En sann historia

Det här är faktiskt alldeles sant. Och för att klargöra: jag tar det hela på fullaste allvar och ligger i träning. Jag vill inte att folk ska vara arga på mig.
(Klicka på Anders Rydells fina blogg och läs under What's eating...Av uppenbara skäl kan jag inte blogga om det själv)

Falskt alarm

Det där om att Dr. Alban bytt namn och numera kallar sig Luther Martin är falskt alarm. Lesson number one: dubbelkolla alltid källor.
Men okej, om han fortfarande heter Dr. Alban (och i ärligthetens namn, varför ändra ett sk. "vinnande koncept"?) var håller då hans comeback hus? Vad var det jag bevittnade där i slutet på mars egentligen?

Ödmjukhet is the key

Det här är Dr. Alban, eller hur? Jag vet inte, någonting gör mig osäker. Bristen på hår kanske? Och det är inte namnet som förvirrar, det har jag liksom redan vant mig vid.

Hit the road, Jack (inga spoilers!)

Nu har jag sett sista 24 och sista Heroes.

Tomhet.

Heroes slutade abrupt, lite för cleant och med ett par - till och med för Heroes - lite för mystiska sammanträffanden. Men ändå ser jag fram emot "Volume 2", om det nu blir någon. Om inte annat så för att jag nyligen fick reda på att Nathan Petrelli (Adrian Pasdar) är gift med Natalie från Dixie Chicks.

Och så mitt älskade 24.
Jag har så svårt att säga någonting negativt om serien, av respekt för allas vår hjälte, men kan citera en alltid så pålitlig citatkälla (vi kan kalla honom Kennet) när han säger att det alltid är lika kul att se Hollywoodskådisar spela efterblivna och 24 gör en inte besviken på den punkten. Det är få som lyckas (Leo DiCaprio i Gilbert Grape är den enda jag skulle ge högsta betyg i mongogestaltning).
Och i säsong 6 är det inte mindre än två rolltolkningar som ska uppfattas som rörande och autentiska...men jag vet inte. Jag blir mest rörd när Jack Bauer grinar och sånt. Och inte heller där blir man besviken.

Sedan kan man tycka vad man vill om seriens formulaiska format. Det är bara vissa hot som kan vara stora nog för att sätta en hel nation i fara; kärnvapen och giftgas. Och kanske total datanedläggning (som i kommande Die Hard 4.0!). Och det måste finnas en mole, och det måste finnas vändingar och goda som visar sig vara onda och så ett gammalt spöke från förr. Man kan inte klaga på det. Det är som att klaga på att det är för mycket action i Die Hard 4.0.

Däremot kan man kanske försiktigt höja ett ögonbryn inför faktumet att folk som blir skjutna i armen eller borrade i axeln tar av sig bandaget och jobbar som vanligt tre timmar senare. Vilket bara bidrar till den där känslan av attt CTU är övermänniskor, som man ville bort ifrån ett tag genom att visa att de är precis som oss. Jack gråter av utmattning, han blir heroinberonde och han screwar upp sina relationer.
Att han sedan pallar att rädda världen ett dygn efter den sista kinesiska tortyrrundan väljer jag att se mellan fingrarna på.

Nu håller jag tummarna för att Chloe och Bill Buchanan inte är ute ur leken. Det vore en förlust som inte på något sätt skulle kunna fixas. Inte ens om Tony Almeida återuppstod från de döda.

PS. Här ligger förresten min Wiliam H Macy-intervju och skräpar.

Wedding Crashers

Var på bröllopsmiddag igår (tredje på ett år!). En annorlunda spin denna gång med gående bord (nice!) och trollkarl till efterrätten. Han hade svart Weird Al-peruk, glasögon, knaständer och fejkad "utlänsk brytning". Körde olika grejor som att trolla fram saker ur rockärmen och sånt. Ett gäng whizkid-barn satt längst fram, åt glass och skrek saker åt honom i stil med "Jag såg hur du gjorde!" och "Du hade den i andra handen ju!".
Barn alltså. Som de njöt att sätta dit trollkarlen igår. De älskade varje sekund av det.
Gillade också när trollkarlen sa "Här i svenneland" och en liten gosse påpekade att det faktiskt heter Sverige.
Eller när han körde ett "Ånej hjälp! Kniven går rätt igenom armen på mig! AAARGH" och gossen bah "Meh, om det hade varit på riktigt hade det kommit blod ju."

The Chow Must Go On

Eftersom ingen plockat upp mina tv-intervjuer (kan man inte lägga ut dem på nåt sätt? Just nu har jag en bunt sköna intervju-tapes bredvid mig i betacam-format. Ingen jag kan använda) så kan jag avslöja det stora scoopet som Chow Yun-Fat avslöjade i min intervju, som kommer att gå till historien bland mina topp fem-bästa (tillsammans med HP Baxxter i Scooter)

Jag frågade nämligen i stort sett alla intervjuoffer vad det mest pirataktiga de gjort i hela sitt liv var. Vissa var jävligt boring, som Naomie Harris som sa "Jag har rest mycket" och Jerry Bruckheimer som bah "Well, att göra den här filmen var i stort sett som en piratresa".

Men Chow var på fnissigt humör, gillade mig och min Goonies-tröja. Han var hungrig och pratade skitmycket om lax efter att jag hasplat ur mig att vi äter sånt i Sverige. Han hade ett litet entourage av små, punkiga kineskillar i rummet som kanske haussade upp stämningen, vad vet jag.

För på min fråga tänkte han lite, fnissade och viskade sedan, med ena handen runt munnen: – Konkubiner!

Att ingen plockade upp det klippet alltså...är ju synd. Minst sagt.

Yo-hoho och en flaska med rom (längsta inlägget nånsin)

Här är resultatet av veckans hårda arbete (förutom artiklar lite hör och var, dock inga tv-reportage). Närkontakt med kändisar av första till tredje graden. Ingen bild på Ian Ziering, det var trist. Men goda minnen. Han hälsar till Fredrik och Filip. Jag blev solbränd och alldeles röd men det är okej. Jag gör gärna om det, för en så hängiven journalist är jag. Och jag har heller inget emot att stå inklämd mellan Schweiz och Brasilien. Journalistiskt sett alltså. Det verkar vara trevliga länder båda två, av deras korrespondenter att döma. Möjligen talar schweizarna lite bättre engelska.

Orlando tar emot folkets/småtjejernas jubel

Den bästa bilden jag har av Johnny Depp...ledsen.

Jon Voight. Redo att stabba nästa person som frågar nåt om Angelina.

Flinande Geoffrey Rush med madman i bakgrunden

Joey från N'SYNC i osmickrande pose

En mycket rik man: Gore Verbinski - Pirates of the Caribbeans regissör.

Kortvuxen pirat med dödskalleörhängen

Vilmer och hans uttråkade lillebror.

En dvärg lika liten som den schweiziska journalistens hand! (Skoja)

Den där jättelånga kinesiska basketspelaren

Jag, typ femtio cm bort från Hiro!

Hiro från Heroes!

Läskigt litet genibarn intervjuar kändisar för någon tv-kanal (kanske Disney Channel?).

Finns det coolare dvärg? Svar nej. Peter Donald Badalamenti, som han heter, rockar båten. Jag såg en dokumentär om dvärgar som föredrog termen "Little People", men jag vet inte...det låter ju ännu mer nedsättande? Schweizaren som stod bredvid mig sa att Peter var midget, men tillade också "Jag vet inte, i Schweiz hade vi bara kallat honom lilleput".

Jag på röda mattan i Disneyland, typ en halvtimme från en nasty solbränna som sedan får baddas med aloe.

Det står "Missed Prom for Pirates" på hennes svarta plakat.

...och slutligen:
Jag och min kompis Chow Yun-Fat!

Vår kvinna i LA

Körde LA-dag idag, min första "lediga" dag innan jag åker hem imorgon. Började dagen på gym tillsammans med min LA-vän Roni, stort som Gallerian ungefär. Kände mig som en LA Lady. Har aldrig sett så många plastikopererade kvinnor på en och samma plats i hela mitt liv. Alla har samma, läskiga Jocelyn-what's-her-name-leende.
Sedan sallad på Whole Foods som är mitt alldeles egna Tiffanys, för alla som läst och älskat Breakfast at Tiffany's. Ett ställe där allt är dyrt, fint och ouppnåligt, dit man kan drömma och känna att "nothing bad could ever happen to you". Whole Foods är visserligen inte särskilt dyrt i jämförelse med Tiffanys, de säljer, som namnet antyder, mat. Allt är organiskt och vackert. Salladsbaren är rörande komplett.
Sedan var jag tvungen att förstöra allt genom att dricka en chokladmilkshake. Idiot.
Köpte ett par Stan Smith. Säljkillen var lite concerned och hintade ett par gånger att de var men's shoes. Jag sa att det var ok. Jag sa att jag var en classic girl och då sken han upp och erkände att han tyckte att tjejversionerna av Stan Smith är skitfula. Sant. Se vad lite ärlighet kan göra.
Jag ska snart ladda upp bilder från röda mattan. Verkar inte som om de hamnar någon annanstans. Måste researcha den där coola dvärgen. Största regret: att inte prata med coola dvärgen.

Mellan Österrike och Brasilien

Tillbaka från Disneyland! Jag har stått upp i tio timmar nu, utan lunch och middag. Det är sängdags, trots lockande förslag om lite midnight snacks i baren halv tolv.
Det var madness. Galapremiär i Disneyland ikväll för Pirates. "Alla" var där; Johnny, Orlando...alla. Plus en massa stars av varierande kaliber. Jag tog kort to prove it men har tyvärr inte med mig grejen som gör att jag kan ladda upp dem på datorn. Sådan är jag.
Men jag bjuder på några highlights från kvällen innan jag svimmar av i sängen:

* Ian Ziering (Steve i Beverly Hills 90210) hälsar till Fredrik och Filip och ber att de ska ringa honom.
* Jag och Misa Oka (Hiro i Heroes)!
* Jag pratar med Vilmer Valderama och pokar hans lillebror i magen.
* Johnny Depp i snyggjeans och grön skinnpaj. Gotta love it.
* Natalie från Dixie Chicks. Sååå cool! Jag ska bli som henne. Starting now.
* Jag med kamera framför röda mattan, säger "Här står jag i Disneyland...blah blah blah" medan två freakiga pirater smyger på mig bakifrån och försöker sno mitt halsband. Jag freakar ur och skriker så att kameramännen garvar. Blir säkert ett roligt klipp. Hade jag varit känd hade det blivit extramaterial på min "best of"-DVD.
* Jag pratar med en gammal skurk från 24, som bara jag kände igen. Till och med han blev imponerad. Han bah "Boy, you did your research!", och jag bah "No, I'm just a 24-fan. Now tell me more about CTU." Jag vet inte vad han heter. Men i morgon när jag inte är halvdöd så kommer jag att veta.

Bilder finns i kameran. De ska uploadas. ASAP.

För alla som gillar sånt: läsare av Jazzhands är från och med idag bara ett handslag bort från den där snygga dvärgen i Pirates. Jag tror att "little people" är termen de föredrar, även om hans proportioner snarare antydde att "midget" är en mer korrekt ord. Han var i alla fall snygg, och jag har en jättefin bild på honom när han posar och typ säger att pirater rockar. Han har sin egen action figure så att han är ingen att fnysa åt. Vad han heter? Lägg ned, jag måste sova nu.

Your loss, not mine

Både fyran och trean backar. Fools.

Pirates arrr cool

Bra printdag. Galet bra, faktiskt. Hamnade i samma grupp som cp-tysken som droppade några idiotgrejor som vanligt (som att fråga Bill Nighy varför hans rollfigur slåss med britterna "för jag fattade inte det" när det är ganska obvious i filmen) men han drog sedan efter Bill och Geoffrey Rush. Då blev det party. Alla journalisterna, med mig och en liten irländare i spetsen I must say, freakade ur och började diskutera filmen ganska ivrigt. Det är alldeles för många frågor kvar. Totally confusing.

Det gjorde att intervjuerna blev helt underbara. Det verkar dessvärre inte som om de blir upplockade. Synd, för de är skitbra. Särskilt Chow Yun-Fat, galningen. Han fyller 52 idag så jag gratulerade honom och han kysste mig på handen, sedan började han massera en stackars tysk journalistfarbrors axlar, gick bordet runt och hälsade på alla och tog i hand. Sedan snackade vi födelsedagsfirande och han berättade att hans fru skickat honom ett litet sömnadskit "because she always asks me for help around the house".
Allt var totally cool.

En liten tjej från Malaysia var helt urfreakad, för Chow är tydligen MAJOR i vissa (alla?) asiatiska länder. Hon darrade. Jag lovar. Hon satt och darrade, det var som om Brando kom in, eller James Dean eller nåt. Hon fick inte fram ett ord. När Chow tog henne i handen...ja, det var obeskrivligt. Och sedan gjorde hon en no-no som ingen journalist får göra. Hon skämdes så. Hon höll händerna framför aniktet och frågade "I am so sorry, I am so sorry but I must ask, my family and my friends really want me to ask...but can I take a photo?"

Sånt får man inte göra. Det är no-no. Det är som att fråga efter autograf. Just dont do it.

Men Chow bah "Visst, det är min födelsedag. In fact, jag vill ta kort med alla er!". Så en efter en fick vi sitta bredvid honom och låta oss bli fotograferade. Vi var fem i rummet så det var väl ingen biggie, men i alla fall. Så nu har jag ett asskönt kort på mig och Chow där vi hänger lite tillsammans. Det ska jag skicka till min brorsa (EY, dude! Hör du mig!) så att han kan skryta för sina japanska och kinesiska vänner om mig.

Mitt mål är att folk ska skryta om mig. Därför vill jag berätta att i morgon är det Disneyland, Johnny och röda mattan som gäller. Stay tuned för fler saker att skryta om mig om. Ni kan säga att ni känner mig, det är helt okej. Typ "Min kompis träffar Johnny Depp i morgon, i Disneyland". Det är ok, go ahead. Se till att era vänner läser Jazzhands sen bara. Deal?

Victory at the hotel

Vad hade jag att vara rädd för? För det första blev jag sminkad av en ytterst feminin man med läppglans som sa att jag var old Hollywood glamour eftersom jag insisterar på eyeliner och röda läppar ("love the eyeliner, dahlin'"). Det gjorde mig lugn.

Sedan: ALLA, precis ALLA kommenterade min t-shirt! Till och med kameramännen gjorde tummen upp och typ frågade var jag köpt den. Bäst var Geoffrey Rush som bah "The Goonies, is that a rockband?" Sen bah "Oh, the film! Yes! The film!".

Succé.

Fick värsta mjukstarten eftersom jag fick börja med Bill Nighy. Han var snäll, så snäll. Skulle gärna ha honom som typ morbror. Han bad mig hälsa Helena Bergström. "Give her my heart". Kände dåligt samvete för min sågning av hennes film. Han kommenterade också min t-shirt. "That is a lovely t-shirt, Caroline".

Galen Chow Yun Fat! Han var helt jävla mad! Vilket jag älskade naturligtvis. Han tog över intervjun totalt och började fråga mig galna frågor om Sverige, som om vi äter mycket lax. Jag sa ja. Han undrade om den kom från havet eller industrier. Jag sa att jag hoppades att den kom från havet. Han sa "Vänta, jag vill göra en grej". Sedan plockade han bort en ögonfrans från min kind. Totally mad. Sedan gick han på lunch och han krävde lax av sina assistenter. "I want salmon now". Mad.

Nu återstår bara att se om nån vill köpa mina intervjuer. De är guld. Okej, inte Orlando (trött och på dåligt humör) och inte regissören Gore Verbinski men annars. Bill Nighy, Jerry Bruckheimer, Naomi Harris, Geoffrey Rush och Chow Yun Fat. Alla någonstans mellan hyfsade och strålande. Jag är en stjärna. Köp mina intervjuer nu.

I morgon: fler pirater.

Nu ska jag fira min totala dominans framför kameran med typ en frozen yoghurt. Eller ett par nya jeans.

Panic at the Hotel

För det första: jag trodde inte att jag skulle bli rörd och gråtmild av Pirates of the Caribbean III, men det blev jag. Vad är det med mig? Gråtmild och full av popcorn kände jag plötsligt för att bära svärd.

För det andra: ska göra mitt livs första tv-intervjuer om en timme! Fuck! Fuck! Fuck! Jag håller på att freaka ur. Jag är inte alls lika fresh som de andra tv-tjejerna. Jag vet inte vad jag ska ha på mig. Som alltid vid sådana tillfällen ska man välja "det man är bekväm i" vilket blir min Goonies-tröja i så fall. Det passar väl ok, det står NEVER SAY DIE på den, och så är det en dödskalle med korsade svärd. De kommer att tycka att jag är en idiot.

Hur ska jag få materialet i tid? Fuck! Allt rasar samman. Var är valiumpillrena när man behöver dem. Å andra sidan - valium i tv är kanske inte så bra.

Fuck! Nu måste jag komma på några bra frågor till Chow Yun Fat och jag är skiträdd för honom. Och Geoffrey Rush som jag bara kan se som lite småäcklig numera efter den där snuskrullen med Kate Winslet, och Peter Sellers-filmen. Men min vanliga slip-of-the-mind lär jag väl fråga honom varför han är så äcklig.

Jag är också rädd för Jerry Bruckheimer. Den enda jag inte är rädd för är Bill Nighy. Ser fram emot Bill Nighy. FUCK!

Vem är SARAGE?

En bra grej med femstjärniga hotell är att det oftast finns en "house car" som kör en dit man vill. På Four Seasons har de en, vad jag trodde var en Bentley. Jag bad dem köra mig till närmaste busstation eftersom jag skulle vidare. I LA är det bara lowlife som tar bussen. Det är skitsorgligt. Insåg efter ett par turer att det var en Rolls Royce som droppade av mig vid busstationen varje dag. Verkligen Simple Life...
På Beverly Hilton är det en svart BMW så det känns mer ok. När jag kom tillbaka i den efter en tur i Century City så stod världens, alltså verkligen, längsta limo utanför. Såg ingen kliva på eller av med registreringsskyten är SARAGE. Är det nån som får några clues av det?
Jag tippar att en hel skolklass skulle kunnat sitta sidledes i den limon. En sån som man läser om har simbassäng och man fattar inte hur det går till för man kan inte se framför sig hur stor en sån limo skulle kunna vara. Så stor var den. Lätt.

Nu blir det pirater.

Idag hamburgare, i morgon pirater

Att ha VISA känns som att ha VIP stämplat i pannan. Istället för den vanliga skepsisen får man "Welcome back Miss Hainer" i passkontrollen. En tår i ögat. Bless Us of A.
Sedan totalt trafikstopp på vägen till Beverly Hills. Halv sex är ingen bra tid att ta taxi på. Us of A är galet.

Bor på The Beverly Hilton denna gång. Å ena sidan känns det wack att jag i och med detta bidrar till systrarna Hiltons fortsatta lyxleverne, med rattfylla och allt vad det innebär. Å andra sidan går det inte att förneka att det finns mycket som talar för att jag ska stanna här; femtiotalsfonten i logon, svartvita bilder på filmstjärnor på väggarna och en silkesmorgonrock istället för den gamla hederliga frottén. Om jag bara inte såg ut som sju svåra år efter äckliga flygresan...

Roomservice med burgare och chokladglass. Så typiskt att jag skäms. Pinsamt! Men herregud, jag behövde mat och nu behöver jag vila. I morgon blir det pirater för hela slanten. Förhoppningsvis lite känslosam shopping i Paper Source innan, pappersaffären som är så vacker och välsorterad att jag får ta näsduk med mig för att torka tårarna. Jag har någn weird hang-up på papper och pappersaffärer. De gör mig emotionellt svag.

Såg en t-shirt med Jack Bauer på, förresten. Det stod "Guns don't take out terrorists, Jack Bauer does." Vet inte hur jag ställer mig till den. Jag vill ha en 24-ryggsäck. Eller penna. Helst med Tony Almeida på.

Nå. Dags för skräp-tv och jet lag-sömn. Imorgon blir det pirater, som sagt. And loads of it.

What's eating Caroline Hainer?

1. Såg Next med Nic Cage för Citys räkning. Förvånas ständigt av Nic Cage. Tror att jag ogillar honom, men kommer ihåg att jag gillade honom i Arizona Dream. Såg Adaptation och tänkte "Jag ogillar ju Cage men det här är bra!". När har jag egentligen ogillat Cage? Är det bara något jag har fått för mig?
Ser Next och tänker "Blimey, Nic Cage i en svart t-shirt är pretty hot". Då har det gått för långt. Bör börja ogilla honom igen.

2. Såg Snygg naken eller vad det heter. Det går ju egentligen inte alls ut på att acceptera sin kropp utan att trolla bort kilona. Det var mycket "Se där! Nu blev du genast fem kilo lättare!".
I vilken fall som helst blev jag typ inspirerad av den där konstiga programledaren med "I shall kill again"-ögonen. Han yrkade på markerade midjor. Även på stl. 42:or. Och det funkade. Det kommer bli mitt sommar-motto nu. Markerade midjor. So freakin' fresh!

3. c/o Stockholm med överpriser och sjukt otrevlig personal eller ett enormt Gina Tricot, med fem olika sorters färger på trikålinnen? Jag tar nog snobb-Stockholm i alla fall, trots allt.
"Kan du hjälpa mig välja färg på läppstift?"
"Nej, jag har inte tid, du får be min kollega. Men det är möjligt att hon inte heller har tid med dig just nu."

4. I morgon åker jag till LA. Frozen yoghurt here I come. Har köpt en liten mini-Volvo i nyckelringsstorlek till Jason Reitman. Hoppas han har tid att ses.

Festligheter

Fest i fredags. Slavisk man med snusnäsduk runt halsen i baren. Planscher med Roxette, Beatles och bikinitjejer på väggarna.

– Har du någon alkoholfri drink? frågar jag.
– Nej. säger slaviske bartendern.
– Kan du blanda till en?
– Nej.
– Okej, då tar jag en läsk.
– Då måste jag gå upp för trappan.
– Är det ett problem?
– Vad ska du ha för nån?
– Cola Light?
– Jag måste gå upp för trappan.
– Okej?
– Det kan ta tid. Bara så du vet.

Senare på kvällen frågade han min kompis hur det stod till. Kompisen sa bra. Då sa slaviske mannen "En av oss måste vara full och en av oss måste vara nykter" och rapade högt och länge.

Cosbytröjor åt alla

Här ligger Popfakta: Cosbytröjan uppe. Mitt, och Stealing Shots program för Ztv.

Magiker unite!

På grund av mitt uttalade intresse av magiker är det väl inte mer än rätt att jag kommenterar Joe Labero-grejen? Det här uttalandet om att han inte kan få en egen show i Vegas eftersom han inte är gay, homo eller amerikan.

För det första: borde inte Magic Castle vara en mer prestigefylld venue? I Vegas finns stålarna, men det finaste borde ju vara det magiska slottet.

Men så här, som min kompis Erik sa igår: skälet till att Joe Labero inte får en show i Vegas är knappast de han nämner utan för att han är för dålig. Han har ju massor av förutsättningar; han skulle lätt kunna köra på sin svenskhet. Typ The Swedish Magician, working his Swedish Magic. Trolla fram vikingasvärd, få Volvobilar att försvinna in i tomma intet och klä av The Swedish Bikini Team. Eller okej, skit i teamet. Om det inte är i Vegas.

Men så länge han är The Master of Illusions och fortsätter på sin lyxlirargrej så går det ju inte. Det här med att cigarrer är det högsta tecknet på sofistication och rikedom är ju bara så daterat, mer så är vita duvor och hög hatt. Han borde i stället trycka mer på sin svenskhet, sitt socialdemokratiska arv och alla fulla Vegasbesökares dimmiga bilder av The Land of Sin. Den Trevliga Magikern. Han som trollar för hemlösa. The Nice Swedish Chap. Inte The Cigar-Smoking Swede, det är bara illa.

Joe Labero - Swedish Magician! Det är svaret på Joes problem. Och jag vet, jag är intresserad av både magi och PR.

Jag = en posör

Ibland är det mer obvious än annars att jag inte dricker:

Bjöd en kille på en drink på Riche. Han sa "Mmm, god!". Jag kollar på kvittot och säger "Den heter Margareta". Han kör pokerfejs och säger artigt "Ja...eller margarita som man också brukar säga..."