torsdag 31 juli 2008

Mysteriet med Mulder och Scully

Jag kommer på en massa skojfriska meningar i huvudet som jag skulle kunna krydda en recension av Arkiv X-filmen med. Men jag ska inte recensera den för någon tidning, så de kommer aldrig att se dagens ljus.
Om jag inte väljer att recensera den här förstås. Lite smått i alla fall?

Rubrik: "Arkiv Nix" (kanske) eller "Är det en avhuggen hand du har i fickan eller är du bara glad att återse mig?": "

Skojfrisk mening ett: "Det största mysteriet är huruvida en katolsk präst tillika pedofil är synsk ellr inte, utan varför den här filmen över huvud taget gjorts".
Skojfrisk mening två: "Det är lättare att tro på UFOn än att Mulder och Scully verkligen är ihop".

Fox Mulder, i fullt rockskägg, har dragit sig tillbaka från omvärlden och tillbringar dagarna i sitt förvuxna pojkrum där han tapetserar väggarna med tidningsurklipp om knasiga mysterium. Han mår jättebra, försäkrar han sin sambo (!) Dana Scully. Never better. Verkligen. Ingen som helst längtan tillbaka till varulvar och inavlade freaks.
Men när FBI knackar på dörren och behöver hjälp med att verifiera en synsk mans eventuella förmåga (jo, det är kanske lite krystat när man tänker efter...) så dröjer det inte länge förrän galen professor-skägget åker av och trenchcoaten är på igen.
Scully är inte lika pigg på att hoppa på FBI-tåget utan trivs bättre som läkare på ett ruttet sjukhus i katolsk regi i mitten av ingenstans, där hon varken har inflytande eller arbetsro.
Eller hur.
Men inte heller där dröjer det särskilt länge förrän mobiltelefonerna Scully och Mulder emellan går varma med diverse "Jag hittade något som inte stämmer..." och "Mulder? Svara! Det är något du bör veta!"
Jaja.
Efter ett tag tappar man verkligen intresset, trots allt gore och alla avhuggna kroppsdelar. Jaja. Men lös det där jävla fallet nu då. Jag vill höra signaturmelodin igen. Kör er grej nu då och tvivla/tro och bråka sådär sexigt. Eller vänta, det behöver ni ju inte, ni är ju redan ihop. Men varför kallar ni då varandra vid efternamn fortfarande? Är det normalt eller bara "nåt ni gillar"? Jag vet inte om jag vill veta.
Sammanfattningsvis är denna film ett ytterst mediokert avsnitt av Arkiv X, med alla typiska ingredienser. Minus, möjligtvis, utomjordningar.
Den som orkar stannar kvar efter eftertexterna (tillika den vidriga syntmusiken) får en tre sekunder lång bonusscen som ser ut att vara tagen ur The Sims!

onsdag 30 juli 2008

Jag känner igen en nörd när jag ser en

Morgonsoffan är ingen morgonsoffa utan ett bord. Dockan är min, det är Enid i Ghost World, och tröjan jag har på mig under västen (väst!) är en tisha med The Goonies. Så jag drog minsann mitt nördströ till stacken i morse.

Men jag fick oerhört lite sagt, tyvärr.

Tar därför tillfället i akt och tillägger dessa viktiga saker som inte blev sagda:

* Att Mattias också skriver tv-boken tillsammans med mig (och just nördområdet är dessutom mer hans område än mitt. Trots att han saknar både glasögon och uppdragna brallor).
* Att Ernst Kirschsteiger är en fet nörd, en av de största vi har här i landet. Sätt på honom ett par bågar och lyssna till landets största förvåningsandetag när sanningen går upp för befolkningen.
* Att modebloggerskor (eller shoppingbloggerskor som faktiskt är en mer korrekt beskrivning) också är nördar, vår nutid kanske främsta exempel på sådana till och med.
* Att kvinnliga nördar är ytterst marginaliserade i samhället och tillåts varken vara sexuella eller coola. Till skillnad från manliga sådana. Orättvist!

Nej, istället fick jag än en gång outas som Simpsons-fan. Inte för att jag klagar. Men är det så intressant liksom? Jag följer serien och läser gärna Simpsons-kuriosa.
Så är det med den saken. Inte så mycket mer att orda om, anser jag.
Jag blev också kallad nörd, mot min vilja. Men det är ett snäpp upp från freak i alla fall! Så vem vet - nästa år kanske jag kallas "expert" eller "kunnig".

Och mitt efternamn uttalas, för övrigt, HAJNER. Ungefär som det stavas.

tisdag 29 juli 2008

Nerdytime

Fyrans morgonsoffa i morgon kl. 8.15. Jag pratar nördar och - här är nyheten - om boken jag och landets främsta sång- och dansman Mattias D håller på att skriva.

Samtal 16:43

"Hej, i morgon ska vi prata om nördar och vi har fått tips om dig."

We-he-hell. Look who comes crawling back efter att jag blev kallad freak förra gången jag var med i fyrans nyhetsmorgon, det var förra året. I morrn är det dags igen alltså.

"Netikett" - en fråga för allmänheten

Funderar vidare på om man får radera bort kontakter på Facebook för att man inte orkar med deras jobbiga status-uppdateringar.
En tjej jag inte känner skriver om sitt krossade hjärta, hur hon lider och saknar. "X saknar Y mer och mer varje dag. Varför? Kom tillbaka!" och "X kommer aldrig att hitta någon att älska som hon älskade Y".

Puh-lease.

En annan bekant lämnar regelbundna, i det närmaste suicidala uppdateringar, lite väl detaljerade. "X vill gå och hänga sig", "X känner hur ensamheten sveper in och han måste ta till flaskan", "X är så jävla trött på allting. Lyssnar på Lundell. Enda trösten."

Ungefär så.

Och så finns det de vanliga, harmlösa svennarna med sina eviga "X is working" och "X is hungry" och "X längtar till helgen!!!!"

Intressant! "Caroline is so not interested".

Jag är för elitism, i många fall. Jag är också för ordning och reda. Får man "rensa" bland sina kontakter? Och i så fall - är det okej att rensa bort dem, enbart baserat på deras fåniga statusar?
I samma anda skulle jag kunna lägga till - och bli vän med - någon okänd person vars statusar alltid roar.

lördag 26 juli 2008

Det utvalda folket

Liksom rockjournalister sägs vara misslyckade musiker kanske man kan hävda att regissörer på något sätt är misslyckade skådespelare.
Finns det en enda etablerad regissör som är snygg? Bara de som tidigare varit skådespelare i så fall (Sean Penn, till exempel. Clintan i unga år. Robert Redford och så vidare. Men inte tänker man väl på dem i första hand som regissörer?).
Kanske, eventuellt, att Oliver Stone i unga år skulle kunnat vara snygg. Kanske. Men det är en undantag som bekräftar denna regel: Regissörer tillhör de fulas släkte. I alla fall männen. Och de är ju i regel män.

De kan helt inte vara framför kameran, de platsar inte, så deras trynen förpassas till bakom. Jag blir mer och mer övertygad.

Det kanske tydligaste exemplet är Christopher Nolan, som jag dessutom hade äran att träffa förra året.
Han gör snygga filmer. Väldigt snygga filmer. Memento har en slags metallisk smak och The Prestige en underbart snygg-gotisk touch. För att inte tala om Batman Begins! Så visst väntar man sig att Nolan i alla fall ska ha en air av skönhet omkring sig, om än vag. Inte att han ska vara pigface-ugly? Men tyvärr. Han är ful som stryk.
Och så är det ju alltid.
Coen-bröderna, Tim Burton...alla coola filmskapare på sitt sätt. För att inte tala om Woody Allen men det säger ju sig självt. Dit går vi inte ens.
Säg en enda regissör som har ett utseende någon annan än dennes mor faktiskt kan kalla vackert!
Jag kommer inte på någon. Jag kommer på en del medelmåttor och "average Joes" som Paul Thomas Anderson och David Fincher. Men ingen snygging.
Wes Anderson har visserligen gjort ett ordentligt uppsving från Bottle Rockets nörddagar, mn envisas fortfarande med en Mr. Burns-hållning och en konstig page. Han är många saker, men snygg är han inte.

Som sagt: Regissörer är misslyckade skådespelare, filmens motsvarigheter till radioröster. Jag blir bara mer och mer övertygad.

fredag 25 juli 2008

Dödsalger och apor

Nytt scoop!
Dödsalger!
Man kan dö av dem!
Man blir förlamad och så drunknar man. Dör, alltså.
Dödsalger!

Jag älskar att vistas på kvällstidningsredaktioner. Jag lär mig SHIT hela tiden. Plus att jag gillar ordet "dödsalger".

Jag gillar ordet "stigmata" också och är rätt pepp på Arkiv X-filmen. Insiderkällor (du vet vem du är) har sagt att filmen inte på något sätt drar upp en massa trötta, bortglömda trådar om Mulders syster och/eller Scullys eventuella alien-kidnappning. Filmen är ett fristående avsnitt, ungefär, och någonstans inom mig känns det som om ett fristående avsnitt av Arkiv X är precis vad som behövs just nu.

Söder fortsätter att behandla mig väl. Härom natten samlades ett gäng fyllon utanför porten tvärs över i vanlig ordning (det finns en bänk där, och inbjudande porttrappor - perfekt för that late nite ölklunk). Jag börjar vänja mig vid fylleljud, vrål och stoj. Däremot var jag inte upplagd för APVRÅL, alltså classic åpvrål, klockan två på natten, även om jag uppskattar det i vanliga fall. Fyllona härmade apor med imponerande skärpa. Jag var ändå tvungen att öppna fönstret och snällt be dem lugna sig (de började hoppa och dunka på diverse föremål också, i sann apanda) och fick den kanske mest klassiska fyllegesten av dem alla tillbaka; en utspretad hand i vädret och ett pekfinger framför munnen i en tystnads-gest.
Uppskattade även det.

torsdag 24 juli 2008

Mannen bakom

Liten Batmangrej i DN.

Red. anm

Scoop! Tydligen föds det flest barn den 22:a mars, vilket betyder att det avlas som flest barn runt Midsommar.
Det har sina fördelar att jobba på en kvällstidningsredaktion. Man lär sig grejer. Ständigt.

Mitt lama baconknäck ligger uppe. Tänkte toppa med något inom maränger.

onsdag 23 juli 2008

Pepp!

Peppad inför kvällen! Det blir en slags miniturnering i Jeopardy, med egna kategorier, kanske följt av hardcore snusk-Alfapet.
Jag har förberett mina två Jeopardy-kategorier redan; "Under kjolen" som handlar om tattare, zigenare och resande folk.
Och "Fördomar förr och nu" som handlar om roliga öknamn. Jag kan inte droppa dem här för dels skulle jag säkert få hit en massa fucktards genom nån skum sökmotor och sedan skulle jag ju avslöja svaren innan turneringen ens börjat.
Andreas har satt ihop något om barnaga och Thomas är inte den som är rädd för att köra lite on the edge-kategorier i gränslandet mellan politiskt inkorrekt och rent genant. Det är sådana spelare som vinner i längden. "Publiken älskar en gambler" är hans standardfras, när han satsar allt i sista frågan.
Som han alltid gör.
Niklas är klurigare, hans kategorier är aldrig vad man tror. "Små ord" innehöll till exempel frågan "Status Quos största hit"...
Tu-du.
Svar: "Vad är SMÅke on the water?"

Kommer bli en toppkväll!

Spot on!

Det ante mig! Stekaren som inte är en stekare (utan hitflyttad manspojke) - Kristofer Ahlström - uttalar det "bejken". Som i, "Det luktar ägg och bejken här inne".
- Och det har jag gjort ända sen Magnus Härenstam sa så i ett avsnitt av "Fredrikssons fabrik" 1990.

Jag vet att jag inte behöver tillägga att Kristofer är gotlänning och har bångstyrigt hår, men är det inte logiskt på nåt vis?

Red. anm

Om möjligt ännu lugnare på redaktionen idag. Jag åtar mig att skriva ett knäck om bacon. Stora baconknäcket. Börjar som en enkel "Triss i bacon" men lutar numera mot att bli den största artikeln om bacon som någonsin skrivits för svensk press.
Jag skulle gärna hitta någon som uttalar "bacon" som "basson", som pricken över i. För då har jag undersökt baconet från alla tänkbara vinklar, till och med retoriskt/semantiskt. Det finns de som uttalar det "bejkn" också, men de vill jag inte hänga ut. I regel är det sköna människor som säger "bejkn". Och så ska förbli. Jag vill inte göra om dem till mediastjärnor.

"Jo, det var pigan å prästen..."

Kom på, i morse, medan jag borstade tänderna, vad min självbiografi ska heta.
Den ska heta "Har du hört den förut?"

tisdag 22 juli 2008

Skvallerredo

Jag sätter på mobilen och väntar in tidningarnas samtal.

"Han verkade stabil när jag träffade honom", ska jag säga.
"Christian Bale? Vi pratade inte om hans familj, men nog såg han trött ut när hans långa arbetstimmar kom på tal. Kan inte vara bra för psyket".

Jag är redo att yttra mig grötmyndigt. Kvälltidningarna är välkomna att ringa!

Åh, Bale, ska du aldrig lära dig?

Jag minns när min kompis och kollega Kalle sa att han inte tyckte att kritikerna tryckte tillräckligt på det faktum att Christian Bale spelat både BATMAN och BATEMAN.
Då skrattade jag.
Haha, skrattade jag. Ja, knasigt.
Knasigt...

Och nu är det förstås läskigt, och inte alls kul, att Bale gripits för misshandel av sin morsa. Han som spelat stiligt psyko (BATEMAN) och hederligt psyko (BATMAN) och svarade "Det är bara ett job, mate" på i stort sett alla frågor som hade med hans hjälteroll att göra.
Obehagligt helt plötsligt.

Skämtet fick en oväntad törn. Turn.

Det är hans syrra som anmält honom dessutom. Yikes!

Red. anm

"Getty images har en bild på honom. Den är bra, han ser fet ut där."
"Har vi inget smaskigt sommarsex vi kan dunka upp?"
"Kör vi ord för ord från rättegången eller?"

Kvällstidningsord jag lärt mig idag: "Skräcksex"

Älskar skiten.

Personer som shoppar på NK Saluhall

Del ett: Magdalena Ribbing.
På NK Saluhall nias kunderna, och man slipper umgås med den ohyfsade pöbeln.

Konstigaste spammailen

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

måndag 21 juli 2008

Jobba i motvind

Tobaksmuseet, förresten. De måste jobba en del i motvind nu för tiden. Eller?
De borde branda om sig medan tid finnes. Köra stenhårt på "Röka är coolt - och farligt!".
Det skulle kunna bli Skansens eget Spökhuset med superattraktionen "CANCERMANNEN!"
"Vågar du träffa honom?"
Kanske kan få spons från Fox till och med, nu när Arkiv X-filmen har premiär, eller så hittar man på en egen cancermaskot.

Utlysa tävling? Den som designar bästa maskoten/döper befintlig vinner årsförbrukning av tobak?

Liten tour bland ciggen, i ett mörkt rum och sköna, kittlande läskiga fakta om hur många som varje år dör efter att ha sugit på deras gelikar.
Gasp!

"Vågar du SMAKA på CANCERPINNEN!" - en sista interaktiv grej. Som Akvariet, där man får klappa orm innan man går ut.

De (barn) som vågar får en knapp. "Jag sög på cancerpinnen - och överlevde!"
Kanske t-shirts.
Kanske polaroidkort medan den modiga ungen testar.

Hur som helst. Tobaksmuseet har det inte lätt. Men det finns ju potential, helt klart. Cancerduellen?

Red. anm

Det är slött på redaktionen. Folk bollar idéer.
"Vi la precis upp en grej om en man som blivit träffad av blixten".

Nån pratar om att man ska testa badbollar. Det är mycket snack om "rättegången".

"Har fler träffats av blixten i år än tidigare, är det en vinkel?" säger en reporter.
"Försökte också med den men det stämmer tyvärr inte", svarar bossen.

Vulgariteter

Ack du sköna frilansliv. Mörka biosalonger, journalistkollegor som luktar svett, kaffe eller båda delarna. Och sedan hemmets lugna vrå där man slipper öknamn från kollegor.
Men nej.
Icke.
Idag var första dagen på mitt treveckors-vikariat på AOS (Allt om Stockholm). Det som lät som en bra idé för ett par veckor sedan (sommarjobb, javisst!) känns nu som en fälla. En rävsax.
Jobb.
Det är bara för vulgärt.
Hela grejen med kontorsplats, dator och pappersmugg. Uppstigning halv åtta.
Jag har i och för sig fri tillgång till kulspetspennor och Aftonbladet, och det tackar jag för.
Men aldrig mer jobb för mig.
Jag känner mig smutsig när jag måste ställa väckarklockan.
Jag saknar min tamburmajor.

söndag 20 juli 2008

Man vet att ens "biologiska klocka" slutat ticka när...

Skansen! Mina absoluta favoritgynnare lemurerna! Jag fick klappa dem, de brydde sig inte! Yay!
Skansen alltså. Underbart.
Men, allvarligt talat, är det inte lite äckligt det där med att kidsen slänger ned sina avlagda nappar där i en brunn med löfte om att de ska sluta med skiten.
Stora moln med avlagda nappar vajar i vinden, och sprider gud-vet-vilka-baciller. På håll lockas man att tro att det är färgglada banderoller eller konstgjorda blommor. Kommer man närmare inser man vad det egentligen är - en smitthärd.
Jag vet att jag redan har (ett illasinnat och falskt) rykte om mig att vara barnhatare, och bebishatare i synnerhet, så jag borde väl "hålla mina tankar för mig själv" men alltså, är det så bra det där, med nappsamlingarna sådär mitt i "Lill-Skansen" där vilken lössläppt unge som helst kan börja suga, och så var det Ebola-viruset igång igen?

Jaja.

lördag 19 juli 2008

Succélivet fortsätter

Vasastan för hela slanten allstå, ingen idé att förneka. Mitt bohemiska kyffe i SoFo är bara en transithall på väg till villan i Bromma. Jag söder-slummar lite medans jag är ung. Slumåren - kickstarting now. Lexington-lakan nästa.

Idag åkte jag och A till stan i syfte att köpa en pläd. Vi åkte till NK och bredde ut lite mohair- och ullskapelser, och diskuterade tjocklekspreferenser. A slog till på en grå sak i 100% fårull. Ej merino!
Sedan åt vi NK-tryffel, det vill säga en liten chokladbit med varuhusets emblem, och pain au chocolat i Franska Caféet. Påtår ingick. Vi fortsatte med lördagskrysset som blivit lite av en tradition. Lyckades inte helt ta det, men helgen är ju inte slut än.
Sedan spontanhandlade jag en tamburmajor för 1720 kronor, på NK Bad och Bädd och stuvade in den i en taxi eftersom det hade varit för jobbigt att ta den på tunnelbanan. Passar bra med herrbetjänten jag hittade förra veckan.

Weekendpyssel för läsarna: Hur många Vasastan-markörer finns i det här inlägget?
Jag har highlightat dem i lila kulör (lavendel!) - the colour of choice, för den Provence-doftande medelklassen kring St. Eriksplan.

De sista ljuva åren

Man märker att man börjar bli till åren.
Satan alltså.
Det går undan nu.
A köper lavendeltvål som det står "Provence" på.
Vi löser korsord på Pelikan, en fredagkväll, och diskuterar om det heter "rhododenron" eller "rhorodenron". Båda går in.
A tillägger att han verkligen gillar den växten. Jag nickar.
Jag har en orkidé hemma. Jag fick den visserligen i present, men i alla fall. Tio år sedan och det är tveksamt om jag hade accepterat en orkidé i mitt hem.
Köper kavring.
Väljer bekväma skor framför snygga med klack när jag ska ut och äta.
Tänker att jag skulle vilja ha en näsduk med mina initialer på, för att badda pannan lite diskret i värmen.
Allting tyder på en och samma sak: Låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv!

torsdag 17 juli 2008

JAZZHANDS EXCLUSIVE: Mötet med Björn och Benny

Andreas Båsk är ABBA-entusiast, musiker och Sveriges kanske främsta försvarare av Björn och Bennys musikimperium. Här berättar han exklusivt för Jazzhands om sitt möte med våra svenska legender.

Hur kom sig din intervju med Abborna?
– Den hade jag aldrig drömt om, faktiskt. Den kom ju så att säga som en slumpad flaskpost från Storbritannien, via tidningen People, och i sin tur från Jazzhänderna själva.

Hur är ditt förhållande till ABBA?
– Jag tycker ABBA är ett av de extremt få band som lyckats kombinera kvalitet med kommersialism utan att de tar ut varandra. Det är ganska fint. Och talangfullt. Och viktigast av allt – känsloladdat.

Men din personliga relation till dem då?
– Ungefär samma som många svenskar, tror jag. En del av mitt nationella DNA.

Men för din ålder (lower 30s) kan du oerhört mycket ABBA?
– Det är möjligt. Jag kan min ABBA. Men är man verkligen intresserad av musik och exponeras för ABBA på ett eller annat sätt så kan man inte vara likgiltig. Väldigt duktiga låtskrivare helt enkelt. Jag har inte varit intresserad av personerna bakom ABBA eller så, mer av låtarna och som jag även sa till Björn och Benny så finns det en ABBA-låt för varje tillfälle i livet, särskilt när det gäller relationer.

Vad förvånade mig mest i ditt möte med Björn och Benny?
– Deras oförmåga att förvåna mig, och inte ens det förvånade mig. Att Benny hade en så mycket varmare personlighet än jag föreställt mig. Jag har tyckt att han verkat lite kall på något vis. Det var två gemytliga farbröder i bootcutjeans, skjorta och kavaj och med ett skäggstubb såsom skäggstubb bara kan se ut på någon som är född på 40-talet.

När du gick ifrån intervjun, hur kände du dig då??
– Harmonisk kände jag mig. De försvann ut ur Grands hotellkorridorer, sen i trappan hejdade jag dem bara och tog en, vad kallar man det för...? En fanbild! Och de såg faktiskt lite roade av det. De tyckte nog att jag var lite för gammal för att göra det. Sen spred vi oss. Benny åt ett håll, Björn åt ett annat och jag åt ett tredje. Jag gick ut i den heta stockholmseftermiddagen i en stad som, enligt Björn och Benny, visade sig från sin bästa sida just då.

Vilken ABBA-låt skulle passat då?
Honey, Honey kanske. Luften var som sirap, allt var såsigt och i hårda färger. Mycket magenta i svärtan. Det var en Honey, Honey-dag.

En bra dag

1. Croissant till frukost.
2. Arkiv X-snack med DN-Mattias. Givande. Jag får anledning att reta honom, och det gör mig alltid på gott humör. Samt använda ordet "stigmata" vilket jag också välkomnar varje tillfälle att göra.
3. Chokladboll! Farligt, farligt men härligt, härligt.
4. Dark Knight. Guest star från B Begins är med i sju sekunder.
5. Prima kvalitets-te i vacker burk som present!
6. Sill och potatis till middag. Färska primörer!
7. Vykort från brorsan med de hemskolade bröderna Hanson på. På baksidan endast den enkla (och mycket självklara) frågan "Var är de nu?"

En mycket bra dag.

Dark Knight (spoilerfri summering)

Summering: Två och en halv timme lång. En timme för mycket, kan tyckas. Och den timmen var alldeles fullspäckad med explosioner. Kalla mig konservativ, men jag hade hoppats på mer psykologiserande. Till exempel hade man ju gärna fått gräva lite i Jokerns eller Two-Faces bakgrund, och skissat fram ett mångfacetterat porträtt av en skurks bana mot mörkret.
Heath Ledger är dock en riktig stjärna såklart.

Sa jag att jag besökte inspelningsplatsen? Jag gjorde ett inspelningsrep för Dark Knight, på plats i studion. En enorm hangar mitt ute i ingenstans. Vi fick känna lite på Batmans motorcykel, klämma på Jokerns slitna, lila kostym och kolla in hans kumpaners clownmasker (creepy!).
Sedan fick vi äta medioker lunch i en matsal tillsammans med en drös statister som alla hade olika former av sjukhus/patientkläder på sig vilket kändes lagom surrealistiskt.
Senare gick jag förbi "den fina matsalen", där stjärnorna fick intaga sina måltider. Det var sött; en kafeterialiknande lokal men med rutiga dukar och ljus på borden!
Så sött.

Jag såg scenen som filmades dagen jag fanns på plats. Batman slår en "doktor" på käften. Jag tror bestämt de fick ta om det klippet tretton gånger.
De som säger att Christopher Nolan är perfektionist överdriver nog inte.

onsdag 16 juli 2008

Är världen redo?

Igår invigde vi mitt nya Alfapet, genom att spela snusk-Alfapet. Reglerna är enkla; man får dubbla poäng för alla former av "runda ord" och allt därtill.
A började med att lägga "TITTA" och yrkade på dubblet för det.
(Okej, gränserna är inte alltid så tydliga mellan vanliga, hederliga verb och oanständiga sådana.)
Sedan la A ordet "RÖTA". Jag tänkte lägga bokstäverna "HOR" framför men insåg att det skulle resultera i argumentation. Ordet "HORRÖTA" kanske inte finns, i dagsläget, men visst borde det finnas?
Jag tycker det ligger självklart i munnen:
"Hade sån jävla tur igår, riktig horröta!"

Finns inte det ordet redan så måste det instiftas. Här och nu.
Okej?

Spam-a-lot

Är det bara jag som får skitkonstiga spam? Jag menar, verkligen konstiga?

De senaste dagarna har min mailbox översvämmats av knas. De öppnas liksom automatiskt i mitt mailprogram dessutom, när man ska radera dem en och en.

Får ett med subject "James Brown dies of heart attack" men innehållet är en länk och texten "Watch the most amazing hand job ever by Christina Aguilera".

Ett annat har subject "Poison found in food supplies" men innehåller en länk till "Jessica Alba swimming".

Konstigast är dock spam-et med ämne "Naked and 16" som består av en länk till "Vicious dog attacks Angelina Jolie and rips out one eye"
Är frestad att trycka på länken men gör nog bäst i att stå emot.

Homies

tisdag 15 juli 2008

Frilanssommar - A Day in the Life of...

Vaknar halv elva och drabbas av extremt dåligt samvete. "Halva dagen" har ju gått!
Skriver några rader om Arkiv X för att känna mig nyttig men tröttnar och börjar skruva i min nya hallhylla istället. Jag borrade upp den alldeles själv igår. Det kom svart grus ut ur väggen. Jag är rädd att den när som helst ska ramla ned.
Beställer Queer as Folk från nätet.
Läser på om Dark Knight.
Äter en billighets-Risifrutti av okänt märke och drabbas återigen av dåligt samvete. Jag borde skicka lite fakturor, maila lite filmfolk och skriva klart mitt inspelningsrep för Allt om film.
Det blir Facebook istället. Sen rensar jag tidningar och slänger nästan min artikel i DN. Hejdar mig i sista stund och tänker att den kan vara bra att ha.
Sätter mig med inspelningsrepet igen. Får mail om intervjuer. Svarar. Skickar lite andra jobbmail av bara farten, och bokar en biljett till Venedig. Filmfestival!
Sedan ringer mormor och ber om ursäkt för att hon stör. "Du har väl mycket att göra som vanligt" säger hon blygt.
Jag får dåligt samvete igen.
När vi lagt på tar jag en 88:an ur frysen och lägger mig raklång på soffan. Utanför fönstret hör jag ljudet av folk som arbetar.

måndag 14 juli 2008

Voulez-vous sluta sätta handen mot munnen?

Jag såg förresten Mamma Mia.
En högst njutbar upplevelse, även i en fullsatt salong på Saga där spontana applåder infann sig på lite oväntade ställen. Bennys cameo applåderade jag också åt men det ska mycket till innan jag applåderar Meryls överdramatiska gester.
Kom igen nu.
Meryl Streeep alltså.
Hon känns för mig väldigt mycket som kejsarens nya kläder. Hon är duktig på "det hon gör" och med det menar jag att välja roller anpassade efter hennes register.
Jag tycker att hon är som bäst i Adaptation där hon provar lite nya ansiktsuttryck och inte samma dramatiska gest där hon sätter ena handen gracilt för munnen, stänger ögonen för en sekund och rätar lite på rygg och hals.
Kom igen.
Hon har gjort det sedan Mitt Afrika. Hela Andarnas hus bygger på den gesten och Broarna över Madison County är en film helt och hållet dedikerad till Meryls patenterade handspel.
Nu också i Mamma Mia.

"The Winner Takes it all" kvider hon framför en "eftertänksam" Pierce Brosnan och kör handgrejen.

Oscarsklipp.
Stegrande musik på det.
Gripande?

Jag tuggar dumlekola och himlar med ögonen i biomörkret.

Varför råder det en sådan obestridlig koncensus om Meryl och hur bra hon är? Dikt och förbannad lögn, tycker jag. Men förnekar inte att hon har kvalitéer och talang.

Och en annan grej: bredbenta damer i medelåldern.

Det är alltså inte bara Colin Nutley som anser att dansa bredbent är det mest frigjorda en kvinna kan göra (näst efter att åka motorcykel), det verkar vara en allmän uppfattning i filmvärlden.

Meryls crew - med Julie Walters i spetsen - dansar inte bara bredbent (hon bedyrar för övrigt att hon inte behöver "nån karl" aka "frigjord") utan kör ett och annat Elvis-steg.
Det är så smärtsamt att man måste titta bort. Men publiken verkar älska det, det blir både skratt och handklapp.

Själv blev jag mest förtjust i den totala musikalscenen med Voulez-vous. Svulstiga toner, fräck dans med koordinerade danssteg i grupp.
Jag är förförd.

söndag 13 juli 2008

Supernäsan

Kan det verkligen stämma detta? Att världens största potatisnäsa (jag väljer det politiskt mer korrekta ordet) levererar någon typ av musik? Dessutom så pass hipp att han får uppträda på Debaser?
Upplys mig!

fredag 11 juli 2008

Bevara Sverige Svängande

Funderar på att skapa nån form av vänförening för dansbandsmänniskor.
"Vi som inte lyssnar på dansband men erkänner deras rätt i samhället"?
Någonting sådant.
Mitt samvete tynger mig.
Och As ord "Christer Sjögren är Sveriges Frank Sinatra".
Vi vågar bara inte erkänna det.

"Vi som erkänner Christer Sjögren som vårt lands Frank Sinatra"?

onsdag 9 juli 2008

Vår tids samer

Jag tänker på gårdagens Allsång på Skansen och kommer på en grej, så självklar och tydlig att jag skäms.

Det är under ett samtal med sång- och dansmannen Mattias D om textraden "Ska vi träta, älska eller krossa mer porslin?" som Lasse Stefanz framförde igår som det slår mig: dansbandsmänniskorna är vårt samhälles indianer.
Eller ska man säga samer?

Dessa urinvånare, som kör på i rakt nedstigande led från gamla tiders musiktraditioner, som vägrar påverkas av rådande trender utan kör på med renar och mössor med stora bollar på.

Alltså med fransar på mockajackan, och textrader som den ovan.

De är bespottade, skändade och hånade. Till och med - som Mattias påpekade - förpassade till reservat, alltså folkparkerna.
Dessa har också en del gemensamt med kasinon, vilka numera oftast drivs av indianer i USA. Bland indianer är också andelen alkoholister stor, vilket också hittar sin motsvarighet i folkparkspubliken, eventuellt.

Jag känner plötsligt för dansbandsmusiken och musikerna. De kämpar år ut och år in för sin sak - för rätten att bli tagna på allvar!
Rätten att få bära kostymer i siden och stava sina namn med Z!
Rätten att rimma "mår" med "kaffetår"!
Rätten att få uttala Oklahoma med "å"!

De vill blir erkända, helt enkelt. Och vad är ett större erkännande än att vara med i Allsång på Skansen?
Och vad händer när de äntligen kommer med? Jo, jag hånar dem, som den gemena svenne jag är. Så himla simpelt. Jag känner mig rent av rasistisk.
Så jag tar tillbaks allting, bockar och niger som allra ödmjukast och erkänner mitt misstag.

tisdag 8 juli 2008

Abstinensen kickar in

Jag är beredd att gå på en pressvisning, vilken som helst. Har abstinens.

Får en inbjudan till galapremiären av Kung-Fu Panda med posten. Alltså, desperat är jag inte av lite filmvisning men närapå.
Jag blir provocerad. Vilken konstig C-lista ligger mitt namn på, när man skickar mig inbjudningar till det här?
Jag äcklas av tanken av kändismorsor och deras poserande ungar som kommer dyka upp på den popcorn i handen och en gratisbandana runt pannan. Och jag? No way.
Och - en kung-fu-sparkande panda? Allvarligt? Nog för att min filmtröskel är låg men nån måtta får det vara.

Jag är, som sagt, inte där ännu men jag börjar känna nån slags filmabstinens. Nu har jag inte varit på en visning på kanske en vecka. Det är mycket. Men jag ska se Mamma Mia på fredag med A och Linnéa. Det blir bra. Linnéa yrkar på allsång, hon har börjat sin lilla kampanj redan nu.
Jag vet inte, jag såg videon till One of Us på You Tube och blev helt svajig. Agnetha har packat ned hela sitt hem i flyttlådor och sätter sig ned på en låda och bläddrar bland några gamla fotografier från en gladare tid.
"One of us is crying", konstaterar hon. Sedan är det flytt. Agnetha bär lådor och hänger upp tavlor. Hon rotar i en bokhög där bland annat titeln "Att leva tillsammans" syns en kort sekund.
Videon känns precis som min sista natt i gamla lägenheten kändes. Till skillnad från this baby som jag besitter ett förstahandskontrakt på numera. "Hemtrevligt" konstaterade A igår, och jag spann som en katt inombords.

Jag kollar vidare på sorgliga You Tube-låtar med ABBA och försöker skriva något vettigt om Björn och Benny till amerikanska People, eller om det är engelska. Jag får bra betalt och jag har deadline om tjugo minuter.
Men som vanligt så flyter jag iväg och gör annat istället.
Som att blogga.
Detta inlägg.
I detta nu.

måndag 7 juli 2008

Köttets lust

"Kötta" hette ett danssteg förr i tiden. Jag minns det från högstadiet. "Dags att kötta" sa jag igår när vi skulle steka lövbiff.
Men inget av det går upp mot dagens köttaktiviteter.

Jag ska skriva om kött i en tidning. Bra kött, hur man steker kött, hur man grillar och hur man långkokar kött. Nötkött, ljust kött, fågelkött och betydelsen av egengjord fond.
Kött.
Bara kött.

Jag pratade med en trevlig, köttkunnig tjej i morse. Hon hade kritvita tänder, fräknar och såg ut som hälsan själv. Ska man göra reklam för nyttig yoghurt eller köttets positiva inverkan på hyn bör man anlita henne som modell.
Jag hade ingen aning om att det fanns så mycket att säga - och kunna - om kött.

Som att lammet smakar och ser annorlunda ut på hösten, jämfört med våren. Som att man ska steka köttet "med kappan på" för att få det saftigt. Som att marmoreringen är jätteviktig, för det fettet smälter liksom in i köttet.
Kött, kött.

Kollade på bilder på kött, såg kött på nära håll, lärde mig vilka delar som heter vad (en T-bone steak innehåller oftast två olika sorters kött!).

Sedan handlade jag lax. Inte i nån slags protest utan av förvirring, tror jag. Trots att jag bara snackade om kött hela förmiddagen så kändes den som om jag gick på Atkins när jag drog därifrån.

Det blir lax ikväll.

fredag 4 juli 2008

Tête à tête

Okej, nu blir det personligt. Inte meningen, men jag kan inte låta bli.

Jag har aldrig varit i Polen förut i hela mitt liv. Förrän nu.

Dumt av mig. Min pappa föddes där, han reste dit många somrar och kom hem brunbränd, lite skäggigare och med väskan full av polsk korv som alltid fick ockupera kylens nedre del. Alla grejor i kylen smakade korv efter ett par dagar.

Jag har aldrig varit här. Och det gör mig ledsen.

Jag ser en del av min far här som jag inte kände till förut, och så en annan del som jag kände till men inte fattade.

All skog, till exempel. Pappa älskade mörk, karg, barrskog. Här är det fullt av den, men inte på det där hotfulla, dystra sättet. Skogen här är lugn och fin. Man skulle kunna säga gullig. Jag fattar nu, det gör jag.

Och kläderna. Jag tyckte alltid pappa hade en skön stil. Beiga chinos, en t-shirt och en väst med massor av fickor. Keps på det och skor med kardborrar, av märket "Gepard".

I Hagsätra, där han bodde och där jag växte upp, såg gubbarna helt annorlunda ut, men här ser jag många som ser ut som han. Pappa hade fortfarande massa Polen i sig inser jag vemodigt.

Jag ser honom plötsligt överallt.

Ännu vemodigare är det hos Jurek och Hela - min farbror och hans fru. De pratar ingen engelska. Eller, jo, Jurek pratar litegrann. Han visade mig boken han lärt sig sina engelska fraser ur. Bladen är gulnade och alla har tappat fästet från boken så de ramlar med i knät när man slår upp den. En mening lyder "I wish to send a telegram", en annan "No, we don' have any".
Jurek har aldrig hört hur dessa ord ska uttalas. Han vet bara hur de stavas. Det gör att hans engelska stundtals är obegriplig.
Jag försöker förstå och han blir lite frustrerad och upprepar sina hemmasnickrade meningar och slår med handen i luften och ibland avslutar han med en suck och ett "dobre..." som jag vet betyder "bra" på polska.
Det är ungefär allt jag kan på polska.
Kommunikationen mellan oss är ett problem.

Jurek och Hela bor i en pytteliten tvåa. Allt är gammalt och nedgånget men rent och prydligt. Överallt står det modellflygplan som Jurek byggt uppradade. På hyllor, i vitrinskåp och bland finporslinet. Han har till och med hängt upp ett par i lampkronan.
"My hobbies" säger han. "My hobbies".
Han pekar på planen och på ett gäng militärtanks som han också byggt ihop, som står på rad framför tvn.

Hela har ont i knäna och går aldrig ut. Hon vaggar fram och tillbaka sakta med sin rollator och talar för sig själv. Hon sliter i köket med att trolla fram den ena rätten efter den andra. Alla rätter är feta, majonnäsiga, stekta, flottiga eller torra. Men de är många och Hela lagar dem omsorgsfullt. Hon tillbringar hela förmiddagen i köket, minst fem rätter dukar upp till middag. Jurek slår upp vad de heter i ett lexikon.
"Patty" säger han och pekar på små piroger.
"Dumplings!" utbrister han och pekar på friterade jordgubbar.
"Dumplings" skockar han igen och fnissar som om det är ett roligt ord. Det kanske det är, på polska.

Sedan insisterar Hela på att ge mig en ring med en blå sten. Hon pratar länge på polska med len röst. Hon ser mig i ögonen hela tiden och jag begriper inte ett ord. Men jag fattar att hon verkligen vill ge mig den där ringen och jag blir väldigt rörd. Jag kramar om henne och hon kysser min kind.
Jurek säger att Hela tycker att jag liknar pappa.

Jag känner mig alldeles vimmelkantig av deras hem som är så grått, deras generositet trots att de inget har och alla foton av pappa som plötsligt läggs framför mig.
Brunbränd pappa som campar.
Glad pappa som poserar framför en Audi
Nyvaken pappa utanför ett tält och pappa som hänger lite omotiverat framför en kanon. Jurek måste tagit bilden, han gillar ju kanoner och tanks.
Det är pappa och det är samtidigt inte pappa. Jag ser att det är han, men det är inte helt och hållet min pappa. Han ser så annorlunda ut.

Jag ser en gammal, sliten Casio-klocka från 80-talet på en byrå och känner igen den. "From Izydor?" säger jag. Jurek blir glad. "Yes! Present of Izydor!" säger han glatt och tar upp det lilla uret. Han sätter det på armen.

Han finns överallt. Det är tröttsamt och jag somnar snabbt första natten. Jag tänker lite på att det bara tar en timme med flyg hit, till Gdansk, men inte förrän nu, när pappa inte längre kan visa mig sitt liv, har jag tagit mig hit. Men jag orkar inte tänka den tanken ut, så jag somnar istället.

tisdag 1 juli 2008

Manlig bakdel av europeiskt snitt

Jeans sitter olika på olika människor.

I synnerhet i olika länder.

Till höger ses herrjeans av sk. europeiskt snitt:
Slapp i rumpan, dock högt uppdragna, tajt åtdraget skärp. Vida lår, smalnande anklar.

Jag befinner mig på kontinenten just nu. Här dominerar den centraleuropeiska jeansmodellen, med tillhörande blå nyans som demonstreras till höger. Märket är Levis men många andra märken syns också.

Jag ber att få inflika ett citat signerat vännen, flygvärdinnan och trubaduren K. Han säger alltid bra saker. Så här säger han om jeans:
"Det finns två sorters jeans; de som formar kroppen och de som kroppen formar sig efter".

Min bror och jag

Inte direkt en magisk slående likhet men det skulle kanske kunna vara så.
Om jag envisades med att ha glajjor lite oftare till exempel.
Då kanske jag också skulle få vara gärstvärd(inna) i Saturday Night Live, precis som Rainn. Vi kunde bli det där roliga syskonparet som alla älskar. Idé!

Han skriver för övrigt en blogg som sin rollfigur Dwight. Det borde fler göra. Blogga som sin rollfigur.

Tänk att läsa Jack Bauers blogg, till exempel. Eller Dexters.

Rainn var för övrigt kandidat till rollen som G.O.B. i Arrested Development. Det stod mellan honom och Will Arnett. True fact!