onsdag 31 januari 2007

Tror på den här looken i vår


2007 kan vara capens år. Detta plaggs känsla för stil och dramatik är oslagbar. Den är alla magiker och 1800-talsaristokraters bästa vän och kan (jag har sagt det förr!), som inget annat plagg, göra en superhjälte av en simpel man i trikåer. Egentligen är den en bakåtvänd haklapp i mansstorlek (ful, med andra ord). Men säg det plagg som så vackert sveper i vinden? Den syns dessutom på Carries överkropp i ett avsnitt av Sex and the City, vilket ju är det ultimata erkännandet av ett fult plaggs egentliga snygghet. Och givetvis kör Carrie med ett par avklippta, vita handskar till. Något annat är inte att tänka på i accessoarväg. Utom möjligtvis träkäpp, as evidenced av dessa två manliga modeller.

Din farmor?


Vem hade trott att den här glada damen skulle visa sig vara en beundransvärd, principfast stoiker man gärna skulle vilja lära känna lite ytterligare?
Hon är inte bara typ världens kändaste (mäktigaste?) monark, utan även mamma och farmor. Jo, det framgår med all önskvärd tydlighet av Stephen Frears The Queen.
Filmen handlar om den märkliga veckan i juni 1997 då Lady Di omkommer i en bilolycka och skapar tumultartad sorg i Storbritannien under ledning av politikerlöftet Tony Blair. Drottningens, ska vi säga svala, tillbakadragande ovilja att offentligt uttala sig om saker förvandlar hela det engelska folket till en pöbel som kräver hennes huvud på ett fat.
Som svensk, blasérepublikan och allmänt monarkineutral har jag aldrig haft särskilt starka åsikter om det engelska kungahuset. Jag har heller aldrig fattat grejen med Diana. Förrän nu.
Nu fattar jag! Faktiskt. I alla fall lite grann. Det är det här med traditionerna. Stoltheten i att upprätthålla något bara för sakens skull, vare sig man tror på det eller inte. Fortsätta ge tyngd åt gamla ritualer och regler utan funktion, för det är ens plikt. Det är ett tufft jobb, but someone's got to do it. Och (o)turen föll på Queen Elizabeth. Fan, jag fattar.
Och Diana. Någon slags frisk fläkt som med sina kändisconnections sveper in lite glitter och glamour genom de hårt stängda portarna till Buckingham Palace. Som är modern, visar känslor och klappar AIDS-sjuka barn på huvudet. Men som inte bryr sig om regler och traditioner. Folket omfamnar det besinningslöst.
Jag har inte sett det förut. Men det är ju faktiskt synd om monarkistackarna.

tisdag 30 januari 2007

måndag 29 januari 2007

Mycket snack, liten trollkarl


Det snackas mycket om det här. Magiker. I The Prestige är det Hugh Jackman och Christian Bale som oerhört framgångsrikt bär upp trollkarlsrocken. Lite hög hatt är också med på en hörna vilket ses som ett stort plus. Däremot saknar jag både jazzhands, "häpp"-utrop och cape, som ju är det betydligt flottare magikeralternativet till rock. Eller varför inte slängkappa? Det är trots allt det absolut enda plagg som skiljer en superhjälte från en vanlig man i trikåer.
(Av samma anledning hävdar jag fortfarande att det bara borde vara en tidsfråga innan någon gör film av serietidningsmagikern (och tillilka gentlemannen) Mandrake. Billy Zane i huvudrollen, om George Clooney anses för gammal. Och Lawrence Fishbourne som Lothar.)
Nå.
I The Illusionist är det den betydligt tråkigare Edward Norton som ska visa att trollkonster is the new shit. Påminner om tidernas bästa citat från tidernas roligaste tv-serie Arrested Development:
Trollkarlen G.O.B: I do illustions, Michael! Tricks is something a whore does for money...(tittar på ett par oskyldiga, förbipasserade barn som råkat höra)..or candy.
Nå.
Och som en sista krona på verket ligger nu en film om Houdini, där Catherine Zeta-Jones spelar sierskan som får ihop det med utbrytarkungen. Tror stenhårt på den filmen (som för övrigt heter Death Defying Acts) eftersom Guy Pierce spelar Houdini. Kan inte bli annat än jazzhands där med en skönsjungande transa från Priscilla fastlåst i kedjor! Yay!

lördag 27 januari 2007

My guilty pleasure


Jag erkänner. Det här är mitt guilty pleasure - att se oskuldsfulla människor med hopp i hjärtat göra bort sig. Jag är ledsen. Vet att det är fel. Man ska inte skratta åt andra. Det är inte rätt. Rätt som det är kanske jag själv befinner mig på en scen någonstans, helt disillusionerad, i tron att alla tycker att jag rockar. Den dagen den sorgen. Tills dess förser jag mig med den här typen av förnedringsteve med samma förbjudna aptit som andra förser sig med chipspåsar på fredagskvällen. Sue me.

Ta bladet från munnen


Jag har hållt tyst länge nog nu. Artigt har jag låtet hela grejen passera. Vill inte verka snobbig liksom. En man i rymden. Okej. Årets stockholmare är en man som varit i rymden. Okej. Folkets val och så vidare. Stående ovationer för en man vars enda bedrift (förutom att klara av en doktorstitel) är att han varit i rymden. Han hyllas som en hjälte som utfört en riktig insats för inte bara Sverige utan världen. Okej.
Men när det blir snack om att ge sig in i politiken är det dags att ta bladet ur munnen, sätta på sig de vita jazzhandskarna och säga "Tada!".
Så går det nämligen när man hyllar en människa för mycket för en väldigt ringa insats. De ger sig in i politiken. Alla ryggdunkningar, stående ovationer och hyllningar i dags- och kvällspress. De får hybris och tror att de är bäst på allt. De ser sig själva som ledare.
De bestämmer sig för att ge sig in i politiken.

Och så blir det så här, föga förvånande:

"På frågan om vilken ministerpost han skulle välja om Fredrik Reinfeldt kom med en förfrågan svarar han.
– Först måste jag i så fall ta reda på vad en minister gör."

(AFTONBLADET 26 JANUARI 2007)

onsdag 24 januari 2007

Rebellmode II


Det här med rebellerna i Children of Men. Synpunkter har kommit upp. Alla verkar enade om att rebeller i dreads och allmän hippieutstyrsel är fel väg att gå. Peter påpekar att Michael Caine i själva verket är JarJar Binks. Och att hela scenografin i Children of Men liknar spelet Half Life.
Nå.
Kan vi i alla fall konstatera att fascister har bättre klädsmak än rebeller? Imelda Marcos, Filippinernas First Lady (tillika fascistfru) ska inte bara få en musikal tillägnad sig (med musik av Fatboy Slim, nontheless) utan lanserar i dagarna också en modekollektion. Fascister does it better. Tyvärr.
Hela reclaimarstilen drar tyvärr med sig hela allvaret ner i fallet, när de insisterar på sina palestinasjalar och militärkängor. Det är ju så. Fram med nytt rebellmode! Jag tänker mig militanta undertoner, eller i alla fall futuristiska. För att sätta hårt mot hårt. Eller varför inte lite old style à la motorcykelknutte? Andra förslag emottages tacksamt.

Say hello to your new skönhetsråd!


E-type invald i Skönhetsrådet! Hur kommer detta påverka stockholmarna? Vikingabyar och runor på offentliga platser givetvis, men kanske kommer det också äntligen att bli socialt accepterat att bära svärd.

tisdag 23 januari 2007

Who ate all the Frusen Glädje?


här kan det bli ibland, när ett amerikanskt företag ska få sin produkt att låta lite exotisk.
Och för lite info som kanske kan kasta lite ljus på obegripligheten, kolla här.
Tack Johan.

Journalistidioterna


Internationella junkets, där man i grupp intervjuar en filmstjärna i femton minuter, bjuder alltid på bisarra upplevelser. Man sitter där, en representant från varje land, och låter stjärnan svara på vitt skilda frågor. Det är efter en sådan pärs man fattar varför vissa helt enkelt vägrar ställa upp på intervjuer. Här är mina favoriter i kategorien "Bisarra intervju-upplevelser från utlandet".

1. All time fav är den jordnötssmakskande tysk som glider in till intervjun med 24-skådespelarna, viftar bort pressmaterialet med ett "I don't need that" och sedan hoppar på Julian Sands med ett "Good to see you! Where have you been, man? We haven't seen you around!".
Till saken hör att det i pressmaterialet stod allt om var skådespelarna "hållit hus" när de inte spelat in 24. Dessutom vet man väl, lite smått, att Julian Sands inte är en sån som syns överallt utan håller sig till skumma indieproduktioner och off-off-Broadwaypjäser. Men creds ska Sands ha som svarade tysken med ett skönt nedlåtande: "Oh, I've been around. But clearly we haven't been in the same places, you and I...".

2. Fet fransman i Cosbytröja, vid namn Henry, frågar Ben Stiller på Clouseau-engelska: "Do you zink comedy will alwayz be popular?"

3. Fransosen Henry, igen, som frågar Jude Law: "Who picked out your clothez today?".
Jude svarar "Eh. I picked them out myself...?"
Henry: "But non! Non, non, non you do not dress yourself, non?".
Jude: "Yes, I do.".
Henry: "But your zizter, she iz the stylist, non?" (bullrande franskt skratt) "She alwayz help you!"
Jude: "My sister? No. She is a photographer."

4. Jag intervjuar Alexander Payne och ställer en fråga om Thomas Haden Church. Av någon anledning formulerar jag mig såhär:
"Why did you cast Hayden Christensen as Jack?"
Jag inser inte alls mitt misstag innan Alexander Payne, cool as a cucumber, svarar:
"I did not cast Hayden Christensen as I did not think it believable with a teenage wine taster, with a keen eye for women on motorbikes."

5. Intervju med Mary Lynn Rajskub som spelar Chloe i 24. Jag frågar om hennes tidigare erfarenheter som ståuppare och hon går igång och har många bra åsikter om kvinnliga komiker innan vårt samtal abrupt avbryts av jordnötstysken som skriker: "Well, I don't care about that. All I wanna know is where is the gas? WHERE IS THE GAS, MAN?" och syftar på innehållet i säsong 5.

Den heter ju "The Story of a Murderer" trots allt


Parfymen, förresten, är rätt bra. Det är en riktigt köttig historia, den kanske köttigaste jag sett. Fick kväljningar i biostolen när kameran svepte över 1800-talets lowlife fiskmarknad i Frankrike, med fiskrens, svett och allehanda kroppsubstanser.
Men en grej är att jag av någon anledning, i alla fall ett bra tag, väntade på att huvudpersonen - lukt- och samlarfreaket Jean-Baptise, skulle visa sig lite sympatisk. Eftersom jag inte läst boken innan trodde jag ganska länge på honom. Han är bara missförstådd, tänkte jag. Han blev slagen som liten, han vet inte vad han gör. Han kan inte föra sig bland folk. Socialt efterbliven, det går väl att lösa. Och så vips blev det ett mord av det hela. Oj, ett till. Men inte menade han väl att ha ihjäl henne?
Det tog mig emot men efter ett tag fick jag ge mig: freaket är galet. Ond.
Nu till sak: säger detta något om mig, eller är det mänskligt att utgå från att alla är goda?
Jag tror jag vet svaret,

söndag 21 januari 2007

Tre x brittamerikaner


Appropå fredagens trio i filmer förresten:

1. Den brokiga vävnaden. Edward Norton och Naomi Watts talar brittisk engelska filmen igenom. Låter fåningt. Och seriously, finns det inga britter som spelar in filmer nu för tiden? Jude Law måste väl inte ha alla roller? Han spelar ju dessutom sydstatare i Kungens alla män och det låter helt skevt. Någonting är fel. Kan det vara detta: filmen är producerad av Edward Norton och Naomi Watts.

2. Miss Potter. Renée Zellweger talar brittisk engelska rakt egenom. Andra gången hon spelar brittisk nationalklenod. Hon känner väl att hon har folkets förtroende. Men allvarligt, hade inte Emily Watson kunnat spela Potter istället för Potters väninna, med tanke på att Potter såg ut som på bilden ovan? Kan förklaringen vara denna: filmen är producerad av Renée Zellweger.

3. The Good Shepherd. Billy Cudrup pratar brittisk engelska. Låter smärtsamt dåligt. Liten roll. Borde funnits någon Brit available, det handlade ju bara om ett par scener. Varför krångla till det med en amerikan och dennes amatörförsök? På detta har jag ingen förklaring. Det är obegripligt.

lördag 20 januari 2007

Min finaste bild från Disneyland


Kära Walt!

Du hade en dröm. Disneyland hette den. Där skulle föräldrar och barn ha roligt tillsammans. Det skulle vara den lyckligaste platsen på jorden.

Asfalten var inte ens torr den 17:e juli 1955 när massorna välde in till ditt magiska kungadöme och sjönk ned till anklarna i våt cement. Åkturer gick sönder och Mark Twain-båten sjönk nästan till botten av den konstgjorda sjön. Men Walt, du tappade aldrig modet. Du älskade din park. Du älskade Jungle Cruise. Där fick du åka i en båt och se vilda djur. De var visserligen mekaniska trots att du hade insisterat på att de skulle vara riktiga. Du blev visst lite arg när de där zoologerna inte tyckte att de var en bra idé.
Men du gick alltid din egen väg, och därför såg du till att vattnet var fullt av levande alligatorer. Tråkigt att dina gäster blev rädda när de försökte bitas. Du hade ju försett dina anställda med Smith & Wesson 48-pistoler. Det fanns ingen anledning att vara rädd. Men det förstod de inte.

Djur var aldrig en succé på ditt Disneyland. Minns du råttorna? Cyanid var en dålig idé. Synd på det där lilla barnet plockade upp en förgiftad varmkorv från marken. Barn ska alltid stoppa saker i munnen. De vilda katterna var en bättre idé.
Förresten, tråkigt med ponnyn som var tvungen att skjutas med sömnampuller mitt framför de små barnen. Men vad gör man? Värmen gör alla vansinniga.

Du byggde en dröm, Walt. Människor från hela världen undrar hur. Hur får du 300 arbetare att varje natt städa varenda centimeter av hela parken? Hur får du 48 elektriker att nattetid byta 100 000 glödlampor? Hur gör du det, Walt? Det kan inte vara lönen du erbjuder dem. Hur får du kostymörerna att hålla reda på alla 500 000 kostymer? Det måste vara magi.
Din privata lägenhet, ovanför en av butikerna på Main Street i parken finns fortfarande kvar, visste du det? Dyrbarheterna har ingen rört. Alla dina antikvitetet, originalteckningar och tavlor, Walt. De finns fortfarande där som en skugga av dig.
Club 33 finns också kvar. Den privata, hemliga klubb som du startade så att dina kontakter i näringslivet och politiken kunde knyta vänskapsband. Bara du visste vilka medlemmarna var och bara du kunde godkänna dem.
Smart gjort.

Du har 12 000 värdar och värdinnor bara i Disneyland i Kalifornien. Saknar du tiden då du kunde handplocka dem? Då du inte behövde bry dig om saker som ”etinsk minoritet” och ”kvotering”? Det var tider, Walt. De sötaste flickorna och de charmigaste pojkarna jobbade i din park. Men bara efter utbildningen på Disney University, förstås, där de fick lära sig the Disney Way och utstråla the Disney Look. Pojkarna fick raka sig och klippa håret. Peruker med kort hår för de som vägrade. Flickorna blev klappade på ryggen så att man kunde vara säker på att de hade BH på sig. Man kan inte ta risker, Walt. Aldrig.

Men är det inte underbart? Alla älskar dina figurer, Walt. En dam ville veta om Pluto var riktig eller mekanisk så hon stack honom med en nål! Så nära fantasins värld kommer ingen annan, Walt. Bara du.

Och barnen som sparkade honom i skrevet. Ja, säg den figur som inte fick en spark i skrevet. Piff lade armen om en flicka när hennes svartsjuke pojkvän skulle ta ett kort. Oj då! Piff blev nedslagen till marken. De sparkade på honom. Tills de insåg att innanför kostymen fanns en kvinna. Som hon skrek!
Det var tur att du tog bort de tre små grisarna efter att de blev nedstuckna med kniv. Av någon anledning trodde besökaren att deras dräkter var uppblåsbara. Ibland kan dina besökare bara inte tro att din värld är sann, Walt. Minns du mannen som hällde bensin över en av björnarna och tände på? Du såg i alla fall till att mannen som satte en kniv mot Alice i Underlandets hals och krävde en dejt försvann illa kvickt. Det var bra.
Men det fanns underbara stunder också, Walt. Eller magiska, som du hade sagt. Som den autistiske pojken som sa sina allra första ord någonsin då han såg Musse Pigg.
”Mickey Mouse” sa han.
Då log du säkert i din himmel, Walt.

Ungefär tolv miljoner besöker ditt Disneyland varje år. Tänk på den summan, Walt. Ungefär 150 solglasögon om dagen lämnas in till Lost and Found. Är det inte otroligt? Men man har också lämnat in löständer, ett träben, ett glasöga, ett par skidpjäxor, en tv, en vattensäng, knivar, handgevär och en kanariefågel. Du har sannerligen en underbar samling besökare varje år.

Flera av dem har dött på Disneyland. Men vad människor aldrig begripit, Walt, är att man inte kan ha ambulanser i Disneyland. Vad skulle hända då? Hela illusionen skulle rasera. Du visste det, Walt. Men inte dem.

Så vid de olyckliga tillfällena så har det enda rätta varit att avlägsna sjuklingarna från området istället för att låta ambulansen köra in. Då skulle magin dö, Walt. Och magin får aldrig dö.

För Disneyland är säkert. När några trubbelmakare fick för sig att använda ditt magiska kungadöme för att protestera mot ”kapitalismen” dröjde det bara minuter innan 300 poliser dök upp. Ingen röjer på den lyckligaste platsen på jorden, Walt. Det är därför du har disarmerat bomber, skingrat gängbråk, burit bort lik och förhindrat hippies från att komma in. För att du har principer, Walt.

Du byggde en dröm, och ingenting – sjukdom, demonstrationer eller levande alligatorer – ska få störa den.

Med bästa hälsningar
Caroline Hainer
(Publicerad i LET i annan version)

fredag 19 januari 2007

Trippla sömnpiller


Satte något slags rekord idag men tre ruttna filmer på raken. Först Den brokiga vävnaden, med Edward Norton och Naomi Watts. Lät bra på pappret för en sådan som mig: kostymfilm, baserad på en roman av W. Somerset Maugham och så vidare. Men nej. Det var stifft, effektsökande tystnader och "But really, Walter". Edward Norton för övrigt, en av de mest överskattade skådespelarna någonsin. Prove me wrong.

Följt av Miss Potter, en fejkbiopic om Beatrix Potter. Lät också bra på pappret. Barnsagor. Den engelska överklassen, Ewan McGregor. Hedar. Men det blev bara Bridget Jones av alltihop. Tossig dam som springer så att hatten trillar av (=frigörelse). Droskor som åker snabbt genom parker (=skandal och vårdslöshet). Replik i urval: "This is Jemima Puddleduck. She is a very silly duck."

Sedan bottennappet på det: The Good Shepherd. Än en gång, den lät bra på pappret: CIA, spioneri, John Turturro, regi av DeNiro och så vidare. Men herregud vilket trams. För det första fattade jag inte ens hälften av alla olika plots och subplots som blandades ned i röran och för det andra kunde jag inte bry mig mindre. Hela historien bottnade i, så vitt jag förstod, någon slags lojalitetsed som unga upperclassmän som värvas till i studentföreningen Skull & Bones svär och sedan bör hålla livet ut. Whatever. Jag gick efter en timme. Enough!

Skulle du köpa en ideologi av den här mannen?


Grejen med rebeller. Varför ska de alltid se ut så här? Aldrig att jag skulle ta den här mannens (Michael Caine förvisso) haschdimmiga politik på allvar.


Det handlar om Children of Men. Jag är väl fel person att säga någonting om den eftersom jag bara är måttligt road av framtidsvisioner och dystopier.


Därför koncentrerar jag mig på den grupp som ska representera rebellerna. Ett gäng luffare i rejvkläder och extensions. Så jävla typiskt. Varför?

Och så de man får följa "på jakt undan de onda"; en liten tant med rödvinsfärgade dreads och typ fleecejacka. Come on! Och en liten tjej med orange tunika. Gimme a break.

Det är alltid samma sak. Klassiskt exempel: Star Wars. Rebellerna vs. imperiet. What's going on? Varför måste motståndare, undergroundrörelser och rebeller alltid se ut som den tråkiga sidan av Miljöpartiet? Vore det inte smartare att klä sig lite mer slick? Om de ska organisera sig militäriskt borde de klä sig i samma anda. Införa rankordning om inte annat.

Det var därför befriande att se V för Vendetta. En rebell med lite klass. Synd att Natalie Portman behövde raka av sig håret, för annars fanns det något där, med en gentlemannarebell istället för en luffarrebell. Alltid nåt. Mer sånt.

torsdag 18 januari 2007

SL is for SLeaze


I vissa kretsar är jag den sista på jorden som upptäckt Second Life. I andra är det jag som breakar nyheten om att SL finns, och att du, ja även du, kan besöka denna parallella 3D-värld på nätet. Allt du behöver är dator, bredband och en viss fäbless för dvärgar.

Visst kan man, som jag, roa sig med att undersöka hemliga slott, gå på piren i Clown Town eller skaka loss på någon vänlig pub. Men på just den typen av ställen är det alltid tomt med folk. De allra flesta går på sexställen, lättklädda beach partyn och olika klubbar med adult-teman.

Det handlar om virtuell sex. Avatarer som klär av sig nakna och get down to the nitty gritty. Gick jag C-kursen i socialantropologi idag istället för 2002 skulle jag skriva en uppsats om det här. Fenomenet är intressant men det roligaste är att läsa de nöjda kundernas kommentarer. En kund är i och för sig lite missnöjd med det hela och föredrar "real virtual sex". Tänk efter en extra gång på det uttrycket.

...Och så ett ord från sponsorerna: "The Taunt Hair Shack is now open on tropical Taunt Island! New hairdos for Hot Hookers, Sexy Slaves, and Frisky Females!"

onsdag 17 januari 2007

Är det...?


Om Stålmannen bara vänder handflatorna lite så är det klockrena jazzhands han har där på bilden. (Är f ö road av diskussionen om den olyckligt placerade Florida-halvön i bild. Snackas fortfarande om den på vissa bögforum i världen, har jag förstått.)

Den här filmen är tråkig


Golden Globe-slam till filmen Dreamgirls? Obegripligt. Att klaga på att folk sjunger i tid och otid är kanske som att kritisera en stumfilm för att det är för lite snack, men allvarligt talat- det sjungs verkligen i tid och otid. Och jag har inga problem med musikaler per se. Men jag ogillar sjungna repliker. I alla fall en masse.


Men okej, det kanske inte är det stora problemet.
Beyoncé. Hon är naturligtvis jättevacker. Men mer än så krävs inte av henne. Och det är ju tråkigt eftersom hon ska föreställa en slags nickedockeversion av Diana Ross, som bara gör som hon blir tillsagd innan han en dag reser sig upp och går. Det där "reser sig upp och går" som hade kunnat vara hennes dramatiska moment i filmen är för övrigt inte särskilt upprivande. Hon får det till en beauty show. Good work! Men är det värt en Golden Globe? Me thinks not.


Alla hyllar Jennifer Hudson i rollen som Effie White (fat girl som inte platsar i gruppen men som har bäst röst. The story of the tjejband). Kankse är jag känslokall men jag blev inte särskilt rörd av hennes stora nummer där hon sjunger "What about meeee?" och wailar på ett sätt som jag anar ska uppfattas som rörande och dramatiskt. Grym röst, yes. Skådespeleri? Sådär.
Hur som helst: skittrist film. Trots inslag av jazzhands.

tisdag 16 januari 2007

Inte alls den nya mannen


Det har skrivits om den nya James Bond. Han är den nya mannen, enligt kultursidor i kvällstidningar. Hur vet jag inte riktigt. (Och för övrigt fattar jag inte det där med kronologin - Casino Royale ska förklara hur Bond blev Bond, den skrevs innan de andra filmerna men utspelar sig i nutid? Jag har väl missat nåt.)
Men det jag vet är att manusförfattaren till Casino Royale är stort 24-fan (liksom jag!) och har tagit vissa cues från Jack Bauer i sitt skapande. Jack Bauer, å andra sidan, har formats efter Bond. Samma initialer. Mördade fruar. Uppvaknanden från döden. Och så vidare. Och framför allt gillar de att döda båda två. De är skickliga på det, men banne mig om de inte njuter av det också.
Fleming skapade en hjälte som var respektabel. Innan dess var spioner inte hjältar. Föregångarna var detektiver som Philip Marlow och Sam Spade, men de tog sig ju an jobben för pengar eller för att en vacker kvinna bad dem om det. Bond och Bauer utför sina jobb "for the greater good". De har både en dubiös moral men alltid med the love of one's country i siktet.
James Bond var en efterkrigshjälte, mitt i kalla kriget (Obs! Referens till detta i Casino Royale!). Bauer en slags efter-9/11-hjälte. Same same.
Bond och Bauer blir ofta tillfångatagna av masterskurkarna. Torterade. Oftast i samma veva som skurken bjuder på lite info om den ondskefulla planen som är på gång. men båda JB behåller sitt lugn och de har de agentkunskaper som behövs för att slå sig ur knipan.
Ytterligare Bond/Bauer-parallell: i "I hennes majestäts hemliga tjänst" går Bond under jorden. Han reser till Japan för att hämnas sin frus mördare, får minnesförlust och låter världen få veta att han är död. I filmen åker han till Vegas. Bauer stannar i USA och drabbas av precis samma öde.
Sedan har vi Jason Bourne. Också JB. Agent. Baserad på romankaraktär. Mördad fru (och barn!). Gillar att döda.
Tre varianter på James Bond. Alla jobbar de i ensamhet. För din skull. Frågan är: behöver vi dem alla tre?

Giganternas möte


Ännu ett odödligt och allt igenom guldkantat klipp från Kennet. Det är upplagt för billiga skämt, typ "Jag vill minnas att Jason Donovan såg lite annorlunda ut på 80-talet?" eller rätt och slätt "Jason har inte åldrats lika väl som Kylie".
Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att två giganter träffas på en scen och sjunger duett. Sånt är bra och mycket jazzhands. Kylie kan vara sexig och shake her booty, men hon kan också sjunga tillsammans med en groda och ser inget förnedrande i det alls. Och det är det ju inte, tvärtom. Kylie har fattat grejen med sexy girl next door. Ge killarna lite ass, tjejerna en look och kidsen, tja, en show? Därtill kommer föräldrarna som i en liten tjej i samsång med en groda ser något harmlöst och årets julklapp till sina barn. Fatta målgruppen! Fatta miljonerna! Fatta säljsiffrorna och Kylies popularitet!
Det är inte för inte som man kommer att tänka på Skurt. Våran mesta världskändis (appropå Kylie) kronprinsessan Victoria nekade honom den årliga tv3-träffen för att hon hade för mycket att göra. Hon har inte fattat det där med sexy next queen.

måndag 15 januari 2007

Den nya mannen


Såg förresten Running with Scissors idag (Det är nåt som inte stämmer, på svenska). Jag tänkte på två saker. För det första hela grejen med att författaren till boken som det hela bygger på blivit stämd av familjen han porträtterar som hävdar att allt är lögn. Själv säger Augusten Burroughs att allt är sant, givetvis, men också att han trodde att den syster som porträtteras som den "normala" och den som han får bäst kontakt med, skulle bli glad. Att hon skulle tycka att det var kul.
Jag fattar den grejen. Att man tror att alla vill få sin story berättad. Med eller utan halvsanningar. För att få någon att nicka intygande/empatiskt/whatever och därmed få en slags minivälsignelse. Men i samma veva som Burroughs ger sin favoritlåtsassyster en autobiografisk klapp på axeln och ett "ser du, vi var normala" så outar han också den enda familj hon känner som nutcase. Hans historia är hennes historia är deras historia. Knepigt det där.
Den ståndpunkten ("Jag trodde hon skulle bli glad") intresserar mig mycket mer än vad som är sant eller inte i boken/filmen. Allt annat är liksom entertainment.
Det andra jag tänker på kan ingen undgå att tänka på: Joseph Fiennes! Att den här mannen kan ha en sån stiff brorsa. Att man inte ser fler läderbögar på stan förresten? Vore det socialt acceptabelt att ha lösmustasch och läderkepa skulle jag, om jag vore man, anamma den här looken direkt.

Are those jazzhands?

Och för er som vill se lite jazzhands in action:
Här

Lite galenskap är bra för business


Det här med Mel Gibsons trailer. Det är egentligen väldigt mycket jazzhands över det om man tänker efter. Och med jazzhands menar jag the show must go on.
Så här: när George Michael åkte fast för osedlighet gjorde han det bästa PR-stuntet någonsin och passade på att komma ut, vägra be om ursäkt utan istället bah "Det här är min lifestyle, varför ska ni döma mig?". Och så spelade han in 24/7 och hånade/hyllade poliser i den där videon.
Populariteten sköt tydligen i höjden efter det.

Mel Gibson åker fast för rattfylla och råkar yttra ett par antisemitiska uttalanden. Ooops. Svårt att göra en George Michael med de förutsättningarna. Men han försöker. Så istället för offentlig avbön så kör han på att lite galenskap bara är mänskligt. Inte bara mänskligt, utan charmigt. Jag må vara galen men jag är också charmig. Och dessutom måste showen fortsätta. Vem vet hur många miljoner som östs in i projektet Apocalypto?
Så Mel Gibson sticker in en bild på sitt egna funny self i trailern. Den är nu hans svar på George Michaels 24/7. Och from the looks of it, plus at Apocalypto hittills fått galet bra kritik överlag, så ser han ut att ha lyckats.

http://www.apple.com/trailers/touchstone/apocalypto/

(Glad Mel med fullgubbeskägg, cigg och Jack Nicholson-grin kommer efter 1:46. I klippet med det pudrade mayafolket och precis innnan den skrikande apan).

Jag hör inte vad du säger


Appropå Liza Minelli förresten. Gillar verkligen det här klippet från Kennet. Hon sjunger låten Quiet Love på teckenspråk om "a woman who is in love with a man, and the man is deaf and dumb". Det görs alldeles för lite dramatiska låtar nu för tiden.
Teckenspråk!?
Här är en kvinna som inte är rädd för att beträda den så kallade gränsen. Pretantiös eller överdramatisk? Tja, signaturen Sofakinglee har inga problem med det hela i alla fall:
"I first saw her sing this song way back in '87 on the Ultimate Event concert, she still sings it with so much meaning and brings a tear to my eye everytime."
Varför kan jag inte låta bli att kolla detta klipp? Jag vet inte.

söndag 14 januari 2007

Jag öppnar mina händer


"Jazzhands" är en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan skakar man dem lite lätt. Och ler.
En underbar gest, som sagt. Förekommer i en lång och lätt plågsam scen i Little Miss Sunshine. Och givetvis Cabaret. Liza Minelli är grym på jazzhands. Hon var det i alla fall innan alkoholen tog överhanden.
Jazzhands anses på många håll vara ett exmpel på dålig smak. Det är grymt klichéartat och, som sagt, förknippat med pinsam vaudeville och Turteatern i Farsta. Men det är utan tvekan den totala entertainergesten och därför heter min blogg Jazzhands. För att min blogg kommer att vara all about entertainment. och för att min kompis Sofia insett att jazzhänder förekommer i långt många fler filmer och tv-serier vi båda ser på än något annat entertainmentfenomen. Stay tuned för bevis.
Dessutom är mina händer alltid öppna. Jag välkomnar er.