onsdag 30 maj 2007

En sann historia

Det här är faktiskt alldeles sant. Och för att klargöra: jag tar det hela på fullaste allvar och ligger i träning. Jag vill inte att folk ska vara arga på mig.
(Klicka på Anders Rydells fina blogg och läs under What's eating...Av uppenbara skäl kan jag inte blogga om det själv)

Falskt alarm

Det där om att Dr. Alban bytt namn och numera kallar sig Luther Martin är falskt alarm. Lesson number one: dubbelkolla alltid källor.
Men okej, om han fortfarande heter Dr. Alban (och i ärligthetens namn, varför ändra ett sk. "vinnande koncept"?) var håller då hans comeback hus? Vad var det jag bevittnade där i slutet på mars egentligen?

tisdag 29 maj 2007

Ödmjukhet is the key

Det här är Dr. Alban, eller hur? Jag vet inte, någonting gör mig osäker. Bristen på hår kanske? Och det är inte namnet som förvirrar, det har jag liksom redan vant mig vid.

måndag 28 maj 2007

Hit the road, Jack (inga spoilers!)


Nu har jag sett sista 24 och sista Heroes.

Tomhet.

Heroes slutade abrupt, lite för cleant och med ett par - till och med för Heroes - lite för mystiska sammanträffanden. Men ändå ser jag fram emot "Volume 2", om det nu blir någon. Om inte annat så för att jag nyligen fick reda på att Nathan Petrelli (Adrian Pasdar) är gift med Natalie från Dixie Chicks.

Och så mitt älskade 24.
Jag har så svårt att säga någonting negativt om serien, av respekt för allas vår hjälte, men kan citera en alltid så pålitlig citatkälla (vi kan kalla honom Kennet) när han säger att det alltid är lika kul att se Hollywoodskådisar spela efterblivna och 24 gör en inte besviken på den punkten. Det är få som lyckas (Leo DiCaprio i Gilbert Grape är den enda jag skulle ge högsta betyg i mongogestaltning).
Och i säsong 6 är det inte mindre än två rolltolkningar som ska uppfattas som rörande och autentiska...men jag vet inte. Jag blir mest rörd när Jack Bauer grinar och sånt. Och inte heller där blir man besviken.

Sedan kan man tycka vad man vill om seriens formulaiska format. Det är bara vissa hot som kan vara stora nog för att sätta en hel nation i fara; kärnvapen och giftgas. Och kanske total datanedläggning (som i kommande Die Hard 4.0!). Och det måste finnas en mole, och det måste finnas vändingar och goda som visar sig vara onda och så ett gammalt spöke från förr. Man kan inte klaga på det. Det är som att klaga på att det är för mycket action i Die Hard 4.0.

Däremot kan man kanske försiktigt höja ett ögonbryn inför faktumet att folk som blir skjutna i armen eller borrade i axeln tar av sig bandaget och jobbar som vanligt tre timmar senare. Vilket bara bidrar till den där känslan av attt CTU är övermänniskor, som man ville bort ifrån ett tag genom att visa att de är precis som oss. Jack gråter av utmattning, han blir heroinberonde och han screwar upp sina relationer.
Att han sedan pallar att rädda världen ett dygn efter den sista kinesiska tortyrrundan väljer jag att se mellan fingrarna på.

Nu håller jag tummarna för att Chloe och Bill Buchanan inte är ute ur leken. Det vore en förlust som inte på något sätt skulle kunna fixas. Inte ens om Tony Almeida återuppstod från de döda.

PS. Här ligger förresten min Wiliam H Macy-intervju och skräpar.

söndag 27 maj 2007

Wedding Crashers


Var på bröllopsmiddag igår (tredje på ett år!). En annorlunda spin denna gång med gående bord (nice!) och trollkarl till efterrätten. Han hade svart Weird Al-peruk, glasögon, knaständer och fejkad "utlänsk brytning". Körde olika grejor som att trolla fram saker ur rockärmen och sånt. Ett gäng whizkid-barn satt längst fram, åt glass och skrek saker åt honom i stil med "Jag såg hur du gjorde!" och "Du hade den i andra handen ju!".
Barn alltså. Som de njöt att sätta dit trollkarlen igår. De älskade varje sekund av det.
Gillade också när trollkarlen sa "Här i svenneland" och en liten gosse påpekade att det faktiskt heter Sverige.
Eller när han körde ett "Ånej hjälp! Kniven går rätt igenom armen på mig! AAARGH" och gossen bah "Meh, om det hade varit på riktigt hade det kommit blod ju."

fredag 25 maj 2007

The Chow Must Go On

Eftersom ingen plockat upp mina tv-intervjuer (kan man inte lägga ut dem på nåt sätt? Just nu har jag en bunt sköna intervju-tapes bredvid mig i betacam-format. Ingen jag kan använda) så kan jag avslöja det stora scoopet som Chow Yun-Fat avslöjade i min intervju, som kommer att gå till historien bland mina topp fem-bästa (tillsammans med HP Baxxter i Scooter)

Jag frågade nämligen i stort sett alla intervjuoffer vad det mest pirataktiga de gjort i hela sitt liv var. Vissa var jävligt boring, som Naomie Harris som sa "Jag har rest mycket" och Jerry Bruckheimer som bah "Well, att göra den här filmen var i stort sett som en piratresa".

Men Chow var på fnissigt humör, gillade mig och min Goonies-tröja. Han var hungrig och pratade skitmycket om lax efter att jag hasplat ur mig att vi äter sånt i Sverige. Han hade ett litet entourage av små, punkiga kineskillar i rummet som kanske haussade upp stämningen, vad vet jag.

För på min fråga tänkte han lite, fnissade och viskade sedan, med ena handen runt munnen: – Konkubiner!

Att ingen plockade upp det klippet alltså...är ju synd. Minst sagt.

torsdag 24 maj 2007

Yo-hoho och en flaska med rom (längsta inlägget nånsin)

Här är resultatet av veckans hårda arbete (förutom artiklar lite hör och var, dock inga tv-reportage). Närkontakt med kändisar av första till tredje graden. Ingen bild på Ian Ziering, det var trist. Men goda minnen. Han hälsar till Fredrik och Filip. Jag blev solbränd och alldeles röd men det är okej. Jag gör gärna om det, för en så hängiven journalist är jag. Och jag har heller inget emot att stå inklämd mellan Schweiz och Brasilien. Journalistiskt sett alltså. Det verkar vara trevliga länder båda två, av deras korrespondenter att döma. Möjligen talar schweizarna lite bättre engelska.

Orlando tar emot folkets/småtjejernas jubel

Den bästa bilden jag har av Johnny Depp...ledsen.

Jon Voight. Redo att stabba nästa person som frågar nåt om Angelina.

Flinande Geoffrey Rush med madman i bakgrunden

Joey från N'SYNC i osmickrande pose

En mycket rik man: Gore Verbinski - Pirates of the Caribbeans regissör.

Kortvuxen pirat med dödskalleörhängen

Vilmer och hans uttråkade lillebror.

En dvärg lika liten som den schweiziska journalistens hand! (Skoja)

Den där jättelånga kinesiska basketspelaren

Jag, typ femtio cm bort från Hiro!

Hiro från Heroes!

Läskigt litet genibarn intervjuar kändisar för någon tv-kanal (kanske Disney Channel?).

Finns det coolare dvärg? Svar nej. Peter Donald Badalamenti, som han heter, rockar båten. Jag såg en dokumentär om dvärgar som föredrog termen "Little People", men jag vet inte...det låter ju ännu mer nedsättande? Schweizaren som stod bredvid mig sa att Peter var midget, men tillade också "Jag vet inte, i Schweiz hade vi bara kallat honom lilleput".

Jag på röda mattan i Disneyland, typ en halvtimme från en nasty solbränna som sedan får baddas med aloe.

Det står "Missed Prom for Pirates" på hennes svarta plakat.

...och slutligen:
Jag och min kompis Chow Yun-Fat!

tisdag 22 maj 2007

Vår kvinna i LA

Körde LA-dag idag, min första "lediga" dag innan jag åker hem imorgon. Började dagen på gym tillsammans med min LA-vän Roni, stort som Gallerian ungefär. Kände mig som en LA Lady. Har aldrig sett så många plastikopererade kvinnor på en och samma plats i hela mitt liv. Alla har samma, läskiga Jocelyn-what's-her-name-leende.
Sedan sallad på Whole Foods som är mitt alldeles egna Tiffanys, för alla som läst och älskat Breakfast at Tiffany's. Ett ställe där allt är dyrt, fint och ouppnåligt, dit man kan drömma och känna att "nothing bad could ever happen to you". Whole Foods är visserligen inte särskilt dyrt i jämförelse med Tiffanys, de säljer, som namnet antyder, mat. Allt är organiskt och vackert. Salladsbaren är rörande komplett.
Sedan var jag tvungen att förstöra allt genom att dricka en chokladmilkshake. Idiot.
Köpte ett par Stan Smith. Säljkillen var lite concerned och hintade ett par gånger att de var men's shoes. Jag sa att det var ok. Jag sa att jag var en classic girl och då sken han upp och erkände att han tyckte att tjejversionerna av Stan Smith är skitfula. Sant. Se vad lite ärlighet kan göra.
Jag ska snart ladda upp bilder från röda mattan. Verkar inte som om de hamnar någon annanstans. Måste researcha den där coola dvärgen. Största regret: att inte prata med coola dvärgen.

söndag 20 maj 2007

Mellan Österrike och Brasilien

Tillbaka från Disneyland! Jag har stått upp i tio timmar nu, utan lunch och middag. Det är sängdags, trots lockande förslag om lite midnight snacks i baren halv tolv.
Det var madness. Galapremiär i Disneyland ikväll för Pirates. "Alla" var där; Johnny, Orlando...alla. Plus en massa stars av varierande kaliber. Jag tog kort to prove it men har tyvärr inte med mig grejen som gör att jag kan ladda upp dem på datorn. Sådan är jag.
Men jag bjuder på några highlights från kvällen innan jag svimmar av i sängen:

* Ian Ziering (Steve i Beverly Hills 90210) hälsar till Fredrik och Filip och ber att de ska ringa honom.
* Jag och Misa Oka (Hiro i Heroes)!
* Jag pratar med Vilmer Valderama och pokar hans lillebror i magen.
* Johnny Depp i snyggjeans och grön skinnpaj. Gotta love it.
* Natalie från Dixie Chicks. Sååå cool! Jag ska bli som henne. Starting now.
* Jag med kamera framför röda mattan, säger "Här står jag i Disneyland...blah blah blah" medan två freakiga pirater smyger på mig bakifrån och försöker sno mitt halsband. Jag freakar ur och skriker så att kameramännen garvar. Blir säkert ett roligt klipp. Hade jag varit känd hade det blivit extramaterial på min "best of"-DVD.
* Jag pratar med en gammal skurk från 24, som bara jag kände igen. Till och med han blev imponerad. Han bah "Boy, you did your research!", och jag bah "No, I'm just a 24-fan. Now tell me more about CTU." Jag vet inte vad han heter. Men i morgon när jag inte är halvdöd så kommer jag att veta.

Bilder finns i kameran. De ska uploadas. ASAP.

För alla som gillar sånt: läsare av Jazzhands är från och med idag bara ett handslag bort från den där snygga dvärgen i Pirates. Jag tror att "little people" är termen de föredrar, även om hans proportioner snarare antydde att "midget" är en mer korrekt ord. Han var i alla fall snygg, och jag har en jättefin bild på honom när han posar och typ säger att pirater rockar. Han har sin egen action figure så att han är ingen att fnysa åt. Vad han heter? Lägg ned, jag måste sova nu.

lördag 19 maj 2007

Your loss, not mine

Både fyran och trean backar. Fools.

Pirates arrr cool

Bra printdag. Galet bra, faktiskt. Hamnade i samma grupp som cp-tysken som droppade några idiotgrejor som vanligt (som att fråga Bill Nighy varför hans rollfigur slåss med britterna "för jag fattade inte det" när det är ganska obvious i filmen) men han drog sedan efter Bill och Geoffrey Rush. Då blev det party. Alla journalisterna, med mig och en liten irländare i spetsen I must say, freakade ur och började diskutera filmen ganska ivrigt. Det är alldeles för många frågor kvar. Totally confusing.

Det gjorde att intervjuerna blev helt underbara. Det verkar dessvärre inte som om de blir upplockade. Synd, för de är skitbra. Särskilt Chow Yun-Fat, galningen. Han fyller 52 idag så jag gratulerade honom och han kysste mig på handen, sedan började han massera en stackars tysk journalistfarbrors axlar, gick bordet runt och hälsade på alla och tog i hand. Sedan snackade vi födelsedagsfirande och han berättade att hans fru skickat honom ett litet sömnadskit "because she always asks me for help around the house".
Allt var totally cool.

En liten tjej från Malaysia var helt urfreakad, för Chow är tydligen MAJOR i vissa (alla?) asiatiska länder. Hon darrade. Jag lovar. Hon satt och darrade, det var som om Brando kom in, eller James Dean eller nåt. Hon fick inte fram ett ord. När Chow tog henne i handen...ja, det var obeskrivligt. Och sedan gjorde hon en no-no som ingen journalist får göra. Hon skämdes så. Hon höll händerna framför aniktet och frågade "I am so sorry, I am so sorry but I must ask, my family and my friends really want me to ask...but can I take a photo?"

Sånt får man inte göra. Det är no-no. Det är som att fråga efter autograf. Just dont do it.

Men Chow bah "Visst, det är min födelsedag. In fact, jag vill ta kort med alla er!". Så en efter en fick vi sitta bredvid honom och låta oss bli fotograferade. Vi var fem i rummet så det var väl ingen biggie, men i alla fall. Så nu har jag ett asskönt kort på mig och Chow där vi hänger lite tillsammans. Det ska jag skicka till min brorsa (EY, dude! Hör du mig!) så att han kan skryta för sina japanska och kinesiska vänner om mig.

Mitt mål är att folk ska skryta om mig. Därför vill jag berätta att i morgon är det Disneyland, Johnny och röda mattan som gäller. Stay tuned för fler saker att skryta om mig om. Ni kan säga att ni känner mig, det är helt okej. Typ "Min kompis träffar Johnny Depp i morgon, i Disneyland". Det är ok, go ahead. Se till att era vänner läser Jazzhands sen bara. Deal?

fredag 18 maj 2007

Victory at the hotel

Vad hade jag att vara rädd för? För det första blev jag sminkad av en ytterst feminin man med läppglans som sa att jag var old Hollywood glamour eftersom jag insisterar på eyeliner och röda läppar ("love the eyeliner, dahlin'"). Det gjorde mig lugn.

Sedan: ALLA, precis ALLA kommenterade min t-shirt! Till och med kameramännen gjorde tummen upp och typ frågade var jag köpt den. Bäst var Geoffrey Rush som bah "The Goonies, is that a rockband?" Sen bah "Oh, the film! Yes! The film!".

Succé.

Fick värsta mjukstarten eftersom jag fick börja med Bill Nighy. Han var snäll, så snäll. Skulle gärna ha honom som typ morbror. Han bad mig hälsa Helena Bergström. "Give her my heart". Kände dåligt samvete för min sågning av hennes film. Han kommenterade också min t-shirt. "That is a lovely t-shirt, Caroline".

Galen Chow Yun Fat! Han var helt jävla mad! Vilket jag älskade naturligtvis. Han tog över intervjun totalt och började fråga mig galna frågor om Sverige, som om vi äter mycket lax. Jag sa ja. Han undrade om den kom från havet eller industrier. Jag sa att jag hoppades att den kom från havet. Han sa "Vänta, jag vill göra en grej". Sedan plockade han bort en ögonfrans från min kind. Totally mad. Sedan gick han på lunch och han krävde lax av sina assistenter. "I want salmon now". Mad.

Nu återstår bara att se om nån vill köpa mina intervjuer. De är guld. Okej, inte Orlando (trött och på dåligt humör) och inte regissören Gore Verbinski men annars. Bill Nighy, Jerry Bruckheimer, Naomi Harris, Geoffrey Rush och Chow Yun Fat. Alla någonstans mellan hyfsade och strålande. Jag är en stjärna. Köp mina intervjuer nu.

I morgon: fler pirater.

Nu ska jag fira min totala dominans framför kameran med typ en frozen yoghurt. Eller ett par nya jeans.

torsdag 17 maj 2007

Panic at the Hotel

För det första: jag trodde inte att jag skulle bli rörd och gråtmild av Pirates of the Caribbean III, men det blev jag. Vad är det med mig? Gråtmild och full av popcorn kände jag plötsligt för att bära svärd.

För det andra: ska göra mitt livs första tv-intervjuer om en timme! Fuck! Fuck! Fuck! Jag håller på att freaka ur. Jag är inte alls lika fresh som de andra tv-tjejerna. Jag vet inte vad jag ska ha på mig. Som alltid vid sådana tillfällen ska man välja "det man är bekväm i" vilket blir min Goonies-tröja i så fall. Det passar väl ok, det står NEVER SAY DIE på den, och så är det en dödskalle med korsade svärd. De kommer att tycka att jag är en idiot.

Hur ska jag få materialet i tid? Fuck! Allt rasar samman. Var är valiumpillrena när man behöver dem. Å andra sidan - valium i tv är kanske inte så bra.

Fuck! Nu måste jag komma på några bra frågor till Chow Yun Fat och jag är skiträdd för honom. Och Geoffrey Rush som jag bara kan se som lite småäcklig numera efter den där snuskrullen med Kate Winslet, och Peter Sellers-filmen. Men min vanliga slip-of-the-mind lär jag väl fråga honom varför han är så äcklig.

Jag är också rädd för Jerry Bruckheimer. Den enda jag inte är rädd för är Bill Nighy. Ser fram emot Bill Nighy. FUCK!

Vem är SARAGE?

En bra grej med femstjärniga hotell är att det oftast finns en "house car" som kör en dit man vill. På Four Seasons har de en, vad jag trodde var en Bentley. Jag bad dem köra mig till närmaste busstation eftersom jag skulle vidare. I LA är det bara lowlife som tar bussen. Det är skitsorgligt. Insåg efter ett par turer att det var en Rolls Royce som droppade av mig vid busstationen varje dag. Verkligen Simple Life...
På Beverly Hilton är det en svart BMW så det känns mer ok. När jag kom tillbaka i den efter en tur i Century City så stod världens, alltså verkligen, längsta limo utanför. Såg ingen kliva på eller av med registreringsskyten är SARAGE. Är det nån som får några clues av det?
Jag tippar att en hel skolklass skulle kunnat sitta sidledes i den limon. En sån som man läser om har simbassäng och man fattar inte hur det går till för man kan inte se framför sig hur stor en sån limo skulle kunna vara. Så stor var den. Lätt.

Nu blir det pirater.

onsdag 16 maj 2007

Idag hamburgare, i morgon pirater

Att ha VISA känns som att ha VIP stämplat i pannan. Istället för den vanliga skepsisen får man "Welcome back Miss Hainer" i passkontrollen. En tår i ögat. Bless Us of A.
Sedan totalt trafikstopp på vägen till Beverly Hills. Halv sex är ingen bra tid att ta taxi på. Us of A är galet.

Bor på The Beverly Hilton denna gång. Å ena sidan känns det wack att jag i och med detta bidrar till systrarna Hiltons fortsatta lyxleverne, med rattfylla och allt vad det innebär. Å andra sidan går det inte att förneka att det finns mycket som talar för att jag ska stanna här; femtiotalsfonten i logon, svartvita bilder på filmstjärnor på väggarna och en silkesmorgonrock istället för den gamla hederliga frottén. Om jag bara inte såg ut som sju svåra år efter äckliga flygresan...

Roomservice med burgare och chokladglass. Så typiskt att jag skäms. Pinsamt! Men herregud, jag behövde mat och nu behöver jag vila. I morgon blir det pirater för hela slanten. Förhoppningsvis lite känslosam shopping i Paper Source innan, pappersaffären som är så vacker och välsorterad att jag får ta näsduk med mig för att torka tårarna. Jag har någn weird hang-up på papper och pappersaffärer. De gör mig emotionellt svag.

Såg en t-shirt med Jack Bauer på, förresten. Det stod "Guns don't take out terrorists, Jack Bauer does." Vet inte hur jag ställer mig till den. Jag vill ha en 24-ryggsäck. Eller penna. Helst med Tony Almeida på.

Nå. Dags för skräp-tv och jet lag-sömn. Imorgon blir det pirater, som sagt. And loads of it.

måndag 14 maj 2007

What's eating Caroline Hainer?


1. Såg Next med Nic Cage för Citys räkning. Förvånas ständigt av Nic Cage. Tror att jag ogillar honom, men kommer ihåg att jag gillade honom i Arizona Dream. Såg Adaptation och tänkte "Jag ogillar ju Cage men det här är bra!". När har jag egentligen ogillat Cage? Är det bara något jag har fått för mig?
Ser Next och tänker "Blimey, Nic Cage i en svart t-shirt är pretty hot". Då har det gått för långt. Bör börja ogilla honom igen.

2. Såg Snygg naken eller vad det heter. Det går ju egentligen inte alls ut på att acceptera sin kropp utan att trolla bort kilona. Det var mycket "Se där! Nu blev du genast fem kilo lättare!".
I vilken fall som helst blev jag typ inspirerad av den där konstiga programledaren med "I shall kill again"-ögonen. Han yrkade på markerade midjor. Även på stl. 42:or. Och det funkade. Det kommer bli mitt sommar-motto nu. Markerade midjor. So freakin' fresh!

3. c/o Stockholm med överpriser och sjukt otrevlig personal eller ett enormt Gina Tricot, med fem olika sorters färger på trikålinnen? Jag tar nog snobb-Stockholm i alla fall, trots allt.
"Kan du hjälpa mig välja färg på läppstift?"
"Nej, jag har inte tid, du får be min kollega. Men det är möjligt att hon inte heller har tid med dig just nu."

4. I morgon åker jag till LA. Frozen yoghurt here I come. Har köpt en liten mini-Volvo i nyckelringsstorlek till Jason Reitman. Hoppas han har tid att ses.

söndag 13 maj 2007

Festligheter

Fest i fredags. Slavisk man med snusnäsduk runt halsen i baren. Planscher med Roxette, Beatles och bikinitjejer på väggarna.

– Har du någon alkoholfri drink? frågar jag.
– Nej. säger slaviske bartendern.
– Kan du blanda till en?
– Nej.
– Okej, då tar jag en läsk.
– Då måste jag gå upp för trappan.
– Är det ett problem?
– Vad ska du ha för nån?
– Cola Light?
– Jag måste gå upp för trappan.
– Okej?
– Det kan ta tid. Bara så du vet.

Senare på kvällen frågade han min kompis hur det stod till. Kompisen sa bra. Då sa slaviske mannen "En av oss måste vara full och en av oss måste vara nykter" och rapade högt och länge.

Cosbytröjor åt alla

Här ligger Popfakta: Cosbytröjan uppe. Mitt, och Stealing Shots program för Ztv.

lördag 12 maj 2007

Magiker unite!


På grund av mitt uttalade intresse av magiker är det väl inte mer än rätt att jag kommenterar Joe Labero-grejen? Det här uttalandet om att han inte kan få en egen show i Vegas eftersom han inte är gay, homo eller amerikan.

För det första: borde inte Magic Castle vara en mer prestigefylld venue? I Vegas finns stålarna, men det finaste borde ju vara det magiska slottet.

Men så här, som min kompis Erik sa igår: skälet till att Joe Labero inte får en show i Vegas är knappast de han nämner utan för att han är för dålig. Han har ju massor av förutsättningar; han skulle lätt kunna köra på sin svenskhet. Typ The Swedish Magician, working his Swedish Magic. Trolla fram vikingasvärd, få Volvobilar att försvinna in i tomma intet och klä av The Swedish Bikini Team. Eller okej, skit i teamet. Om det inte är i Vegas.

Men så länge han är The Master of Illusions och fortsätter på sin lyxlirargrej så går det ju inte. Det här med att cigarrer är det högsta tecknet på sofistication och rikedom är ju bara så daterat, mer så är vita duvor och hög hatt. Han borde i stället trycka mer på sin svenskhet, sitt socialdemokratiska arv och alla fulla Vegasbesökares dimmiga bilder av The Land of Sin. Den Trevliga Magikern. Han som trollar för hemlösa. The Nice Swedish Chap. Inte The Cigar-Smoking Swede, det är bara illa.

Joe Labero - Swedish Magician! Det är svaret på Joes problem. Och jag vet, jag är intresserad av både magi och PR.

torsdag 10 maj 2007

Jag = en posör

Ibland är det mer obvious än annars att jag inte dricker:

Bjöd en kille på en drink på Riche. Han sa "Mmm, god!". Jag kollar på kvittot och säger "Den heter Margareta". Han kör pokerfejs och säger artigt "Ja...eller margarita som man också brukar säga..."

Hip hoppin' crew!


This is how you celebrate the big 3-0 hip hoppin' style! (Slottet i bakgrunden, guys. Slottet!)

Solen kallar

Varva-ned-innan-juni-planen går lite för bra nu. Jag har vant mig av vid att arbeta. Allt jag gör är att lyssna på Bruce Springsteen och kolla på Dexter, Heroes, 24 och 30 Rock. Så screeenar jag mina mobilsamtal. Och går på någon eftermiddagsvisning av någon film.

Carrie i Midsommarkransversion? Ja, minus kläderna och cp-skrivandet. Och killarna.

Beställde grejor från nätet igen. De kom igår. Fick ångest. Dämpade genom att surfa på Tradera.

Skäl till ångest:
1. Mitt nätshoppingberoende (om det fortsätter kan det göra mig fullständigt neurotisk. Jag kommer snart inte att kunna handla i vanliga affärer. Jag tvingas uppsöka terapeut och köra mongoövningar som att gå in i små pappersaffärer på kliniken och låtsas att de är på riktigt)
2. LA nästa vecka. Har ingen ångest för LA direkt men själva flygandet. Det där hotet om att kasta mig i "the evil room" sitter i.
3. Kidsen hajar inte cosbytröjan. Jag har sett bevis på det. en länk till ett litet bloggande kid som säger att det är knas. Min mamma sa också att det var knas. Jag sätter mitt hopp till trettioåringarna. Och ztv.
4. "Visst, inga problem. Jag kan spåna fram typ tio featureidéer till nästa vecka."

onsdag 9 maj 2007

Tre skäl till att vara glad idag

1. Fet-rea på c/o Stockholm. Deras personal är så sjukt otrevlig (och har alltid varit) att det känns bra att roffa åt sig varor med fet discount där.
2. Zodiak. Glädjen sitter i.
3. Ljummen laxsallad på Centralbadet. Jag älskar businessluncher.

tisdag 8 maj 2007

Fullträff vid lunchtid


Zodiak. Såg den idag, vid lunchtid. Kom ut ur biografen som en förändrad människa. Den ligger redan på en hyfsat respektabel plats på min årsbästa.

Det är David Fincher som varit framme igen, vilket sätter spår som crazy kameradykningar, roliga bildlösningar men framför allt en spänning och ett tempo som stannar kvar i den nästan tre timmar långa filmen. Och detta trots att det hela slutar tämligen ouppklarat.

Fokus ligger på Jake Gyllenhaals timida serietecknare som på grund av sitt intresse av ordgåtor, chiffer och mysterier sugs in i nöten som är The Zodiak Killer, en mördare som i flera års tid satte skräck i Kalifornien och hånade polisen på samma gång. Alla som sett Dirty Harry har en clue om vad det rör sig om, eftersom den är helt och hållet inspirerad av fallet.
Som med alla människor som blir helt och hållet uppslukade av någonting kraschar det sociala livet förr eller senare men Fincher är för smart för att gestalta det med gråtscener och/eller nedbrända ljus och kall middag. Istället får han publiken att känna med och heja på den gode Jake som totalsabbar allt han har för att naila galningen. Och han är inte ens polis, han är serietecknare. Detta gör han, så att säga, på sin fritid.

Lika bra är Robert Downet Jr. som von oben-journalist, för smart för sitt eget bästa. Mer intresserad av sitt eget namn, knäcka scoops och skaka fram rubriker än att faktiskt lösa fallet.

Men bäst är och förblir Mark Ruffalo som hård snut med både brains och hjärta. Ett riktigt föredöme för alla snutserier som någonsin kommer att skrivas, eller produceras. Hans för stora 70-tals-fluga runt halsen, där lockarna slutar säger allt. Han försöker följa boken, vara respektabel men visar samtidigt hur svårt det är att famla i mörkret när spåren svalnat igen, där gränserna för var de olika polisdistrikten går är luddiga och där "samabete" mellan byråerna är en dröm snarare än verklighet. God bless Mark Ruffalos för stora fluga! När jag ser den, och hans snälla men hårda polisögon rörs jag till tårar. Att vilja sätta dit någon, som tycks finnas precis inom räckhåll, men inte kunna. När längtan efter ett slut tar över. Precis det handlar Zodiak om. Se den.

måndag 7 maj 2007

Galningar x 2

Min plan att "ta det lite lugnt i maj innan sommarjobbet börjar i juni" verkar krascha. Helt plötsligt har jag tre deadlines hanging over me, plus en ny resa till LA. Inte för att det motsäger "ta det lite lugnt" men i alla fall, det är jobbrelaterat.

Tack och lov har jag hittat två riktigt bra avslappningspiller: Dexter och 30 Rock. Båda serierna blir bättre och bättre, och Alec Baldwin blir mer och mer en överlägset glänsande stjärna i mitt hem, trots att han tidigare lyst ganska starkt ändå.

Dexter. Ser corny ut på pappret (Crime solver by day, crime maker by night!) men är inte bara spännande utan härligt bisarr. Sympatisk huvudperson med skruvad, men mongologisk, syn på rättvisa. Döda är okej om offret förtjänar det.

30 Rock är bara härligt bisarr och trevligt galen på ett harmlöst sätt. Ibland lite mycket screwballhumor (en liten blå man utklädd i dräkt, galen rappande man som hänger i taket och så vidare) men överlag smooth sailing. Jag saknar Arrested Development så mycket, det går inte en dag utan att jag tänker på G.O.B. och grabbarna. 30 Rock är ett bra substitut. Än så länge.

0ch nu - artikeldags.

lördag 5 maj 2007

Good morning, major!


Av en slump hittade jag mitt andra resereportage någonsin online. Det är från en tokig liten, liten ö utanför Englands kust som heter Burgh Island. Allt som finns där är ett mini-hotell och en liten pub. Hotellet har 14 rum, that's it. Men det fina är att allt går helt i Art Deco-stil - från inredning till personal. Man klär upp sig till middagen, helst i tidsenliga kläder. Man tar fördrink i salningen. Ibland dansar man charleston (So very, very jazzhands!)
Eftersom jag skulle kunna ge min högra hand för att leva i en tid då rött läppstift, upplagt hår och skräddarsydda dräkter var kutym var det ett sant nöje att tidswarpa för en helg. Reportaget blev lyckat. Jag rekommenderar det.

Jag - inte Legally Blonde

Till skillnad mot vad man kan tro (har jag förstått) så läser jag inte så mycket böcker. Jag ser mest på film, ibland tv. Och så läser jag kopiösa mängder glossiga magasin, helst från utlandet.
Men nu har jag i alla fall läst en bok. Pledged heter den och handlar om "sororities", som jag inte riktigt vet vad man översätter till på svenska. Men det är den kvinnliga motsvarigheten till fraternities. Tänk Old School eller Nördarna. Och för tjejerna: tänk Legally Blonde.

KTHs nollningar är ingenting i jämförelse med allt dessa tjejer får gå igenom för att accepteras av klubben: strippa för ett helt hus fullt av fratboys, begravas under fiskrens, klä av sig nakna och få fettet på kroppen markerat med spritpenna och värre saker som är så läskiga att jag inte vågar skriva dem.
Allt för att bli "accepterade" av sina medsystrar, som menar att nedbrytningen är ett sätt att sedan bygga upp tjejerna och göra dem starkare. Classic.

Men ibland funkar det kanske. Mitt första riktiga, betalda journalistjobb var på en hipp stockholmstidning. Jag har jag aldrig känt mig så nedbruten, ifrågasatt och testad. Varken före eller efter. Varje dag följdes av en serie frågor med ett hippt och ett ohippt svar (test!), utfrysning (nedbrytning!) och illa dolda förolämpningar.
Det resulterade naturligtvis i nervositet, och i slutändan dåliga artiklar. Jag fick sparken. Ganska rättfärdigat men ändå inte. Fem år senare var jag tillbaka i gamet, och jag är fortfarande kvar. Idag måste jag skriva filmsidor och ett par fakturor. Jag måste komma upp med typ tio idéér tills måndag. Och i måndags hade jag gympabrallor på Riche. Nedbruten, uppstånden, accepterad. Yes!

torsdag 3 maj 2007

Gallo Jr, pris 1-8 miljoner kronor


Varför älskar jag Vincent Gallo så mycket? Jag vet inte. Han är ju inte ett svin men nästan. Han är galen. Han är republikan. Han bär päls. Han säger oförskämda saker. Han ställer aldrig upp på en intervju om han inte får vara på omslaget.
Men han är ju The Invincible Prince Vince, och det är svårt att värja sig mot det.

Jag tycker Buffalo 66 är mycket bra, och The Brown Bunny totalt missförstådd. Den är fin. Jag gillar den. Och dessutom har han ju en av de roligaste hemsidor jag stött på. Jag hänger där rätt ofta.

Länge har man kunnat köpa möjligheten att avla Vincents avkomma till priset av en miljon dollar. Leker med tanken att låta typ Aftonbladet starta en insamling åt mig för detta ändamål. Brukade de inte ha nån grej som hette "Återbäringen" förut, där man fick skicka in en önskan och så fick man pengar för att förverkliga?

Ungen får inte ta Vincents efternamn bara, det är ett krav, och jag måste skicka in en helfigursbild på mig själv innan. Men jag tror det är ok. Bara jag ligger lågt med att jag är svensk, han gillar inte svenskar. En gång mailade jag Vincent. Han mailade tillbaka med en halv förolämpning. Sedan mailade jag igen. Då sa han att svenskar är ett jävla pack. Jag tror att det är Fredrik Strages fel.

Nå. Om Aftonbladets läsare inte hjälper mig att samla ihop 8 miljoner kronor, så skulle ändå typ en mijon kronor räcka för en natt tillsammans med honom enligt senaste bet på hemsidan. Då får man göra vad man vill med mannen förutsatt att han godkänt foton, att man duschat och att man är fri från könssjukdomar. Han uppmanar också kvinnor att kolla in slutscenen i The Brown Bunny så att man är säker på att man pallar också. Lesbiska får rabatt. Om detta har jag skrivit lite i senaste Rodeo.

tisdag 1 maj 2007

Jag - en bakvänd keps!


Finns det något mer genant än när en släkting, chef eller annan prominent figur sätter på sig en keps bak-och-fram och ska "rappa"?

Eller - snarare - finns det något hemskare, alla kategorier, än när folk ska "rappa" på skoj i halvformella sammanhang?

Nej, det finns det inte.

Jag har källor som säger att Malou von Sivers körde bak-och-fram-keps och rap på en personalfest på tv4.
Jag har en kompis som säger att hans relation till sina kusiner är i stort sett förstörd efter att de körde "rap" på deras farmors 80-årsdag.
Och slutligen; en annan kompis som berättar att ingen blev sig likt på Philips efter att avdelningschefen ställde sig på bordet, körde den gungande handgesten, och "rappade" om de duktiga medarbetarna.

Jag hade förresten en granne som plingade på mig en gång och frågade om jag kunde hjälpa henne skriva en "rap" som hon skulle sjunga för en kollega som fyllde 50. Hon sa "Du tycker ju om lite roliga grejor". Det var då jag började klä mig i svart och slutade hälsa på folk i tvättstugan.

Nå.

Igår var det hårfint, men vi höll oss alltid inom den tunna gränsen. Så här: vännen P fyllde år. Eller, egentligen fyller han idag. Han gillar hiphop.
Som en skön födelsedagspresent till honom hade därför hans hiphophatande tjejkompis T hyrt den fetaste limon ever; vit sak med registreringsnummer BELAIR, spegel i taket, whiskyflaskor i dörren och enorma lädersäten. Och totally proffsig chaufför av KTH-snitt (lång, gänglig, artig). P blev totalt överraskad eftersom han lurats att tro att han skulle till Värmdö på skrivarläger. Yeah... Hans förvåning sjönk inte förrän ungefär en och en halv timme senare. Det hela var mycket vackert.

Alla skulle klä sig "hiphoppigt" eftersom P gillar hiphop. Det innebar ett visst problem för mig. Tjejerna körde string-som-sticker-upp-ovanför-jeansen (skitbra!) och bling, och lite classy lady i guldfodral. Jag valde den mindre obscena genren med träningsoverall, beanie och solglasögon.
Shit, alltså. I den stunden hade jag mer gemensamt med Malou von Sivers än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle ha. En av de märkligaste insikterna i år.

Vi cruisade på de mest folktomma gatorna ever. Var höll alla hus igår? Allvarligt? Jag har aldrig sett en mer övergiven stad.

Sedan blev det Riche där jag, i full gympaoverallsmundering, stötte på min gamla chef. Odd moment. Sedan till Berns bland alla slanka tjejer i fodral. Helvete alltså, jag har aldrig längtat så mycket efter ett par jeans.

Men här är poängen: från att göra en "rolig grej" (som i och för sig blev väldigt lyckad!) med att typ "klä" ut sig till hiphoppare (ingen bakvänd keps men ändå) är ju steget faktiskt riktigt, riktigt kort till att ställa sig på ett bord och rappa "på skoj". Svindlande tanke.
Vad är skillnaden egentligen? Jag sprang runt och skrek YO ganska regelbundet igår (dock inte på Berns, God forbid) och jag dansade lite genom att typ gunga med knäna. Säg mig vad skillnaden är mellan mig och Malou von Sivers?
Eller, nej, kanske vill jag inte veta.