måndag 29 december 2008

År, vilket år?


Antar att det är dags för årsbästalistor och sånt, men är det så himla intressant?
Kanske.
Här är min, då, för den som bryr sig.

Årets...

bästa skönhetsprodukt: KEB Skincares 24h moisturising cream. Rena miraklet.
hemlighet: Jag skriver på en roman.
uttryck: Har tyvärr börjat återanvända "keff" i år.
besvikelse: restskatten.
citat: "Hellre en ärlig vän än ingen vän alls" (Kennet)
film: De ofrivilliga
blogg: www.pause.se/bloggar/passformen
bästa köp: ett par klarblå Acnejeans för halva priset.
upptäckt: Fleet Foxes, sömntabletter och Zink.
insikt: Du är vad du äter, även intellektuellt.
kärlekshistoria: Min egen.
roligaste intervju: Rainn Wilson. Jag skrattade så jag grät, mannen är ett geni. Tyvärr publicerades aldrig intervjun (up for grabs, den redaktör som vill).
mest konservativa: Jag fattar inte modern konst.
hat: Svenskt Tenn.
åsikt: Jag klär mig "okunnigt". Det var Andreas som sa det. Ju mer jag tänker på det desto mer stämmer det.
händelse: Jag flyttade till Södermalm. Stort!
möte: Det kändes fint att skaka hand med bröderna Coen, de små charmtrollen.

Förhoppningar inför 2009:
1. Min roman blir klar.
2. Jag får ett deltidsjobb jag kan leva med.
3. Jag går inte back på gymkortet ännu en gång.
4. Lotterivinst!
5. Dubbelt så många LA-resor som 2008.

söndag 28 december 2008

Jag, Sverker och Björn

Nyårsafton närmar sig med stormsteg och hela grejen med "vad ska du göra på nyår" som sedan byts ut till "vad gjorde du/ni på nyår" är på gång nu.

Jag har nog aldrig upplevt ett hejdundrandes nyårsfirande. Millenieskiftet gjorde jag ett jättemisstag och avstod från att vara med precis alla jag känner för att vara på en stiff vuxenfest på Djursholm där jag inte kände någon alls. Varför? Jag vet inte, ville väl försöka mig på att styra in mig själv på nya banor. Smart drag, verkligen.

Kanske är det för att jag inte dricker (något jag hittills bara trott mig dela med Björn Gustafsson men jag fick precis reda på att Sverker Olofsson också spolar kröken). Men nyårsaftnar betyder bara jobbiga människor på tunnelbanan och ett himla alkoholdoftande snack om att man är nåns bästa vän. Fyrverkerier. Är det så himla kul egentligen? Förutom i De ofrivilliga när en farbror får en fyrverkeripjäs i ögat och några besserwissergubbar hävdar att det inte är så farligt.

Jag ser framför mig ett perfekt nyårsfirande som en enkel supé på tu man hand, lite kroppsnära mys till ljudet av fyrverkeri-eko mellan hustaken. Sedan en sömntablett och säng vid ett. Det måste väl inte vara svårare än så. Tycker man.

Om ni ursäktar ska jag se en dokumentär om Ernst-Hugo Järegård nu. R.I.P!

fredag 26 december 2008

Finn ett fel i den här bilden...


Jag står på mig. Filmer om män och kvinnor som inte kan vara vänner (och det här med att ens bästa vän egentligen är ens livskamrat) är bara ett sätt att försöka ge fula och ensamma människor hopp om livet. De fortsätter tråna efter sin bästis, för en dag kommer han/hon förstå.

Det här med att Seth Rogen skulle vara "snygg" eller "den nya mannen" är bara ett utslag av politisk korrekt psykos. Kom igen! I På smällen går en del av filmen ut på just det omöjliga i att han, Seth, kan få till det med en tjej av Katherine Heigls kaliber. Hon spelar ju i en helt annan division, och det är liksom poängen med filmen.

Att killar får vara tjocka, charmiga vuxenbebisar utan personlig hygien på film, och vi tjejer dessutom förväntas falla för det är ren skandal. Skandal! Jag ber er att inte gå på den myten. Köp det inte.

Seth Rogens pårökta karaktärer är inte läckra. Inte ens "Harry" är särskilt läcker. Men till skillnad från moderna filmer i samma genre tar det "Sally" ett antal år att låta sig förvirras och tro det. Det kan jag köpa.

torsdag 25 december 2008

Stjärnor och andra stjärnor

Igår åt jag måttligt.
Idag åt jag inte måttligt.
Och nu mår jag därefter. Plus att jag nyser. Kanske kattallergi, kanske en stundande lunginflammation.

Jag kollar på Stjärnorna på slottet och inser ett par saker:

1. Loffe. Man får onekligen intrycket av att han är latjo lajban för att dölja en jobbigt aggressiv sida. Det så kallade Brasse Brännström-syndromet. Han brusar upp över saker som ett påstående om att Torbjörn Fälldin gick på bordell. Han säger "I morgon blir det muchos latjos" som en annan mysfarbror men yttrar sedan något om att det går för många program om förintelsen varje vecka.

2. Jonas Gardell har ju länge varit en plåga men undrar om han inte gör en storstilad comeback nu? Han framstår som den mest intelligenta och belästa av dem alla. Förutom när han läser sin egen text på det där Gardell-jobbiga viset.

3. Kerstin Dellert. Jag blir nyfiken att höra mer om henne när hon sticker in små mystiska pikar i stil med "Ja, här ser ni en som Ingmar Bergman inte velat se".

4. Christina Schollin. Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min. Jag skulle vilja ha henne som morsa. Man skulle aldrig haft en ledsam stund. Man hade inte fått lov att vara ledsen. Christina och hennes änglar hade sett till att smajla bort alltihopa. Se så! Torka lilla tåren nu! Hellre en förljugen, lycklig barndom med psykos senare än en crap barndom med terapi resten av livet.

onsdag 24 december 2008

På det tjugofjärde ska det ske...!


Faktiskt. Inte ens om jag mutar folk med knäck, julklappar, tallbarrsdoft eller pengar i ett kuvert vill de se Merry Christmas, Charlie Brown med mig. Så nu har jag gjort mig redo. Myst till mig i sängen, vänt teven så att jag kan ligga behagligt och samtidigt äta lussebulle och dricka julte medan JAG SJÄLV ser på den fina lilla julfilmen. Ett, i mitt tycke, ypperligt sätt att börja julaftonen på.

God jul, kiddos!

/Jazzhands

tisdag 23 december 2008

Något om julen


Min familj är så liten att det är genant. Som flest är vi sex personer. Brorsan exkluderad eftersom han är japan numera. Så julklappsshoppingen är en enkel sak, avklarad på en eftermiddag i oktober.

Jag har gjort mitt julstök. Jag är klar, jag är redo. Men för vad?

Jag saknar min pappa, det är det. Ledsen om jag blir blödig men det här är första julen utan honom. Tekniskt sett var förra julen den första men då flydde jag allt och åkte till brorsan i Japan så julen existerade inte för mig alls år 2007.
Men i år gör den ju det. Jag är här. Och den 23:e brukade vara dagen då jag låg i pappas soffa och knäckte nötter medan vi kollade något slött på teve. Vi bytte julklappar - hans till mig var alltid wildcards som fick bytas sen, men tanken var alltid god. En kohudsmönstrad smörgåsgrill och en blommig termos i personmatsalsstorlek bland annat.
Men tanken var alltid god, och maten alltid nästan-som-julmat. Lax, förvisso, men med vitlökssallad till. Och så vidare.
Det var alltid julens skönaste dag, den som firades hos pappa genom att inte göra något speciellt. Ligga i soffan med en filt över sig och knäcka nötter eller skala en mandarin.

Aldrig mer, tyvärr.

Så det här är den första julen där allting är nytt för mig, även om jag gjort saker som att baka lussebullar och hängt upp julgranspynt för att få till det lite trevligare. Men jag tror inte att jag gillar det här med jul utan pappa ändå. Tänkte baka pepparkakor idag bara för att. Vad annars kan jag göra?

måndag 22 december 2008

Provocerad? Jag? Hell yeah!


Men nu kom jag precis på varför jag provocerades av Synecdoche, New York. Den är två timmar lång och handlar om...tja, säg det. En regissör som försöker sätta upp den sannaste, största, ärligaste skildringen av livet som någonsin skådats, sp vitt jag förstår.

Här är provokationen: detta är en film om en människa som försöker SKILDRA LIVET men som inser att LIVET är för STORT för att SKILDRAS.

Livet är för stort för att greppas. Än mindre skildras. Vad kan man berätta om livet? Och sen dör man.

Vari ligger själva provokationen? Kanske att det någonstans är så pretentiöst att ens försöka, kanske är det det som stör. Är det ens möjligt att lyckas? Det är som att försöka förklara konst. Kan vi ens försöka? Nej, det blir bara jobbigt och någon gubbe som sitter och pratar om stadens rytmer och hur man ser dem i ett enda blått streck.

Precis som det här slutar med en åldring och hans avföring och någonting om att vi aldrig får förlåtelse men å andra sidan fattar vi ändå inte vad vi gjort med våra liv och vad vi ska be om förlåtelse för.

Satan, sånt här får mig bara att vilja kolla på Snobben. Eller något annat begripligt och lättsmält.

lördag 20 december 2008

Zack and Miri Make a Porno...


...är ytterligare en film på temat att tjejer och killar aldrig kan vara bara vänner. Vilket bara är ett sätt för tjocka och fula filmmakare med skägg (Kevin Smith i det här fallet) att få tjocka och fula killar med skägg att känna sig lite mindre värdelösa, genom att ge dem hopp om att de visst kan få tjejer de med. Snygga tjejer dessutom, som Elizabeth Banks.

Bah, humbug.

torsdag 18 december 2008

Små gossar och gamla gubbar


Jag som rörs till tårar av små gossar i kortbyxor och snedbena fick en annorlunda kick idag i form av Brad Pitt som 80-årig gubbe i just äppelknyckarbyxor och vattenkammat hår. Där ser man! Såg The Curious Case of Benjamin Button och blev glad. Trailern gör inte filmen rättvisa. Tro inte på den. Tro på mig istället när jag säger att filmen är en vacker liten historia om hur ingenting varar för evigt och att det är det sorgligaste faktum i världen. Benjamin föds som gamling och blir sedan yngre och yngre tills hans slutligen dör som nyfödd baby. Han accepterar sitt öde men beklagar att han måste se sina nära och kära bli gamla utan att han kan åldras med dem.

Jag älskar såklart filmen som spänner över lång tid men där kärleken mellan två människor står fast. Omständigheterna förbjuder dem att vara tillsammans, eller också är tiden helt enkelt inte mogen. De träffar andra, de lever sina liv i cirklar som ibland går in i varandra, tills de till slut fattar varandras händer och beställer att deras liv istället ska bli ett och samma.

Så även här. Benjamin träffar sitt livs kärlek Daisy (Cate Blanchett, som vuxna Daisy) som 80/7-åring då hon är liten flicka. Medan hon blir äldre blir han yngre och när de möts på mitten är de lyckliga dagarna deras. Men de vet att tiden bara är till låns och sådant är så smärtsamt sorgligt. Och David Fincher (Zodiac, Seven) lyckas så bra med att vara vemodig utan att någonsin glida över till blödig. Jag grät inte, men jag kände mig ytterst sorgsen efteråt. Vemodig, helt enkelt.

Det är ett riktigt gott betyg.

onsdag 17 december 2008

De mest världsfrånvända citaten jag har hört

1. "Dricker arbetare juice?" (rikemansson till flickvän, angående deras inhyrda hantverkare)

2. "Jag säljer klänningarna för 22 000 kronor styck så att alla ska ha råd med dem" (dam i snofsig butik i Stockholm)

3. "Men att ni inte uppträder på cirkus med det där!" (häpen norrländsk släkting som imponeras av lillebrors skateboardåkning)

4. "Till modesidorna tänkte jag ta snygga, fräcka catwalkbilder från NKs visning. Den är ju den viktigaste modevisningen i Sverige" (norsk AD på ungdomstidning)

5. "Min dotter har emigrerat - till Södermalm!" (överförfriskad Lidingöherre på löjligt påkostad studentbjudning)

6. "De har en helt annan syn på det här med hygien där i Kina" (dam på tunnelbanan)

7. "Jag tror inte på Body Shops produkter för de är inte testade på djur" (en nära vän)

3 x My Two Cents

1. Det tog mig rekordlång tid att skriva mina biorecensioner igår. jag skrev Pojken...först, den gick hyfsat snabbt. Ett sätt att bearbeta traumat skulle jag tro. Men jag bommade verkligen på The Duchess. Det är skitsvårt att skriva något på under tusen tecken om filmer man verkligen vill säga något om. Ju mer jag tänker på den desto bättre blir den, faktiskt. Och ju mer ville jag skriva om den. Om hur abrubt den oskuldsfullt naiva Georgiana blir av med sitt hopp om kärleken i äktenskapet och hur träbocksrolig Ralph Fiennes är och hur lika delar weird och fint det är att Georgianas bästa väninna flyttar in i det gemensamma hemmet för att vara hertigens älskarinna på heltid.

2. Jag vill gå på julbord. Bjud mig. I brist på inbjudan äter jag upp alla mina lussebullar som jag och Fox-Linnéa bakade i helgen. Och all knäck. Jag kör mitt eget race vad gäller upptjockning inför julen, se.

3. Asså, den här filmen Ljusår. Vi måste faktiskt prata om den. Två timmar handkamera i en farbrors trädgård. Katt som jamar och vill in. Lång scen. Fågelägg kläcks. Gräs vajar i vinden. Någon planterar sallad. En höna går omkring. Allt filmat i långsamma scener.
Det låter bra i teorin, men jag fick verkligen hindra mig själv från att somna. Mest för att jag upplevde det hela som långsamt sövande. Jag gav den en tvåa. Men till min förvåning ser jag att allmäna kanon bland filmkritikerna är att ge den en fyra. Varför? Jag fattar inte! Vad ser de som jag missar? Ett katt jamar och vill in. En spindel väver en äcklig tråd. Det tar upp fem minuter. Vad i detta gör denna film värdig av en fyra? Jag vet inte. Jag fattar helt enkelt inte. Jag tänker bara att Across the Universe också fick en fyra av vissa tidningar så man ska inte alltid låta allmäna koncensus styra.

tisdag 16 december 2008

Den brutalaste filmupplevelsen...på länge!

Jag älskar ju småkillar i kortbyxor och vattenkammad snedbena. Jag får tårar i ögonen bara jag ser dem. Filmer med lekfulla, lite ensamma och totalt oskuldsfulla småkillar får automatiskt mitt hjärta att blöda.

I morse bänkade jag mig framför visningen av Pojken med randig pyjamas och började mysa redan i scen ett när lillkillen Bruno (Asa Butterfield) leker flygplan med sina välartade kamrater. "Det här blir en fin och mysig film", tänkte jag och sjönk ned lite extra i stolen.

En och en halv timme senare vinglar jag ut ur biografen helt knäckt. Förstörd. Som om jag fått inte bara ett men flera slag i magen. Det här kan vara en av de mest brutala filmer jag sett. Någonsin.

Spontant, efter morgonens upplevelse, kanske det inte är en så dum idé att visa Pojken med randig pyjamas för kidsen i skolan istället för Schindler's List. För mig smakar den mer blod, pliktkänsla och oförmåga än någonting annat.

Och jävlar, det är ingen smak för blödiga hjärtan som mitt. Men en jobbigt uppfriskande sådan. Om inte annat så för att julklappsinköp och utförsäljningsreor känns generande världsliga efter det här.

måndag 15 december 2008

Den mörka tiden

Är orolig för min Facebooksbekant med de suicidala statusarna. Ju närmare jul desto mer, eh, negativa blir de.

"X fattar inte julen.."
"X ser fram emot ännu en ensam jul...inte!!!"
"X log falskt när Y sa god jul"
"X vill vira julgransbelysning runt halsen"

...och nu "X hoppas adventsljustaken fattar eld och bränner ned hela skiten!"

Kära läsare, bör jag oroa mig för min bekant?

Årets julklapp, alla års julklapp


Funderar på att beställa den här jeansuttöjaren ("waistband stretcher") med bud så att jag hinner få den lagom till jul. Kostar bara trettio dollar. Användbar året om.

Från sockerchock till...nakenchock?

Inga sockrade ord idag inte. Mail från intervjuobjekt som känner sig osympatiskt framställd. Trist. Min redaktör håller delvis med. Måste skriva om. Och ringa en människa som alltså tecknats fram, i skrift, av mig, som hård och jobbig. Det är inte så att jag jublar över dagens arbetsuppgifter.

Har dessutom redan fått två samtal i stil med "När kan vi räkna med att du har texten klar...?" från två andra redaktörer nu på morgonen och klockan är inte ens tio (!).

Just nu är jag faktiskt glad över att hela köket är fullt av sockerskapelser. Jag kommer att behöva dem, känns det som. Finns en burk Ben & Jerry's-glass i frysen också så tröstätandet slash energikicken jag lär behöva under dagen är kirrad. So what om jag går upp tretton kilo på en förmiddag, världens tyngsta man lyckades banta 240 kilo på två och ett halvt år stod det i DN så hur svårt kan det vara? Han vill bli dietist nu.

söndag 14 december 2008

Det smygande illamåendet

Jag äger sju olika förkläden, varav tre med volanger. En liten detalj.

Idag har jag bakat knäck och lussebullar som om det inte fanns en morgondag. Jag har fyra paket pepparkaksdeg i kylen också, som väntas på att förvandlas till hjärtan, stjärnor och mindre politiskt korrekta figurer med glasyr på. Men jag orkar inte. Jag ligger däckad i soffan med köket fullt av gotter. Sockerchock. Ser jag en liten knäckrackare till så får jag ont i huvudet.

Jag vill ha mat. Riktig mat.

Jag avundas, som alltid, kontorsfolket som så här års blir bjudna på diverse julbord. Vi frilansare får inga julbord. När ni andra redan hunnit tröttna på sill och rödbetssallad provar vi årets första skiva cheddarost och får en tår av lycka i ögonvrån.
Jag vill ha mat. Det är det. Jag har bara ätit socker idag. Försökte göra ett avbrott i baket med en tallrik soppa på Louie Louise med Fox-Linnéa och Andreas men så berättade Linnéa att det tydligen är sjukt vanligt att bussresenärer snyter sig i kollektivtrafikens gardiner, och Andreas broderade ut sitt hat mot folk som "snyter sig" genom att sätta ena fingret för näsborren och efter det kunde jag liksom inte äta min hummosmacka.

Nu ligger jag här. Hungrig och sockeräcklad på samma gång. Och avundsjuk också, på Linnéa och alla andra som ska på julbord. Ni vet inte hur bra ni har det, ni.

fredag 12 december 2008

Ett konstigt citat

"Bara för att jag har mina skor i en påse betyder inte att det inte är hundbajs på dem"

Jag är omringad av genialitet.

torsdag 11 december 2008

För den som bryr sig...

...så handlar alltså boken om en kille som gjort en - i mångas ögon - fruktansvärd grej, egentligen två. Men han ser det inte så. Å andra sidan kanske han ljuger.

Jag är inne på tredje kapitlet då han berättar om sommaren då vår huvudperson börjar bära jeans igen efter flera år. Tack vare en två veckor lång intensivlektion i Bruce Springsteen-lära av en kock på det svettiga och underbetalda sommarjobbet som köksbiträde (detta kapitel, kan avslöjas, är helt och hållet självupplevt av undertecknad).

Och boken går bra?

Ja, det gör den faktiskt, tackar som frågar! Jag har fanimej skrivit tre, fyra kapitel redan. Storyn är helt klar, all in here *pekar på huvudet*. Huvudpersoner och allt. Nu ska jag bara få ned det på papp. Eller Word, snarare.

Namnen blir ett senare problem, just nu heter de bara grejor som folk i min närhet, för att det ska vara lättare att skilja på dem. Boken har heller inget namn men det viktigaste är väl att det över huvud taget blir en bok? Kör fortfarande Anthony Bourdain-stilen och betraktar varje "rast" som ett bokskrivartillfälle. Böcker skriver man på fritiden.

Lyssnar på ett meddelande på min telefon: "Hej, det är Kennet. Nu ringer jag dig aldrig mer för du svarar ju inte."

Nej, det är sant. Jag svarar i princip aldrig i telefonen. Men nu har jag en ursäkt. Jag filar på min generationsroman, ju. Visa respekt för konsten!

Allt om film-recension i varnande syfte!

My best friend's girl

Land USA 2008
Regi Howard Deutch

I rollerna Dane Cook, Kate Hudson, Jason Biggs

Tank (Cook) har hittat en lukrativ lucka i kärleksvärlden. Han tar betalt för att som svina ned sig ordentligt i tjejer
s närvaro sa att alla, verkligen alla, andra killar hur illa de än betett sig ter sig som svärmorsdrömmar. Det gör att tjejerna, efter en dejt med Tank, är beredda att ta sina gamla skitstövlar tillbaka. Skitstövlarna jublar, kallar Tank för en hjälte och betalar honom grundligt. Men gissa om allt blir knasigt när Tank far i uppdrag av sin bästis Dusty (Biggs) att ta med hans kärleksintresse Alexis (Hudson) på en svindejt och det visar sig att Alexis ar en schysst och snygg tjej med huvudet på skaft. En tjej helt i Tanks smak! Men det är ju hans bästis tjej, och han har ju fatt i uppdrag att svina? Oj, oj, oj, hur ska det har gå...undrar man kanske. Om man aldrig har sett en dålig romcom i hela sitt liv.

Tank svinar på lite extra genom att be Alexis mamma om en avsugning och Dusty skryter mer än en gång med sin enorma porrsamling. Ja, det är på den American Pie-nivån det håller sig. Det rycker till i mungipan någon gång då och då men faktum kvarstår: detta är en trist och äcklig film om hur tjejer är dumma i huvudet men killar med kåtslag ännu dummare.

Caroline Hainer

onsdag 10 december 2008

Polska små potatisgynnare

Alltså, jag måste berätta den här grejen fast alla i min omgivning redan hört den. Men så här:

Ibland, på vissa släktmiddagar, kommer det lite skönt folk som alltid har intressanta saker att berätta, oftast världsfrånvända, fördomsfulla "sanningar" de "läst" eller "hört" någonstans. Som att det kommer lastbilar hit, till Sverige, fullastade med polacker som plundrar våra åkrar på potatis. Sedan åker de tillbaka till Polen och säljer det dyrt och tjänas storkovan på detta.

True fact.

Jag tycker att de intressantaste frågorna kring detta är "Hur plundrar man en åker utan att det märks?" (manuellt eller snor man en plog också?), "Hur stor är vinstmarginalen på potatis i Polen, inräknat bensinkostnad från Sverige och polsk arbetskraft?" och "Hur smugglar man lastbilar fullastade med svensk potatis till Polen?" (sticker till Tullen en slant antagligen).

Idag diskuterades detta över en fika på chauffis- och tjenishaket Lisas Café (det kan mycket väl heta något annat) på söder.

Trevliga - och uppenbart intelligenta - Mattias Vestin insåg att om polackerna i fråga tränar någon form av djur att plocka potatisen så tjänar de in arbetskostnaderna. Vilket djur plockar potatis? Vilket djur skulle kunna dresseras till detta? Ett förslag är sumpbäver men jag är inte helt övertygad. Får ta en tankevända till. Sedan är det jag som håvar in cash.

Dagen då Keanus ansikte stod still

Keanu. Vilken kille. Och vilken pangroll han har fått i The Day the Earth Stood Still!

Tänk efter - vad är Keanu allra, allra bäst på? Kanske bäst i världen till och med? Jo, att se totalt nollställd ut. Det kan vi väl alla vara överrens om?
Så ska man casta någon som alien som antar mänsklig form, rör sig som en robot och talar med monoton röst så bör man ju alltså haffa...Keanu!

Det har Fox gjort, och filmen kräver så oerhört lite av Keanu att det är en ren paradseger. Exakt samma saker som han brukar kritiseras för (sitt stela tal, intetsägande blick, obefintliga känsloregister) är här till hans allra största fördel. Fox är genier.

Sug på den här ordväxlingen och försök höra Keanus röst för ert inre:
"Do you feel pain?"
"My body does"

Det är ju genialiskt.

Summa: Jag trodde att remaken av 50-tals-sci-fin skulle vara värre faktiskt, och locka till fler ofrivilliga skratt. Det var ju inte på något sätt gripande, snygg eller tänkvärd men mer underhållande än, säg, snöblaskigt väder. Dessutom är det något roande med att se USA fortsätta göra filmer där USA räddar världen från ondska. Och jag älskar, kanske mer än något annat, klumpig och total oblyg produktplacering. Här i form av en LG-telefon och en Citizen-klocka. Både placerade lite för tydligt i bild, i en film som försöker kritisera vårt västerländska, konsumtionsfixerade sätt att leva dessutom.

Vackert. Så vackert.

söndag 7 december 2008

Önskelista julen 2008

1. En tam lemur att gosa med.
2. Mod, så att jag kan be folk dra åt helvete då och då. De som förtjänar det, alltså.
3. Blandband. Så att jag kan upptäcka lite ny, bra musik utan minsta ansträngning. Win-win!
4. Ett jobb som går ut på att gå på pressvisningar, kanske blogga lite om det och sedan skicka en faktura på ett imponerande femsiffrigt belopp varje månad. Yes, please.
5. Att mitt ansikte sakta men säkert antar drag som liknar Molly Ringwalds. Eller Liv Tylers.
6. Ett pampigt porträtt av mig själv, målat av en konstnär, i avancerad oljefärg eller akryl eller någon arty teknik som "collage".
7. Bättre rankning på det där satans Compare People på Facebook. Mina "vänner" hatar mig, uppenbarligen. Jag ger mig inte förrän jag får åtminstone EN röst på "prettiest eyes" eller "best hair". Är det så svårt? Är det verkligen så himla svårt? Snåljåpar.
8. Ett party där en St. Bernardshund springer runt med en liten tunna med en liten kran på runt halsen, som man får fylla på sina glas med (fatta! Det ska jag banne mig ha på mitt bröllopsparty om jag gifter mig)!

PS. En rolig grej är att förvånandsvärt många saker från förra årets önskelista på Jazzhands faktiskt gick i uppfyllelse!

Årsbästa

Det är mycket "årsbästa" nu. M har jobbat med en konstellation hela veckan, tycks det. Det är viktiga saker. Årsbästalistan säger ju minst lika mycket om skribenten som om året som gått.

Eller, jag tar tillbaka, det säger allt om skribenten och i stort sett ingenting om året som gått. Om jag skulle göra en årsbästa på de fem bästa skivorna jag köpt i år så blir det soundtracket till Merry Christmas Charlie Brown, St. Etiennes Tiger Bay och Julie Londons Greatest Hits. Vilket bara förmedlar en sak: jag handlar sällan skivor.

Filmer. De ser jag ju. Men vågar jag vara sanningsenlig och säga att jag verkligen, verkligen gillade Vattenhästen, en snyftig barnfilm gjord för att gråta till, eller ska jag prisa I'm Not There och använda ord som "imponerande" som alla andra?
Ser ni mig sätta franska Fjärilen i glaskupan på en lista med motivering som innehåller ordet "gripande" så vet ni att redaktören varit framme och lagt in sitt veto mot att jag framhåller en barnfilm med barbenta, skotska gossar som 2008 års finest.

I'm Not There är ju bra. Det är inte det. Men måste man använda intellektet framför hjärtat absolut hela tiden?

Oh, dessa söndagsproblem.

Kan bero på att jag skrivit femtio julkort i helgen och ätit ungefär lika många muffins med pepparkakssmak.

lördag 6 december 2008

Det här med modern konst

Träffar på den alltid lika glada Anders Rydell som är nybliven redaktör för tidningen Konstnären. (Inte undra på att han koketterar i Truman Capote-glasögon och kashmirhalsduken nonchalant slängd över axeln)

Jag erbjuder mig raskt att skriva en krönika om hur mycket jag hatar modern konst.

Anders svarar "vi har inga krönikor, vi har essäer".

Guds straff

Jag har fått ont i handleden. Jag misstänker att det är Guds straff för alla mina skämt om män med "slappa handleder". De har verkligen eskalerat på senaste tiden. Men man måste få skämta om det förbjudna!

"Jag känner dessutom många homosexuella" som bekant. Då är det ju okej.

Jag har ont i handleden. Det är en plåga för mig att ens skriva detta. Aj.

Kanske beror det på att jag ofta sover i skumma positioner, som en slags sovyoga.
Kanske beror det på att jag använder data ofta, och i synnerhet tangentbordet.
Eller så är det Guds straff.

Jag fruktar det senare och undrar därför lite darrande hur han i så fall kommer att straffa mig för mina rasbiologskämt.

Det är väl dags för reprimander nu, eftersom jag tror min dragning till det koloniala uppdagats rejält. Det är väl mer eller mindre offentligt vid det här laget. Jag fick ju en fantastisk födelsedagspresent i form av en jordglob med "Belgiska Kongo" och "Nederländska Indien" utsatta. Jag älskar den även om jag är medveten om att det/den kanske inte är helt politiskt korrekt.

Jag tar väl på mig safarihatten och inväntar mitt straff då.

torsdag 4 december 2008

Ångest till frukost

Det var väl inte bättre förr, helt enkelt.

Börjar dagen med att se Revolutionary Road, skön femtiotalsångest med Kate Winslet och Leo DiCaprio. Två timmar skrik, bråk och tårar. Om drömmarna som aldrig blev någonting och hur lätt det är att beskylla någon för det. Kate/Aprils skådespelardrömmar i det här fallet, som aldrig tog fart. Istället blev det barn, villa och förort. "Och här går vi omkring och tror att vi är förmer än dem, än alla andra i området, men vi är precis som dem, ingenting".

Och April gör det lätt för sig, och skyller på Leo. Hur hans plan om familj gjorde att hennes dröm fick stryka på foten. Men var det verkligen så? Är det verkligen så? Kanske inser man någonstans, längs vägen, att drömmen inte håller. Men hittar man inte en ny att hålla fast vid så är det lätt att bli bitter. Eller orättvis. Eller båda delarna.

Jag har alltid drömt om att bli journalist. Sedan jag var tolv och gjorde egna tidningar till brorsan och grannarna. De hette "Nonstop" (brådmogna nöjesreportage) och "Hundexpressen" (riktad till en yngre målgrupp, mycket knep och knåp)

Sedan gav jag upp den drömmen när jag insåg att det fanns en möjlighet att den inte kunde bli av. Säkert skälet till att jag aldrig sökt till Journalisthögskolan. Jag trodde inte att jag skulle komma in. Att försöka är ju första steget mot ett totalt misslyckande. Jag kände inte att jag hade råd med ett sådant.

Det var dumt.

Tänker jag och känner att jag vill trösta både Kate och Leo när de står där och skriker åt varandra och ser livet, planerna och drömmarna försvinna vid horisonten. Drömmar, även om de inte blir av, har liksom också en funktion. Söta, rara ni.

onsdag 3 december 2008

Missförstånd, alla dessa missförstånd

M trodde att han sjöng "Jag har amorterat på bilen..." men Micke Rickfors sjunger faktiskt att han "amorterat på livet".
Jag hade inte kunnat sätta emot. Bilen är logiskt men livet är poesi.

A, i sin tur, trodde att han sjöng "Att göra det man måste är att göra det man vill" som en annan hjärntvättad stalinist, men det är också fel. "Att göra det man måste eller göra det man vill" heter det. Rickfors frågar sig.

Alla dessa fel. Alla dessa missförstånd. Idag, nu när jag är ett år äldre och därmed mycket klokare, gör det mig gråtmild att tänka på hur lätt det är att missförstå någon. Jag missförstår säkert någon varje dag.

Jag har ont om jobb för tillfället och det irriterar mig. Jag fick tyvärr inga i födelsedagspresent, som önskat. Det besvärar mig. Så jag kommer att ägna dagen åt att bjuda ut mig, och baka cupcakes, i lika delar men inte samtidigt. Jag ska använda recept från den gudomligas kokbok "How to be a domestic goddess" (Nigella, I love you!) och ha på mig ett av mina sjukligt många (med tanke på hur sällan jag använder dem) förkläden med spets. Min tanke är att detta ska resultera i en synergi-effekt. Jag blir mer gudomlig och förträfflig vilket smittar av sig på min stämma som genom telefonsamtal raggar jobb.

Resultat: artiklar och cupcakes. En alltigenom lyckad kombo. Jag vill inte missförstås.

måndag 1 december 2008

"Prova att stycka en gris då!"

Äntligen. Faktiskt äntligen. En ordentlig frukost, uppdatering av kalendern och lite rediga sysslor såsom att rensa avloppet och jag känner mig back on track.

Skriver filmrecension, Hugh Jackman-intervju och generationsroman om vartannat. Romanskrivande är en piece of cake. Jag har skrivit tre sidor redan medan jag dricker te. Tänker på Anthony Bourdain som skrev en roman om sitt tokhektiska liv som kock i New York. Han sover kanske fem timmar varje natt sedan går han direkt till fiskmarknaden och till jobbet och dagen börjar. När han fick frågan om hur han hade tid att skriva en bok mitt i alltihop sa han "Men asså, att skriva en bok är ingen konst. Prova att stycka en gris. Det tar tid. Eller att få till den perfekta créme bruléen. NI skribenter är så jävla klena. Det är ju bara att skriva! Jag skrev ett kapitel varje fikarast."

Nu tänker jag som Anthony Bourdain. Varje gång jag tar en paus ska det romanskrivas. Ingen titel ännu men en hel jävla början, en totaluttänkt story med slut och allt, och en slags entusiasm som grundar sig i att jag börjar bli medelålders och måste prova på nåt nytt. Så jag skriver en roman istället för att, tja, köpa båge.

Våndor, hungerpanik och födelsedagspresenter

"Jag skäms förstås. Det är klart att jag gör det. Men samtidigt, konstigt nog kanske, känner jag inte att jag gjort något fel. Det är väl därför jag är här, tror jag. För att jag inte känner att jag gjort något fel fast jag vet att jag har det. Jag skäms för saker, men inte för att jag gjort fel utan för att det är pinsamt. Det är två olika saker."

Så börjar min roman. Jag är nåt på spåret. Huvudpersonen är en ung man, och han har gjort en grej. Började skriva igår kväll efter inspiration från en dröm och kunde banne mig inte sluta.
Tills jag däckade, då. Jag insåg, efter fem timmars film och varken lunch eller middag, att jag var så galet trött att jag inte kunde stå och jag hade ont i huvudet, men var tom i huvudet på samma gång. Blicken var tamejfan dimmig så A lagade panikmat till mig och jag åt för mycket och för snabbt så att jag fick lägga mig ned sedan och vila bort lite illamående. Vad händer? Sen var jag groggy, tog ett bad och bara groggade runt i morgonrocken som en annan luffare. Tills jag somnade rätt sent, vid två.

Nu är jag uppe med tuppen och skriver filmrecensioner eftersom jag är i fet-behov av pengar. Skattmasens fel. Jävla skattmas.

I morgon fyller jag år. Jag önskar mig en knippe välbetalda jobb i present.