onsdag 31 oktober 2007

Sötsak!


Okej, all svennighet out the window nu. Jag har fått en hälsning på Family.se. Jag tycker att det är fantastiskt.

tisdag 30 oktober 2007

Ja, men tekniker då om det ska vara ett sånt problem

Den absolut vanligaste följdfrågan, när jag säger att jag är frilansjournalist, är "Kan du försörja dig på det?"

Inte i sammanhang med andra journalister, men på släktträffar och sånt.
"Vad gör du?"
"Jag är frilansjournalist"
"Men kan du försörja dig på det?"

Är det för att man lägger till det där "frilans" i början? Jag trivs inte med att säga journalist.
Mest för att jag inte gått JMK så jag har inte papper på att jag är journalist. Men frilansjournalist kan man väl vara. Så jag säger frilansjournalist.

Men tillbaka till sak. "Kan jag försörja mig" på skiten. Ja, det kan jag. För i helvete. Annars hade jag väl sagt "Jag är servitris" eller "Jag är frilansjournalist men jobbar också extra på ett gruppboende" eller vad man nu gör. Eller?

Frågan är denna: får man bli upprörd över att folk ifrågasätter att man "är" det man säger att man är? Vissa tycker inte det. De tycker inte att det är så konstigt. Kanske skulle jag reagera likadant om någon sa att "Jag är konstnär".
Andra tycker att man kan bli upprörd. Det är ingen som frågar en receptionist om hon "kan leva på sin lön". Förutom moderaterna då, som faktiskt har "Kan du leva på din lön?" som slogan. En ytterst märklig slogan. Får man bli arg på den med?

måndag 29 oktober 2007

"Det leende folket, my ass!"

Ett livstecken från vår man i Thailand!

"Sawadii kap baby!

Jag börjar mitt mail med att skriva sawadii kap för det är thailändska för hej (hur svennigt är det inte att inleda så?).
Okej, jag kan börja med att säga att myten om att folk ser ut som hippies här är krossad. Jag har kört på den grejen men det är jag ensam om, förutom någon enstaka etnotant.
Folk går mest omkring i billabong-shorts och t-shirt. Jag har dock inhandlat fluffiga tygshorts med ett märke av en drake på, och sådana där tunikor med mönster. I ärlighetens namn är den rätt tantig.
Har även skaffat en väska av något stävt tyg som är som en påse, äkta hippiekasse. Har även en vristlänk med träpärlor! Jag kör hardcore. I morgon ska jag och morsan i till en liten stad och gå till frissan.

Restaurang "Bajen Steakhouse" (hahah!) är fortfarande under uppbyggnad. Vi håller på att bygga minigolfbanor och rum där man kan spela wii.
Det senaste är att vi har köpt en hoppborg. Den är skitstor. Hur jävla skumt är det inte med hoppborg?
Jag har ätit plankstek och köttbullar med mos och lingon. Morsan tyckte köttbullarna var för slemmiga så vi lärde dem hur man gör. Pizzor har det ju också gått i en och annan.

En annan myt som krossats är den om det leende folket. Okej, hororna i Phuket ler och folk i marknadsstånd när man betalar överpris ler, men annars ler de väl inte mer än någon annan jävel. Och de andra som ler gör det mest för dem inte fattar vad man säger, så gör man ju själv när man inte förstår.

L är delaktig i något stort byggprojekt här så han har blivit polare med någon form av maffiagubbe här på ön. Därför var vi på invigningen för bygget och där var det munkar, vi fick sitta på knä och höra dem mässa i en timme sedan kröp vi runt och skopde upp ris åt munkarna.
En thaiare berättade att munkarna är värsta materialisterna och beställer sin kåpor från Milano och sådana ställen samt att man måste ge dem dyra presenter. Up yours alla kvasibuddister som tror något annat.

Den där maffiagubben gillar att dra runt oss och skryta om dyra grejer han gör, så vi har fått bo på en lyxrsesort. Vi blev även bjudna på en resa till Phuket. Där såg vi en svulstig show med elefanter och akrobater. Den var så pass bra att morsan somnade och jag nickade till ett par gånger.

I Phuket var vi även på den beryktade gatan som ska vara så omtalad för sina ladyboys och den syndiga stilen. Alla säger typ "Åh, har ni varit där, hehe".
När jag promenerade på den visste jag först inte att jag var där. Men sen hajade jag till men insåg att den är som vilken dålig Patricia-kväll som helst. Några tansor och några horor.
En fördom som har besannas är den att britter är sig lika överallt. Vilka var det som hade rakade skallar och stod och var asfulla i överkropp med en kuk ritad på ryggen med spritpenna, jo britter såklart.
Tyskarna är också sig lika. Enda mannen med tangabadyxor på vår snorklingresa var tysk. Misstänker även att en gubbe i 60-årsåldern jag såg som hade oranga stringbadbadbyxor var tysk.
För att utveckla den storyn kan jag säga att han gick och plockade snäckor på stranden i dem, skön syn för oss som såg det hela bakifrån.

Morsan och L hus är helt grymt, med pool och en asstor altan som har värsta havsutsikten. Jag bor i ett hus på andra mittemot. Grannar till en tjeckiskt par i femtiårsåldern.
Nu ska jag gå och lägga mig i min regnbågsfärgade hängmatta!

Puss puss
Kennet"

söndag 28 oktober 2007

Min vän bär sarong


Var är han? Jag efterlyser min vän Kennet, trubaduren, som gav sig av till Thailand för en månad sedan för att lära infödingarna göra plankstek. Han tog med sig en billig vattenkokare och en DVD-spelare för att fylla de eventuella luckorna i tillvaron. Det var det sista vi såg av honom.
Nu har han varit i svennekolonin i en månad, som sagt. Allt vi fått är ett sms där det framgår att han "har det fantastiskt", har "lärt lokalbefolkningen servera" och "öst upp ris till munkar".
Sedan ingenting.
Jag befarar ju det värsta - att han skaffat sarong, flätor i håret och andliga insikter. Att när han kommer hem om en månad är den trubadur vi alla känner och älskar borta och ersatt av en man som levererar floskler.
Kennet, var är du!?

lördag 27 oktober 2007

Jag Wessar pennan igen


På Wesfronten inget nytt, säger du? Det stämmer inte. Wes ska ju, som bekant inte bara få Visionary Award på Stockholm filmfestival utan han kommer också hit för att hämta priset personligen. Yes!
Jag ska naturligtvis göra allt jag kan för att få trycka hans hand (igen, vill jag tillägga).
Som att skaffa presspass (check!) och vara moderator på ett Face2Face-seminarium (check!).

Men det var inte alls det som var nyheten, eftersom jag vetat detta länge.
Hur kan jag ha vetat det länge?
Jo, för att det är jag som skrivit om Wes i filmfestivalens programtidning. BOY har det varit svårt att hålla tyst om det! Men nu kan jag ta bladet från munnen, äntligen, och fortsätta the eternal lovebombing.

Är jag ensam om att tycka att han är en king among men? Tydligen inte.

Inga hundar som spelar schack, alltså


Per tycker inte alls att det är en bra idé med en film om schackmördaren.
Jag tycker det.
Bara för att han går på DI. Där tänker man mer dramatiskt.
Jag tänker kommersiellt.
Fatta när schackmördaren stämmer möte med sitt första offer (jag ser Michael Cera eller Eliah Wood i rollen) och säger att han (offret) måste gå med till den lilla djurgravplatsen där hunden - schackmördarens enda vän! - ligger begravd (eller gör den?). Schackmördaren har tårar i ögonen. Weirdo, tänker Cera/Wood. Schackmördaren ger sig inte. Han säger hur mycker han saknar sin fyrbente vän. Han tar fram en flaska vodka från innefickan och säger att de måste ta en sup, till hundens minne. Han torkar en tår ur ögonvrån.
Klart man inte har hjärta att säga nej till det. Skulle du säga nej till det? Nej,man bah "Ja...det är klart jag följer med och visar min respekt för gamle Igor", fast man ser att Cera/Wood egentligen tänker "Men sedan drar jag, ditt freak" och så bah WHAM, en hammare i huvudet.

Nehej, inte?

Jag skulle se den i alla fall. Och säkert en miljard amerikaner.

Din chef eller min?


Bruce "The Boss" Springsteen heter "Sjefen" på norska. Roligt.

torsdag 25 oktober 2007

Pitch

Allvarligt, schackmördaren.

Den ryska schackmördaren fick sitt straff idag, för att ha mördat 48 personer. Han kallas så för att han planerade att mörda 64 personer, alltså antalet rutor på ett schackbräde.
Han mördade sina offer genom att säga att de skulle gå till en viss park och kolla på mördarens hunds grav ("Det ligger en hund begraven..."). Där bjöd han på en sup och sedan drämde han till offrena med en hammare.
Vad exakt i denna historia är inte filmstoff? Den har allt; ett creepy namn på mördaren, de bisarra omständigheterna som involverar hans begravda hund, och sedan siffer-fixeringen.
Jag tycker att det andas Seven-succé över det hela och kan slå vad om att det bara är en tidsfråga innan The Story of the Chess Murders kommer på bio.

Grattis!


Födelsedagsgaratulationer till Nancy Cartwright som fyller femtio år idag. Allvarligt, Barts röst görs av en medelålders dam. Tänk på saken.

Tjockisar som sjunger


Hairspray, förresten. Den går på SVT ikväll och bör inte missas. Originalet av John Waters alltså. Och innan jag skriver en enda rad om John Travolta i fatsuit så måste jag fråga om någon vet varför jag fått för mig att The Godfather of Kitch uttalar sitt efternamn på tyskt vis, alltså som [wah-trs]?
Jag tycker mig ha läst det någonstans, och har till och med börjat rätta folk som säger [wå-ters] på regelrätt engelskt vis. Men nu har jag gjort det så länge så jag glömt bort var jag "läst" det någonstans till att börja med...och börjar därmed tvivla på att det stämmer.
På samma sätt som jag "har för mig" att man säger Marc Almond, på franskt vis [all-mån] och inte engelskt. Detta tillbakavisades dock starkt av Mattias Dahlström, vilket fått mig att tvivla på Waters-grejen...Så. Hur uttalar Baltimores stolthet sitt efternamn egentligen? Och finns det bevis för detta?

Ja, och så Travolta i fatsuit då. Filmen som går på biograferna i detta nu har ju i stort sett ingenting med originalet att göra men vad gör det. Jag har aldrig varit främmande för sång, dans, romantik och lättsmälta moraliska dilemman som snabbt och smidigt löses genom plakatdemonstrationer.
Michelle Pfeiffer är fin som WASP-häxa och det lilla charmtrollet Nikki Blonsky har en ljus framtid framför sig. Hon dansar the bus stop som ingen annan och smittar verkligen av sig med energi (tönting mening). Så visst finns det anledning att se "nya" Hairspray trots att det är en tvättad, polerad och av-kitchad version där John Travolta i fatsuit är det knasigaste inslaget. Och hur harmlöst är inte det? Han spelar mamma Turnblad som är tjock, tvättar åt andra och är gift med Christopher Walken. De har en duett tillsammans som ska vara totally romantic men den går mer ut på att nästan, nästan kyssa varandra men ändå aldrig göra det. Plus att Walken får Fatboy Slim-dansa lite. Är inte sånt trist? Lika trist som att Travolta/Turnblad, när han/hon får chansen kör det där Pulp Fiction-danssteget med fingrarna framför ögonen. Alltså, cameos är kul (här finns både Waters och Ricki Lake med från originalet) men referenser som vattnats ur redan tidigare är inte kul.

Förutom det så blir man på gott humör, och inser att Hollywood har en ny hunk i pipelinesen. Snart dröjer det inte förrän Zac Efron blir utnämnd till saker som "Månadens Babe" i en Cosmopolitan nära dig. And rightly so.

onsdag 24 oktober 2007

Tecken på för mycket fritid?

Saker jag gjort inom loppet av de senaste 24 timmarna:

1. Målat köksgolvet
2. Bakat dajmtårta
3. Gjort fet lasagne (med stuvad spenat och vitlökssvamp)
4. Skurat golven, old school med mopp och sånt
5. Ringt Försäkringskassan
6. Ansiktsmask
7. Kastat tre lass med återvinningsgrejor
8. Handlat kökssaker som "bricka" och "rivjärn".
9. Cyklat till Willy's för att handla billig mat

Nu anser jag att jag förtjänat rätten att lyssna på Robbie Williams.

tisdag 23 oktober 2007

Alltid dessa flammor

Har målat köksgolvet. Fick ett totalt ryck och handlade färg till ockerpris på Wirströms, den där färgaffären på söder som skyltar med att de har öppet 365 dagar om året.
Det var värt det för mannen i kassan var snäll och hjälpsam och behandlade mig inte som en idiot fast jag sa "Plast eller linoleum?" på frågan om vad jag hade för golv hemma.
"Stor skillnad, faktiskt", sa han. "Det ena går att måla på och det andra inte."

Anyhoo. Nu har jag målat golvet. Det var roligt. Det blev totalfräscht. Det tog åtta timmar för färgen att torka. Då och då satte jag mig vid tröskeln till köket och bara stirrade på den nya golvfärgen medan den, supposedly, torkade.

Det var en viss känsla över att saker som brukade vara självklarheter nu var helt utom räckhåll för mig. Vattenkokaren till exempel. Mmmm, det vore gott med en kopp te, tänkte jag. Men tyvärr. Det gick inte. För långt bort. Plötsligt kändes te som det godaste i världen. När färgen väl var torr gick jag in i köket som om det vore ett nytt, hemligt rum jag aldrig sett förut.

Det blev färg över, dessutom. Jag bättrar på lite här och var, tänkte jag, helt berusad av min uppenbara talang för hantverket.

Ingen bra idé. Nu är golvet helt zebrarandigt. Det ser ut som om en infantil person fått leka bildterapi i mitt kök. Jag blir äcklad av att se det. Jag vill inte ens gå in i det. Hela rummet har offentlig lokal över sig, helt plötsligt. Mongo.

Måste åka tillbaka till överprisaffären och handla mer färg och åtgärda snarast innan mitt humör sjunker ännu mer.

måndag 22 oktober 2007

Hur dum tror de att jag är?

Saxat ur diverse svenska tjejtidningar:

"Det finns män, och så finns det Måns Zelmerlöw"
"Lyssna på din hud när du solar, den försöker säga dig något!"
"Hur skulle din kropp reagera på en vavavavoom-makeover?"
"Om din kropp är kurvig, som J-Los..."
"Om du till exempel drömmer omm Johnny Depp kan det betyda att du är imponerad av hans karriärval eller identifierar dig med någon av hans många rollfigurer."
"Ola Rapace är både snäll och rebell på samma gång"
"Funkar aromaoljor bäst i badet för dig, eller föredrar du kanske en lyxig bodylotion? Lyssna till din kropps behov!"

lördag 20 oktober 2007

Avdelningen för konstiga sammanträffanden presenterar: Elvira Barsotti


Hej Elvira! Du såg nyligen På Smällen på bio. Då upptäckte du en konstig sak, var det inte så?
– Askonstig. En riktig Jag-mötte Lassie.

Vad var det som fick dig att sätta popcornet i halsen?
– När paret i filmen är inne i en babybutik så kollar de på en Baby-Björn med en bild av en perfekt familj på kartongen. De säger något i stil med "Kommer vi någonsin bli så lyckliga som den här familjen på Baby-Björnpaketet?", och killen på bilden, alltså han som ska föreställa pappan i den lyckliga familjen, känner jag! Jag kan ju inte påstå att han är en av mina bästa vänner, men ändå! Crazy stuff.

Har du talat med din bekant om hans exponering via På Smällen?
– Jag har inte sett den här killen på ca ett år, men nu när du säger det så ska jag nog skicka ett sms.

torsdag 18 oktober 2007

Festligheter

De har det inte lätt, spelkillarna. Igår var jag på trevligt samkväm i Gamla Stan hos Anders, Klas och Sam. Kultur/teknik-journalist (typ), popkulturjournalist och speljournalist repektive.

Jag behöver kanske inte säga att det var fullt av journalister där?

Saken är den, vad gäller journalistfester, att alla kan prata med en musikjournalist. Man frågar vad de tycker om en viss ny skiva. No probs. Filmjournalister likaså. Men så fort en speljournalist presenterar sig - med undantag från Sam - blir konversationen lätt trevande. Inte minst från min egen sida.

"Är du mycket i Second Life...?" var mitt försök till konversation med en speljournalist. Det är väl ungefär som att fråga en filmjournalist om man "ofta är i videoaffärer" eller nåt. Svaret blev i alla fall nej.

Då var det hans tur att försöka konversera med mig, och jag antar att hans tankar gick ungefär som mina. "Hm. Film. Kolla film. Se på film. Hm...vad gör man när man kollar på F.I.L.M." eftersom hans fråga blev:
"Uhm....Har du surround?"

Haha! Jag kunde verkligen inte sluta fascinationsskratta över den frågan. Fantastisk. Surround? Han skulle lika gärna kunnat fråga "Har du videokanon hemma?".
Tyvärr tror jag att mitt spontana skratt hade för mycket underton av hån för att spelkillen skulle förstå hur mycket jag uppskattade hans knasfråga, så långt från standardfrågan "vad går det för bra på bio nu då?" man kan komma.

onsdag 17 oktober 2007

Felsägning

Jag har ett problem. Jag vet inte varför men jag uttalar ordet förhinder med betonging på ö. Alltså FÖRhinder.
Men ska ju säga förHINDER, ungefär som förSENAD. Men det gör inte jag, hur mycket jag än försöker (förSÖKER).

Jag ringde och avbokade en telefontid för att jag fått FÖRhinder. Då blev det tyst i luren.
Du är förHINDRAD menar du, sa tanten.
Jag skulle svara att det var jag men tänkte för mycket på att uttala det korrekt så att det blev "Ja, jag har fått FÖRhinder här på morgonen."

Nu är jag generad men vet inte helt varför.

tisdag 16 oktober 2007

Fast, ja. Men varför?

Min fascination för family.se håller i sig. Jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad det är. Det är ju inte svennigt på det där tribaltatuering/räkcocktail-viset.
Samtidigt som det inte, mig veterligen, finns en websida med större svennekoncentration.

Det hela har också något mycket tragiskt över sig. Alla dessa "Var är du nu?" som hittas under mitt favoritkategori "Efterlysningar" är faktiskt rent obehagliga. De går visserligen från "Vore kul att veta vad du sysslar med nu!" till "Pappa, var är du?", men en genomsnittlig efterlysning handlar om någon som åkt Birka Cruise och träffat någon de inte helt minns namnet på, endast att han hade rött linne och bodde i hytt 7005, och nu vill de ses igen.

Så tragiskt.

Och ändå sitter jag som klistrad. Det är som att följa en såpa, på nätet. Det är ju det. Man vill veta vad som händer sedan. Man ser alla dessa människor framför sig; stuffandes på dansgolvet, som två grisar inne i hytten, och ett "men hej dåra" när båten lägger till.

Man vill veta mer. Eller vill man? Family. se är helt enkelt Sveriges största och mesta såpa på nätet. Och sådana är det fett svårt att värja sig emot.

måndag 15 oktober 2007

Inland Empire

Jag blir provocerad av planchen. Inte av planchen i sig, men planschen i syfte att locka folk till att se filmen. Jag såg filmen. Jag har hyfsad IQ och gillar David Lynch sådär generellt. Men jag såg filmen, som sagt. Det misstaget gör jag inte om.

By the way, varför har jag plötsligt halkat ned från "Funniest" till "3rd funniest" på Facebook? Vad har hänt? Vad har jag sagt som varit så uppenbart tråkigt? Vem är det som, från ingenstans, kommer och är roligare?

Vidare undrar jag hur mycket man bör betala för en fåtölj. Såg ett par mycket vackra på Myrorna. 1400 kr styck. Bättre begagnade.
Ny öronlappsvariant från Stalands kostar runt fem tusen.
Shitty variant från Myrorna under åtta hundra.

Igår körde jag total retail therapy (det finns inget svenskt ord för det, Joel! Köpterapi? Nej, inte alls samma sak) och köpte ett sängbord jag inte behöver. 625 kronor. Fick bära hem det i regnet. Lyfte mitt humör marginellt och tillfälligt. Så syftet uppnåddes. Jag lyckades. Bra gjort.

söndag 14 oktober 2007

Pondering...

Vem är coolast av Casey Affleck, Jason Schwartzman och Adrien Brody? Jag behöver veta. Det är för en artikel.
Eller, om jag formulerar det så här, vem läser man helst om?

fredag 12 oktober 2007

Skön


Brorsans japanska kompis har en fin t-shirt. Jag vill också ha en.
("Vad är det för väder idag"/"Vädret ska bli bättre")

onsdag 10 oktober 2007

Idag har jag träffat...

Idag har jag träffat kända människor. En har skitstor käke och en mycket fascinerande lugg. Som en busig pojke fast han är runt fyrtio. Jag kunde inte låta bli att stirra på hans lugg hela tiden, och den där tesen som ramlar fram i pannan hela tiden. En skön look jag önskar fler fyrtioplussare anammade. Björn Ranelid-luggen kallar jag den. Jag är helt klart för.

Tyvärr hade han chinos. What's up med dessa chinos? Fler och fler kändisar man träffar dyker upp i chinos. Vad är grejen? Är det stort i USA? Är det klädesplagget framför andra när man ska visa att man må vara känd skådespelare som kysst Julia Roberts men nog kan vara helt down to earth ändå? Fattar inte. Chinos, vad i helvete.

Sedan träffade jag en känd regissör. Han var fulare än jag trodde. Skum pottfrisyr. Gjorde mig besviken eftersom jag hade trott att han skulle ha en magikers elegans med tanke på den senaste filmen. Han hade i och för sig lång, svart rock. Och grå halsduk. Trés magiker.

Sedan kom filmens stjärna ut från studion och hälsade. han hade keps, vilket jag uppskattade. Och pandasmink runt ögonen vilket jag uppskattade mest av allt. Kändes som att stå och prata med typ Johnny Rotten eller nån. Varför jag nu behövde låtsas det när det faktiskt var en tvättäkta stjärna som stod framför mig. Faktiskt, och detta är hemligt, den första internationella stjärna jag skickat ett fanmail till. Jag var typ tolv och hade sett honom i Mio min Mio.
Det sa jag förstås inte.
Men jag snodde med mig en sten som låg utanför studion och som var en del av typ tio tusen andra stenar som användes i nån scen där en fet byggnad sprängs.

Ännu en dag i livet som frilansjournalist. Nu ska jag ta flyget hem.

tisdag 9 oktober 2007

Tankar om te för sexto spänn

Lyxhotell igen. Ständigt dessa lyxhotell. Jag älskar dem. Dessa stulna nätter på något femstjärnigt palats.
Ja, jag är på jobb igen. Det brukar bli så här. En natt eller två när man får en liten, liten smak i munnen av hur det är att tjäna sjukt mycket pengar. En kopp te kostar sjuttio spänn (det är inte på något sätt exceptionellt dyrt. På lyxhotellet i Paris kostade det hundra). Fatta hur förvånad man blir då, som lyxlirare, när man går förbi Krispi Kreme runt hörnet och inser att en kopp kostar fjorton spänn.
Nå.
Dessa lyxaftnar. Jag ligger ned i Kingsize-sängen som rymmer tre normalstora personer, och flippar runt på tvn. Jag som aldrig kollar på tv.
Jag tar på mig den supertjocka, vita hotellmorgonrocken och kollar utsikten. Jag är i London. Det är en riktigt skitig och rutten stad. Men här, fem trappor upp, med aromaljusens hypnotiserande doft som tränger in i hjärnan, verkar allt som på film. Jag älskar mitt jobb. Trots att tunnelbanan var paj och jag fick ta taxi. Trots att jag betalade sextio spänn för en biljett jag inte kunde använda. Trots allt, trots allt.
Men den största lyxen är ändå denna: inte en själ vet att jag är här. Eller varför.
Det sover jag gott på.

lördag 6 oktober 2007

Jag vill krama Facebook

Liv Tyler? Typ vackrast i världen? Jag lik? I WISH!!!
Men tack, kära Facebook, för att du försöker smickra mig efter allt ont. Låt oss vara vänner igen. Låt oss aldrig bråka mer. Du är fantastisk.

Hårt mot hårt på fucking Facebook

Jag har börjat neka folk min vänskap. Eller, snarare har jag börjat bli mer generös. Nekat har jag gjort sedan start. Jag var hårdare då. Nu har jag mjuknat.

En fd chef och kollega har 284 vänner. Jag frågar mig; är det möjligt att ha så många vänner? Är man Mr. Popular då eller är man bara "Jaha, vi råkade sitta bredvid varandra i matsalen, jaha, du jobbar på ekonomiavdelningen, ja, då är vi väl vänner då?"
Jag kan omöjligtvis vara vän med över 200 personer. Jag säger kvalitet framför kvantitet. Jag nöjer mig enbart med det bästa, varför tumma på kraven vid vänskap?

Alla dessa gamla bekanta man inte träffar av en anledning poppar upp och kräver att jag mottar deras utsträckta hand. Jag säger nej. Gillar känslan av makt när jag trycker IGNORE. Sedan kommer de tillbaka för mer. En ofrivillig bekant har försökt bli min vän tre gånger nu. Jag säger IGNORE och det känns så bra och så peppande att jag vill gå runt med handen innanför västen och kalla mig Napoleon hela dagen.

Det är inte för att vara medvetet elak. "En tjej som är så kräsen beträffande valet av sina vänner...och så accpterar hon MIG!". Det är snarare så.

Plus att jag ser det som att jag visar Facebook var skåpet ska stå. Man kan inte komma och påstå att jag ligger på 31:a (dvs SISTA plats) i frågan "Who would I rather marry" och sedan förvänta sig att jag ska vara generös, öppen och trevlig tillbaka.
Nej.
Facebook har varit hårt mot mig. Nu är jag hård tillbaka. Take THIS, dumma Facebook. Nu trycker jag på IGNORE!

fredag 5 oktober 2007

Jämförelsevis är jag rolig

Jag har utvecklat en slags stasi-strategi där jag försöker ta reda på vilka som absolut inte tycker att jag är generös, söt eller har snygg kropp. Noll av sex personer anser det. Vilka är ni, era jävlar? Jag är visst generös! Tänker ni efter riktigt ordentligt så ska ni se att jag graciöst, utan att ens blinka, bjudit er på både en eller två koppar finkaffe ute nån gång. Parasiter är vad ni är.

Men jag är "mer berömd" och "dansar bra" enligt två personer på Facebook. Creds till er. Och vissa skulle hellre äta middag tillsammans med mig än någon annan som jag jämförts med. För att jag bjuder, no doubt!

Jag är skitsur över Facebook nu. Jävla Facebook. Snyltarvänner.

Och ni två personer som anser jag att är mer benägen att skolka kan jag ju bara säga att ni är totalt ute och cyklar. Jag har skolkat typ två gånger i mitt liv och det borde inte vara en överaskning för nån som känner mig på riktigt.
Så där har ni. Ni vet inte vad ni snackar om. Jag är skitrolig och har jättefint hår. Så det så.

torsdag 4 oktober 2007

Jag - en punktlig person

Det här med Facebook alltså. Jag, liksom alla andra i världen, har också hoppat på tåget. Och vad har man för det? Man får reda på exakt vad ens vänner tycker om en. Mina vänner anser att jag är punktlig och "most likely to suceed". Det är ju trevligt.

Men av fem tillfrågade svarar noll personer att jag har bäst hår i bekantskapskretsen.
Noll personer skulle ta med mig för att shoppa kläder.
Noll personer tycker att jag är snygg
och noll personer vill ligga med mig.

Men alla tillfrågade är rörande överens om att jag är sjukt punktlig.
Jag hatar Facebook.

Dessa kaniner

Tre timmar David Lynch. Tre timmar skarpa telefonsignaler, röda sammetsdraperier, människor i kanindräkt, Killer Bob-skratt, kvinnor som skriker, kvinnor som gråter, kvinnor som springer i mörker med strålkastarljus i ansiktet.

Allt jag tänker är att herr Lynch verkligen testar sin publiks tålamod. Och så undrar jag om det bara är jag som tänker "Kejsarens nya kläder". Eller, gamla kläder i det här fallet eftersom jag sett åtskilliga röda sammetsdraperier, lesbiska kyssar och Killer-Bobleenden i Lynchfilmer förut.

Men för den som håller ut i tre timmar kommer ändå belöningen: en liten apa som hoppar på ett lustigt sätt. Jag är övertygad om att Lynch kastat in den i den allra, allra sista scenen bara för att belöna alla som orkar sitta kvar. En gubbe längst ned i hörnet på biografen gick efter en halvtimme. Han missade apan.

Vad filmen handlar om? Din gissning är lika god som min. Jag har ingen aning.

tisdag 2 oktober 2007

Kvinna under påverkan


Vi hade alltid medicin hemma när jag växte upp. Eftersom mamma var farmaceut så var det inget konstigt med att svälja piller. Andra kids hade problem med det. Aldrig jag.

Ofta kunde man, på lördagsmorgnarna, höra ett försiktigt knackande på ytterdörren och sedan ljudet av någon granne som skulle förklara eller beklaga sig över någon åkomma. Typ ont i tån. Jag kan bara tänka mig hur det hade varit om mamma hade varit läkare.
Men det fanns alltid det rätta pillret hemma. Oavsett om det var nässelfeber, allergi eller ont i foten. Hade man djungelfeber hade det säkert funnits bot i medicinkorgen för det också.

En gång tog jag lugnande. De låg bara där. Jag behövde dem. Efter ett tag åt jag dem som en annan äter Alvedon, typ när det börjar göra lite ont. Och sedan som man äter halstabletter. Det vill säga hela tiden, om man har ett paket i fickan. De finns där. Jag tar en.

Låt oss inte gå in på generande och smärtsamma detaljer utan bara konstatera att det givetvis slutade dåligt. Riktigt dåligt.
Nyckelorden här är "tillvänjning" och "abstinens". Jag minns fortfarande de ofrivilliga darrningarna som fick mig att känna mig som en total förortspundare när jag gick över Hagsätra Torg för att gå hem till pappa och frossa av mig. Har jag sjunkigt lägre nånsin? Tveksamt. Jag hade typ mjukisbyxor, otvättat hår och sjukligt loj blick. Lägg till glansig panna och Ratso Rizzo-gång.

Vad är poängen med den här historien, tänker ni. Det här är ju bara genanta detaljer som inte hör hemma på den här trevliga bloggen.

Jo. Så här.

Man tror att man gör en bra grej, som ska dämpa smärta och ställa saker tillrätta. Men det orsakar bara mer smärta.

Det man äter lugnande för (oro, darrningar, ångest, panik) är också precis samma saker som uppstår vid abstinens.

Alltså: man äter lugnande för att dämpa sin panik. Man får panik av att äta lugnande.

Och översatt till poängen med historien:
Man gör en sak för att dämpa sin sorg.
Just den saken orsakar mer sorg.


Livets ironi. Mitt misstag. Att ingen gjort en film av just det här? Ring mig för perfekt stoff.