lördag 29 november 2008

Tom i bollen

"Wrong car, why?"
"Tom Kha Gai"
Jag hade kunnat säga fel. Men det gjorde jag inte. En flaska mineralvatten exploderade i mästarregissörens knä, men det var ju å andra sidan inte mitt fel. Och det var okej eftersom jag vid det laget redan hunnit igenom alla mina frågor och satt och improviserade fritt.

Jag var blyg. Inte nervös, men blyg. Jag kände mig så liten bredvid honom. Men det upplevdes som vördnad, sa Git (festivalchefen) efteråt och hon verkade faktiskt genuint lättad över att det gick okej.
Själv har jag svårt att säga hur det gick. Visst, jag var där men jag vet inte. Det ligger lite bildmaterial uppe på filmfestivalens sida men jag känner inte igen mig.

Nu är jag bara så matt. Så himla matt. Rent fysiskt har jag ju inte gjort så mycket. Sett film och snackat, sittandes på en stol. Men ändå känns det som om jag just gått av ett plan som rest nonstop i en veckas tid. Känner mig trött, hungrig och groggy. Säkert törstig också.

Idag såg jag Australia, som jag blev positivt överraskad av. Mindre sentimental än väntat. Jag grät lite ändå såklart, eftersom jag ogärna missar en chans att gråta på bio. Och för att saker som stora, yviga kärleksgester rör mig, såklart.
Sedan såg jag Gilbert & George-dokumentären som sista film. Härliga farbröder. Jag blir konstigt nog inte så provocerad av deras konst, jag som annars hävdar att det inte finns mycket som retar mig mer än modern konst och Svenskt Tenn. Många fina citat. Uttrycket "delicious disasters" förekom.

En annan sak är att jag i natt drömde om en bok. Som jag i drömmen skrev eller i alla fall började skriva. När jag vaknade kände jag att jag kanske borde göra det. Nu har jag öppnat ett Word-dokument och skrivit första meningen, precis som i drömmen. Den lyder "Självklart skäms jag över det".

fredag 28 november 2008

Hört vid lunchbordet på Zink

Bordet bredvid:
En typisk östermalmstjej med perfekt hy, imponerande slingor, uttråkat ansiktsuttryck och en fet Rolex på sin tunna arm.
En man av typen "säljare" med en pärm med ROLEX på framför sig. Pratar i mobiltelefon.

Snacket:
"...så han nappar alltså? Fan vad bra. Du, man kan inte sticka till Zlatanpojken en också tror du?"

"You're all dressed up in blue..."

Hon är tillbaka på banan! För tillfället i alla fall. Har städat, vilket fått mig att slappna av konstigt nog. Yttre kaos tyder på inre och så vidare. Viktigt det där.

Nu är det först styling som gäller, inför kvällen. Testbild till vänster men glammigare ska det bli eftersom det är prisutdelning. Håret ska rullas på spolar och sånt.

Sen är det träning i tre timmar. Kameravinklar och sånt som ska stämma. Tydligen.

Sen kör det hela igång halv sex (jag har bara en enda gäst i publiken, alla andra jag försökt få dit för att få en klapp på huvudet har bangat av en eller annan anledning).

Sen är det middag och sen kan jag sova ut. I natt sov jag tungt och gott rakt igenom, vaknade pigg som en lärka vid halv åtta. All is well.

Önskar att jag kunde belöna mig själv med något för lång och trogen tjänst (i typ en veckas tid) men eftersom skattmasen kräver mig på sextio tusen (!) så får det kvitta. Men jag fyller år nästa vecka, jag kommer att önska mig klappar på huvudet i present.

torsdag 27 november 2008

Jag och Ruben, jag och Mr. Wong...

Filmfestivalsångest alltså.

Sover en hel natts total komasömn utan avbrott. Vaknar av väckarklockan klockan åtta. Lommar iväg på film nio sedan hem och totalsover tills jag tvingar upp mig själv runt tre. Äter två torra bitar limpa utan någonting på och känner mig fattig. Och lite sorglig.

Skyller på filmfestivalsstress. Fegt, jag vet. Men det känns bra med något att skylla på. I morgon peakar det hela med Wong Kar Wai-prisutdelningen. Jag ska vara där tre timmar innan själva ceremonin och "öva" på att intervjua honom. Det blir en heldag. Jag är utmattad av tanken redan nu.

Blå klänning. Och att han tilltalas "Mr. Wong". Det är det enda jag känner mig ganska säker på just nu. Och att jag är sjukt hungrig.

onsdag 26 november 2008

På förekommen anledning...

M har i uppgift att komma på "den bästa filmrepliken". Här är min:

"Jag vet inte om det var kärlek eller svartsjuka men vad det än var så fick det mig att kasta en cello genom ett fönster"

Rocket Science. Fin film. Fin replik.

Bilden som sammanfattar "junketjournalistik"

Frailty thy name is filmfestivalen!

Jävlar säger jag. Jävlar. Jag har två ord som sammanfattar den här veckan, det vill säga filmfestvalveckan; satans stress.

Jag får ingen direkt sympati när jag säger att jag är ganska stressad över att kryssa mellan biografer och samtidigt försöka hinna sammanställa ett fint manus till fredagens Face2Face/prisutdelning med Wong Kar Wai som jag, av okänd anledning, fått äran att hålla. Jag har i stort sett bestämt outfit, det är väl det enda som är något sånär spikat kan man säga. Och att jag måste tilltala honom "Mr. Wong" vilket jag tycker känns fint. Dessvärre har jag tvångstankar om att jag kommer att presentera honom som "Mr. Tom Kha Gai" och inte Wong Kar Wai nu. Det är As fel. Han började, sedan fortsatte han och nu har det banne mig satt sig.

"Våga! Gör det!" sa han, "det skulle ju till och med du tycka var kul, eller hur?". Fördelarna är många; 100% mer publicitet, skratt och sympati från publiken samt att jag skulle bli en levande skröna, jag skulle liksom bli 2000-talets "Kära örebroare". Tanken tilltalar.

Nackdelen är dock övervägande stor: filmfestivalens vrede. Jag vill undvika den. Helst.

måndag 24 november 2008

Yo, it's Christmas!

Köpte inte mindre än tre julskivor i staterna; John Waters julsamling (skit), Beach B0ys dito (tröttsam) och Snobbenskivan Merry Christmas Charlie Brown (söt).
Jag gillar Chris Isaaks juskiva bäst. Fortfarande.

Här är dock två julskivor jag valde att inte köpa:

Det är inte de dagar som gått etc...

Tillbaka i stan med rivstart. Kom hem fredag morgon efter 20 timmars resande utan sömn och tolv timmar senare (fortfarande utan sömn) körde jag mitt Face2Face med Ruben Östlund efter De ofrivilliga.
Jag gillar verkligen De ofrivilliga, en klockren film där i stort sett varenda replik låter naturlig så att det kittlar och gör ont om vartannat, på precis rätt ställe. Busschauffören som "får nog" är min favorit, han hamnar nog på listan av favoritrollkaraktärer någonsin skådade på duk.

"Den här gången är det en gardinstång som gått sönder, nästa gång kan det vara någon som slänger ned en pannkaka i toaletten och blockerar hela systemet".

onsdag 19 november 2008

Break a leg

Idag bara Bones-intervjuer. Emily Dechanel ar jattesot och David Boreanaz ar en skon actionkille. Nu ar jag ledig. Sista dagen. Sen hem. Jag har redan gatt upp sakert fem kilo sa det ar lika bra att aka hem till morkret och fattigmansdieten.

Var pa matteklubbsmote. The Thrills var dar. Matte ar liksom grejen. Futurama-manniskorna var ocksa dar, och lite Simpsonsfolk som vanligt. En Thrillsman skjutsade hem mig, nu ar vi Facebookvanner. Varlden ar liten.

Och for att klargora tidigare inlagg: President Palmer kommer alltsa INTE att ateruppsta i 24. Haysbert har gatt vidare till The Unit. Han ar aktuell for The Unit. Inte 24. Tony daremot ateruppstar men det ser jag enbart som en bra grej (och innan nan anklagar mig for spoilers kan jag saga att det sker redan i forsta avsnittet och dessutom syns det i trailern sa mina hander ar rena).

tisdag 18 november 2008

Breaking News

1. Dennis Haysbert, varldens kanske mest noblaste person, brot ihop under intervjun och borjade grata! Fuck! Det var sa himla rorande och ingen visste vad vi skulle gora. Jag satt narmast honom sa jag tog hans hand! (!?) Han bad om ursakt for att han blev sa emotionell innan han lamnade rummet.

2. Rhys. Alltsa jag vet att det ar fel att ta upp detta i skenet av foregaende incident men alla har verkar avsky Rhys. De retar mig, och sager att jag "have a thing for bad guys". Jag vill sa verkligen inte vara en tjej som har "en thing for bad guys" men nu sprids ryktet som en lopeld. Jag ar svenskan som faller for bad guys.
Till och med Fox-folket sjalva sa "really?" och rynkade nasan nar jag sa att jag verkligen, verkligen gillade Rhys. Vad ar grejen? Snygg, spaced out kille i hipsterklader och vackra, bruna ogon - Vad ar det de inte ser?

"You seem to have a thing for the bad guys, Caroline" har varit dags fras. Jag sa att okej da, jag erkanner, I fancy him a bit, men hey... och alla tittade pa mig som om jag precis sagt att jag tycker George Bush ar en total hottie och I would do him anytime.
Att Rhys var "galen", "arrogant", "stenad" eller "cocky" verkar vara den allmana uppfattningen annars. Alla ar i det narmaste eniga. Vad har jag missat? Och, den kanske viktigare fragan, ar det mig eller dem det ar fel pa?

De andra tjejerna runt bordet blev kara i Dominic Purcell som jag tycker ar direkt ful (alla de dar musklerna, yuk. Jag papekade att han har en sjuklig ansiktston, anemisk fast solskadad. Ingen holl med mig)
Carlos Bernard var ocksa poppis bland damerna. Jag tror att jag ar direkt ansvarig for det dock eftersom jag inte kunde sluta prata om Tony innan han kom in. Tony this, Tony that. Romantiska Tony gor allt for Michelle! Den aldre engelska damen blev naturligtvis helt knasvag av Dennis, speciellt nar han borjade torka tararna. Men jag star fast vid mitt val. Stolt och envis som en asna star jag fast mot den negativa massan. Rhys och jag. Soulmates, man.

"Det ar som The Office...fast 24"

Ny favorit: Rhys Coiro. Jag tror att jag funnit en sjalsfrande. Vilken kille!

Bra dag idag. Kickstartade med den tva timmar langa 24-filmen som liksom ar ett litet mellanspel, ett hopp, till sasong sju. Sedan var det intervjuer med Matt Groening (gott humor, bra citat, fantastisk frisyr - fortfarande) och Prison Break-manniskorna. Wenthworth ar ganska biffig nu for tiden. Hans rost ar verkligen charmerande. Jag fragade om han ar bra pa kyss-scener numera vilket jag inte pa nagot satt ansag vara en galen fraga, men jag fick kalla handen. Fick en iskall "Next question". Shit, det har aldrig hant mig forut! Jag som alltid gatt in for att profilera mig som den trevliga, svenska journalisten som alltid ar snall och trevlig.

Sen var det dags for 24. Joy oh joy! Carlos Bernard var inte lika snygg i verkligheten som jag hade tankt mig. Han var mycket mindre, fast med stor rumpa liksom. Han var ratt sa charmig och det ar galet (galet!) att TONY kommer TILLBAKA, men hey, som 24-fan ar det bara att tacka och ta emot. Jeanine Garofalo spelar Chloes data-sidekick (aka nord). Hon var fantastisk att intervjua. Hon hade spetsiga glasogon, lanade Lypsyl av en hollandska men varnade henne innan om att hon har herpes. Hon var full av tatueringar. Hon snackade skit om seriens hogervridna varderingar och sa att det antagligen var darfor hon fatt rollen - de ville val ha in lite vanstermanniskor.

Sen. Rhys. Rhys! Jag finner inga ord. Mitt hjarta dunkar fortfarande. Jag siktar alltid in mig pa att fa forsta fragan eftersom man aldrig vet vad de andra miffona kan slanga ur sig (en italienare vid vart bord har som "grej" att alltid kla ut sig till nagot han tycker "matchar" filmen. Ibland ar han en varm korv, ibland en romare etc...). Jag sa hej, hur mar du och han gjorde en san dar Joey i Vanner-grej och synade mig upp och ned och sa "bra, hur mar du?" pa ett satt som fick mig att korsa armarna over brostet och titta ned i bordet medan jag sa "bra tack" och fragade om hans rollfigur. Han sa "well, man vet inte riktigt var man har honom, du vet..." och blinkade at mig. Jag blev pionrod.

Men det ar inte darfor han ar min nya favorit. Han ar det for att han inte svarade pa en enda fraga utan bara svavade ivag, han vinglade pa stolen och upptradde lite lulligt. Kanske hade han druckit eller rokt? Han svavade langt, langt bort och pratade med en langsam och sensuell rost (jag svar) och gjorde skona grejer som att ha handerna i fickorna medan han vickade pa stolen med benen. "24 ar som The Office egentligen...fast det ar 24...liksom" ar ett favoritcitat. Rhys. Jag vill bara ta hand om honom nu.

Sen hade jag tydligen lamnat datorn i lobbyn utan att logga ut forst sa nan trevlig/rolig prick andrade min Facebook-status till "Caroline left herself logged on to a public computer" eller nat sant.

Okej.

måndag 17 november 2008

Stad i ljus

Rattelse: FYRA brander pa G i LA just nu. Men jag har inte kant av dem annat an att det luktar grillfest i hela staden och det ar ratt dimmigt i utkanterna. Jag har jobbat idag. Sett kommande avsnitt av Simpsons, My Name is Earl och Prison Break. Shit alltsa, jag trodde alla i Prison Break forsvunnit vid det har laget, en efter en. Men icke.
Intervjuat Jason Lee for andra gangen nansin och han fortsatter att vara en av de mest reko i branschen. Trots att han ar scientolog.
Eller ar det tack vare...?
Tanken ar forbjuden men intressant.

söndag 16 november 2008

Firestarter

Tva enorma brander pagar fortfarande i Los Angeles-omradet. Det luktar grillat i hela stan. Men OPRAHS HUS AR INTAKT som man rapporterar pa Fox News. Pew!

LA Days

Har jag och Angelina Jolie tva identiska kroppsdelar? Kanske. Det ar mojligt. Bevis finnes.

Idag ar det galet varmt i LA. Narmare trettio grader. Sant klarar jag inte av. Jag maste fly in i bilar med air conditioner, eller ga i skuggan med en stor hatt. Lyckligtvis gick hela dagen at till att shoppa Linneas sista prylar (hon reser i morgon och jag borjar "jobba" aka intervjua filmstjarnor pa lopande band) sa det blev mest luftkonditionerade affarer. En del repriser och en del lokala klassiker. Bland annat It's a Wrap! som saljer klader fran tv-shower och en del filmer. L handlade ett par slappa short som Will Smith har pa sig i Hancock for inga pengar alls. Jag hittade en snygg bh (DKNY) i min kupstorlek (= mongostor, freakish och allmant storande. Jag skulle ge bra mycket for en normal B-storlek) men for liten runt om. Gjord for en minikvinna med oproportionellt stor hylla. Den kom fran Mr and Mrs. Smith vilket far mig att tanka att jag och Angelina Jolie har lika stor byst! Samma storlek har vi i alla fall, forutsatt att ingen annan visade sig i underklader i den filmen. Nagon som minns? Tanken roar mig. De brosten pa den lilla kroppen. Hon kanske har ryggproblem? Hur stora blev de inte nar hon vantade tvillingarna? Ar de...naturliga? Jag och Angie. Plotsligt ett steg narmare varann. Guds lilla nyck.

En lyckad LA-dag skulle jag saga aven om jag har en allvarlig brist pa pengar just nu. Att handla en uppsattning tallrikar for tva tusen ingick inte i ursprungsplanen.

lördag 15 november 2008

Chock value och kroppen slar tillbaka

Sunset. Trashig gata. Tog med Linnea in i HUSTLER-affaren for chock value men maste saga att jag blev lite latt generad sjalv. Jag ar ju en san blyg viol. Enligt vissa. Men det fanns nagot latt generande, i alla fall i min varld, med att fa en "new, improved golden Jack Rabbit with real pearls" demonstrerad for mig, med min hand som exempel, av en mycket feminin man med svartfargad trashrock-frisyr, lite som nan av Def Leppard-killarna. Han laspade givetvis ocksa och hade underbart slappa handleder. Han kallade oss "ladies" hela tiden. "Ladies, you know how the motion of the pearls always stop when you climax? Well, with this one they actually don't! They've done so much improvements with this one, it's unbelieveable..."
Vi fick visa leg for att fa komma in. Det fnittrade vi ocksa at. Halva affaren ar forresten ett cafe. Hustler Cafe. Min van Stacie upplyser mig om att det brukade vara ett hyfsat populart stalle att ta med sin dejt till. Dar ser man.

Kroppen sager ifran idag. Orkade ingenting. Bara ata frozen yoghurt och kopa porslin for tva tusen pa American Rag (som sakert kommer kosta extra att ta med hem eftersom kassen vager som tre laskbackar). Sa gick det med budgeten. Nu har jag i stort sett tjugo dollars kvar att leva pa i en vecka. Men det ar okej for pa sondag borjar jag jobba och da ar det gratismat som galler. Jag och tyskarna. De ar alltid sjukt pigga pa att ta for sig av buffen av nagon anledning. Jag kommer ha klader med stora fickor pa mig.

Nu galler drinkar pa Tiki Lounge. Spelade Beach Boys julskiva i bilen. Det ar over 25 grader ute men konstigt nog kickar julstamningen in.

fredag 14 november 2008

Shalom!

Middag igar hos Ronis foraldrar pa Rodeo Drive. Ja, de bor dar. Deras postnummer ar 90210 vilket jag tycker ar extra trevligt. Mamma Brunn ar en air av elegans och pappa Brunn vet vad han gillar och haller sig till det aven om det innebar vitt brod med smor och Nutella medan alla andra ater delikatesser fran mellanostern. Sant kan jag beundra!
Liksom deras hus pa cirka tolv sovrum. De rev ned huset som stod dar innan och byggde ett nytt fran scratch. De har ett problem dock, de hittar inte tio eller tolv matchande stolar som gar ihop med det tankta middagsbordet.
Nar vi gick sa de "shalom" till oss vilket gjorde mig totalt lycklig. Shalom! Shalom!

Idag ar det total budget som galler efter gardagens ovantade utgift. Yogurt fran mataffaren runt hornet till frukost istallet for Urth Cafe som ar i stort sett bast trots sina svenska priser (kopp te for tjugofem spann och sa vidare).
Den dar manikyren som Roni fixade at oss var vi tvungen att stryka. Inga excesser fran och med nu. Som att fa naglarna malade av en koreanska for tva hundra.
Jag kopte en pase pretzels fran Ralph's, det ar gransen for vad vi unnar oss fran och med nu. Shalom, som sagt.

Karma Charmeleon?

Jahapp. Dar far man for att man trotsar systemet och vagrar trycka dollarsedlar i vuxna mans navar. Dar far man for att man tycker att det helt enkelt ar fel med parkeringsavgifter vid shoppingcenters och darfor forsoker sneaka undan. Idag blev var bil bortbogserad. Vi fick ta en taxi till "the car pound" och under fornedrande omstandigheter losa ut den for tva tusen spann. Suck.

torsdag 13 november 2008

"Best gelato in the Bev"

Bara Beverly Hills for hela slanten idag. Jag flashar min fetring for allt och alla. Ibland har jag den pa ringfingret sa att folk ska tro att jag gift mig galet rikt. Ibland pa mittenfingret sa att jag ska framsta som konstnarlig bohem.

Jag hatar systemet med att trycka en dollarsedel i naven pa alla som kor fram var bil. Pa hotellet. Varje gang vi kommer tillbaka efter en shoppingtur och stiger ur fordonet med vara kassar star det en liten mexikan dar och haller upp dorren och honom maste vi ge stash. Sedan maste vi ge bilnycklarna till en annan man sa att han kan parkera var bil. Som om vi inte kan det sjalva. Och for det maste vi ge honom en slant nar han sedan kor fram den at oss nasta gang vi ska ut. Som om vi inte kunde hamtat bilen sjalva. Parkeringen ar tva meter fran hotellinganen.

Idag handlade vi pa white trash-paradiset Target. Jag alskar Target. Bara billiga, skona grejor. Linnea grat nastan nar hon insag att hon inte kunde kopa en en meter hog dansande flamingo, som dessutom kunde lysa och hade en tomteluva pa huvudet. Jag kopte en pyjamas med apor pa till morsan, och en tvalflaska i form av en enorm kotte. Nojd. Mycket nojd.

Pa sondag borjar jobbet. Da ska jag spendera en dag med My Name is Earl-folket. Ah, allt man maste gora for brodfodan...

onsdag 12 november 2008

LA Lady

Det ar alltid fint att vara har. Hur jag an forsoker uttrycka det kommer det att lata pampigt och uppblast men jag gillar verkligen att vara har. Jag blir glad nar jag hittar, blir varm nar jag minns att "det ligger en bra pappershandel runt hornet" och far hora att restaurangen jag gillar ar en local favourite men sallan uppmarksammad.

Na.

Jag och Linnea ar bada Typ A-personer sa vi betar av alla vara favoritstallen i en galet effektiv takt, och kanner oss i det narmaste duktiga nar vi handlar och blir klara pa nagon slags utsatt tid och sedan star dar med klockan i handen och kassar i naven.

Idag kopte jag en obcent stor och dyr ring. Jag sag den och sedan kunde jag inte sluta tanka pa den. Jag som knappt anvander smycken. Den ar stor som en eremitkrafta. Jag har en eremitkrafta pa fingret. Jag ser det som en forlovningsring. Jag och LA. Forever.

lördag 8 november 2008

"Packad och glad"

Slöpackar lite och lyssnar på Carpenters. För att bota min flygpanik (jag ber att få skilja på flygrädsla och flygpanik) ska jag äta en hamburgare på söderbröderna Olsson om exakt en timme.

Jag fattar inte Kristina Frostenson. Det står i DN att hon blivit lekfullare. Jag borde enligt logik bli provocerad (A frågar varför jag inte är det), men jag blir mest road. Lite som kejsarens nya kläder-road.

M flinar också när han läser att hon blivit "lekfull" och frågar om jag inte tycker att det är på tiden. Han tror nog också att det provocerar mig. Jag tror att det roar honom när jag blir provocerad. Han för gärna in samtalet på "modern konst". Troligtvis av den anledningen. Ack, mitt blodtryck...

Modern konst gör mig provocerad. Liksom i stort sett allt på Svenskt Tenn. Faktum är att jag inte tror att det finns nåt som gör mig mer förbannad än Svenskt Tenn. Det skulle väl vara de som handlar där då.

Så provoceras jag av Cornelis. A börjar skalda Bellman. Det gör mig inte provocerad, bara lite slö i hjärnan. Jag säger "Men vet du att barn är ett folk och de bor i ett främmande land?". Han svarar genom att citera resten, och slå ut med armarna på "Där går en flicka! Hon samlar på stenar! Hon har en miljoooon!".

Sånt gillar jag honom för.

A tar fram sin gitarr och sjunger trubadurlåtar. Mest för att reta mig. Jag blir generad. Det är nåt med trubadurer och deras äkta känslor som gör mig generad. Två gånger har han skrämt mig genom att föreslå att han ska ta fram gitarren när jag fyller år och gå genom rummet fullt av gäster och sjunga trubadurlåt.
Sånt gör mig lite rädd och mycket generad.

Men inte en halvtimmes långt Face2Face med Sveriges nästa filmhopp Ruben Östlund! Det ska jag hålla den 21:a kl. 18.00Filmfestivalen (filmvisning först, givetvis). Kom!

fredag 7 november 2008

Panic at the flygplats

Det har med en massa saker att göra, förstås. Som Dantes helvete. Olika nivåer.

Känslan av att "nåt kan hända" medan man själv är långt bort är jobbig. Nån kan ju dö, för bövelen. Minst.
Känslan av att vara helt utlämnad till andra är också irriterande; piloten i det här fallet, och flygplansmänniskor som säger "Flygningen är inställd, nej, du får vänta, det är inget vi kan göra".

Sen det här med hej då och man vet inte om man kommer se dem igen. Folket man säger hej då till. Hej då kan bli adjö när man reser bort.

Sen, om vi tar det en nivå djupare då, så dog min pappa på en resa och jag hann inte fram i tid.

Och så går vi ned i djupet ytterligare ett steg, och konstaterar att han också jobbade på båt vilket gjorde att man sa hej då till honom i tid och otid och hoppades att det inte skulle bli storm och hemska vågor och ond, bråd död till nästa gång vi skulle ses. När det skulle komma att bli, det visste man aldrig. Inte han heller.

Och resultatet? Tja, en slags ensamhetsattack, en smygande gråtpanik som går ut på att man är ensam i hela världen, totalstrandad nånstans och när man kommer hem är allt förändrat och alla man känner och bryr sig om har kommit på att de har det mycket bättre utan mig. Typ så.

Ska det här verkligen påverka en skön jobbresa till LA där jag vanligtvis har det toppen? Ja, det ska tydligen det, anser min hjärna. Men den ska passa sig, jag bussar terapeuten på den. Så det så.

"Vi är alla vinnare"

Okej, alla som satte sina spelpengar på att min flygpanik skulle kicka in idag alltså två dagar innan avresa vinner tre gånger pengarna eftersom jag as of now klockan tio på fredagsförmiddagen börjar känna mig smått livrädd.

torsdag 6 november 2008

"50 kronor att spela för"

Jag åker till LA på söndag. Alldeles för länge sedan vi sågs, staden och jag. Men nu så.

Alltid (och jag menar det som i alltid) innan en resa, oavsett reslängd eller resemål, kickar en resepanik in hos mig som manifesteras i oro.
Alltid.
Det har något med att säga adjö att göra, säger terapeuten men vi har inte riktigt klurat ut vad det är, exakt, tror jag.

Undantagslöst.

Den har inte kickat in ännu men min gissning är att den börjar lite smått i morgon kväll. Då kommer jag tänka, shit bara två nätter kvar och så blir det ångest. Skulle också kunna ske lördag dag då jag får dagen-innan-darren.

Spelhallen är öppen, jag tar era bets från och med nu!

Norra Brunn

Jag körde en liten stå upp-routine om Obama hela dagen igår men den gick bara hem i vissa läger. Den börjar så här: "Det här med valet dårå...Det trista med att Obama vann är ju att han förstört ett roligt kortspel. Nu kan man ju liksom inte spela "XXXXX och president" längre."

Sen så konstpausar jag medan alla garvar. Sen säger jag "Asså jag är ju inte rasbiolog men..." och vid det tillfället reser sig vissa upp och går.

"Man måste få skämta om det förbjudna!" skriker jag då. Och sedan ber jag att få poängtera att min far var invandrare och jag känner flera människor av etniskt ursprung. Som vi stå-uppare och tillika hobbypolitiker gör.

Maila om ni vill boka mig till er nästa firmafest.

onsdag 5 november 2008

Dunkel terminologi

Varför använder alla Friskis & Svettis-ledare samma terminologi? Det heter alltid att någon "drar en i en tråd så att man blir alldeles rak". Man "drar åt skärpet" eller "knäpper knappen" när man spänner midjan.

Igår freebasade en gråhårig dam lite och använde begrepp som att "flytta isblock" vilket för mig lät väldigt abstrakt. I synnerhet som man i samma övning också skulle "hindra armen från att hindra benet".

Under avslappningen småsnackade hon lite i mikrofonen och berättade att hennes man visserligen inte gick på hennes pass men "han följde stolt hennes ledarkarriär". Hon tillade att han "är två meter lång och basketspelare så det är kanske inget för honom". Vilket A uppfattade som "sexuellt skryt". ("Varför ville hon annars säga att han är två meter lång?")

Jag säger det igen: det här med terminologi alltså. Kan alla inte bara tala klarspråk från och med nu?

tisdag 4 november 2008

"Journalistikens McDonald's"

Viktigt gästspel om vikten av att identifiera fienden.

Tråkakuten

Jag är trött på Matakuten nu. Samma skit. Bert ställer kommunpolitiker mot väggen, Melker kör över alla, Paul är tjenis och den där hemska Carola talar om möjligheter med jobbigt gäll röst på gränsen till gråt. Jag har en återkommande mardröm om att hon är min mamma. Jag vaknar med panik.

Alla säger "Jag tänker inte ge mig" hela tiden.

Nu har de även fått ungarna att säga "Jag tänker inte ge mig". Igår var det riktigt jobbigt när en knippe A-barn med ett riktigt litet professorsämne i spetsen lämna över "tre hundra namnunderskrifter för bättre skolmat" till en folkpartist utan koll. "När jag var i er ålder var det liksom lite populärt att tycka att skolmaten var dålig..."

Gud vad jag är stressad. Det blir tjänsteresa till LA på söndag. Innan dess ska jag beta av en ständigt växande hög av jobb. Just nu vill jag bara dricka varm choklad med grädde. Det är på den nivån.

söndag 2 november 2008

Aldrig tvivla!

Jag visste väl att det var sant.

Det var visserligen flera år sedan jag såg ett par minuter från den, men tv-serien om Eva och Adolf som bor granne med the Goldensteins har för evigt etsat sig fast i minnet. För en sekund tvivlade jag på om mitt minne verkligen är korrekt. Och det är det!