vad det låter som!)
Senaste filmen du såg: "Am I black enough for you?" (recensionsjobb)
Senast ringda telefonsamtal: Bordsbokning på Riche (så jävla MEDIA!)
Senaste bubbelbadet: Bubbelbad? När badar man sånt? Måste varit på Centralbadet för tusen år sedan med ex-polaren Per. Vi gick dit ibland och hade oss.
Senast spelade CD-skiva: Belle & Sebastian-soundtracket till Storytelling jobbar jag bäst till.
Senaste gången du grät: Jag gråter jämt. Varje dag.
Senaste måltiden: Risotto på Riche. Snål portion men mätt blev man.

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Ja.
Blivit arresterad: Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja.
Fastnat med blicken i någons urringning: Fastnat och fastnat...inte direkt.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Ja, tyvärr.
Busringt till någon: Absolut. Hur många som helst. Bland de töntigaste var att köra typ "Är det Storm på Storgatan? Ja, men håll i hatten då!" och till de mer avancerade hörde att ringa till någon och bekräfta dennes beställing av ett års prenumeration på ost. Föreställde också rösten och ringde hem till olika lärare. Överkurs!

7 saker du har på dig
1. Glasögon.
2. Vit t-shirt som jag fått/stulit/ärvt från A.
3. Strumpor i skrikig kulör.
4. Mjukisbrallor (Sergio Tacchini, skitfula).
5. Undies.
6. .
7. .


6 saker du har gjort i dag
1. Facebookat såklart. Kollat in lite nya, fresha bilder av mig själv och kommenterat på dem.
2. Våndats över att jag ska stiga upp tidigt på måndag.
3. Försökt kränga en Toby Young-intervju.
4. Skrivit ett artigt mail till min fastighetsägare om att det fortfarande luktar mögel och gammal kyrkosal i mitt badrum.
5. Skickat ett sms till Kennet om att han kan få köpa min toaring till rabatterat pris. Han är på jakt efter en och jag vill ha en ny.
6. Försökt gå ned i split. Ville se om jag fortfarande kan. Det kan jag nästan men inte helt.

5 favoritsaker utan rangordning
1. Min Goonies-tröja.
2. Min jordglob featuring Belgiska Kongo.
3. Min tavla av gossebarent Alain aka djävulens avkomma.
4. Min Steve McQueen-docka
5. Mitt skyltdockshuvud.

4 personer du kan berätta allt för
Kennet.

3 val
Blått eller rött? Jag klär bättre i blått än rött. Inget politiskt alltså. Där är jag grön.
Sommar el vinter? Jag vill inte vara sån men vinter i LA är nog det optimala. Eftersom jag har svårt för extrem värme.
Choklad el chips? Choklad, men då ska den antingen vara väldigt mörk eller innehålla nötter.

2 saker att göra innan du dör
1. Be någon dra åt helvete.
2. Se en St. Bernardshund med en tunna runt halsen.

1 sak du ångrar
EN? Vaddå en? Det finns tusen saker jag ångrar:
Jag ångrar att jag inte tog salladen istället för risotton på Riche.
Jag ångrar att jag såg Ondskan för jag har fortfarande tvångstankar om den.
Jag ångrar att jag gav en luffarkvinna tjugo spänn för hon gav bort tjugan till sin ligistson som orkestrerade hela tiggeriet.
Jag ångrar att jag inte började sporta i tidig ålder för då kanske det inte hade varit så jobbigt att göra det nu,
Jag ångrar att jag inte hälsade på min farsa mer medan han var i livet.
Jag ångrar att jag fejkade en svimning på en fransklektion i nian. Det var så dramaqueenigt gjort så jag skäms.
Jag ångrar att jag bodde i Belfast ett år. Det hade räckt med tre månader.
Jag ångrar att jag aldrig sökte till JMK.
Jag ångrar att jag köpte en ful väska för en hundring på Tradera. Den är rund och jag kommer aldrig använda den. Nu ligger den i en kasse som ska till Myrorna.

Oh yeah, man ska skicka den här "stafettpinnen" vidare också. Då får den lov att gå till Mannyken, Konrad och Daniel. Det kan de ha!

I ditt (och din mammas) ansikte!

Ha!

I två år har jag väntat på det här tillfället. I två år! Idag kom det.

För ungefär två somrar sedan (kan ha varit tre till och med) så var jag på min kusins födelsedagskalas. En "vän till familjen" (deras, inte min) var där. En kvinna i "min mammas ålder". Det är alltid dem som frågar om "jag kan försörja mig på det jag gör" och "om jag har någon utbildning".

Den här kvinnan frågade de sakerna med en skeptisk look. Hon trodde mig inte när jag sa ja, jag kan försöja mig på det men nej, jag har inte gått JMK.

"Men vilka tidningar är det du skriver för då?" frågade hon,
Jag rabblade lite månadsmagasin och City.
"Ah", sa hon då med ett förnöjt jävla smil. "Det är klart, i City kanske det funkar att jobba utan journalistutbildning men det skulle ju aldrig gå på en tidning som till exempel DN".

Den här kvinnan jobbar på DN fast på den administrativa sidan. I två år har jag väntat på att få ge henne "svar på tal" eftersom jag sedan dess figurerat i DN som skribent både en och två och tio gånger.
Jag har tänkt på den stunden många gånger. Skulle vi ses hos min kusin igen? Hur skulle jag få det hela på tal igen? Skulle jag fiska i stil med "Ja, jag frilansar ju fortfarande...och det verkar funka!"

Jag har tänkt på det här oftare än jag borde erkänna.

Och så idag...

Idag var jag på DN, min arbetsplats från och med måndag, för att skaka hand med lite framtida kollegor och se på mitt skrivbord och så vidare. Vem ser jag i korridoren om inte Gnälltant Numero Uno. Ha! Mitt hjärta klappade lite snabbare och jag tänkte i racerfart - är det här rätt läge? Kommer chansen att komma igen? Känner hon igen mig?
Då haffar tanten tag i Axel (framtida boss!) som höll på att visa mig runt och frågar något jobbrelaterat. Jag tänker nu jävlar och säger "Hej, är det inte du som är XX? Du känner min mosters familj!"
Hon tar tag i min arm och säger "Ja, just det!". Hon ler, jag tvekar men hugger ändå mot pulsådern.
"Sist vi sågs var på min kusins födelsedagskalas. Minns du? Du sa att eftersom jag inte hade någon journalistutbildning så skulle jag aldrig få jobb på DN, men nu är jag här och börjar på måndag".

Om det kändes bra? Ja, det kan jag lova. Jag önskar bara att hon inte fintat bort med "Ja, vad kul!" utan erkänt sig besegrad. Nästa gång!

HA!

HA!

HA!

Billig? Jag?

Går på Make Up Stores fest där man presenterar vårens make up. Temat är frukt. Modellerna har bananer i håret och orange lipgloss. Det bjuds på tuggummi med vattenmelonsmak och - givetvis - en generös goodie bag med både det ena (tuttifruttigodis?!) och det andra (orange lipgloss).

(For the record: mycket fina färger i kollektionen, särskilt de turkosa produkterna. Fantastisk persikofärgad blusher också, och imponerande nagellack)

Vi kollar på modellerna, gissar deras ålder (sjutton) och anmärker på deras kläder.

Vi klappar händerna. Vi ser den ena osannolika kändisen efter den andra. Rikard Herrey. Varför? Nån som är känd från det här med tsunamin, en kvinna. Och så "han i Varuhuset". Tror jag såg en gammal Fröken Sverige i vimlet också. De allra flesta är blonda tjejer med proffsiga sminkningar.

Showen är över, man önskar oss en fortsatt trevlig kväll för nu så börjar partyyyyyt!

Vi masar oss mot utgången i samma stund DJn börjar spela. Vi skäms lite. Det är så uppenbart vad vi håller på med. Gratis är gott och allt det där. Det pinsamma är att vi är långt ifrån de första att gå så fort uppvisningen är över. Det är kö till garderoberna. Gaaah!

Gud, jag rodnar när jag tar emot goodie bagen. Detta är tacken för att man ordnar fest, tänker jag. Man måste muta sina gäster för att komma och inte ens gratis drinkar kan få dem att stanna.

Om det är någon tröst för någon festfixare, eller kanske Make Up Store-ägare så gillade jag i alla fall verkligen innehållet i bagen. I morgon blir det orange nagellack.

Det här med kneg dårå...

Allt jag gör just nu är en del av nedräkningen till måndag då jag blir reporter på heltid (i alla fall en tid framöver).

På DN På Stan, förresten. Jag vet att jag legat lågt med just den infon.

Jag är inte nervös över arbetsuppgifterna eller hela den grejen, bara över min nya livsstil. Allt jag hånat och beundrat mina fellow arbetare för (i lika dos) kommer jag själv att utstå nu.

Gå upp tidigt.
Vara ägd och uppbunden under större delen av dagen.
Vara tittad över axeln på.

Och: inga filmer på dagtid, ingen glass i soffan medan jag uppdaterar Jazzhands, inga jobbresor till utlandet...!

Kan jag få säga att jag är nervös? Stor ändring av livsstil. Det här är för mig ungefär av samma magnitud som om jag skulle byta sexualitet. Beträffande ändring av livsstil.

Går igenom garderoben. Känner för att uppdatera. Mindre slacker mer business. Satan. Vad ska jag göra? Jag vet, jag gör det jag brukar då paniken stiger: kollar 24.

Kollar 24. Den serien kollar man inte bara, den avnjuter man. Jack Bauers adrenalin lugnar mig. Och så minns jag Rhys hashiga framträdande. Aaaaah...och där lugnar sig mitt nervösa hjärta lite grann i alla fall. Man kan alltid lita på teve i sådana här situationer.

"Vännen"

Kennet kommer över, dricker choklad, äter bulle och somnar sedan på min säng. Jag föreslår att vi ska se ett fint gammalt avsnitt av Dallas. Visst, säger han. Knappt har vinjetten börjat så snarkar han igen.

Supermänniskorna

Har samlat ihop en personlig fokusgrupp.
Inspiration: författarkollegan som gjort detsamma.

Nu har vi båda varsin fokusgrupp bestående av fyra handplockade supermänniskor som kan komma med litterär input. Vi visar dem de första fyra kapitlen i vår respektive roman och sedan får de komma med sina brutalt ärliga åsikter. Jag har handplockat mina utifrån..
... mina erfarenheter av att jobba med dem (tre stenhårda redaktörer och en reporterman)
... deras avslappnade men nyfikna inställning till det skrivna ordet (den som börjar surra om litteraturvetenskap 40 poäng, och hur roman som sådan är död åker ut)
... och deras förmåga att ge kritik.

Efter att de kommit med sina verbala knivhugg blir det fosterställning och ömkande ett tag, sedan upp på knäna och strykning av ungefär halva romanen. Börja på ny kula. Hämndlystnad och "jag ska minsann visa dem jävlarna".
Kanske.

I vilket fall som helst...börjar jag bli nervös. Jag har dessutom nått stadiet då allt jag skrivit hittills känns värdelöst. Endimensionellt och banalt. Har bjudit över Kennet hit med löfte om varm choklad. Vad han inte vet är att jag kommer tvinga honom att läsa ett kapitel och sedan säga att jag är totalbegåvad och en lysande stjärna. Annars ryker chokladen.

En svennebanan med curry, tack!

En vecka kvar.

Ni fattar inte, jag har inte haft ett vanligt jobb på år och dagar. Jag har sommarjobbat, ja. Jag har jobbat på kontor, ja. Men bara halvtid (ah, bliss!). Heltid jobbade jag som längst i ett halvår och det var nio år sedan, minst.

Ni fattar inte. Omställningen.

Mitt senaste heltidsjobb, det där för nio år sedan, kanske ändå inte räknas. Jag sov mest. Bokstavligen. Det fanns ett vilorum på kontoret. En morgon kom jag in tidigt, vid åtta, eftersom jag hade så dåligt samvete för att jag åstadkom så lite. Jag jobbade på en timme och blev sedan trött så framåt halv tio tänkte jag att jag skulle ta mig en liten powernap...bara för att vakna lagom till lunch. Gick ut och åt dagens rätt tillsammans med de andra och låtsades att jag suttit i möte hela förmiddagen.

Hur som helst.

En vecka kvar, sedan är jag där igen. Jag är lite ivrig, lite spänd, lite sorgsen. Sovmorgnar blir ett minne blott, liksom eftermiddagsbio och spontana turer till Sickla köpkvarter av ingen anledning alls. Och att håna "arbetare" blir det inget av på ett tag. Det är kanske det jag kommer att sakna allra mest.

Ser å andra sidan fram emot att äta i personalmatsal, ha tillgång till kopiator och börja ge folk smeknamn, typ "hustlern på sälj" eller "tjockpaddan i receptionen". Kanske. Jag bara spånar fritt nu.

En vecka kvar. Sedan dör Jazzhands as we know it. Eller "her".