torsdag 28 februari 2008

Säckväv never goes out of style

Att bevaka Melodifestivalen verkar kul. Får SMS från M som befinner sig i Karlskrona och lyssnar. "Har just sett Nordman bränna en häxa på bål", står det.
Fantastiskt.

Leende guldbruna ögon

Jim Sturgess. Så heter han, vår nya Tobey McGuire/Topher Grace. Han sjunger kärlekssång i Across the Universe och sedan spelar han poker i nya filmen 21 som kommer i april.

En rolig film.
Poker? När slutade hela grejen med Celebrity Poker och Ben Affleck i bakvänd keps? Var det kanske fem år sen? Tre?

Nå. Jim spelar mattenörd. Men precis som Tobey och Topher är han för söt för att vara nörd, men får ändå spela nörd. Han har en fet kompis och en ful kompis med glasögon.
Nörd.

Men sen skaffar han snygg kostym, rufsar till håret i Beatlesfrilla och tar på sig solglasögon. Då fattar man att nörden goes tuff kille.
Nörden är en high-roller.

Som när Topher blir skurk i Spindelmannen och Tobey blir Spindelmannen.

Säg hej till nya killen i gänget. Bruna hundögon, rufsigt hår, snett leende och blyg röst. Det finns alltid roller för sådana som han.
Jim Sturgess, som sagt. Den nya tuffnörden.
Minns var du läste det först.

tisdag 26 februari 2008

Biografsömn

Det är trist.

Man har en och en halv timmes actionthriller framför sig, och på fem minuter hinner presidenten (William Hurt) skjutas och så exploderar en bomb och Dennis Quaid som är presidentens livvakt kisar med sina hökögon och får upp ett spår. Yes, tänker man. Yes.

Men så händer det där trista; fem minuter in i filmen säger en ledande, men inte bärande, rollfigur en grej som gör att alla som nånsin sett en actionthriller, tv-serien 24 eller en endaste film med en mullvad suckar och kan sova i en timme och tjugofem minuter.
Jahapp.

Trist.

Som när ett vapen placeras i bild väldigt tidigt, gärna lite halvt omotiverat.
Jahapp, nån kommer skjutas.
Nån som hostar. Cancer.
Nån som ser lite för länge in i nån annans ögon. Otrohet, tänker man då. (Eller kärlek)

Men dagens filmupplevelse var för trist. Det tog verkligen bara fem minuter innan ett miffo till manusförfattare levererar raden "Jag talade just med dem" och så dog den spänningen.

Jahapp. Det blir väl en tvåa då.
Vantage Point heter filmen, förresten.

Random minne från gymnasiet

Helt plötsligt kom det där minnet upp igen.

Sista året i gymnasiet. Alla tjejer i trean fick sitta längst fram i aulan där en Gudrun Sjödén-tant på eget bevåg bett att få snacka med oss om viktiga saker.
Hon hade mintgröna skipants med en midjekort, matchande kavaj. Hon satte sig på huk på scenen. Ingen bra idé.
"Vi har det inte lätt alla gånger, tjejer", sa hon.
Och sedan ville hon berätta om sitt liv.

"Jag ville ju bli hårfrisörska. Men det var ju så mycket annat kul som lockade. Studier? Nä, tänkte jag. Fy fan vad tråkigt.
Och så reste jag utomlands istället, hade det lite kul. Och så en kväll så såg jag djupt in i ett par mörka ögon.
Ja, tre månader senare ...", sa hon och gjorde en gest som visade att hon hade en tjock mage.

"Så hårfrisörska blev jag aldrig".

Hon gick ned till tjejerna på första raden och satte sig på huk framför dem och tittade ömt på dem länge.
Hon tog upp en hand och smekte deras kind.
"Du duger som du är gumman, glöm aldrig det", viskade hon.
"Du är fin, och du duger."

Jag satt inte längst fram.

Hon avslutade med "Gör inte samma misstag som jag gjorde, tjejer. Lev ert liv!"

måndag 25 februari 2008

Blandande känslor

Allvarligt. Är det okej att, så att säga, "garva läppen av sig", åt namnet Gaydolf Titler?

Uppdatering

Saker jag hoppas få säga 2008
(Förra årets placering inom parantes)

1. "Dra åt helvete" (1)
2.
"Nej, jag vill ha mer betalt för att skriva det." (5)
3.
"Ja, det var jag som skrev den artikeln." (ny!)
4.
"Nej, jag är upptagen. Dessutom är du inte min typ." (ny!)
5.
"Faktum är att jag faktiskt inte bryr mig." (ny!)

Bubblare: "Tar ni American Express?" (ny)

Inbördes beundran

Ska man säga någonting om Oscarsutdelningen? Nej, jag tycker inte det. Allt är redan sagt. Daniel Day-Lewis var både given och välförtjänt, och whops, det var lustigt att fransyskan vann för Bästa kvinnliga huvudroll. Knas att bröderna Coen kammade hem hela potten, men ruskigt kul att en fd strippa tillika manusdebutant vann för bästa manus (Juno).

Nuff said.

söndag 24 februari 2008

...och slutligen frid.

Ah! På imdb står allt jag behöver veta om Eli/Paul Sunday i There will Be Blood. Mysteriet (?) är löst.

lördag 23 februari 2008

Upprättelse? Öppet brev till Jazzhandsläsarna

Kära läsare,

Across the Universe får fyror av Expressen och Aftonbladet men ettor av mig och DN (Fredrik Strage). Vad ska jag dra för slutsats av detta?

Caroline

fredag 22 februari 2008

En snygg kille gör ingen teleportering

Här är dagens två recensioner i City.

Across the Universe
Betyg ett av fem

Okej, så någon kom på en idé om att göra en film baserad på Beatleslåtar. Inget fel i det.
Vad som däremot är fel är en dansande rabbi, Bono i cowboyhatt och omotiverad användning av Eddie Izzard i cirkusmiljö. Lägg också till total brist på handling och torftiga huvudpersoner vid namn ”Lucy” och ”Jude” vars obegripliga kärleksaffär står i centrum (om det finns ett sådant i den här stirriga filmen).
Across the Universe bygger egentligen enbart på igenkännandet av gamla örhängen. Rollfiguren Maxwell går till exempel lös med en ”silverhammare”, som vore det den naturligaste saken i världen.
Det är det inte.
Tvärtom, det är långsökt, poänglöst och torrt. När en tjej ”kommer in genom badrumsfönstret” sänder jag en fridens tanke till Paul McCartney.
När man sedan drar lama paralleller mellan Vietnamkriget och krossade jordgubbar till tonerna av ett Strawberry fields-medley vrider jag på mig med samma generande frenesi som jag förmodar att George och John gör i sina gravar.

Jumper
Betyg: Ett av fem

Om jag plötsligt sjönk genom isen och drogs ned i vattnet av kraftiga strömmar, utan en chans att ta mig upp, bara för att några sekunder senare spolas upp mitt i skolbiblioteket, dyblöt och frusen, misstänker jag att min första tanke inte skulle vara ”Teleporterade jag precis mig själv”?
Men så tänker Hayden Christensens rollfigur David, och redan där börjar filmens trovärdighet vackla. Det är inte teleporteringen som är ett problem, filmer om tidsresor kan vara fantastiska. Det är dess funktion. När David upptäcker sin förmåga drar han sig tillbaka och lever gott på att teleportera in sig i bankvalv för att sedan äta en macka på Sfinxens huvud och partaja lite i Rio. Det är glada dagar i några år tills David kommer på att han vill träffa sin barndomskärlek, och ta med henne till Rom. Där upptäcker han att han inte är ensam om sin talang, och att Samuel L. Jackson vill döda honom och hans gelikar. Varför? Ingen aning. Han bara vill det. Och så slutar filmen.

torsdag 21 februari 2008

Det här med Facebook, del hundra

Det här med Facebooks applikationer. Det här med att bjuda in tjugo vänner för att få reda på hur omtyckt man är eller vilken bok man bör läsa eller vilken låt som bäst motsvarar ens liv (jag fick Beach Boys Good Vibrations, så just den appen är jag ganska nöjd med. En parantes bara).

Jag har kommit på ett alternativ. Jag ska tala om för mina vänner hur omtyckta de är in person. Jag har redan börjat.

Den här avslappningskursen (som är till för rastlösa människor som mig) där man lär sig andas och sånt, har gjort susen för mig. Vår lärare är så lugn och fin. Han har alltid svart polo och ett mjukt leende. Svaret på de flesta frågor är "Det är okej".

Jag: Det här funkar inte för mig.
Han: Det är okej.
Jag: Jag blir bara rastlös av att slappna av.
Han: Det är okej.
Jag: Är det fel på mig?
Han: Nej, det är helt okej.

I alla fall. En av grejorna är positivt tänkande (jo, jag vet. Det låter frigörande dans och afrikamössa lång väg).
Har försökt applicera. Ska sluta ta tester på Facebook och istället tala om för folk att de är idoliserade, adored, hot, flirtable och allt vad det kan vara.
Screw Facebook och alla "invite 20 people". Jag ska köra mitt eget race.

Jag börjar nu: Ni som läser Jazzhands är bäst. Jag vill trycka er hand, allihop. Era kommentarer är som nypressad apelsinjuice på morgonen. Och det vill inte säga lite, för jag är helt beroende av nypressad apelsinjuice och skulle inte ta mig igenom dagen lika strålande utan den.
Jag vill trycka er hand, som sagt. Ni gör mig glad.

tisdag 19 februari 2008

Nybyggarmode

Två grejor om There Will Be Blood:

1. Tror stenhårt på den här looken i vår. Nybyggarmode, med inslag från sekelskiftets Amerika. Jackor med sned knäppning, herrbyxor med pösiga lår, instoppat i rejäla stövlar.
Bästa accessoarerna: hatt och mustasch.

I en scen har Daniel Day-Lewis något som liknar en tidig jeansskjorta. Han har vit slips till, instoppad i hålet mellan två knäppta knappar. Han åker tåg. Slipsen bör inte fladdra. Den looken är klockren. Lite gubbrummet på Spy Bar och lite pre-rockabilly i ett. Med en uppfriskande, manlig dash av vilda västern.

För kvinnorna gäller klänning och håret i knut. Inte lika smashing, men looken går att uppdatera. Jag kan till exempel tänka mig volanger i år. Nybyggarstuket. Som Big Love-modet fast steget längre. Inget småblommigt här inte, konservativt och rejält ska det vara. Gråskalan gäller.

Men det är framför allt männen som borde ta modeintryck av Paul Thomas Anderssons nya film. För de som inte är riktigt redo för jacka i filt kan man mycket väl ta fashion cues av rollfiguren Eli som spelar nybyggarpräst, med å ena sidan hängselbrallor, svart väst och vit skjorta, å andra sidan fräsig svart kostym, vit skjorta och ett gigantiskt silverkors över slipsknuten.

Årets modefilm heter There Will Be Blood och har premiär på fredag. Minns var du läste det först.

2. Två frågor bara. Med viss risk för spoiler undrar jag om...
a) nån kan förklara figuren Paul för mig.
b) nån kan förklara varför en viss brand uppstår. Inte den stora branden. Den lilla.

måndag 18 februari 2008

Lunchmöte

Stefan pratar så snabbt och så mycket att jag undrar om han inte konkurrerar ut sin lilla dotter i överskottsenergi.
Lunchmöte om eventuella, framtida skrivjobb. Stefan hinner gå från att berätta om en köttbuffé (the very word) på Kungsholmen, till hur han blev "fuckad så jävla stenhårt med en glasskiva i röven" av en frilanskollega (bildligt talat alltså), via den amerikanska censuren till Harry Potter på cirka sju minuter.
Inget konstigt med det.
Sån är han jämt.
För mig som var hyfsat hungrig passade det utmärkt. Jag hann sluka min Rydberg (jag visste inte att Rydberg var lika med pytt i panna fast snofsigare) och dricka två glas äppeldricka innan jag var tvungen att uttala mig om nåt.
Alla möten borde vara så.

Köpte billiga hushållsartiklar på Boutique Eden och åkte hem igen.

Förvirring

Pratar med en överordnad. Han vill ge Across the Universe en trea (inte rucka på min etta, vill jag poängtera. Men hade han skrivit om filmen hade han gett den en trea, sa han).
Vad har jag missat?
Jag går igenom det i mitt huvud igen.
Bono och I am the Walrus.
Den dansande rabbin.
De bombarderande jordgubbar.
De fanns där, på duken. Jag såg dem!
Nej, alltså.
Jag vet vad jag såg.
Det jag såg var en etta, solklar som en Beatles-hit.

I Love Europe

Såg Christer Sjögrens framförande av I Love Europe i helgen.
Fantastiskt.
Jag vet inte hur jag ska reagera.
På plussidan måste man ju säga att han är proffssig, Christer. Han vet sannerligen hur man för sig, hur man rullar med höfterna precis så oskyldigt att tanterna i Värnamo inte sätter kaffet i vrångstrupen, men så pass uttänkt att de nickar förnöjt.
En taxichaffis sa att han sålt mer skivor än ABBA i Sverige. Verkar troligt, dessvärre. Och i så fall mycket logiskt.

I Love Europe. Jag vet inte om jag hört inställsammare låt än Israels fredsbridag "Peace" för några år sedan. Framförandet involverade ett fång vita duvor.

Varenda rad i I Love Europe är klockrent på randen mellan ironi och folkpartistisk Europakärlek. MUF hade ju en tröja med texten I Love Europe för inte så länge sedan, om jag inte minns fel. Eller var det I am Europe?
Så helt fel ute är han inte, Christer. Han följer bara en skönt naiv tradition av oförfalskat Europa-smöreri.

Och sedan vann tydligen ett par bredbentsdansande tvillingar utan hår i helgen. De var med i SVTs morgon-tv i morse. De pratade i fem minuter men jag förstod inte ett enda ord! Det var bara fnitter, ryggdunk och nåt om att man inte kunde skilja dem åt.
De är enäggstvillingar.
Det brukar vara svårt, generellt.

En händelserik helg med andra ord. Tror Expressens rubrik "Carolas stalker portad från efterfest" sa det mesta.
Är det ett scoop eller är det ett scoop.

fredag 15 februari 2008

The Gravedancers

Ingen älskar film som K. Jag har nämnt min väns videosmak förut. Jag beundrar den. Folk som säger att de gillar trash brukar ofta mena socialt accepterad trash.
Min vän är hardcore.
Han gillar verkligen trash.
Idag såg vi en film som heter The Gravedancers.

Så här beskrivs den på Lovefilm.se:
"Harris, Kira och Sid bryter sig in på en kyrkogård en natt. De läser märkliga skrifter och dansar på gravarna - ett stort misstag. Ritualen råkar utlösa en förbannelse, coh de blir alla jagade av varsin komplett ursinnig gast! Innan nästa fullmåne måste de lyckas häva förbannelsen, eller själva hamna under jord..."

Sug på den, trashlovers.

Ärligt, sa Bull

Jag som trodde idag var en bra dag. Men nej.
"Du ser sliten ut och har ett antydan till veck i pannan".


Jag säger som min "vän" sa vid ett tillfälle: "Hellre en ärlig vän än ingen vän alls".

torsdag 14 februari 2008

Jordgubbsfälten för evigt


Okej, så någon kom på idén att göra en film byggd på Beatleslåtar.
Tja, man har ju gjort musikaler byggda på Queenslåtar, ABBA-låtar och Madnesslåtar så det är väl inte så himla långsökt trots att det är precis vad det är.
Men okej.
Beatleslåtar.
Handlingen då?
Behövs det en? Låtarna talar ju för sig själva.
Eller?

Vi döper rollfigurerna till Jude, Sadie, Lucy och Maxwell så det inte verkar konstigt att någon plötsligt svamla om en "silverhammare".
Okej. Snyggt.

Och så låter vi det hela utspela sig på sextiotalet, då kan vi kasta in lite psykedelia. Beatles gillade psykadeliska saker. Som jordgubbar och tjejer som klättrar in genom badrumsfönster, det måste vi ta med. Kanske Bono kan sjunga I am the Walrus? Det vore maxat.

Och så måste vi ha med knark. A Little Help From My Friends handlar ju om knark. Vi kastar in knark i den scenen. Knark och golfbollar. Och kanske en bild på Brigitte Bardot.

Vi måste ha med äpplen också, förresten. Det är viktigt. Beatles skivbolag, det där äpplet. Hmmm.
Ja! Vi låter en snubbe sitta och måla av äpplen, det är väl subtilt nog? Ja! Och så tar han upp en jordgubbe och bah "Hmm....låt mig ta med dig till jordgubbsfälten". Så kommer introt...
Det är skitbra. John Lennon skulle älskat skiten.
Vi måste få med Johns fredstankar också. Så vi låter killen kasta jordgubbar helt vilt omkring sig så att allt det röda blir som blod. Publiken bah "Shit, det är jordgubbar men det ser liksom skitläskigt ut när det rinner rött från dem!"
Men fattar dem grejen? Kanske inte. Lika bra att vi korsklipper med lite bomber, och krig. Vietnam. Och så mer jordgubbar. Mer jordgubbsblod. Det blir liksom okej, oskyldiga jordgubbar, hårt krig. Mot varann.
Kan vi inte låta jordgubbarna symbolisera bomber också? Skitbra. Jordgubbar som bomber. Och så sista scenen. Killen bah stirrar på sina händer och det ser ut som om han har blod på dem, men det är krossade jordgubbar. Mäktigt. Sjukt mäktigt.
Och så fadear vi med "...strawberyy fields forever..."

Yesssss! Har vi en vinnare här eller vad?!

Årets första "årets"


Jag citerar Rodeos filmman Mattias Dahlström: "Det är bara februari ännu men jag tror att vi precis sett årets sämsta film"

Den hade olika effekt på oss. Mattias ville skära sig och åsamka sig själv smärta. För min del satt jag mest och fnissade i biostolen. Jag åt nötter från Hötorgshallen och kände mig upprymd på nåt sätt, som om jag såg på något obcent och förbjudet.
Jag kunde känna Mattias vrida på sig, se honom lägga huvudet uppgivet i händerna. Av någon anledning fick det mig bara mer upprymd. Jag tror det kallas chock.

När chocken senare la sig på kvällen kände jag mig nära på lyrisk. Nu vill jag nästan se om kalkonen, av samma anledningar som jag nästan vill se om Maskernas mästare, Lust och Tryggare kan ingen vara som ju bör räknas till de sämsta filmer som nånsin gjorts.
Jag skulle också vilja se om Cat People, men det kräver ett annat inlägg.

Nå.

Jag berättade för Roni och Linnéa vad jag just hade sett. Det var som att återge en galen dröm. "Det fanns egentligen ingen handling men det kretsade kring Beatleslåtar och så kom det in en rabbi och dansade, sen kom Bono och sjöng I am the Walrus innan Eddie Izzard blev cirkusdirektör".
Jag började skratta hysteriskt. Som om det var kul. Eller som om jag upplevt något oerhört hemskt. Båda sakerna stämmer.

Mer om detta i morgon. Jag måste smälta.

tisdag 12 februari 2008

Hej då Roy!


Roy Scheider har gått ur tiden. Vi på Jazzhands måste hedra honom. Han spelade Bob Fosse i filmen All that Jazz, där gesten "Jazzhands" har en mycket framträdande roll. Man skulle kunna hävda att det var den filmen som gjorde gesten (tillika danssteget) känd för allmänheten.
Roy Schieders förtjänst.
Roy Scheider var Mr. Jazzhands.

Bob Fosse hade en ritual. Efter duschen varje morgon kollade han sig själv i spelgeln, och sa sa "It's showtime, folks!" medan han gjorde jazzhandsgesten.
Roy Scheider förstod.
Han fattade varför man ibland måste göra jazzhandsgesten framför spegeln efter att man duschat på morgonen.
Roy Schieder förstod.
Han bestämde sig för att ge folket jazzhands. Och folket fick jazzhands.
Vila i frid, Roy.
Vila i frid.

söndag 10 februari 2008

Experimentet som misslyckades

Jag har slutat vara allergisk mot katter! Herren vare prisad, jag älskar ju katter! Eftersom jag klarat av att vara hemma hos mamma och hennes fina katt Marius i ett par timmar utan problem drog jag den glädjande slutsatsen att jag är botad på nåt vis, och tjatade till mig att få vara kattvakt i 36 timmar för att kolla saken närmare.

Det har gått ungfär sex timmar. Ögonen rinner, näsan rinner och jag har ont i huvudet.

Herren ger och herren tar.
Trettio timmar kvar.

fredag 8 februari 2008

Kvällen då jag blev glad

"Du ser ut som en brunhårig Scarlett Johansson".

Det fick jag höra. Helt oprovocerat.
Det var en bra kväll.
Jag är fortfarande glad.
Dock snarare rödhårig.

onsdag 6 februari 2008

Äntligen får jag använda ordet "förödande"!

En bra filmupplevelse är bland det bästa som finns. Plötsligt fattar man, om än bara för en sekund, hur världen egentligen hänger ihop och hur allting funkar.
Det är en upplevelse, och det kanske allra bästa med att vara filmfrilansare.
Men det näst bästa är ju att råka hamna på en riktigt usel film, och i synnerhet om man sitter bredvid en god vän, kanske en som heter K, i salongen.
Det är som att vara på fest.
Jag och "vännen" hamnade på P.S. I Love You idag och slösade bort två timmar av våra liv. Jag kan i alla fall lägga mig med gott samvete för jag var där "i tjänsten" men K känner sig enbart smutsig och vill ta en kalldusch i ett par timmar.

* Vi listade ut hela ploten under filmens första två minuter.
* Giveaways var Lisa Kudrow, Harry Connick Jr. och Kathy Bates i rollistan (Vi bah "knasig sidekick", "love interest" och "morsa alternativt psykolog")
* Ett spänne som tappas på golvet får en sekunds mer uppmärksamhet än det förtjänar. Vi bah "okej, hon kommer hitta det när det är femton minuter kvar av filmen".
* Alla killar är skitfula. Harry Connick Jr. Var väl snygg en gång i tiden? Nu ser han nedgången, utvecklingsstörd och plufsig ut och får därför spela mongo med sociala problem. Vad är grejen med hans snea mun och hans dubbelhaka? Han ser ut som min gamla historialärare Kaj.












De andra killarna som ska vara heta ser ut som neddankade trubadursnubbar man ser på röda linjen efter två på fredagkvällar. För att filmmakarna ska kunna komma undan med det har de gjort dem irlänska. Alla vet att irländare än charmiga, lite nedsupna men otroligt attraktiva. Kvinnor älskar dem.
Producenter också, för bara de har irlänsk accent kan de vara med i romcoms och slipper kosta så mycket. Pengar de istället lägger på en snygg tjej i huvudrollen. Hilary Swank i det här fallet.
* När en kvinna "råkar" se en man som duschar eller byter om betyder de att de kommer få ihop det. Speciellt om han sedan säger "Jag borde nog gå nu."
* Alla irländare sjunger folkmusik och kan spela gitarr.
* Alla irländare gillar The Pogues.
* Alla män gillar tjejer i tossiga hattar, och som fnittrar mycket.

Nu ska jag skriva recension. Det känns så roligt, som om jag ska gå på fest. Jag älskar att se ruttna filmer.
Förutsatt att nån betalar mig för det.

tisdag 5 februari 2008

Jag vill leva som vanliga människor


Lyckades med bio igår! Tricket är tydligen att köpa sina biljetter någon timme innan "föreställningen".
Jag gillar att de meddelar vilken rad det finns platser kvar på. "Hur många rader är det i salongen", kontrade jag som den biografkonässör jag är.
"Det finns dubbla säten längst bak i salongen också!" sa kassatjejen glatt och sneglade på mitt fina sällskap.
"Ja!" skrek jag, eftersom jag direkt såg en möjlighet att leva ut gamla high school-drömmar.
Nå.
Men nu var det filmen jag skulle berätta om.
Jag gillar Ben Afflecks regidebut. Gone Baby Gone handlar om en försvunnen liten flicka och korruption som går högre upp än vad privatdetektiv Patrick Kenzie (Casey Affleck - alltid förtjusande) först tror.
Men så här. Jag tänker mest på att Ben är pappa nu. Ben har läst boken och blivit berörd av dialogerna i stil med "Vet du hur det känns att förlora sitt barn?"
Ben är pappa. Han vet inte hur det känns men tyvärr kan han tänka sig. Och så har han låtit just de delarna ta alldeles för stor plats.
"Utnyttjar man ett barn", väser Ed Harris, "så förtjänar man inte att leva".
Patrick Kenzie ifrågasätter litegrann men bara tillräckligt lite för att det hela ska passera som en hyfsat vedertagen sanning.
Det är inte Casey Afflecks fel. Det är heller inte Bens fel, i alla fall inte direkt. Det är Bostons fel. Det Boston som Ben Affleck visar upp (och som han själv kommer ifrån) är superhårt, superknarkigt, skitigt och fult. Men fullt av katoliker, kors runt halsen och Ave Maria.
Nu har Ben blivit pappa, tänker jag. Då tänker han tillbaka på sina rötter, på de värderingar han vuxit upp med och som han, mer eller mindre omedvetet, kommer att överföra på sin dotter. Han är förälder.
Och jag minns när jag intervjuade honom i London och han sa det som alla föräldrar som också är kändisar säger "Min son/dotter är det viktigaste i mitt liv, jag ser vad som är viktigt nu på ett helt annat sätt".
Men till skillnad från andra jag intervjuat som sagt precis samma sak kändes Ben helt 100%-igt uppriktig. Inga fler Gigli, superpartyn eller bröllopsplaner åt skogen. Ben är tillbaka på mammas gata, med en söt tjej som ser ut som snällaste cheerleadern i high school, och en fin liten dotter som förändrat hans liv.
Klart han gör en film om kidnappning med inbyggd anti-abort-propaganda.
Han kommer från Boston, han är en enkel man, och av alla berättelser han hade kunnat filma väljer han den här.
Jag vet inte, men jag börjar mer och mer hysa den djupaste respekt för bröderna Affleck.

söndag 3 februari 2008

Som vanligt folk

Jag har glömt bort hur man går på bio. Jag går aldrig på bio. Jag minns inte när jag var på bio senast. Om man med bio menar ett biobesök, på en biograf, där man betalar för sin biljett och trängs med en massa andra folk i en salong som luktar popcorn.
Sånt gör jag aldrig.
Men jag bestämde mig för att göra det i helgen. Tio i sju-bion. Ben Afflecks film med det ytterst fåniga namnet Gone Baby Gone.
Tio i sju en lördag. Går folk generellt på bio då? Jag trodde niobion på Heron City, fredagar mer var grejen.
Hur som helst.
Beställer man biljetter? Är det det som är grejen? Börjar filmen tio i sju eller är det reklam före?
Står vid kassan kvart i sju och det finns bara en biljett kvar till bion. Vi är två.
Som sagt, jag har glömt bort hur det är att gå på bio. Och jag minns nu varför jag, i början av min karriär, skrev en jobbig, lillgammal krönika med rubriken "Jag har slutat gå på bio, länge leve pressvisningen".