onsdag 28 februari 2007

Är den här platsen ledig?


Hellish resa! Trettio timmar på plan och flygplatser! Min smarta "komma fram en dag innan/hinna vila upp mig innan pressdagen"-plan havererade redan på Arlanda. Tre missade flyg på en resa måste väl vara något slags rekord? Och inget var mitt eget fel. Bara mystiska förseningar och så kedjereaktion på det.
Nåväl. Har redan hunnit äta en alldeles för stor frukost och dricka en alldeles för mäktig smootie. Mission accomplished. Nu ska jag intervjua mannen på bilden. Han heter Cillian Murphy och är so hot right now. Bokstavligen förresten, hans senaste film handlar ju om en resa till solen trots allt.
Oh dear, oh dear. Hur ska det här gå? Huvudet känns som om det håller på att sprängas. Kombinationen långresa/lite sömn och jetlag är förödande. Är stödstrumpor en så dålig idé? Gillar inte ordets klang men kanske är det inte så tokigt. Har även börjat tänka i banor som "foträta skor" och "cashmirkofta" som alla andra vana resenärer gör förr eller senare.
Träffade en kines som pratade perfekt RP-engelska i hissen. Insåg när han gick ut att det var Benedict Wong. En lam kändisspottning kanske, men när man väl börjar pricka av dem dyker de upp en efter en.
Nu vill jag ha frozen yogurt. Och cirka arton timmars sömn.

måndag 26 februari 2007

Nej, inte the evil room


Nu åker jag på jobbresa till LA. Igen. Det firar vi med en bild på lite sköna jazzhands. Bävar inför flygresan men ser fram emot frozen yogurt som väntar när jag kommer fram. Ser också fram emot att flasha med mitt nya VISA, och därmed slippa harrassment från kontrollantgubbarna, som förra gången då de hotade med att kasta in mig i "the evil room". När jag frågade om namnet sa de "Ja, vi kallar det så. Du vill nog inte veta varför."
Mitt crime? Jag reste till USA för många gånger 2006. Gillades inte av passgubbarna. De satte "Red alert"-varning på mig. Men den kan de ju ta bort nu. VISA, dudes, VISA.

söndag 25 februari 2007

Lyckad nedfrusning av herr Bubble Boy


Jahapp, så tog mitt Bubble Boy-intresse definitivt slut. Sprack som en såpbubbla när jag fick den här länken av Johan. Någon har skrivit en typ Harlequin-bok med Bubble Boy-tema! WTF?!?
Handligen är givetvis en skymf mot Bubble Boy och hela hans familj, men även mot oss sympatisörer. Och mig som potentiell Bubble Boy-biografist.

"Sweet, funny, sad and heartwarming, this is the most unusual story of first love you're ever likely to encounter. Anne is tall, thin, flat-chested and sarcastic, and Adam, a lonely, brilliant boy suffering from a blood disease and confined to life in a plastic bubble. The pace is quick, light and cheerful before Adam's situation turns dire. Later passages are more somber. Nevertheless, teens will enjoy the unusual situation and its honest approach to adolescent feelings about love, self-image and sexuality.

Nyckelorden här är givetvis "love, self-image and sexuality". Eftersom man i USA gärna proklamerar safe sex och/eller avhållsamhet kan jag tänka mig att kärlek mellan tjej utanför platsbubbla/kille inuti plastbubbla är ganska befriat från fysiska kärleksuttryck. Den perfekta tonårsromansen. Föräldrarna kan andas ut. Jag finner inga ord.

Känner för att se om Mask.

lördag 24 februari 2007

Din boss eller bara min?


Betyder det att man galen eller bara att man innest inne är en vit, heterosexuell man om man lyssnar på Bruce Springsteen varje dag?

Melodifestival? Bah! Humbug!


Har slutat kolla Melodifestivalen för det kommer ändå aldrig komma fram någon bättre låt än Judy min vän som Tommy Körberg tävlade med 1969. Det insåg jag för länge sedan. Och det går inte en karaokekväll utan att jag drar av den minst två gånger innan klockan slagit elva. 1969 måste varit en kanonår. Det var på den tiden det var lite klass på det där schlagerjippot och man uppträdde i kostym. Man betackade sig låtar med sexuella ordlekar i titeln. Istället sjöng man om att vara en vagabond.

Två grejor om Tommy Körberg:

1. Läste en recension av hans julskiva en gång. Tror det var Andres Lokko som skrev. Där stod det "Känns lite roligt att höra just Tommy Körberg sjunga om hur han vill ha en vit jul hemma". Ja, jag tyckte i alla fall att det var roligt.

2. Kompisen och fd kollegan Cornelia Waldersten berättade att de har en tradition på Beckmans att treorna ordnar någon slags kreativ, practical joke-aktig julkalender för ettorna. Eller hur det nu var. I vilket fall som helst hade någon skön elev ordnat en "lucka" som bestod i att eleverna skulle öppna dörren till en liten stuga eller byggnad som plötsligt en dag stod på skolgården. När de gjorde det kom Tommy Körberg i egen hög person ut ur luckan och sjöng Hosianna. En otroligt bra lucka, skulle jag säga.

Tommy Körberg är bäst, ingen protest.

fredag 23 februari 2007

T.G.I.F

Skön vecka detta, måste jag säga. Succélivet fortsätter.

MÅNDAG Får en korg jag vunnit på Tradera. Blir mycket glad och nöjd. Hittar ingenstans att ställa den. Inser att jag måste börja sälja saker på Tradera för att få plats med mina nya "vinster". Dock mycket nöjd med veckans första leverans. Ser Prinsessa på vift. Funderar på scarf.
TISDAG Köar i fyrtio minuter i tio minusgrader utanför amerikanska ambassaden. Köar två timmar inomhus innan det slutligen är dags för min "intervju" för att få VISUM. Intervjun tar trettio sekunder. What's all that about? Får mitt visum. Utgör inte längre ett hot mot Amerikas förenta stater. Äter en semla.
ONSDAG Träffar själsfränden HP Baxxter och känner mig för en gångs skull glad över mitt tyska arv (halvtysk morfar). Recenserar en film om hemlösa utan tänder. Ger den en trea. Kollar Heroes. Somnar lycklig.
TORSDAG Skriver om oscarsgalan i City. Uttalar mig om vinnare och potentiella förlorare. Anser att Forest Whitaker spelar biroll och inte huvudroll i Last King of Scotland. Får visst medhåll.
FREDAG Provfilmar folk för Ztv-programmet. Snackar för mycket. Provfilmar mig själv. Blir inte som jag tänkt mig. Får en tankeställare. Kollar saker på Tradera för att lugna mig. Hittar ett halsband från Skultuna. Lägger bud. Äter semla.
PROGNOS HELGEN Går tillbaka till ruta ett med Ztv-programmet. Freakar ur och börjar tycka att manuset är kasst. Blir nervös för stundande LA-resa. Uttalar mig grötmyndigt om "filmåret 2007". Förkyler mig/får vintersjukan. Äter semla.

Hjälten!


Bästa avsnitet ever av Heroes i måndags/tisdags? Eller vad säger ni, Hero-headz? Jag menar avsnitt 17, "Unexpected". Massor av Peter P för den som saknat honom (Thomas, jag talar till dig). Åh, tv. Som jag saknar dig.

torsdag 22 februari 2007

Livet i bubblan


Mer om Bubble Boy. Mer om Seinfeld. Känner mig lurad. Jag vill inte skratta åt Bubble Boy mer. Han levde sitt liv i en bubbla. Sorgligare än så blir det inte.
Liten resumé:
David Vetter (21 september 1971 – 22 february 1984) föddes med en mystisk sjukdom i immunsystemet och var tvungen att leva i en steril miljö. Bara tjugo sekunder efter att han föddes placerades han i bubblan där han fick bo i resten av sitt liv.
Inte för att låta sentimental men det var alltså i bubblan han växte upp, utan att någonsin känna en kram av sin mor, sin systers varma hand eller känslan av att klappa en kattunge. Inte för att vara sentimental alltså.
Davids föräldrar fick höra att en benmärgstransplantation skulle kunna rädda honom men det gick inte. Det blev bubblan. Och under årens lopp var han tvungen att flytta till större och större bubblor, men alltid på ett och samma sjukhus. Han hade privatlärare där, fick kolla på TV och speciellt lära sig en massa om bakterier - det som, om han kom i kontakt med dem, skulle döda honom.
1977 tillverkade NASA en speciell liten dräkt åt honom. Till medias stora besvikelse vägrade han ha den på sig för kamerorna. Jag respekterar Bubble Boy för det. Han använde den bara sju gånger sedan fick det vara nog. Han blev deprimerad, fick raseriutbrott, gjorde freakiga saker som att kladda ned hela bubblan med bajs. Till slut bad han att få komma ut ur den där satans bubblan. Doktorerna hade redan gett upp hoppet om att hitta ett botemedel, de läkare som hade jobbat med hans case hade tröttnat och fick dessutom inga fler researchpengar. Så David provade den absolut sista utvägen, nämligen en chansning på att hans systers benmärg skulle passa honom. Det gjorde den inte. Hela operationen gjorde honom dödssjuk och därför släpptes han ut ur bubblan. Och dog två veckor senare.
Han ingen skrivit en roman om Bubble Boy redan gör jag det. Nu. Och ett protestbrev till Jerry.

onsdag 21 februari 2007

Mitt bästa intervju någonsin


Min respekt för blonderade tyska män har vuxit. Idag träffade jag H.P. Baxxter, frontman i Scooter. Han bjöd på kaffe och kaka. Det var vackert. "Zere iz coffee, cookie, anything you like" sa han.
Han hade kajal, och en jämn foundation så som bara tyska, blonderade män kan ha. Han bjöd mig dessutom på mitt livs bästa intervju, han var en pärla. Tysk brytning, underbart diciplinerat, hårt, tyskt ha ha-skratt och en släng av något som kunde vara självdistans men lika gärna megalomani. Jag är som sagt stum av beundran nu.
Jag känner mig dum och ångefull för att jag till en början var ganska lojt inställd till det hela. Det är nu möjligt att jag måste gå en ABF-kurs i tyska. Det var min allra bästa intervju någonsin. Och resultatet - i alla fall the juicy bits - ser ni i City på tisdag.
Faster, harder. Som sagt.

FöLJETONG: En trubadurs födelse. Del 4


Trubadurlöftet Kennet Sälling har haft sin fjärde lektion någonsin i gitarr. Tack vare förra veckans råd från musikanten Erik, och en och annan nyvunnen insikt har han bestämt sig för att gå vidare.

Hur gick det på lektionen?
– Läraren skämtade mycket om växthuseffekten den här gången typ "Var tog den där växthuseffekten vägen?", när vi sa att det var kallt i rummet.

Men hur gick själva lektionen?
– Jag hade inte övat alls vilket märkes. Inte bra. Panchot tog mig i vissa låtar! I fingerspel var hon fan bättre än mig vilket kändes väldigt surt.

Varför hade du inte övat?
– Bara inte blivit så. Dålig stil helt enkelt.

Men trubadurmålet står kvar?
– Det är tydligt, det kan du se av bilden.

Vad har du att säga om Eriks andra råd? Som att inte stirra dig blind på gitarrspelet, utan att hitta känslan istället?
– Det tror jag, det är mycket det jag kört på. Jag gillar att bära på min gura till exempel. Det är en bra isbrytare, skön snackgrej. Man skulle testa att bära på den ute på krogen? Kan också säga att utöver kurstiden satt jag och spelade jättemycket idag och klarade faktiskt att spela Flickan i Havanna! Så det ligger något i det. Jag sjöng också! Jag gillar förresten Eriks bild stenhårt, med ungen som hänger på axeln. Fantastisk, jag skulle vilja ha en sådan. Jag ska knycka en unge och ta en likadan.

Vad tror du om Eriks förslag att du skulle kunna tolka Dolly Parton på svenska?
– Mycket bra idé, det kan bli min grej. Bli Sverioges officiella, auktoriserade tolkare av Dolly på svenska. Det kan bli nåt. Tror verkligen på det. Väldigt bra förslag.

Vilket är ditt förspårng där?
- Vem har en Dollyklocka? Vem har en Dollybok? Vem ska gå och se Dolly live? Vem har lyssnat på Dolly sen man var elva år? Vem skulle aldrig svara nåt så enkelt som "Jolene" eller "9-5" på frågan om vilken hennes bästa låt är?

Har du accepterat att det ändå krävs hård träning?
– Jojo. Har försökt sy ett gitarrfödral också förresten men jag gjorde det för litet så det var svårt att få ned gitarren. Nån tipsade mig om en affär där de säljer gitarrfödral som är sydda av gamla skinnjackor och sånt. Så jag har fått nytt hopp. Och nästa gång ska jag fan slå panchot. Jag ska rocka röven av henne.

tisdag 20 februari 2007

Free Bubble Boy!


Kära dagbok,

Jag har nu blivit fullkomligt besatt av Bubble Boy. Precis alla jag varit i kontakt med idag har hört mig prata om Bubble Boy. De tycker jag är fånig, de tror jag är ironisk. De börjar skratta, men min svarta blick tystar dem.
Jag har en idé om att slå ihop mitt intresse för The Boy in the Bubble och mitt intresse för att slösa bort pengar på EBay/Tradera och trycka upp T-shirtar med texten FREE BUBBLE BOY. Det faller eventuellt på copyrights. Och att Bubble Boy, när han väl blev fri, dog direkt. Av sin frihet.
Men ändå. Tänk vilken T-shirt.
Jag skulle bära den till dödagar.
Jag önskar att jag hade tänkt ut idén Bubble Boy, att det var jag som kom på figuren Bubble Boy. Men det var inte jag, det var ett gäng läkare i USA. De skapade Bubble Boy. Eller Moder Jord om man nu vill. Det är en filosofisk fråga.
Jag måste nu handla ett stort parti T-shirts som man kan trycka på. Kanske kan man hitta dem billigt på Ebay?

Caroline

måndag 19 februari 2007

Det är du och jag nu, Sophie


Sophie Ellis Bextor berättar om sin Ebay-addiction i Marie Claire. Jag är alltså inte ensam. Sophie har köpt en stor glasstrut i plast till exempel. Vi är alltså lite på samma nivå där hon och jag.
I morgon ska jag tillbaka till krogen som kommer gå till historien som ögonbrynens palats. Måste checka in den där servitören igen. Kennet säger att jag borde fråga vem som "gör hans bryn". Jag är inte lika säker. Argumentet är "Skulle inte du bli glad om nån frågade dig om dina ögonbryn?"
Kommer att tänka på en Seinfeldgrej där Elaine ska para ihop George med en kompis till henne och George vill ha en totalbeskrivning av kompisens utseende. Elaine går på med "...nice lips, eyebrows a woman would kill for..." och George svarar "Eyebrows? Who cares about eyebrows?"
Det är detta som får mig konfunderad. Ja, vem bryr sig om ett par välformade ögonbryn? Jag, uppenbarligen. Och servitören. Någon mer än jag som ser en viss diskrepans här?
För övrigt har jag jättedåligt samvete nu, över att ha skrattat åt The Bubble Boy-episode flera gånger nu. Helvete, han fanns ju på riktigt. Han levde i en bubbla i tolv år. Sedan gick han ut ur bubblan och dog två veckor senare. Han har arg, deprimerad och fick mystiska raseriutbrott. Precis som i Seinfeld alltså. Precis det man garvar åt. Att han freakar ur inne is in bubbla. Jag har skitdåligt samvete för det nu. Ska kolla på Ebay om jag kan hitta en T-shirt som stöder BubbleBoy på nåt vis. Om inte så kastar jag ut en julklappsönskan här och nu - t-shirt med The Bubble Boy på, please. Och ett par schyssta ögonbryn.

söndag 18 februari 2007

Att leva med ett beroende

Shit alltså, jag är beroende. Jag måste ha Traderasaker och jag måste ha Heroes. Inte en dag går förbi utan att jag loggar in på Tradera och/eller en viss Heroessida. Fast jag vet att chansen att hitta ett fynd eller ett helt nytt Heroesavsnitt är ungefär lika stor. Är det så här det är att vara nikotinberoende? Min sympati för alla som ringer Sluta Röka-linjen ökar.
Hörde en skön snubbe i sammetsjacka och långt Michael Bolton-hår på tunnelbanan. Han pekade på Åhlénsskivor-reklamen och sa till sin lite proprare bostadsrätt-på-söder-vän "Den där Salem Al Fakir tror jag du skulle gilla. Ett underbarn från Huddinge som blandar musikstilar hej vilt, totalt prestigelöst. Han garvar hela tiden. Verkar vara en helt underbar människa. Sådär man önskar att alla musiker var."
Jag fick en plötsligt lust att trycka Michael Bolton-mannens hand. Eller i alla fall presentera honom för Kennet.

Kognitiv terapi?

Har vunnit två tidningsställ på Tradera. Två. Jag har redan ett hemma. Nu kommer jag att ha tre. Ja, så är det att leva med tvångstankar.
Åt på nyöppnad restaurang. Bistro Noveau. Jag och A var de enda utan päls och/eller V-ringad lammullströja. Trevligt ställe. Men bäst av allt var servitörens ögonbryn! Alltså, jag kunde inte sluta stirra. Ögonbryn to die for! Perfekt formade bågar, underbart jämna färg. Om Dita von Teese hade varit man och fortsatt mån om sina bryn hade de sett ut som vår servitörs.
Försökte smygkolla med hjälp av spegeltricket. Kolla fast via speglarna på väggen. Jag var fascinerad. Och lite nedstämd. Jag har hittills tagit great pride i mina egna typiska Hainer-bågar. Men fan alltså, nu ligger man i lä. Jävla schlagerfestival. Jävla "helhetskoncept"-tänkande Engfors. Metrosexualitet, grooming och what have you. Det har gått för långt när man blir out-brynad av en smal, elegant servitör. Jag gav honom en hundring i dricks för att på ett subtilt sätt signalera att jag erkände mig besegrad. Han svarade med att ge notan till A istället för mig. Jag tror vi förstod varandra.

lördag 17 februari 2007

Rockens roll i dagens filmklimat


Rock är grejen. Rockar syns överallt. Typ alla filmer jag sett det här året, och halva förra. Rockar överallt. Men alla bär inte upp den lika snyggt. Här är de fem bästa rockbärarna just nu:

1. Clive Owen i Children of Man
2. Christian Bale i The Prestige
3. Hugh Jackman i The Prestige
4. Ben Affleck i Hollywoodland
5. Demi Moore i Bobby (badrock)

Riktigt dåliga rockbärare:
1. Männen från "kommunen" i Den nya människan.

Elaka rockbärare:
1. Kapten Vidal i Pans labyrint
2. Doktor Berg i Den nya människan (doktorsrock)

Dåliga rockfilmer:
1. Tenacious D
2. Dreamgirls (soulfilm snarare men whatever)

Borde ha rock men har det inte:
1. Adrian Brody i Hollywoodland

fredag 16 februari 2007

Det vackra folket

Vilka är alla dessa snygga människor? Hade en Carrie Bradshaw-dag igår. Gled in till kontoret i min nya, svindyra knytblus eftersom jag inte skulle ha tid att gå hem innan kvällens festligheter. Hade möte med Robban och Yasse om Ztv-programmet vi ska göra. Hörde mig själv säga minst tre gånger "Alltså jag är inte förstahandsvalet men i värsta fall kan jag ställa mig framför kameran". En gång för mycket för att det inte skulle låta desperat antar jag. Dammit.
Rusade sedan iväg till en visning av ytterligare en mongofilm på svenska: Den nya människan. Vad är det med folk? Vad är det med svenska skådespelare och regissörer? Varför måste allt låta så teatraliskt hela tiden? Det blir fan inte mer äkta då. Lyckligtvis hade jag Kennet med mig som är en klippa vad gäller att pricka av upcoming klichéer. Han räknade ut redan under filmens första inledande minut (sant!) vem som skulle få ihop det med vem och vem som slutligen skulle hamna på dårhuset.
Såg en film till direkt efteråt bara för att vara snäll. Om en vit lärarinna som tar sig an en klass med ghettokids utan framtid. Där kunde till om med jag, utan Kennets hjälp, räkna ut hur det skulle sluta.
Sedan Carrie Bradshaw-fika med te, biscotti och laptop innan det var dags för NK Stil-smygläsning på Operakällaren. Känner mig så otroligt obekväm på såna tillställningar. Trots knytblus. Lyxproblem? Ja. Allt jag kan tänka på är vilka alla snygga människor är. Alla snygga tjejer, oh my God. Bjuds de in för att de är snygga? Går de för att de vet att de är snygga?
Försökte fråga runt vilka som var där. Ingen visste.
Var du där? Är du snygg? Tell me. I want to know.

onsdag 14 februari 2007

Saker jag ska sluta be om ursäkt för att jag gillar


1. Bruce Springsteen
2. Charlotte i Sex and the City
3. Harry Potter
4. När personer halkar på banaskal
5. Ross i Vänner
6. Kända artisters julskivor
7. Fynda på EBay
8. Zoolander
9. Mjölk till maten
10. The O.C.

Trubadurspecial: Intervju med Erik Hedtjärn, musikant


Erik Hedtjärn är 100% musikant. Han behärskar intrument av olika slag, mest gitarr och piano. Han sjunger också, och har olika band. Han har också en dotter som heter Ellen. Men det är i egenskap av musikant som Erik här kommenterar Kennets trubadurframsteg.

Är du trubadur?
– Inte längre. Men jag har varit. Det var i början av 90-talet. I början hade jag en låt som handlade om Carl Bildt. Jag sjöng den på Västerlånggatan. Jag kommer inte ihåg texten - om jag försökte och lyckades skulle jag skämmas. Min trubadurhit hette Hallå Dolly. Den utspelade sig i San Fransisco. Och så hade jag en annan bra låt som var på skånska.

Fru och fyra ungar
hade Håkan som jobba nätter
Han hade råd till hyran
mat och cigaretter
Nu säger vi nej
Igen
Nej varenda en
Nu säger vi nej
Igen
Nej till arbetsgivaren


Vilket råd skulle du, som musikant, ge Kennet? Vad bör han tänka på för att lyckas?
– För det första tycker jag att estradör är bättre än musikant. Och däri tror jag att nyckeln till framgång ligger. Han ska inte fokusera så mycket på det här med gitarrspelet. Ingen bryr sig om hur Fred Åkerström spelade gitarr. Han har t.o.m. en låt där han sjunger om att han är halvkass på att spela. Fördelen med att kunna spela är att det är billigare om man kan kompa själv. Jag har förresten hört att Kennet gillar Dolly. Han borde göra trubadurversioner av Dolly på svenska - då kommer han att lyckas.

Hur viktiga är kläderna för trubaduren?
– Jag tycker att det är en jättefin satsning han har gjort med kläderna. Det finns en trubadur som heter Sid. Han kallar sig estradör. Han har plommonstop och kostym och snusnäsduk runt halsen. Det är bra. Han är omsorgsfull. Det är bra att Kennet tänker på sånt. Dessutom tycker jag att han borde sy ett fodral till gitarren i samma tyg som byxorna.

Rättelse: Manchettknappar!

Tydligen känner jag inte bara en utan två personer med manchettknappar. Kennet och Alexander. Några fler? Kanske behöver jag inte hjälp. Bara fler vänner med manchettknappar.

FÖLJETONG: En trubadurs födelse. Del 3


Kennet Sälling har haft sin tredje gitarrlektion någonsin. Målet att bli trubadur kvarstår men vägen dit är inte lika tydlig längre...

Hur gick det på lektionen igår?
– Det gick bra. Det var intressant, mycket givande. Kom dit, träffade samma tjej i hissen igen. Kommer fortfarande inte ihåg vad hon heter. Kommer förresten inte ens ihåg vad läraren heter. Kanske Janne? Jag har inte antecknat det. Vi pratade i alla fall i hissen. Hon hade inte övat på läxan. Vi är färre nu, vi är bara sex stycken. Det har minskat från kanske tolv. Men det är trevligare så. Jag har även köpt en elektrisk stämapparat och det fanns en gubbe där som blev imponerad av den, han la sin gamla stämgaffel på bordet och visade hur mycket större och klumpigare den var.

Vad spelade ni?
– Tom Dooley är fortfarande nåt vi kör emellanåt. Måste ladda ned den så jag kan höra hur den egentligen låter. Spanien är en annan som vi kör. Vi testade också He's got the whole wide world in his hand. Det var svårt kan jag säga dig. Sedan körde vi fingerspel.

Vad betyder det?
– Man håller ringfinger, mellanfinger och pekfinger på de understa strängarna och de drar man samtidigt med, och så skiftar man tummen på de tre översta strängarna beroende på ackord. Det blev väldigt avancerat. Jag och panchokärringen med en gammal loppisgitarr var sämst i klassen. Hon var nog sämst men jag låg bara snäppet över vilket kändes helt värdelöst. Jag märkte det på läraren. Han bah "Okej...ja, det lät väl bra"..och man förstod att han menade att det inte ens var lönt att rätta oss.

Är det så?
- Ja. Just nu battlar jag om vem som är sämst av mig och panchot. Det är mellan oss det står. Bäst i klassen är gubben faktiskt men han spelade ju på 70-talet också så han kunde lite ackord sen dess. Sedan tycker jag att det är lite fuskigt, för jag har stålsträngad gitarr och det är mycket svårare än nylonsträngad gitarr. Gubben har nylonsträngad gitarr och mycket bredare greppbräda.

Vad har kärringen för gitarr?
– Miniatyrgitarr av nåt slag. Den låter för jävligt.

Hur ser hon ut?
– Hon har fluffig pottfrilla, man ser inte riktigt hennes ansikte när hon hukar sig över gitarren. Hon är alltid röd i kinderna för det låter så dåligt när hon spelar och hon skäms för det. Jag klappade händerna lite när hon spelade för jag tyckte så synd om henne för det lät så dåligt.

Har du gjort nåt i klädväg för att bättra på trubaduschanserna?
– Jag har lagt det lite på is. Jag måste begränsa mina investeringar till att se om jag blir trubadur över huvud taget, det är därför jag inte köpt ett gitarrfodral ännu heller. Nu är jag uppe i två tusen kronor som jag lagt ut på kurs, gitarr, stämapparat, plektrum och gitarrboken... Nu avvaktar jag och köpa gitarrfodral tills det funkar. Just nu låter det för jävligt.

Det låter som om du tappat lusten lite?
– Det är väl som med alla typer av prestationer, idrottsprestationer eller vad som heslt, man har sina motgångar. Men jag väntar på mitt flow. Jag måste öva mer men jag kan ju inte öva mer nu för jag får så ont i fingrarna!

Ojdå.
– Det är inga problem att ta ackorden, problemet är att jag kommer emot de andra strängarna och inte trycker in tillräckligt hårt. Man måste trycka på ett precist sätt, det är skitsvårt att få till. Det är mitt problem, det är där mitt problem ligger. Jag måste bearbeta det hela mentalt också. Som det känns nu är jag jävligt tveksam till om det blir nåt komp till midsommar.

Skulle det hjälpa med en filthatt?
– Inte i det här läget.

Mitt förvärrade tillstånd


Switchbitch, min vän i etern! Tack för den här den här länken! Den beskriver, på ett ytterst pedagogiskt och levande sätt min livssituation just nu. Med ett undantag: jag skulle faktiskt vilja ha den där ALF-väckarklockan. Fan! Jag vann ju den där budgivningen på väckarklockan av märket Looping igår natt! Nån som vill ha en väckarklocka billigt? Fresh, från femtiotalet och enligt rykten fungerande? Jag säljer den för typ trettio spänn. A bargain.
Helvete. Nu måste jag bara se till att inte vinna ett par röda manchettknappar från Skultuna. Använder jag manchettknappar? Nej. Känner jag någon som använder manchettknappar? Nej. Behöver jag hjälp? Ja.

tisdag 13 februari 2007

Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Tradera

Har börjat engagera mig i auktioner. Har lagt alldeles för många bud på saker som jag i efterhand inte ens vill ha. Som julprydnader från sextiotalet och en svindyr termos signerad Sigvard Bernadotte (What the fuck? Sedan när blev jag borglig?). Är det jakten som är grejen? Svar ja. Jag kunde inte bry mig mindre om termosar signerade Sigvard Bernadotte egentligen. Det är bra att jag hållt mig undan Casino Cosmopol, annars hade jag spenderat bort dagskassan varje kväll. Jag är övertygad om att jag har en spelberoende-gen waiting to ta över. Hur ska man annars förklara att jag lagt nio hundra spänn på en kaffeservis? Jag dricker inte ens kaffe. My God, jag har nu sexton pågående budgivningar. Och jag vill inte ens ha en väckarklocka av märket Looping!
Dock har jag lyckats hålla mig från att bjuda på den här trots att det lockar. Alltid nåt. Hjälp mig.

måndag 12 februari 2007

Allvarligt...

Man ska inte döma frun efter hennes make, som det heter. Men allvarligt nu: klipsk, smart och allmänt härlig (snygg också) invandrartjej som inte är invandrartjej blir polare med gapig, skränig och tossig svennetjej med världens sämsta slingor i håret och kläder som för tankarna till Grynet. De sätter dit en ungdom med brottsliga tendenser, blir sams med sina fäder som de tidigare haft svårigheter med och säger repliker som "Men du, jag är stolt över dig" som bara en svensk skådespelare kan säga dem.
Que?
Jag snackar om Helena Bergströms regidebut. Allt jag egentligen kan säga om saken - om hennes totala världsfrånvända bild av Sverige är tjeeeeeeenare....

Herojunkien


Fuck! Varför är Heroes så bra! Jag går och längtar och vakar över en viss sida som en hök för att se om det lagts till ytterligare ett avsnitt som jag kan titta på. Jag vet att det sänds i USA om bara några timmar. Jag blir nervös, rastlös, otålig. Måste se mer. Måste ha en Heroes-fix snart, jag blir vansinnig.
Det här är precis anledningen till varför jag väljer att avstå från att börja kolla sporadiska 24-avsnitt och istället väntar tills sexan kommer på DVD så jag kan stänga av alla telefoner, barrikadera mig och köra ett race. Jag längtar efter Jack Bauer till oanständighetens gräns. Så mycket vill jag ha honom i mitt hem. Men jag ska stå emot.
Heroes däremot kan jag inte stå emot. Ge mig en fix! NU!

lördag 10 februari 2007

Lyckad start!


Mjukstart på filmrecenserandet, helt klart. Hoppas det håller i sig. Först Pans labyrint som är grym. Resulterade i en fyra för City och mitt livs första blurb i annonsen i DN idag. Under ett citat som inte är mitt, utan måste tillskrivas en clever redigerare ("Pantastisk!") står CAROLINE HAINER, CITY. Känns bra.
Filmen har ännu inte lämnat mig, kommer på mig själv med att tänka på den då och då. Scener som spelas upp i huvudet och hemskheterna (filmen är GRYMT brutal, småbarn, monster och fauner till trots) bearbetas långsamt och metodiskt av mitt undermedvetna. The sign of a good film! Mina varmaste rekommendationer, verkligen.
Nästa uppdrag är Little Children, också den strålande bra. Härligt! Det här med att recensera är en piece of cake. Skoja.
Men allvarligt, här är grejen: filmer med sex offenders. Långt ifrån jazzhands, jag vet. Men visst är det så att de antingen är riktiga creeps, som i slutändan visar sig vara gudsförgätna demoner och jordens avskum. Eller så är de missförstådda, egentligen snälla bara lite störda och man ska tycka synd om dem (tänk The Woodsman).
På den punkten är Little Children riktigt uppfriskande. Utan att säga för mycket blev jag på ett märkligt sätt glad över att filmens orosmoment sexförbrytaren Ronnie visar sig vara varken det ena eller det andra. Samtidigt båda sakerna på samma gång, Är det pretentiöst att kalla det mänskligt? Nyanserat är det i alla fall, rakt in i den så kallade gråzonen.
Jag är imponerad.

torsdag 8 februari 2007

Berättelsen om tjockisen och apan


Sjuk grej.

Vi behöver inte gå in på min American Idol-addiction här och nu, utan bara konstatera att det är i USA de stora nötterna finns, som en jordnötsreklam proklamerade på nittiotalet.
Och alla ställer de upp i American Idol!

Så här: två idolwannabees - Kenneth Briggs och Jonathan Jayne - ställde upp i Seattle-uttagningen. Både gjorde så fruktansvärt dåligt ifrån sig att det blev en YouTube-våg av det hela. Simon Cowell kallade Briggs för en "bush baby", alltså en liten apa. (Han ser mer ut som en gremlin, men whatever). Jayne kom undan glåporden, blev bara tillfrågad om han snott den rundlagde jurymedlemmen Randy Jacksons byxor. Jonathan är lätt utvecklingsstörd by the way.

Men sedan börjar det roliga.

De grinar ut i pressen och och säger att Simon var elak. De säger roliga saker. Och de blir hyllade! (Eller hånade, det beror på hur man ser det.)
Men faktum kvarstår: nu åker de land och rike runt och ser deras mystiska kändisskap bara växa. Här http://www.youtube.com/watch?v=UcOn6RkML3M&mode=related&search= är storyn om de två mest osannolika kändisarna i USA just nu.

Här är de med en i talkshow (Jimmy Kimmels). Här är de med igen, eftersom de gjorde så "bra" ifrån sig. Så pass bra att Kimmel ber dem köra lite reportage från "the Bob Hope Classic celebrity golf tournament" i Palm Springs. Så nu är de reportrar. Check it out.

Och vill man skicka en personlig hälsning till tjockisen som övervann allt kan man göra det på hans personliga My Space-sida.
Själv föredrar jag honom framför hans håriga vän. Bushbabyn är alldeles för tillgjord. Tjockisen mer avslappnad. Har jag fel?

PS. Tack Alex för tipset!

onsdag 7 februari 2007

FÖLJETONG: En trubadurs födelse. Del 2


Kennet Sälling har tagit andra steget mot trubadurlivet. Han har precis haft sin andra gitarrlektion någonsin.

Hur var det?
– Jag bondade lite den här gången. Åkte upp i hissen med en medmusikant. Hon frågade om min gitarr var bättre stämd nu, vi skojade lite om det. Jag snackade om att jag funderar på att köpa ett gitarrfodral för nu bär jag omkring på den i kartongen som man köpte den i. Finns en gubbe på kursen som skämtar om det hela tiden. ”Har du köpt en ny gitarr?” säger han. ”Javisst” svarar jag. Och så skrattar vi lite.

Vad gjorde ni på lektionen?
– Gick igenom nya ackord; D och A7. Mitt slag var inte så bra först men läraren visade mig. Läraren hade opererat ett finger och kunde ta ett D igen nu. Det var två månader sedan sist berättade han. De har förresten träpaneler i lektionssalen. Det tänkte jag på. Träpaneler och trägitarrer. Det är ju snyggt.

Vad spelade ni?
– Vi körde Lilla snigel. Helt plötsligt sa läraren ”Nu kör vi ett E-moll!”. Enligt boken är det inte förrän nästa gång. Var det för att vi var extra bra eller, tänker man då? Spännande. Låtvalet har ökat väldigt dramatiskt nu när vi lagt till tre ackord. En sång som hette Tom Dooley var skön. Vi kompade läraren på den medan han sjöng. Tom Dooley var det som dominerade efter Lilla Snigel.

Den är ju på engelska.
– Ja, jag måste nog gå över till det. Det verkar så.

Vad händer nu då?
– Ska åka och köpa en elektriskt stämgaffel. Det är viktigt att poängtera, vad jag förstår, att det bara är stora kedjor som gäller numera och det är synd. Förr fanns det en butik i Gamla stan som hade funnits där i hundra år men nu är det bara grossister som gäller, tydligen. Jag ska åka till en affär som heter Jam, vår lärare skojade om det och förklarade att det betydde sylt och att man spelar tillsammans och en tredje grej som jag inte kommer ihåg.

Fick du lära dig någon annat som är bra att känna till som trubadur?
– Ja, lite trivia. Förr i tiden kunde man stämma en gitarr med hjälp av telefonsignalen. Lyfte man på luren så var det ett A! Men som läraren sa, det var förr när det var Televerket. Numera så mycket nya bolag så det funkar inte längre. Standardiseringen med Televerket var bra för musikanterna.

Vad har du gjort i klädväg för att nå trubadurmålet?
– Jag har ju sytt ett par fräcka byxor som jag har med på bilden. Spelmannabyxor!

måndag 5 februari 2007

"Bad for business"


Är inte helt säker på vad "head butting" betyder men det lär ju vara nåt bra.

söndag 4 februari 2007

Döden i vitögat!


Två huvudpersoner kommer dö i sista Harryboken. Jag sätter mina stash på Snape och Harry. Jag räknar inte med en diskussion om detta. Jag vet att ni Harryfans över tolv håller er i skymundan. Jag har valt att träda fram och välkomnar andra att göra detsamma (Erik, hör du mig?).
JK som tidigare visat styrka och allt annat än sentimentalitet beträffande avrättningar av viktiga personer, skulle mycket väl kunna ta livet att lille Harry. För att slippa fejkade uppföljare och shit. Men är det så bra? Ska inte det goda segra över det onda? Är inte det grejen?
Claim to fame: jag har intervjuat lille Daniel Radcliffe som spelar Harry i filmerna. Han var your average 16-year-old, och visade mig crazy grejer har kunde göra med sin arm och med sin tunga (nej, inget sexuellt). Han kunde vrida axeln typ 180 grader, och snurra tungan på massor av konstiga sätt. Sånt uppskattar jag.
Poängen var i och för sig denna: att han sa till mig, att när de höll på att spela in senaste filmen (som kommer 31 juli) så pekade JK på "flera av grejorna i scenografin" och sa "Spar den där och den där, för ni kommer behöva använda dem i sista filmen".
What does it all mean....?
JK är jävligt bra på marketing.

COSBYSPECIAL: Recension av Mitt i livet


Jag har nu läst ut Mitt i livet av Bill Cosby. Det är en betraktelse över livet efter femtio. Då allt, enligt författaren, bara går nedåt. Boken var en present från vännen och kollegan Kalle Asplund som inte klarade av svärtan i boken, och den ständiga påminnelsen att döden hela tiden står och flåsar en i nacken.
Jag slår igen boken, efter att ha plöjt 180 sidor kåserande om döden, och inser att Cosby är helt missförstådd. Han har skrivit en bok om sin dödsfruktan och den lanseras som en lustig kåseribok. Han försöker bearbeta sina uppenbara problem med att come to terms med sitt åldrande och vad får han för det? Jo, de här orden på baksidan: "Tillhör du dem som trott att åldrande minsann inte är något att skratta åt kan Mitt i livet få den klentrognaste att tänka om"
En gång komiker alltid komiker. Jag förstår nu Bill Cosbys påstådda drogproblem och manodepressioner. Han är dömd till komik.

Kanske gråter han sig till sömns när han ser Mitt i livet-recensioner som den här på Amazon.com:

I was kicked out of the library..., October 30, 2005
Reviewer: Moussa El Najmi "silentblue" (Dubai, U.A.E)

"This book is so funny, i could not contain myself, i started laughing in the library, i was eventually kicked out!! i have never looked more silly in my life but i walked out giggling and laughing. my roommate says he heard me laughing in my sleep. A graceful book, full of truths handed out as comic situations and dialogue, a must if you need to laugh. and who doesn't these days?"

Kan Rocky kan väl jag, sa Drago

Sätter min högra hand på att det här inte blir nåt.

lördag 3 februari 2007

FÖLJETONG: En trubadurs födelse


Kennet Sälling har aldrig spelat gitarr förut men har som mål att under 2007 utvecklas till en trubadur. Jazzhands kommer som enda blogg i världen att exklusivt bevaka hans resa från amatör till fullfjädrad musikant. Det här är första mötet med den blivande stjärnan. Möt Kennet Sälling, blivande gitarrist och vissångare.

Varför vill du bli trubadur?
– Vem vill inte bli trubadur? Jag har en dröm om att bli den tjocka, jovialiska...nej, snarare den jobbiga typen som alltid släpar med gitarr på alla tillställningar och sätter sig och kör alla gamla bitar.

Vad vill du kunna köra?
– Lite frireligiöst, lite progg, lite Cornelis. Inget engelskt. Men jag skulle gärna vilja kompa snapsvisor.

Vad har du gjort för att nå detta mål?
– Köpt en gitarr på Rusta. Kostade 499 kr på extrapris. Först såg jag att de hade billiga giratter på Lidl men eftersom de strider mot arbetslagsstiftningar och hitan och ditan så kunde jag bara inte handla där. Så jag köpte på Rusta istället och när jag kom hem anmälde jag mig till en ABF-kurs.

Du har haft ditt livs första lektion, eller hur? Var det som du hade förväntat dig?
– Det var ungefär som jag hade förväntat mig, ja. Förutom att jag hade väntat mig ett större rum. Men det var hjärtlig stämning. Kufisk lärare, typ gubbe, som säkert spelar i band själv. Nån tjej sa att hon lyssande mest på indiepop och då sa han "Vad är egetligen indiepop, jag har funderat på det där".

Vad fick ni lära er i musikväg?
– Lite lätt hur man stämmer och hur man tar A-ackord. Alla satt och spelade A-ackordet och läraren sjöng Broder Jakob och Row, Row, Row Your Boat. Vi fick också lära oss accordet E7. Hemuppgiuften är att kunna skifta mellan de två ackorden. Det roliga är att om jag kan lära mig det så kan jag spela Lilla Snigel och Lunka på och Vi äro musikanter, Så går vi runt och Små grodorna. Så när nån har en firmafest på gång och börjar höra sig för om man "känner någon som kan spela visor" så kan jag svara ja. Sen kommer jag med ett stort leeende och spelar Vi äro musikanter, och går runt på festen med gitarren och sjunger för folk. Ska bli kul.

fredag 2 februari 2007

Dags att träda fram!


Den 21 juli smäller det! Alla Potterheadz därute vet precis vad jag snackar om. Först blir det hysteri ("hur och var ska jag få tag på boken?"), sedan eufori ("Jag har BOKEN!") följt av spänning och sedan tomhet.
Jag kan inte tro att det är det sista vi får höra av lille Harry. Jag vägrar tro det, det går inte. Han har blivit som en, tja, kär vän under åren och jag kommer att sakna honom. Ändå längtar jag efter slutet.
Är jag normal?
Hur som helst är sommaren totalräddad och jag vet att man generellt bör hålla tyst med sin eventuella fäbless för Harry Potter, i synnerhet om man är äldre än tolv år. Men jag vill poängtera att det är böckerna och inte filmerna som lockar mig. Och nej, jag ser inte Star Trek och nej, jag har aldrig lyckats ta mig igenom en Ringen-bok någonsin. Det är inte det. Det är bara Harry. Och jag tycker att det är dags att vi Potterfans över tolv får en plats i samhället vi också. Jag är villig att träda fram. Är du?

COSBYSPECIAL: Intervju med Kalle Asplund


Varför äger du två böcker av Bill Cosby?
– Jag tillbringar ganska mycket tid på biblioteket i Solna Centrum, särskilt vid tidskrifterna och lådorna med utgallrade böcker. Där – bland barnböcker på kurdiska och gamla tyska lexikon – hittade jag i höstas Pappaliv och Mitt i livet. Tio kronor styck, förmodligen de mest prisvärda böcker jag någonsin köpt.

Har du läst dem?
– Eftersom jag snart fyller 30 och inte tänkt bli pappa på länge började jag med Mitt i livet, men jag var tvungen att sluta. När Cosby skriver om hur dålig fysisk form han är i reagerade jag med att själv börja få ont i ryggen och leta efter generande hårväxt i öronen, så lättpåverkad är jag. Pappaliv har jag liggande på toaletten och jag läser korta bitar när jag känner för det. Den är mer positiv i känslan, Mitt i livet är ju ganska mörk mitt i allt kåserande. Cosby vet att döden väntar runt hörnet.

Vad betyder Cosby för dig?
– Svår fråga. Söndagkvällarna framför tv:n med familjen Cosby (ätandes Mums-mums, alltid Mums-mums!) har präglat mig djupt. Alltid när jag ser ordet ”tofu” tänker jag till exempel på avsnittet där paret Cosby ska fira sin bröllopsdag och kocken på restaurangen de går till bara vill göra tofu. Det är roligt. Men min stora beundran för Cosby bygger förstås på att jag helt bortser från åren som programledare för Kids say the darndest things.

Vem skulle du vilja ge en cosbytröja till?
– Jag skulle vilja ge en till min systerdotter, Tilda. Hon har precis börjat på dagis och jag ser framför mig hur hon i vår sitter och leker i en vattensjuk sandlåda iklädd en kopia av Christer Petterssons favorit-Cosbytröja. Fast i kashmir. Det vore en subtil form av humor som jag hoppas att hon kommer uppskatta senare i livet.

Kalle Asplund är, förutom Cosbykännare, också krogredaktör för Allt om Stockholm. Bild: Aftonbladet/AOS.

Grattis Jazzhanden!


I dagens City tipsar nöjesmannen Henric Tiselius om min blogg! Han skriver att den är "riktigt bra!". Och jag är benägen att hålla med.

torsdag 1 februari 2007

Hjälte x 2


Jag gillar politiker som refererar till Homer Simpson.

Ett Hassan-ögonblick i telefon

Jag beställer spel från Ginza. Jag kommer inte ihåg mitt användarnamn. Har för mig att det var krångel när jag skulle registrera mig och att jag blev arg.
Jag får inte igenom min beställning och måste ringa deras kundtjänst för att få mitt användarnamn. Mitt användarnamn är "JAGHATARGINZA" meddelar den trevliga killen i kundtjänsten och erbjuder sig att maila det till mig.

COSBYSPECIAL: Intervju med Per Gavatin


Vad betyder Cosby för dig?
– Vi tar inte Cosby på allvar. Vi talar om honom med nostalgisk ironi, som om han var en Mr T eller en Bobby Ewing. Helvete heller. Vi förstår inte hur bra han var. Jag såg ett avsnitt av The Cosby Show för några veckor sedan. Det var första gången jag såg det sedan det gick i SVT. Det var både sämre och bättre än jag mindes det. Det som var sämre barnen och frun och storyn. Det som var bättre var Bill Cosby.

Varför vill du ha en cosbytröja?
– Jag är trots allt inte så jävla säker på att jag vill det.

När skulle du ha din cosbytröja, om du fick tag på den?
– Jag har börjat gå runt i mjukisbyxor i skolan, för att signalera att jag inte bryr mig och därmed få respekt från mina klasskamrater. Om det inte funkar blir jag tvungen att ta det ytterligare ett steg. Då kommer cosbytröjan väl till pass.

Har du ett speciellt minne som involverar Bill Cosby eller The Cosby Show?
– Efter Cosby Show hade Bill Cosby en ny serie som hette The Cosby Mysteries där Cosby spelade sig själv som en columboiskt mysig detektiv som löste brott. Det är ett hemskt minne.

Har du läst Pappaliv?
– Nej inte än.

Per Gavatin är, förutom Cosbysupporter, student vid DIs filmmanuslinje.

COSBYSPECIAL: Det förlösande skrattets man


“Through humor, you can soften some of the worst blows that life delivers. And once you find laughter, no matter how painful your situation might be, you can survive it.”

Bill Cosby har sagt det. Jag väljer därför att inte tro på sexanklagelserna mot honom. Det blir bäst så. Jag vill inte att ännu en trygg figur från min barndoms olyckliga dagar ska befläckas. Se på honom! Inte kan den här mannen vara ond! Eller ha sexualdrifter som får honom att "slip a mickey" i någon oskyldig kvinnas glas?
Jag läser just nu Bill Cosbys bok Mitt i livet. Jag har fått den i present. Den kan omöjligtvis vara skriven av en date-rapist.