tisdag 31 juli 2007

Mannen med bebisrösten


Jag har utvecklat Anders Lundin-skräck. När jag ser honom i vita sommarbyxor och pillemariskt grin vill jag sträcka mig efter luren och ringa polisen. Det är något läskigt och obehagligt över honom. Jag tror att han bär på en hemsk hemlighet. Han är nog elak. Han tycker inte om sig själv. Han hatar sommaren. Han hatar att ta på sig sina vita sommarbyxor och gå upp på scenen ännu en gång. Det är därför han pratar med bebisröst och behandlar både gäster och publik som utvecklingsstörda barn. Han gör det för dem, för att de inte begriper bättre och för att det ger honom någon slags goodwill-cred på samma gång så att ingen ska behöva upptäcka hur elak han egentligen är.
Ja, det är dags för mig att "bevaka" Allsången igen för Citys räkning.

I nördarnas fotspår

Spelkväll igår. Tiderna har förändrats när någon bryter upp klockan åtta för att "familjen kommer hem från landet", och någon måste "hem och sova". Inget ont i det. Men tiderna förändras.
Själv läste jag Harry tills det var dags att släcka lampan...halv elva. Fuck, mina sömnvanor är fortfarande wack, wack.
Fick förklara mitt Homer-uttalande igen. "Vad menade du egentligen med att alla har en pappa som Homer?"
Men asså...
När jag förklarade ("Alla kan se drag av Homer i sin pappa") så blev det lite nickanden. Jag måste göra fler generella, kontroversiella uttalanden. Jag sa visst "Det finns ingen som inte sett ett Simpsonsavsnitt i världen" till AOS också. Är inte det ett hett, kontroversiellt yttrande så vet jag inte vad som är. Förresten - här kommer ett till: Jag tycker att det är för mycket Homer i Simpsons. De senaste, typ, fyra, fem säsongerna fokuserar alldeles för mycket på honom och hans dumhet. Det är fel när det finns ett så fint persongalleri att ta av. Dessutom är det, till skillnad från vad amerikanska tittarundersökningar visat, inte alls kul när Homer gör sig illa. Han må vara en tecknad figur men när han gör sig illa är det som människa. Inte alls kul, som sagt. Now, hit me with your best shot, people.

söndag 29 juli 2007

"Grottmänniskor"

Gillar den här intervjun också. Inte så mycket nörd, mer överlägsen förstå-sig-påare. Det ska bli min stil, som Napoleon Dynamite - nerd with an attitude, baby.

I'm a freak

Kan man säga att jag blivit erkänd som Simpsonsexpert nu? Jag vet inte. Först blev jag ju kallad freak inför hela svenska folket, men sedan var jag med i ett jättelångt inslag i Radio Metropol (leta efter fredagen, kl. 18.30) och då blev jag kallad expert och tilltalad med respekt för första gången denna vecka. Ha! Programledaren ställde mycket bra och engagerade frågor även om kunskaperna svajade lite. Men jag fick definitivt chansen att nörda mig totalt och "hade tv4-folket hört inslaget innan fredagen hade de faktiskt gjort rätt i att kalla dig freak" som någon sa.
Nå.
Vidare ser jag att svenska folket inte alls är på min sida. Jag är ett missförstått Simpsonsgeni. Kolla här på tv4. Mitt uttalande om att "Alla har en pappa som Homer" har orsakat kontroverser. Det blev dagens webfråga ("Är din pappa som Homer?") men endast 20% av svenska folket svarar ja. 50% svarar nej. Men jag blev ju missförstådd! Jag menade att alla har en pappa de tycker är lite skön, lite korkad, säger roliga saker men har ett gott hjärta. Jag har inte ens en pappa (längre) så obviously är det mer bildligt talat.
Nu hoppas jag bli inbjuden till tv-soffan igen för att förklara mig.
...och texasmiljonären stampar fyra gånger för att han är tvångsneurotisk. Mycket roligt.

torsdag 26 juli 2007

onsdag 25 juli 2007

..och så lite info.

Ja, just det. Något om filmen. Jag försökte att hålla förväntningarna låga. Jag har inte alls, som många i min omgivning, slukat trailerserna och försökt snoka. Faktiskt inte. jag vågade väl inte hoppas, skulle jag tro.
Mitt försvar inför tveksamheten var flera gånger detta: "Det funkade ju för South Park och Beavis och Butthead". I deras fall blev 90-minutersformatet skitbra. Ju. Så man kunde ju hoppas.
En annan sak talade för att Simpsonsfilmen också skulle lyckas: otroligt skickliga manusförfattare. Det är det gamla gardet med Groening, Al Jean och Brooks i spetsen som ligger bakom filmer. Järngänget som satte guldavtryck på seriens kanske absolut mest fulländade säsonger; de mellan 2 och 6.
Så visst fanns det en del som talade mer till filmens fördel än säg, Mr. Bean-filmen.

Så är det bra? Funkar det? Svaret är ja. Tveklöst, faktiskt, trots pajig handling och lite för mycket action för att vara...ja, vaddå. Homer?
Men varför gillar man Simpsons. Jo, persongalleriet, replikerna, referenserna och de säkra skratten. Och att få det i en och en halv timme är fantastiskt. Det blir tummen upp.

Det enda jag verkligen saknar är några klockrena gäströster. Jag fattar inte varför de uteblev. Det här var väl världens chans att slå världen med häpnad och bah "Men Gud, fick de verkligen BUSH att säga det där?" precis som de gjort så många gånger innan. Som att få Michael Jackson att vara med. Liz Taylor. Tony Blair. Och - gasp! - folkskygga Thomas Pynchon. Rupert Murdoch himself är inte heller illa.
Så varför slog man inte på stora trumman/triumfkortet där och pepprade på med den ena celebriteten efter den andre? Skumt.

On a lighter note, så är det här ett av ytterst få tillfällen där jag faktiskt tycker Bart är cool. Jag ser honom mer som en jobbig unge, en som finns till i programmet för eventuella småsyskons skull. Jag har aldrig riktigt sett honom som en figur man, eller någon, kan ha som favorit. Han har helt enkelt inte personligheten. Brat, javisst, men då finns det roligare brats att favorisera. Nelson, till exempel. Eller Jimbo Jones.
Men här får Bart faktiskt en egen scen som han totalt stjäl. Inte bara det, han imponerar. Jag ska inte avslöja för mycket, man lär märka vilken jag menar. Kan bara droppa att han visar en sida av sig själv man inte tidigare sett. If you know what I mean.

Så, in short: Jag kan pusta ut. Jag behöver inte ljuga och försvara filmen av ren sympati, som jag kanske måhända gjort med till exempel senaste säsongen av 24. Nej, jag kan, med handen på hjärtat, säga att det roligaste man kan göra till helgen är att se till att se Simpsonsfilmen på bio. Jag kommer i alla fall göra det. Igen.

Tv4 Nyheterna kl. 19.00 idag


Jag uttalar mig grötmyndigt om ...ja, gissa vad.

Den kulturella mobben shall rise again!

Jag tar bladet från munnen.

tisdag 24 juli 2007

Geek men inte freak


Jag är nervös inför fredagen. Jag ska tydligen tituleras som "Simpsonsfreak". Hm. Jag vet inte. Är det så rätt? Är jag ett freak verkligen för att jag kollat på en del simpsonsavsnitt i mitt liv?
Att jag varit med och bakat både en och två Homertårtor har i alla fall inte jag avslöjat för fyran. Det var ju för övrigt tio år sedan och borde vara preskriberat.
Jag trodde att jag var expert. Eller "kunnig" i alla fall. "Simpsonskunnig". Om det inte räcker med "frilansjournalist" och/eller "filmskribent". Är jag överkänslig?

Efter lunch: Puh! Har ändrat. Jag är expert nu. Hellre expert än freak även om själva "expertisen" är lite upp till bevis...
PS. I morgon: filmen! Tune in för lite förhandsinfo utan spoilers.

måndag 23 juli 2007

Här harry ditt liv

Yes! Jag har senaste Harry i min hand! Sista gången jag beställer mitt ex från nätet. Hade jag gjort som vanligt folk och köat mitt i natten hade jag varit halvvägs igenom boken nu.
Eller som Erik, som råkade befinna sig i folktomma Sickla klockan tio på lördagsmorgonen och tänkte "Skulle kunna kila in på Akademibokhandeln och köpa boken" och fick se sig själv köa, som enda vuxna, bland en liten skara morgonpigga barn vid ett Harrybås hos en bokhandlare med ett målat blixtärr i pannan.
Nu måste jag speedläsa innan någon fåne börjar läcka om vem som dör. Det är bara en tidsfråga. Varför kan folk inte hålla käften? Kommer ihåg att till och med på Laura Palmers tid var man tvungen att avslöja "hemligheten" innan det var dags. Wtf? Och vid förra boken åkte jag över Lidingöbon där någon clever person hängt upp ett stort lakan med texten "XXX dör i Harry6!".
Nice one.
Hur ska jag göra för att hindra detta från att ske igen? KAN jag över huvud taget skydda mig själv mot oönskad Harry-information? Jag behöver åka till någons land (Per!) och kapa alla band till civilisationen. Sedan sträckläsa i en vecka. Hjälp mig.

PS: Har fått info om att man redan på Kulturnytt avslöjat vem som dör i en recension (får man göra så? Miffon!) och att Alex Schulman i hans blogg rabblar upp döingarna. Brinn i helvetet. Båda två.

lördag 21 juli 2007

På förekommen anledning: Claire Danes!


Ja, mitt svar på frågan "I filmen om dig och ditt liv, vem skulle spela dig", har alltid varit Claire Danes (Erik H-S är vittne till detta, Hannes!). Inget skulle smickra mig mer.
I kanske åtta års tid har det alltid varit Claire.
Jag gillar henne. Hon har en skön smart girl-utstrålning, kombinerat med en överkänslighet. Jag slår vad om att hon kan börja gråta på kommando. Hon har en skön röst. Dessutom är hon vacker.
När hon spelade mot Billy Crudup in drag, i Stage Beauty lämnade han sin höggravida fru för Claire. Nu har hon lämnat honom för en engelsman som har gayrykte. Det är Claire. Väljer och vrakar som hon vill.

Nå.

I fredags såg jag Stardust där Claire spelar stjärna. Bokstavligen. Baserad på en bok av Neil Gaiman. Förlåt, grafisk roman. Om en stjärna som faller till jorden. Jag måste säga att jag är imponerad.
Jag gillade Englandsvurmeriet. Hus med halmtak, trevliga gröna fält och sånt. Jag gillade Claire. Jag gillade romantiken. Självklart fanns romantik. Pampig fantasy-musik. Trollkonst. Och allt funkade bra på mig. Kritik som att mycket var förutsägbart och precis som det brukar i sagor biter inte på mig så länge det är välgjort. Man ser ju inte en nyversion av Romeo och Julia för att man vill se vad som händer på slutet.

Och så det här med klassiska upplägg; en ung man som inte vet om att han är en ung riddare, missriktad kärlek och ödesdigra uppgörelser prinsar och häxor emellan. Jag har inga problem med det. Tvärtom, Stardust är en film man blir småkär av, och förlåtande gentemot lajvare. Man kan ju faktiskt nånstans förstå den där längtan efter en enkel kärlek, redan planerad av ödet, styrd av stjärnorna. Och kan man drömma sig bort till en sådan i två timmars biomörker är jag på.

Helvete. Ja, jag hör ju hur det låter. Ni hittar mig vid hyllan för "NY FANTASY" i scifi-bokhandeln i Gamla Stan, antar jag.

Vem har staven nu, suckers?


Det här är det bästa jag producerat på hela sommaren. Hur täcker man Harry utan att "göra som alla andra"? Vilka vänder man sig till om man verkligen vill ha svar på frågor som "Hur smakar honungsöl"?
Man gör inte som DN och frågar litteraturexperter, då får man bara förutsägbara mongosvar. ("Det vore bra om Harry dog") Nej, man gör som jag och vänder sig till de riktiga experterna. De som verkligen vet vad de snackar om. Satan i gatan vad de satte dit mig. Mina Harrykunskaper kom på skam, to say the least.
Jag gillar särskilt den kvällstidningsklingande rubriken förresten. Men just den kan jag inte ta åt mig äran för. Men allt annat. Jag är en tidningsmakargeni. Amelia Adamo's got nuthin on me.

torsdag 19 juli 2007

"The following people are gay..."


Breaking news: Jag ska vara med i tv4 Nyhetsmorgon nästa fredag och snacka The Simpsons och Simpsonsfilmen. Typ runt åtta på morgonen. Ett steg närmare målet; att bli erkänd som Sveriges ledande Simpsonsexpert!

onsdag 18 juli 2007

The Original Spell!

Det här med att det cirkulerar en piratkopierad (scannad, actually) kopia av senaste Harry-boken på nätet, guys."Författaren JK Rowlings förlag vägrar vare sig bekräfta eller dementera att det verkligen är bokens manuskript som finns ute på nätet, uppger Financial Times." skriver TT Spektra.
Så här: om det inte är det riktiga manuset, vad är det ? I så fall har någon skrivit 800 sidor alternativ-Harry. Det är ju väldigt intressant. Det skulle jag vilja läsa...och sedan köra kvällstidningsscoopet KOPIAN BÄTTRE ÄN ORIGINALET.

tisdag 17 juli 2007

Skäl att kräva påökt

Klockan är nio och jag är kvar på jobbet. Varför? Jo, för i mina arbetsuppgifter idag ingår att kolla på Allsång på Skansen och sedan ringa upp ett par galningar som typ tältar utanför Skansen varje tisdag, och fråga dem om kvällens program.
Jag har aldrig sett det där svenneprogrammet, det finns skäl till att jag vägrat ha tv i tre års tid. Men herregud. Jag kan ta mossiga gamla Eldkvarn. Jag kan möjligen ta ett gäng gamlingar som spelar cittra, så länge jag får betalt för att kolla. Men Anders Lundin som sjunger om att han inte har några kalsonger på sig och sprätter med benen. Där börjar det kännas. Och inte av välbehag. Och sedan kommer Markoolio in, plufsig och dan i ett par clownrandiga brallor, och sjunger att även han "känner sig fri". AAARGH! My eyes! MY PRECIOUS EYES!!!
Och så inzoomning på alla små knubbiga trettonåriga tjejer med för mycket brun-utan-sol som åmar sig för finnen. Och så börjar han sjunga "reggae". Han uttalar det "regg-aj". Han är för skön, den där Markoolio.
Nu är programmet slut. Men det hjälper inte mig för jag får inte ringa galningarna förrän halv tio eftersom det tydligen bjuds på extranummer. Jag kommer aldrig härifrån. Det här är nöjesjournalistikens baksida. Jag kräver påökt. Det här är so not worth it. I fucking quit.

måndag 16 juli 2007

Skärgårdsbluffen eller Hur vinner man i Stress?

P visar vad vi anser om Vaxholm.

Skön bild som inte har något med skärgården att göra. Förutom att den är tagen där.

Vaxholmsresan blev en bluff. Båtresan dit var det bästa med utflykten; lite kex, lite juice och ett par partier Stress. Jag gillar Stress. Stress är det bästa kortspelet. Fast man borde alltid köra det med minst två kortlekar.
Det första vi gjorde när vi steg i hamn var att garva högt åt alla "turister" som fastnat för "första bästa hak", som visade sig vara svindyra små ställen vid kajen, som stoltserade (ja, stoltserade) med "kaffe och bit 52 kr". Plastdukar, vita plaststolar. You know the drill. Vi skrattade åt alltihop. Ha! Turister!
Sedan gick omkring på ön (halvön?) i jakt på något att äta. En trevlig matbit. Skärgårdslunch. Kanske fisk? Men allt vi hittade var ett ställe som sålde strömmingsmacka för 30 kr och det verkade, just då, inte alls gott nog. Stället hette "Strömmingslådan".
Efter någon halvtimmes knallande fick vi se oss besegrade. Vaxholm is for tourists. Vi fick helt enkelt sätta oss på en vit plaststol på restaurang Moby Dick och kolla igenom en smutsig, flottig och tummad meny och beställa lunch av förrättsstorlek för en hundring. "Isvatten 7 kr". Vi hade inget val.
Fucking Vaxholm. Nästa gång ska jag åka längt ut i skärgården, bort från alla pengastinna dorks. Kanske borde vi hållt oss till originalplanen som var Utö.

Förresten - och detta är en fråga till den allmäna publiken - när man spelar Stress, och kommer till ett sånt här läge (dvs ingen av oss kan fortsätta lägga och vi har båda slut på kort), vad gör man då? Vilken är den allmäna regeln?

söndag 15 juli 2007

"I sina bästa år"


Idag ska jag och P ta Waxholmsbåten till Vaxholm. Väl där ska vi gå runt på ön, inta en enkel lunch och kanske kaffe med dopp. Jag har packat ned Ballerinakex, fyra-i-rad i resestorlek och en kortlek. Jag har också med mig solskyddsfaktor. Kanske badar vi, men vädret verkar opålitligt.
Satan i gatan vilken mogen, trettioplus-dag det här kommer bli!

Förhoppningar:
a) någon av oss säger "Stockholm är bra vackert på sommaren" utan ironi.
b) någon av oss påpekar att vi står i "fören" och att vi kanske borde gå till "aktern".
c) Jag köper en drejad tekopp med handmålade svalor på för att det är ett konstverk, som man också kan använda.
d) Jag tar mitt förnuft till fånga och inser att det jag just sagt är a fucking lie och lämnar konstnärsbutiken illa kvickt.
e) Vi konstaterar båda två att det här måste vi göra om och att man inte tänker på hur lätt det är att ta sig ut i skärgården.

Var la jag nu mina bekväma vita sweatpants med lös resår, min solskärm, magväska och Ecooskorna? Ah, här är dem. Ses senare.

När går det över?

Drömmer fortfarande sorgdrömmar. I natt drömde jag en skum grej; att skolgården man ser från pappas fönster var en upplöjd åker. Jag stod och såg på den då någon sa "Han kommer inte att plöja mer. Men var inte ledsen, nu är han kungarnas kung istället".
Vaknade och kände att jag liksom hade svårt att andas. När går det över? Varje gång jag tror jag är helt återställd och okej blir jag motbevisad. Det kommer tydligen ta tid. Snart är det en månad sedan han försvann.

fredag 13 juli 2007

Fördomsfull? Jag?

Träffade en fri teatergrupp igår. De sa att de jobbade "könsöverskridande". De visade upp några scener ur deras pjäser. Männen hade kvinnokläder. Ett par flickor hade målat mustasch med kajalpenna. De sa att de ville "utforska begreppet identitet". Inte flickorna med mustasch, men en av regissörerna sa så.
En annan sa att han gillade frågor som inte har svar. Han sa också att han ville leka kring kontrasterna mellan hot och lockelse, men främst sjuk och frisk. "Vem är egentligen mest sjuk?", frågade han. "Den som har en diagnos eller en person som går till ett jobb han hatar och tillbringar åtta, nio timmar där varje dag".
(Jag skulle säga killen med diagnos, men det är bara jag.)
En kille hade långt hår i hästsvans och svart kavaj. En hade liten galen beanie på huvudet, en vit t-shirt med en hand som gör tummen upp på, och ett höftskynke. Han var kanske närmare sextio. Han skulle spela en roll som "traditionellt spelas av en ung, söt flicka".

Ah well. Man får önska dem lycka till. Jag beundrar folk som brinner för sina saker. Och som inte skäms för att säga ord som "könsöverskridande" och "i gränslandet". Det är nästan lite chockerande.

torsdag 12 juli 2007

onsdag 11 juli 2007

Långsittning

Jag fattar inte hur man ställer in en stol så att man sitter ergonomiskt riktigt. Hur jag än sitter får jag ont i nacken, som knakar om man vrider lite på den. What the f?
Jag fattar heller inte hur man håller reda på 410 mail i mailboxen. Livet på redaktionen är då rakt inte som livet hemma i soffan.

Nå.

I natt drömde jag värsta million dollar movie plot; Ben Affleck som soldat, gifter sig med snyggaste tjejen i stan. Säg Claire Danes. Det är femtiotal. Ben kan när som helst bli inkallad. Han är jättesweet mot Claire, och hon blir mottagen med öppna armar av hans familj som tar med de båda på drömsemester där svärmorsdrömmen Ben visar sig vara psyko och börjar terrorisera och förnedra sin unga fru. Eftersom han är en svärmorsdröm, soldat, soon-to-be-krigshjälte och manligt snygg så kan ingen tro på Claire. Det slutar med att hon dör.

Vaknade upp och kände mig som om jag hade en miljon dollar i fickan. Vid närmare eftertanke - kanske inte.

tisdag 10 juli 2007

Märkliga siffror

Salem Al Fakir, förresten. Jag frågade hur han trivdes ihop med Jerry Williams, Lasse Berghagen och Roland Cedermark. Då sa han att Roland Cedermark faktiskt "sålt flest skivor i världen, i Sverige" så det är ganska coolt.
Jag ställer mig lite tveksam till den informationen. Fler än ABBA? Ace of Base? Roxette?
Tveksam, som sagt. Men vaddå, jag kan ha fel. Dragspel kan mycket väl vara Big in Japan.

"Charm-troll"

Så går det när man haussar saker. Började peppa Mattias Dahlström redan i helgen på nya Potter-filmen. Jag sa att den skulle bli grym, att jag såg fram emot den och att alla som inte är Potter-fans är fördomsfulla och tomma i själen. Ungefär.
Vi värmde upp med en lätt lunch innan visningen. "Det kommer bli mycket action" sa jag, och refererade lite från bokens handling. "Och romans".
Tjenare.
Action var det visserligen med hur kul är det när småglinen inte kan agera? Och romansen stannade vid en puss och sedan var det bra med den saken.
Tråkigaste Harry hittills. Jag sa till Mattias att det var okej med mig om han sågade. Han sa bra. Nu ska jag skriva recension för City. Jag kommer att använda ordet "långtråkig".

måndag 9 juli 2007

Back to work

Intervjuade Salem Al Fakir. Ett riktigt charmtroll. Han är i skönt sällskap i morgon på Skansen: Jerry Williams, Lasse Berghagen och - wait for it - Roland Cedermark.
Intervjuade Julien Dauphin som är världsmästare i magi. Han mindes mig från förra gången jag intervjuade honom. Vi pratade om Harry Potter. Jag kunde, helt naturligt, droppa att jag besökt Magic Castle, eftersom han började nämna det. Extra points till mig.
En fin mjukstart på jobbcomebacken.

söndag 8 juli 2007

Friskhetstecken

1. Har beställt dyrt lipgloss från nätet.
2. Tillbringade tre timmar i stan utan att freaka ur.
3. Har ätit blåbärspaj.
4. Svarade jättetrevligt i telefon när mongosläkting ringde för att beklaga sig (i all välmening, jag vet, jag vet)
5. Mindes namnet på Michael Caines rollfigur Harry Palmer efter bara två minuter av random Ipcress Files-tittande.
6. Inser att jag, trots allt, hellre är mig än den här sorgliga nörden.

Livets glädjeämnen

Okej, ska börja jobba på måndag istället. Det där med att gå tillbaka till jobbet igen dagen efter begravningen var lite väl heroiskt tänkt av mig. Men måndag. Hardest working woman in the bizniz reser sig igen. Ska skriva en artikel klar idag tänkte jag (för Veckorevyn nontheless), för att bevisa någonting för mig själv. Om inte annat.
Sedan ska jag självklart se Harry Potter och Fenixorden på pressvisningen i veckan. Magi rules. Och numera har jag ju en Hogwarthsrandig halsduk att stoltsera (?) med. Inte som när jag, Erik och hans lillasyster klädde oss i gult och mörkrött och fick grötiga rop om FÄRJESTAAAAD! efter oss från ett par luffare. Halsduk kan ingen ta miste på. Den skriker ju Potterkonnässör lång väg. Kanske kör jag glasögon också. Vet vet?
Ser också fram emot att börja kolla på lite nya tv-serier, har fått tips om Saturday Night Lights och The Riches. Fler tips? Jag är fortfarande inne på Freaks & Geeks, så jag är så att säga "öppen för förslag". Tv-tittande har inte direkt legat överst på min lista av aktiviteter på senaste tiden. Men jag vill gärna börja.
Jag verkar också komma igång med Traderadealandet vilket jag, till skillnad från min omgivning, ser som en sundhetstecken. Ja, livet går vidare antar jag. Sad as it may be.

torsdag 5 juli 2007

Existensialism

Begravningen var igår. Det var okej. Prästen körde en del crazy talk under själva akten. Så vitt jag kunde förstå handlade det om att man som människa inte betyder någonting, och att ens stund på jorden är obetydlig. Det är efterlivet som är the real deal. Men jag kan ha tolkat fel.
Sedan läste han upp ett tal/brev jag hade skrivit till pappa. Han läste det bra, jag är nöjd. Hans tyska brytning gjorde att orden lät helt nya för mig. Det var också bra. Jag hade inte kunnat läsa det själv.
Sedan blev prästen märkbart irriterad för att vi ville till gravplatsen istället för att köra. Det var en fem minuters promenad. Jag fick gå först för prästen sa att han inte hittade. Whatever. Det var liksom bara rakt fram. Väl där fick min bror och pappas bror sänka urnan, jag pallade inte att vara med på det. Inte heller att, som alla andra fick göra, ta en näve jord och kasta på den. Det stod jag över.
Peter hade tagit med sig en galet imponerande flaska whisky (Suntori!) från Japan som han ville att pappa skulle ha med sig. När prästen avlägsnat sig drack Peter, pappas bror, mamma och pappas fru whisky till pappas ära, lade ned flaskan i graven och grävde igen den. De var alldeles svettiga när de kom tillbaka sedan.
Jag vet inte, det är skumt. Nu finns ingen milstolpe att jobba sig till. Nu är begravningen över och det är bara sorgen som är kvar och som måste dealas med. Jag känner mig rätt ofta som Mersault i Främlingen. Den som börjar med "Mamma dog idag. Eller om det var igår. Jag minns inte." Ibland är jag ledsen, ibland känner jag ingenting alls. Absolut inget. Jag spelar mina babypunk-skivor, som Ramones, Clash och Blondie. Poppig punk. Just nu är Clash bäst. Clash passar bra när man känner sig apatisk. Ramones är när rastlösheten knackar på och Blondie när man försöker städa lite och act all normal.
Jag saknar honom.

måndag 2 juli 2007

Två veckor av magiskt tänkande

Har börjat sorgdrömma.

Dröm ett:
Går i skolan, kanske mellanstadieålder. Måste plötsligt ringa pappa, det är jätteviktigt. Men någon skoltant säger att det inte går. Jag fattar inte varför. Jag måste få tag i honom. Det går inte, säger hon. Du kan inte, han är borta. Jag får förvirrad panik.

Dröm två:
Är i USA. Irrar runt. Blir förvirrad av dagens datum och inser plötsligt att - herregud - jag måste hem, pappa ska begravas i morgon! Vad gör jag här? Försöker desperat få kontakt med flygbolagsfolk för att de ska hjälpa mig hitta en biljett hem. Det går trögt, biljetterna är slut och klockan bara tickar. Jag får förvirrad panik.

Några hobbydrömtydare out there som har lust att tolka?

söndag 1 juli 2007

Ain't nobody like to be alone


Dags att styra upp! Cykelturer på min nya beauty (Hon är preliminärt döpt till "Lauren" efter världens tuffaste donna Lauren Bacall), lite späkande dammsugning och lite näringsrik sallad. Nya livet börjar nu. Pronto.
Lyssnar på Bruce Springsteen. Allt ändras inte över en dag. Bruce består.
Var hos mormor igår med mamma och brorsan men blev trött och rastlös efter tio minuter och ville hem. Det är något knas där. Jag vill inte prata med någon heller, utom ett par stycken. Mobilen på ljudlös. H är den enda jag kan vara med längre än någon timme. Är det ett vanligt sorgesymptom eller har jag bara blivit galen? Eller också är H extra special. Får se hur det går på jobbet på torsdag.
En annan grej: har blivit tokig i pussel. Lägger dem hela tiden. Köpte två nya på Röda Korset. De stillar rastlösheten. Jag håller på med ett motiv som heter "Covered bridge" just nu. Snart klart. När jag lyssnar på Human Touch (ja, jag vet) och lägger ett par bitar av något som ska vara en trädkrona mot en ljusblå himmel känner jag mig lite lugn. "You've been broken and you've been hurt/Show me someone who ain't".
Word, Bruce. Word.