måndag 29 september 2008

Jag hyllar

Det här är ett hyllningsinlägg.
Jag vill hylla Fienden.

Fienden gör fantastiska små kreationer, mest i klädväg. Mitt favoritlinne kommer därifrån. det är ett trumset på det och på trumman står det "Föreningen för dig med koncentrationssvårigheter". Är inte det humor så säg?

Jag älskar det.

Det är så fruktansvärt bra att det räcker att titta på linnet, som har en permanent plats på min herrbetjänt i hallen när jag inte slouchar omkring i det, för att mitt humor och självförtroende ska stiga ett par grader.

Världens bästa Max ritar grejorna. Min högsta, hemliga dröm är att Max ska rita något med mig på. Då skulle jag visserligen dö, men jag skulle dö lycklig.

Förut drömde jag endast om att vara med i Spanarna. Men det har ändrats nu. Nu vill jag bli förevigad, och så vill jag bära saker från Fienden. Om de bara kunde göra lite fler grejor med tjej-passform. De har förresten rea nu.

Det här är det mest modebloggiga jag skrivit någonsin tror jag. Fienden - jag älskar dig. Eller er.

söndag 28 september 2008

Mitt och ditt

Ja!

Nu kan jag lägga till "min skräddare" till listan över saker jag kan säga och kalla folk utan att ljuga:
min revisor
min terapeut
min redaktör
min hudterapeut
...och nu också min skräddare!

Det går bra nu, gott folk. Det går bra nu.

Boats 'n hos

Step Brothers. Känsliga grejer.

Komedier är nog, på det stora hela, det känsligaste samtalsämnet som finns, näst efter politik.

Man ska vara försiktig med att diskutera komedier med någon man tycker om.
Det kan bli bråk.
Missförstånd.
Man ser på varandra i ett annat ljus, plötsligt.
"Eh. Han tycker alltså att det är roligt när Steve Carrell blir nedspydd av en tjej i bilen..." till exempel.
Eller "Eh. Du skrattar alltså åt Monty Python..." och sedan växer avståndet med raketfart.

Step Brothers alltså. Nu tar vi det från början. Filmen är rolig. Många goda skratt. Det kan vi alla enas om.
Jag menar - Will Ferrell och John C. Reilly som 12-åringar i två fyrtioåriga mäns kroppar. Det är kul ju. De blir styvbröder när deras föräldrar "får ihop det" och tvingas därmed bo ihop, växa upp och så småningom släppa taget om föräldrarna, typ trettio år för sent.

Det är kul. Väldigt kul. Bara det att de två styvbröderna startar ett rapband och sjunger "Boats 'n hos". Bara det gör filmen absolut sevärd.

Men sen är det det här med luckorna. Ska man bry sig om dem? Som varför två vuxna män som bott hemma hela sina liv beter sig som infantila 12-åringar? Som att lycka och framgång bara är en armslängd bort, om man bara läggen manken till? Eller det här med att alla skilsmässoungars största dröm är att deras föräldrar ska bli ihop igen?

Ska man bry sig om sånt, eller ska man liksom bara acceptera och garva vidare?

Det är här komedibråken kommer in. Å ena sidan "men det är ju bara en komedi - det är ju kul ju" och å andra sidan "berättarteknik blah blah tillrättalagt och trovärdighet blah blah".
Är det förresten okej att skratta åt åtskilliga könsskämt och allehanda andra jokes som går ut på att män ser annorlunda ut, kroppsmässigt, än kvinnor? En annan het potatis.

Ja, det är helt enkelt såna här diskussioner man får försöka undvika vid frukostbordet, om man inte är förtjust i äktenskapliga kriser.
Komedier alltså. Rena minfälten.

lördag 27 september 2008

"I have a PHD in pain"

Hey! Igår var jag på finmiddag. Inte vilken som helst utan bloggvännen Nanci, som har Yada Yada Yada-bloggen. Hon disputerade och är nu PhD. Jag blev bjuden till kalaset. Jag sa "Blir det inte konstigt om jag kommer eftersom vi aldrig setts i verkliga livet".
Hon sa "Nej. Men vi kan ju ses om du vill".

Det gjorde vi. Det var fint. Igår var det alltså andra gången i livet vi sågs, och då under fina, akademiska omständigheter. Jag fick folk till bordet. Jag fick förklara att jag inte tillhörde hennes läkarkompisar eller gänget med gamla barndomsvänner, utan är en helt ny "bloggkompis". Vi har bara setts en gång tidigare. Och det är inte jag som myntat ordet "bloggkompis". Nancis fd kille hälsade på mig och sa "Det måste vara du som är bloggkompisen".

Det är jag. Bloggkompisen. Jag gillade det, att vara bloggkompisen. Hon som dyker upp, känner en person genom skrift och enbart skrift.

Det blev karaoke. Jag körde Born in the USA som jag alltid gör. Inte lika bra denna gång. Fel crowd kanske. Akademiker kanske inte gillar Bruce? Mer schlager, tror jag, på lärosätena.

Idag gick jag på vernissage. Hälsade på konstnärinnan som jag också bara känner blogg- och Facebook-ledes. Åh, denna nya, sköna värld.

I morgon gäller jobb. Jag har skjutit upp det för länge nu. Och tanken på det Nanci gjort - researchat och skrivit en avhandling på typ tre år - borde vara ett wake up call för mig. Sluta lata dig, knasboll, och skriv klart de där artiklarna nu. Du tycker det är jobbigt? Prova att skriva en avhandling!

torsdag 25 september 2008

My Left Foot

Fötter. Vad ska man med dem till egentligen? Jag känner mig just nu helt alienerad från min vänstra fot. Det är som om den inte är en del av mig. Den har drabbats av en muskelinflammation vilket resulterar i att jag ser både halt och lytt ut när jag går, dessutom går jag oftast med händerna i fickorna vilket ger 100% pundarutstrålning.

Igår la jag mig ännu en gång under hudterapeutens starka lampljus och lät mig torteras med en liten, liten nål och en syra som fräter. Sånt man måste göra ibland. Så att man ser ut som ett brandskadeoffer efteråt.
Lägg till min halta gång till detta och det är ett under att ingen kom fram och stack en tjuga i näven på mig igår eftermiddag.

Idag håller jag mig alltså inne. Dels för att jag inte vill köra min Quasimodo-grej på stan, men också för att det gör satans ont i fotjäveln!

Knaprar Voltaren. Försöker duscha och halkar nästan i badkaret eftersom foten inte går att stå på. Den ultimata förnedringen. Den absolut, utan tvekan, största förnedringen. Att halka i badkaret.

Man frågar sig - är det värt det? Idag är det jag som skonar världen från min nuna, som sagt. Ni kan tacka mig nästa gång vi ses.

onsdag 24 september 2008

Jetsetlivet fortsätter

Jag har:
en terapeut
en redaktör
en hudterapeut
en revisor

Jag älskar att säga "Jag ska träffa min revisor i eftermiddag".
Till exempel.
Eller "Jag har ett möte med min redaktör".

Jag skulle gärna kunna säga att jag har:
en stylist
en advokat

...men det kan jag inte. Ännu.

Enough with the hatin'

Forne Dagens Media-mannen Rolf van den Brink säger: "Man kan låta bli utan att vara oartig. Det finns inte tid till att titta på allt och det förstår dina kompisar."

I hans meddelande anar jag en tyst men mogen uppmaning till att lägga ned den här diskussionen nu och ägna mig åt "viktigare saker". Och självklart lyssnar jag på Rolf när Rolf uppmanar. Rolf är en bra karl. Nu lägger vi ned hatet.

måndag 22 september 2008

You Tube-haters unite

Om man får ett You Tube-klipp skickat till sig, måste man då kolla på det eller kan man låta bli utan att vara oartig?

Ja, det är den eviga frågan som just nu seglar runt i den så kallade "bloggosfären" och letar efter ett slutgiltigt svar. Jag har därför konsulterat diverse tyckare i ämnet.

Bloggaren Conan the Librarian, vars alseter också syns på Weird Science anser följande:
"Well, om man får det på sin Wall på Fejan kan man strunta helt i det, likaså om man får det i ett gruppmail (till jobbet eller hemma). Men om man får det direkt till sin inbox på Fejan eller på ett särskilt, personligt mail så bör man tyvärr kolla på det. MEN, det finns en tilläggsregel: om klippet inte är roligt eller intressant inom de första 7-8 sekunderna kan man sluta titta och slänga med gott samvete."

Radiomannen Eric Schüldt tycker att:
"Det hör alltid till god sed att titta. Men problemet är när avsändaren står bakom ens egen axel. Är det god sed att alltid skratta åt den roliga apan som sitter på ett berg med bananer utan att äta upp dem? Ja, även här skulle jag säga att vi är tvugna att spela med. Ge ifrån oss ett litet försök till fniss. Sådan är vår kultur."

Den mer hårdnävade Hugo Rehnberg säger: "Jag skiter alltid i sånt".

fredag 19 september 2008

Det utbredda You Tube-hatet!

Igår pratade jag med en herre, vi kan kalla honom D. Jag hade skickat honom ett ofantligt festligt You Tube-klipp tidigare under dagen. En Chuck Norris-dvärg som dansar. Hypnotiserande roligt. Jag frågade om han kollade på det och han sa nej. Han förklarade att han inte orkar kolla på en massa You Tube-klipp som folk skickar honom i tid och otid. Det roar honom liksom inte.

Här uppstår frågor i mitt huvud. Frågor som antagligen inte kommer att få svar.

Om man får ett You Tube-klipp skickat till sig, för det första, hör det då till god ton att man kollar på det eller kan man låta bli utan att framstå som en schmuck? Just den frågan har jag faktiskt skickat vidare till etikettsprinsessan Sofia Larsson. Väntar med spänning på slutgiltig dom i frågan.

När jag påpekade för Daniel (okej, han heter Daniel) att han stänger ute glädje i sitt liv genom att inte tillåta sig själv att se på mina lustiga you Tube-klipp/dansande Chuck Norris-dvärg framkom att Daniel hyser viss skeptism mot You Tube, vilket han säkerligen kommer att försöka förneka idag. Men då kommer jag påminna honom att jag var nykter igår, som alltid, och inte han. Därmed han jag tolkningsföreträde. Eller minnesföreträde.

Nå.

Jag håller med honom i kritiken av You Tube som socialt fenomen, att man, på en fest eller i socialt sammanhang där man ska umgås, inte bör ta fram datorn för att visa "det roligaste klippet nånsin, det är askul, det är så jävla kul, har du inte sett det?". Det är en riktig faux pas, i samma anda som att visa slideshows med bilder på sina kids under förfest (har hänt!).

Men att inte uppskatta ens vänners goda smak och selektiva You Tube-förmåga ser jag som ett stort fel. Ett misstag. Nära på en förolämpning.

Jag låter Sofia Larsson stå för sista ordet i detta.

Kvällen då jag kände mig känd

Jag var på fest. En trevlig tjej jag aldrig hälsat på förut kände mig genom mig blogg.
En fantastisk känsla. Lite som sångartister måste känna, inbillar jag mig, när fans sjunger med i deras texter.

Dessutom fick jag en fråga som började med meningen "Jo, jag läste på Jazzhands att..." vilket också fick mig att gå i taket av någon slags blandning av godartad paranoia och svårtyglad entusiasm.

Sen blev jag hes och åt upp alla salta pinnar. Det var okej, tror jag. Det påstods att de var inköpte "för mig" eftersom jag gillar salta pinnar. Vilket är sant. Det gör jag.

torsdag 18 september 2008

Bon-bon indeed

Vem hade trott att det var så här kul att blogga om skönhet? Jag kan inte sluta, det poppar upp inläggsidéer i hjärnan i stort sett hela tiden, och jag dunkar upp (=ett Aftonbladetverb) dem i samma takt. Kan inte låta bli.
Här finns de.

Och nu är tidningen finare också. Total redesign. Och för att fira det hade Bon en jättefin tillställning med lyxiga, prunkande (ja, prunkande) fruktfat fyllda så att de nästan svämmade över. Bär och exotiska frukter. Och så chokladtryfflar på silverfat, det hela kändes trés Marie Antoinette.

Det finaste var dock att de hade fyllt hela taket med svarta heliumballonger. Jag tog en med mig när jag gick. Det syns inte på bilden men detta är alltså jag, i egenskap av beauty editor, som håller i en svart heliumballong och känner mig lite, lite, lite som Carrie Bradshaw. Trots att jag vanligtvis föredrar Charlotte.

Min första bloggstafett!

Shit, jag vet verkligen inte hur intressant det här är för NÅGON att läsa men får man en utmaning så tackar man ja har alltid varit mitt motto.
Alltid.
Alltid.

Men jag har fått en bloggstafett-utmaning (?) från Manny-ken. Here goes.

1. Vilken mat äter du ofta?
Glass. Det är väl mat?

2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller du hjälper till att duka av?
Dukar, dukar av, kavlar upp ärmarna och hjälper till med disken, samlar eventuella pantflaskor i en sopkasse och ser till att alla gästers glas är fulla.

3. Var sitter du helst när du bloggar?
Sitter? Jag ligger. I soffan som också kan kallas för "min arbetsplats".

4. Köper du ofta Triss?
Ett par gånger om året kanske. Min mormor tvingar mig, hon påstår att jag "har tur". Hundra spänn är högsta vinsten hittills.

5 . Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
LA är mitt andra hem (bokstavligen, jag åker dit ett par gånger om året)
I Tokyo bor min bror och där har jag alltid haft det fint.

6. Vilken Tv-kanal tittar du på mest?
Jag har ingen tv.

Sen ska man skriva vilka fyra bloggare man vill bolla vidare till. Kör väl på Daniel Åberg, Miss Madass, Svenska Larm... och brorsan. Mest för att höra mig för när han senast köpte en trisslott.



Office Life Del 2

Det finns så många bra saker med att befinna sig på en kvällstidningsredaktion. Förutom kollegorna då, som är det bästa, så är det ju faktumet att man bara kan knacka precis vem som helst på axeln och fråga vem "popstjärnan" som misshandlat/knarkat/rövat barn är och få svar direkt.

Vilka svenska popstjärnor har dömts för mystiska brott på senare tiden? Vilken redigerare som helst kan rabbla.
Vilken svensk mediaperson slog nyligen sin fru? Svar direkt. Plus bonufakta om andra som också slår sina fruar.
"Visste du inte det?"

Jag älskar att jobba på en kvällstidningsredaktion ibland. Några snygga, cleana inhopp. Jag kör ett race, äter personalmat och dricker pappersmuggs-te och sedan försvinner jag härifrpn full av "tänka sig!"-information.

Älskade för övrigt gårdagens headlines: "TUSENTALS DRABBADE! Trött och hängig - kan vara ny folksjukdom!"

tisdag 16 september 2008

Kontorsvana

Man får andra matvanor på kontor. Gästspelar på Allt om Stockholm den här veckan med nine-to-five-tider och äter personalmat varje dag.

Stora portioner med pulvermos och "jerkkryddad" fisk till exempel. Jag äter upp allt. Bröd till det, och en assiett med pizzasallad. Kanske en bit choklad på det om någon av kollegorna bjuder. Vilket de gör.

Lite road är jag över maten, smaker man aldrig lagar till hemma. Samtidigt är det skrämmande hur mycket hungrigare man blir av att sitta på en stol framför en dator inne på Aftonbladet jämfört med att ligga hemma i soffan och slöskriva på en iBook. Hur ska jag tolka det?

Idag har jag förresten börjat skönhetsblogga på Bon
Min blogg heter Bon Beauty Talk.
'Cause that's what it is.

söndag 14 september 2008

Breaking news: cidern talar

Jag tillhör inte längre ligan där Adam Tensta, Sibel och Björn Gustafsson ingår. Vi som aldrig druckit alkohol. Tydligen ingår Elin Lanto också i vår lilla trupp, men hon kan ha smakat någon gång. Jag drack ett glas cider i fredags, det finns bildbevis. Det tog väl kanske en timme eller så. Sedan drack jag en halv 33cl-flaska cider (mer klarade jag inte) ett par timmar senare så sammanlagt en och en halv cider på fem timmar. Det är det mesta jag druckit i hela mitt liv.

Det känns lite tomt. Som en del av min identitet är förlorad.

Många frågar varför jag gjorde det.

Jag vet inte. Jag var egentligen sugen på en kopp te men det kändes ju som festdödaren nummer ett att ta en cuppa på fredagskvällen medan stämningen bara höll på att stiga. Vanligtvis är jag inte känslig för sånt. Vanligtvis dricker jag vatten eller en alkoholfri drink. Men så påstod Julia, med största, möjliga bestämdhet, att cider minsann inte smakar alkohol. I alla fall inte skogsbärscidern. Så jag sa, okej, jag provar men om den smakar alkohol och därmed är äcklig så får du dricka upp den.

Jag var helt säker på att jag skulle vinna. Att den skulle smaka alkoholism och fullgubbe och att en klunk skulle avgöra saken och att en tebeställning var inom räckhåll.

Men det smakade som smält Piggelin ungefär. Huh. Tänka sig.

fredag 12 september 2008

Män med självförtroende

Jag kan verkligen beundra jänkarna. Hollywoodjänkarna, that is, med kritvita tänder, lotiondoftande handslag och självförtroenden stora som frysboxar.
Träffar hårmannen Philip B som ser ut som en tjock Pontus Gårdinger (bilden bredvid är antingen gammal eller retushad). Philip B är helt underbar. Han är galen, men helt underbar. Han pratar om att han är David som slåss mot Goliat. "Jag är David", säger han, "och de stora företagen som L'Oreal och Estee Lauder är Goliat".

Philip B är miljonär. Och som alla amerikanska miljonärer säger han att man ska göra det man gillar, då kommer pengarna. Om man bara är ute efter pengarna missar man "a little something called happiness".

Och så säger han att han behöver min penna i kampen. The power of my pen. Endast jag kan hjälpa honom, endast jag kan skriva artiklar som får folk att vända sig bort från jättarna och inse att Philip B har bättre grejor än dem, säger han.

Jag gillar honom skarpt.

Och jag måste säga, i mitt nya ämbete som skönhetsredaktör, att hans grejor är faktiskt mycket bra, jag rekommenderar dem trots att de kostar skjortan. De luktar gott och de gör håret glatt, och kroppen väldoftande (beroende på vilken produkt man använder). De är faktiskt fina, och de får hela badrummet att osa lyx, så jag kan faktiskt inte annat än att trycka hans hand och hjälpa honom i kampen. Stöd Philip B!

torsdag 11 september 2008

Män i tweed

Män i tweed och kvinnor med pärlhalsband är som ett ömt slag över munnen.
Ungefär.
Om man gillar sånt, och det finns det ju de som gör, uppenbarligen.

Orden är egentligen Mattias, som gav Brideshead Revisited det betyget igår. Och det kan jag beundra honom för.

Jag gillar artiga män i tweedkostym, stiff upper lips och svala kvinnor med putande läppar. I alla fall på film, och filmversionen av Brideshead Revisited innehåller allt det, och mer därtill.
Faktum är att den är rätt så bra! Det som förvånar är att Emma Thompson är så dålig. Det är lite för mycket darr på rösten, överdrivna gester och teatraliska utfall. Jag hatar teatraliska utfall. Synd - och märkligt - när de andra skådespelarna lyckas så bra med sina återhållna känslor, sina manners och sina subtila betoningar med undermeningar kokande av åtrå och begär.
Faktum är att i denna filmversion, som alltså mer tar fasta på "triangeldramat" mellan Sebastian, Charles och Julia, också betonar familjen Flytes religion och vilka hinder/stöttepelare/konsekvenser denna har. Det är bra. Det funkar, för mig, över förväntan och jag ser historien i ett annat ljus. Det här handlar inte bara om begär och lusta, utan också om den uppsättning regler och rättesnören man målar upp för sitt liv, och hur dessa inte bara stjälper ibland utan också finns där för att hjälpa.
Jag fattar den aspekten av historien lite mer nu, skulle jag vilja påstå. Och det är ju faktiskt ett gott betyg till filmen.

tisdag 9 september 2008

Att ta sig i kragen

Helt plötsligt går det upp för mig att jag har en massa jobb att göra. Det kommer som en kalldusch. Jag har levt under villfarelsen att jag är "ledig".
Det är först och främst min Snobben-kalenders fel. Där skriver jag upp viktiga saker, tider och möten. Men jag skriver inte upp "Skriva artikeln till ELLE", för hur skulle det se ut? Då skulle jag behöva skriva det över flera dagar i följd och det skulle bara sluta med att jag skulle ignorera det. Så går det upp för mig nu, helst plötsligt, att jag har tre recensioner som ska in idag, i detta nu, och en knippe småartiklar som måste in i morgon.

Intressant.

Så jag går och ser en film om två småpojkars vänskap och det är faktiskt få saker som rör mig mer än småpojkars vänskap. Jag rörs till tårar bara jag ser dem lattja, kivas lite eller garva tillsammans. Finns det någon vedertagen psykologisk förklaring till sånt? Filmen hette Son of Rambow och var ganska fin, om än tunn.

Gud, jag är så galet svag för små gossar, gärna fräkniga, med oskyldig uppsyn, tunna små pojkben och ett kittlande skratt. Herregud, detta är skälet till att jag inte kommer att kunna skaffa barn. Jag skulle gråta hela tiden. Stirra på mina söner när de leker och torka tårarna. Läsa godnattsaga med grötig röst och sedan stå böjd över deras sängkanter och bara stirra på dem. Sedan växer de upp till störda individer och skyller allt på deras blödiga morsa. Sånt kan jag vara utan.

Så jag satt i biomörkret och lät mig röras. Jag ville fatta Mattias hand och bara nicka. Som i någon slags samförstånd, "se på deras rara, oskyldiga vänskap". Men Mattias satt och räknade minuterna innan han skulle behöva springa till sin nästa visning - en våldsam film om en mobbad unge som tar blodig hämnd på sina svin till klasskamrater - så jag kände att det där samförståndet nog uteblev trots allt.

För övrigt älskar jag att bli kallad för "frilansmurvel".



måndag 8 september 2008

Mitt inlägg i debatten

Olika användningsområden för den fantastiska frasen "ömma slag mot munnen":

Kontaktannons:
"Man, 47, söker kvinna för skogspromenader, myskvällar och ömma slag mot munnen.
Svar till "Kanske vi i höst"?"

Krogen:
– Får man locka damen med ett glas vin och några ömma slag mot munnen kanske?

Eufori:
"Det var så himla fint när REM spelade Electrolite, och den satt som en smäck, ja då rös man som om man hade fått några ömma slag mot munnen."

söndag 7 september 2008

Kompisar från förr

Bara ett par rader om kvällens REM-konsert. Tredje i ordningen för mig, och tyvärr också på min egen, privata ranglista.
Men, några highlights: Michael Stipe robotdansar, Michael Stipe gör jazzhands och Michael Stipe gör det där danssteget där man vänder sig om och skakar på rumpan.

Det hela påminner mig om när jag såg dem på Vinterträdgården på Grand för ungefär elva eller tolv år sedan. Jag fick biljetter för att jag var med i deras fanclub. Inte många svenskar med, tydligen... Har jag nämnt att de var mins idoler under tonåren?
Nå.
Jag stod längst fram, och jag svär att Ken Stringfellow (inhyrd) vinkar till mig. Han vinkar ett par gånger under konserten, kanske ler han lite, jag minns inte. I alla fall så hänger han kvar på scen ett tag efter spelningen så jag säger hej. Följande konversation utspelas:

Ken: Hej.
Jag: Uhm. Är Stringfellow ditt riktiga namn?
Ken: Ja, det är det.
Jag: Verkligen?
Ken: Eh, ja.
Jag: Verkligen?
Ken: Verkligen.
Jag: Ah. Jag tyckte liksom att det lät fejk.
Ken: Eh. Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag: Eftersom du spelar stringgitarr, tänkte jag. Stringfellow. På Stringgitarr.
Ken: Jag vet inte riktigt hur jag ska prata med dig.
Jag: Okej. Tack för showen. Det var jättebra. Hej då.
Ken: Hej då.

"Det kändes lite kinky"

Ett personligt hamburgerminne!

lördag 6 september 2008

Beautyblogg

Nya Bon är ute nu och jag skriver nya i dubbel bemärkelse; nytt nummer, ny logo. Och snart ny skönhetsredaktör nämligen undertecknad.
Nej, jag har verkligen inte övergett filmen. Jag breddar mig bara. Beauty har alltid varit ett intresse. Av flera anledningar. Min problematiska hy, filmstjärnor och antropologi är väl nyckelorden till varför det upptagit mitt intresse.
Från och med nästa nummer händer det men nyheten är officiell nu. Här och nu. Nu.
Jag kommer också att skönhetsblogga på bonmagazine.com från och med jättesnart men känner för ett litet inlägg här och nu på Jazzy. Om DATE-parfymerna. Ni vet, de där parfymerna light som var populära i mellanstadiet. En tjej för varje doft, med rejäla namn som Emma och Natalie. En färg fick symbolisera. Blå var frisk och sportig, medan lila var lite "tyngre" och orientalisk.
Samma koncept gäller fortfarande men det är fascinerande att se uppdateringen. Namnen är borta för det första, numera heter de D, A, T och E. Men samma uppdelning gäller i stort sett fortfarande, en frisk och sportig dam (ljusblå) och en mystisk och oriental-exotisk kvinna (lila). Men någonting har hänt. Den friska och sportiga kvinnan är för det första äldre, och för det andra sofistikerat bortlutad, hon ser inte ens på oss. Hon är numera namnlös, och vi är inte längre personliga med henne. Så hon stirrar bort från oss i en pose, medan hennes blonda, obehandlade hår ramar in det sofistikerade, nästan lite kyliga, ansiktet.
Men den exotiska kvinnan däremot, är kanelbrun med utländskt påbrå. Hon stirrar rakt fram, ut på oss, med hypnotiserande blick. Man skulle kunna säga kaxig, men utmanande eller uppmanande är nog mer korrekt. Eller okej, sexig. Hennes färg är syndigt svart, såklart. Och även hon är betydligt äldre än dels målgruppen och dels den DATE-tjej vi har i minnet. Hon heter D för "Dangerously Delicious". DATE har blivit vuxen. Tänka sig. Har även målgruppen det eller är det så att dagens trettonåringar mer ser sig som trettioåringar?

torsdag 4 september 2008

Titta vi flyger

Alltså det här med gothmodet i modehusen. Inte en enda av De Stora Designersarna har missat att ha vampyrer som förebild för höstens kollektioner.
Jag vet inte jag.
Snart har Låt den rätte komma in premiär (24 okt) så jag skyndar mig att påstå att det inte finns några coola vampyrer kvar. The Lost Boys (1987) hade den kanske skönaste vampyrstilen av alla; blonderat hår och jeansjacka med avrivna ärmar. Duuuude. Solglasögon av pilotmodell eftersom man inte kan gå ut om dagen då man är blodsugare.
Interview With a Vampire (1994) körde visserligen på långt hår i hästsvans och det universellt obegripliga plagget kråsskjorta, men de hade å andra sidan skräddarsydda kavajer och bögig gångstil, och det klär en vampyr. Det klär förresten vem som helst.
Sedan dröjde det ett tag. Och vad har vi nu för knasiga modevampyrer? Vi har svenska Vampyrer som kör på kulturvampyrstilen med svart polo. Typ. Och sedan har vi hela världens stora modehus som plötsligt kommit på att gother och vampyrer är fashionable. Svarta läppar, svarta ögon, svarta klänningar och svår, svår hysteri som främsta accessoar.
Då är det plötsligt inte kul längre känner jag. Ofräscht till och med. Vad hände med blond, smutsigt hår på creatures of the night? Ska de gå klädda i YSL-kläder nu? Men vaffan, då är det ju kört. HM nästa. Och när HM börjar köra vampyrkläder då dröjer det innan vi får se en enda bra vampyrrulle på bio igen.

onsdag 3 september 2008

"Insert funny here"

Det finns mycket lustigt att säga om den här skapelsen som säljs på Vetekatten. Den kostar med alla sannolikhet skjortan, och är säkerligen mycket god. Här är några förslag på sköna oneliners:

"Allianskringla? Betyder det att den inte håller vad den lovar?" (Mattias)
"Den måste vara saltad" (Jag)
"Smakar antagligen inte lika mycket som den kostar"

Finns det fler?

En rokad!

Jag har gjort en rokad, en helomvänding. Ni kommer inte tro det.
Samtidigt är det logiskt. Varför inte? Kunde Susanne Ljung kan väl jag.
Jag ska börja skriva om skönhet.
Det utesluter inte film.
Film och skönhet går hand i hand.
Nej, alltså, jag ska inte skriva på ett sånt där tjejtidningssätt, där man rabblar produkter och pris bara. Nej, skönhet som i skönhet. Som i essä, analys och den perfekta röda nyansen på nagellack (som ju faktiskt är L'Oreals Shine and Resist 505, helt otippat).
Sånt.
Skönhet som i stora ögonbryn och utåtstående Amanda Seyfried-glosögon. Och Tom Ford för Estée Lauder.
Ja, sånt.
Skönhet alltså. Och film. Jag breddar mig.

P3 Studio 7 kl. 11:15 idag

Jag intar halvt ofrivilligt rollen som "den politiskt korrekta". Calle Schulmans fel. Han snodde den andra rollen.

tisdag 2 september 2008

Såg förresten en bra film idag som har premiär på fredag. "Bedragaren" heter den, en dokumentär om en karl som åkte jorden runt, skaffade nya identiteter, och lurade av folk pengar. De gillade honom. Han var trevlig. Han var rolig. Ibland var han en romersk-katolsk präst. Ibland en rabbi. En gång tränare för ungerska OS-landslaget i simning. De vann. Då drog tränaren, som för övrigt inte kunde simma, med pengarna.
Intervju med gamla klasskompisar. De var fortfarande lite sura på honom. Han snodde klasskassan så det blev tji klassresa.
Men ändå var det förvånandsvärt få som var riktigt, riktigt arga på honom. De flesta var arga på sig själva.

Studiosnack

I morgon är jag med i Styrelsen i P3 igen. Runt kvart över elva. Calle Schulman är min parhäst. Igen. Vi har varken setts före eller efter senaste Styrelsemötet så det blir ett kärt återseende. Dock märkligt.

måndag 1 september 2008

Biodlingen

Jag är mer besviken än jag vill erkänna över att Johan Wirfält på Rodeo inte är biodlare. Han skrev det i en ledare för ett bra tag sedan, appropå någon slags rådande gubbestetik bland unga män (Anders Rydell, jag talar till dig).
Han droppade i förbigående att hans hobby var biodling och jag ville så gärna tro honom. Det är roligt på så många sätt. Skriver han det ironiskt, tänkte jag, så är det en skön fingret-i-luften-droppning. Vad är gubbigare än biodling, undrar jag.
Skriver han det på allvar är det ännu roligare, det betyder antagligen att han lagt till sig med den konstigaste hobby man kan ha, för att kanske stå ut. Eller för att han alltid gillat biodling och inte hör hemma alls på en slags modeanalyserande tidskrift, utan egentligen bara kört på sin mannen-i-fluga-klädsel för att det är så alla biodlarvännerna därhemma i Halmstad (tror jag att det är) klär sig.
Allt var roligt med biodling.
Men så sprang jag på honom på gatan och kastade ur mig, det första jag gjorde (jag sa knappt hej) "En gång för alla nu, är du biodlare eller inte?" och han svarade förvirrat "Va? Nej, skulle jag vara det?"
Illusionerna krossades. Jag sökte en biodlare och fann en man. Jag är besviken.
Jag vädjade faktiskt till honom och sa att han hade haft chansen att låta mig fortsätta tro. "Ja, men du fångade mig ju off guard" sa han.
Förvisso.
Men en riktigt skarp skribent är väl alltid redo?