fredag 30 november 2007

Saker jag borde få nåt sorts pris för

1. Skickar i genomsnitt femtio julkort varje december. Har skrivit klart ungefär hälften redan.
2. Gråter i genomsnitt på två hundra av årets trehundrasextiofem dagar.
3. Har i genomsnitt två klockor i varje rum, inklusive badrummet.
4. Är med i ungefär tio välgörenhetsorganisationer. Mitt samvete är enormt.
5. Har försökt återinföra ordet "nalle" istället för mobil i minst ett år nu.
6. Mitt skratt. Högst av alla. Förutom Kennet. Hans skratt är ännu högre.

Framtidstrend nummer ett


Såg Todd Haynes I'm Not There i morse. Hamnar med stor säkerhet på nästa års absoluta top fem-lista.
Och jag är ändå inget Dylan-fan.

Mer filmdrömmar


Igår snöade det vilket frammanade en till filmdröm hos mig. Julshopping på Manhattan!

Version ett. Supershopping på Manhattan. Jag och Cusack är glada och håller varann i handen. Vi åker skridskor i Central Park. Han tar emot mig när jag nästan ramlar och så skrattar vi. Hej och hå. Vi är superkära.
Vi dricker varm choklad och han får grädde på överläppen som man får pussa bort och yada yada yada.
Soundtrack: "I've Got My Love to Keep Me Warm" med Dean Martin. Ja, det är en feel good-film.
Tills han säger att han hatar julen. Och jag blir typ "Vaddå hatar julen? Ingen kan väl hata julen".
"Jo, jag hatar den och jag ska resa bort över jul. Jag har väntat med att säga det men jag klarar inte av julen, jag har aldrig gjort det. Jag vet att jag borde fira med dig men det går inte. Jag kan inte göra det. I am so sorry, Caroline. Good bye"

Och där står jag med våra kassar fulla med trevliga julgrejor. Övergiven på Manhattan.

Version två. Jag (som är supersnygg men olycklig) går omkring sakta i ett lyxigt varuhus och känner på dyra presenter, medan folk (i synnerhet par) omkring mig skrattar och har det mysigt och kramas. Jag suckar. Man ser hur olycklig jag är.
Det spelas glad julmusik.

Jag är ensam. Det är jul. Det är sorgligt.

Någon säger plötsligt "Hej". Eller snarare "Hi" eftersom alla romcoms på Manhattan är amerikanska.
Jag kollar upp.
Där står han. Igen.

Publiken vet att han krossat mitt hjärta, men de vet också att vi är menade för varann, så detta är försoningsscenen. Han säger nåt witty i stil med "You know why I hate Christmas?" vilket typ hänvisar till den tidigare scenen.

"You can not celebrate it with anyone, you don't want to get too close", säger jag.
"Because all my Christmases have been lonely. But I realise it does not have to be like that this year. You are all I want for Christmas. Please, Caroline. Forgive me."
"Happy holidays" säger jag.

torsdag 29 november 2007

"Lika som bär"


Det kan inte bara vara jag som anser att Leonard Terfelt, till höger, är sjukt lik Casey Affleck. Kolla planchen för Leo! Kolla bilder från filmen! Kolla filmen! Han är sjukt lik! Så det sa jag till honom.
Jag sa "Hur ofta får du höra att du är lik Casey Affleck?"
Han: "Vem?"
Jag: "Casey Affleck. Du är jättelik honom.
Han: "Första gången jag får höra det faktiskt...Förlåt, jag är så dålig på namn. Vem sa du nu igen?"

Random notes från filmfestivalen, förresten


Såg Control. Hade ytterst låga förväntningar men gillade den. Min enda kritik är att man inte på något sätt lärde känna, eller kom närmare Ian Curtis. Men så slog det mig att det kanske var tanken. Alla vännerna runt omkring honom, managern, Tony Wilson och Curtis fru - alla försökte de nå honom, förstå honom och i viss mån hjälpa honom.
"Ingen älskar dig som jag älskar dig" skriker Deborah och jag känner med henne. Det spelar ingen roll om man älskar, det gör absolut ingen skillnad om objektet i fråga inte är mottaglig.
Så Control var bra.
Rolig bonus är att Curtis lyckas se så jävla snygg ut i taxibrallor och pösig skjorta, genomdräkt av svett. Sånt imponerar naturligtvis stort på mig.

Roligaste filmupplevelsen var Cat People, incestfilm med Natassia Kinski och Malcolm McDowell från 1982. Det är roligt att tänka sig att samma person som gjort Taxi Driver ligger bakom den här sköna 80-talskalkonen. Alla i publiken satt och fnissade. Jag skrattade, som vanligt, högt här och var.
Jag gillade till exempel när Malcolm ska förklara hela grejen med varför han och systern Natassia är hälften människa och hälften panter. Jo, "Sedan tidernas begynnelse har människan offrat sina unga kvinnor till pantrarna".

(När exakt gjorde vi det nu igen?)

Det gjorde att pantrarna så småningom blev människopantrar och Natassia och Malcolm är de sista i sitt slag. De måste därför ligga med varandra. För att föra rasen vidare. Och bara för att klargöra: de är alltså bror och syster.

Ja, en underbar filmupplevelse som sagt.

Annars var min bästa film på festivalen helt otippat Rocket Science, en fin liten high school-film om en liten stammande gosse, hans kontrollfreakiga "object of affection" och det här med att tonårskärleken är en så stark kraft att man gör precis vad som helst. Som att gå med i skolans debattlag fast man har grova talfel.
"Det är antingen kärlek eller hämndlust jag känner, jag vet inte vilket. Men vad det än är fick det mig att kasta en cello genom ett fönster".

onsdag 28 november 2007

OCD är din vän


Idag har jag bakat världens största berg av chokladmuffins (som Roni säger är cupcakes), en pyramid av chokladbollar, en hel bricka full av brownies och en annan med en hög chocolate chip cookies tillsammans med Roni.
Har jag ADHD? Eller kanske OCD? (Obsessive Compulsive Disorder) Eller är jag bara galen i att baka och köra housewifestilen?
Vet inte. Spelar antagligen ingen roll för i vilket fall som helst ser mitt kök ut som en chokladfabrik (och luktar därtill) och det kan ju inte vara fel.
Eftersom Roni är likadan var dagen ett under av organisation och effektivitet. Vi hade förkläden på oss båda två. Fantastiskt. Roni gjorde den största smet jag sett, det var säkert tre liter chokladröra. Vi stod och stirrade på den ett tag tills vi resonerade fram det absolut bästa sättet att föra över smeten i formerna. Sedan nickade vi tyst och skred till verket. Jag hällde, Roni observerade och då och då räckte vi varandra redskap under tystnad, precis som kirurger.
Sked, tack!
Pappersform, tack!
Och inte en droppe smet gick till spillo. Vi kände oss nöjda. Kändes som om vi hade uträttat någonting.
När sista cupcaken sedan kom ut ur ugnen stod vi bara och beundrade vårt chokladberg i flera minuter. Så vackert.
Ibland är OCD din allra, allra bästa vän tänkte jag och fick en tår i ögonvrån.

"Just hear me out"


Kommer jag någonsin vara en sån som gör det rätta, går ifrån situationen och sedan blir ikappsprungen av någon kille i regnet som säger "Vänta! Vänta!"?
Nej. Det tror jag inte.
Ibland när jag går hem, och det är mörkt ute, kommer en fantasi över mig. Att killen från filmen (oftast filmen i mitt huvud, den jag är med i) står och väntar på mig i porten. Han älskar mig fortfarande. Eller så vill han be om förlåtelse eller nåt. Spelar ingen roll. Bara grejen med att han står och väntar. Det är en slags fantasi jag har. Kanske min allra mest förekommande fantasi.
Och av den anledningen skulle jag vilja vara med i en film. Inte för att bli känd eller stjärna eller för att jag har skådespelardrömmar som ligger på lut. Utan för att kunna låtsas att romcom-killen (som ser ut lite som John Cusack kanske, eller Ron Livingston) står och väntar på mig i porten.

tisdag 27 november 2007

Dina bäst spenderade 69 spänn


I nya Bon, som precis kommit från pressarna, finns två långa texter av mig med. En om det magiska slottet i LA, och en om Jason Reitman. Vars film Juno för övrigt vann publikpriset på filmfestivalen.
Det finns en bild på mig på medarbetarsidan också.

Saker jag är riktigt, riktigt dålig på

1. Att ta det lugnt
2. Inte gråta
3. Att tala bebisspråk med barn och hundar
4. Mingla
5. Klä mig snyggt och elegant

lördag 24 november 2007

"Imitation är den främsta formen av smicker"

Jag har blivit imiterad många gånger. Jag vet inte om det är "den främsta formen av smicker". Den kostigaste imitationen går så här:
"Ooooh, se på mig, jag är en viktoriansk daaaam. Oooooh"

Är det smickrande verkligen? Tror inte det.

Den grejen som brukar härmas mest är dock mitt skratt, och igår blev jag än en gång medveten om att jag har ett riktigt mongoskratt. Det märks givetvis allra tydligast på bio, och igår såg jag två filmer.

Det är ett högt skratt, för det första. Lite mobbaraktigt. Total bully. Verkligen HA! HA! HA!
Det lägger sig över alla ljud i salongen, flyter ovanför biopublikens dova, simultanfniss. Jag märkte det igår igen. För kanske hundrade gången i ordningen. Mest när det var grejor som jag skrattade åt och ingen annan.

Så om det är smicker, vilket jag betvivlar, så tackar jag. Men till alla imitatörer där ute vill jag säga att jag först och främst förstår varför man vill imitera mig genom mitt HA! HA! HA!. Jag vill säga att jag förstår er. Jag hatar er inte. Jag är heller inte sårad. Jag sympatiserar med er. Kände jag inte mig själv skulle jag också härma mitt skratt bakom min rygg. Det är helt okej. Fortsätt ni bara.

The State Within

Min lägenhet är emot mig. Den är passivt-aggresiv mot mig.
Vattenkokaren är värst. Det är ledaren. Vi utför en ständig, tyst kamp varje morgon. Jag fyller honom med vatten och säger åt honom att jobba. Han svarar med att flippa upp locket, som om han gav mig fucking fingret. Jag smashar honom i fejan, trycker ned locket på honom. Locket åker upp igen så vattnet inte kokar klart. Jag stänger locket och stirrar. Vattnet kokar. Jag vänder mig om och locket åker upp igen. Det är krig.

Samma med brödrosten. Åker upp hela tiden. Vägrar rosta klart. Får ta till våld. Det gillar den, den jäveln. Så bränner han mitt bröd som hämnd.

Duschen växlar mellan varmt och kallt och garvar mig rakt i ansiktet. Jag svarar med att skruva åt munstycket på honom så han inte kan säga ett ord. This is war!

Men i natt mobilierade de sig allihop, och tog ut sin hittills värsta hämnd genom att låta en hylla ramla ned.

Svin. Jag svarar med att sparka sönder den såklart.

torsdag 22 november 2007

Alla dessa högtider


"Har du börjat julpynta ännu då?" frågade frisören som fägade mitt hår idag.

(En parantes bara: var färgar man håret bäst? Hur många bilder och foton jag än tar med till frisören blir det ändå aldrig den färg jag vill ha. Jag brukar säga "samma färg som kolasås" och så får jag en hårfärg i apelsinnyans)

Jul. Ja, det är väl en okej högtid antar jag. Men Halloween blir jag bara irriterad på. Och alla hjärtans dag, det är kanske den mest irriterande "högtidsdagen".

Jag undrar varför man inte har en dag som firar vänskapens band istället. En dag då man skickar kort till sina vänner och talar om hur mycket man tycker om dem. Eller presenter. Vänskapens dag.
"Varje dag är vänskapens dag" säger säkert någon varm och trevlig person i kofta och tofflor.
Nej, det är det verkligen inte, säger jag. Vissa dagar får man ta skit från sina vänner, vissa dagar är man den på andra sidan luren som måste trösta någon som gråter och andra dagar är det man själv som ringer "Vad-ska-jag-göra"-samtal tre på natten. Då är det inte läge för vänskapliga ömhetsbevis.

Jag såg nyss Superbad. Det kanske har nåt med Vänskapens dag att göra. Men alltså, verkligen. När ska vi fira nåt som verkligen betyder nåt. Halloween, my ass.

Insikter


Jag börjar fatta saker. Jag ser grejor. Helt plötsligt bah "Aaaah...okej." Det har att göra med att jag läser böcker, målar, är jätteledig och tillbringar mesta tiden i ett meditativt stadium.

Jag sätter på musik, som får mig att nicka och tänka "Ah, men det är sant." Det är meditativt.
Som "Everyday is like Christmas Day without You, it's cold and there's nothing to do" (EBTG)
Som "How can you miss my lovin' when you never needed it" (Love) och andra banala sanningar.

Plus att jag är sist i hela världen med att höra Calexico.

Jag behöver blandband. Gör blandband åt mig! Varför är det så svårt att få tag i ett hyggligt blandband nu för tiden? Förr fick man ju blandband lika ofta som en förkylning. Man fick truga på folks ens ihopsamlade låtar. Men nu få man tigga. Jag behöver ett blandband.

Ett som jag kan lyssna på medan jag målar, helst. Just nu har jag återgått till att måla på väggen. Jag målade skitmycket på väggen förut. Man tror att det är en slags förstörelse. Folk som ser det blir rädda. Men det är faktiskt bara att sudda ut, om det är blyerts, eller måla över.

Just nu målar jag porträtt av tuffa tjejer. Jag har gjort Nancy Sinatra och Dolly. Jag ska göra Lauren Bacall också.

De ska påminna mig om att man inte ska ställa upp på att bli förminskad och förnedrad. De ska påminna mig och att vara tuff.
Att reduceras till att stå på knä och be någon att få tillbringa tid i dennes närhet är bara mongo. Att förminskas, och att bli den som säger "Vad du vill. När du vill" får inte hända. Mer.

onsdag 21 november 2007

You Da Bomb!


Jag har köpt en bombarjacka. Jag tycker i alla fall att det är en bombarjacka. Okej, inget huliganmärke utan värsta Swedish design catwalkmärket Göran Sundberg. Men visst kan det väl vara en äkta förortsbombarjacka för det? Eller?
Vissa skeptiker har höjt rösten (i min närvaro) och påstått att catwalk och förortsbombar inte kan gå hand i hand. Att det är som när punken blev haute couture och i samma stund lade sig ned och dog.
Jag kallar det bombarjacka. Jag har sett den bäras med mjukisbyxor och gympadojor. Jag tycker den är skittuff. Leve min nya jacka.

tisdag 20 november 2007

Den skuldbelagda njutningen


Den här bilden kom upp när jag sökte på "guilty pleasure". Ja, varför inte. Men jag önskar att mina hemliga njutningar var lika eleganta och stilfulla som damens. Guilty pleasures är sällan vackra. Det är ju det. De är fula, det är därför vi smusslar med dem. Att äta cheddarost framför Hem till gården, till exempel. Eller att läsa Grottbjörnens folk på något slags allvar.
Jag fabulerar lite nu. Inget av det där stämmer in på mig. Även om jag verkligen, verkligen saknar B-såpan Sunset Beach.
Det finns guilty pleasure-filmer. Så finns det vanliga, hederliga guilty pleasures. jag försöker mörka mitt, jag brukar inte låtsas om det när det kommer på tal. Men jag konsumerar en sjukt mängd glossy tjejtidningar, gärna utländska, som alltid står under pinsamma "Women's Interests" på flygplatser.
Jag har alltid en stor hög hemma som jag försöker gömma, "städa bort" eller helt enkelt maskera genom att lägga dit några gamla samhällsmedvetna tidningar eller någon Vanity Fair.
Man kan helt enkelt inte läsa skiten. Och ändå plöjer jag artiklar som "How to Look Good in bed", "Make the Mini Work for You!" och "Amazing proposals" som om det inte fanns någon morgondag.
Guilty pleasures. Jag tror det är okej. Det vore värre om jag slutade skämmas och tyckte det var helt okej att läsa "What Your Man Wants You To Known About Sex" innan sängdags.

söndag 18 november 2007

Den förbjudna frukten


Det finns filmer man inte får gilla. De är för sentimentala, de är för svenniga, de är helt enkelt för usla.
Man får inte gilla dem. "Guilty pleasure" kallas det. Filmerna man måste se i smyg, och ursäkta sig för om man blir påkommen med att ha dem framme.
Jag vill uppmana alla att träda fram och erkänna sina "guilty pleasures". Gärna med motivering. Därför att tillsammans kan vi då få fram en lite finare bild av mänskligheten. Vi är kanske inte så hårda och komplexa som vi tror, eller vill tro. Vi har också simpla känslor, såsom glädje, längtan och sorg. Det finns vissa filmer som stimulerar dessa känslor hos oss, fast vi vill inte erkänna det.
Jag vet en film som får mig att känna både musikglädje, hjärtesorg och lycka. Min förbjudna film heter Grease. Många kallar den skräp. Jag säger inte emot dem. Men jag tycker om den. Jag blir glad av att se fyrtioåringar spela gymnasieelever, sjunga trallvänliga sånger och agera banalt.
Jag gillar också budskapet: Det bor en tuff tjej i spandex i oss alla.

lördag 17 november 2007

Kvällen då allt blev luddigt


Den här mannen måste vara trevligast i Hollywood. Och jag gissar det därför att jag åt middag med honom igår. Han har också en galet snäll flickvän. Jag vet det för att hon och jag delade stol.
Jag var bjuden på en galen middag igår kväll.

Jag satte mig med två män som gjort indierullen Hannah takes the Stairs. De var snälla. Kent Osborne, som spelar med i filmen, skriver också manus till Spongebob Squarepants. Han reciterade också sina fem repliker i filmen School Ties, hans största framgång i filmvärlden hittills. "Jag säger 'Men borde vi inte...' men där blir jag avbruten av Ben Affleck".
Bredvid mig satt en skäggig man i glasögon. Han hette Patrick White och är på festivalen med en knasig skräckfilm med Robert Englund. Den heter Jack Brooks: Monster Slayer. Han kallade Toronto Filmfestival för "en bunt kuksugare", eftersom de inte accepterade hans film men sedan ändrade han sig och sa att det var en fin festival.
Nå.
Nu till det viktiga. Wes Anderson var där. Han var både social och asocial på samma gång. Han pratade artigt med alla som ville, men helst ville han gulla med sin art school-brud. Vid ett tillfälle, sent på kvällen, efter x antar drinkar, tog han henne diskret på bröstet. Hon protesterade inte.

Jag hälsade på honom. Vi skakade hand. Han sa att han kom ihåg mig från Venedig. Jag tror honom inte, men blir ändå glad för hans artiga ljug.

Men jag pratade desto mer med Jason, som delar min fascination för magi! Jag säger ju det. Det är det nya stora. Läs bara nästa nummer av Bon. Ute 22 november.

Jasons tjej är inte lika imponerad av tricks men myckert road av det. Vi pratade länge om The Magic Castle i Hollywood som vi har besökt alla tre. Jason berättade att Roman Coppola, hans kusin, har "uppfunnit" ett magitrick som han nu äger rättigheterna till. Fantastiskt. Sånt imponerar stort på mig.

Hur, var och varför jag blev inbjuden till den här fantastiska och ytterst exklusiva middagen är fortfarande ett mirakulöst mysterium. Things are looking good again for old Caroline Hainer?

Mitt försvar och hans försvar

Den är rätt virrig den här krönikan, det håller jag med om. Men bilden är ju fräck (fortfarande). Sedan vill jag bara säga att jag själv aldrig kallat mig tv-expert. Det är det andra som gör. Appropå den ironiska kommentaren...

fredag 16 november 2007

Beviset...

...för att jag har för mycket läppstift och att jag var på Spy Bar och minglade med Wes igår.

Wes, Sir!


Igår började filmfestivalen för mig.
1. Jag såg min vän Ps film Ritalin. Jag var den enda i salongen som kom enbart för förfilmen och inte Persepolis. Filmen var fin. Men det var märkligt att se den. Personlig anknytning = märkligt sätt att se en film.
2. Gick till Spy Bar. Var panelhöna ett tag innan Mattias Dahlström kom. Sedan var vi panelhönor tillsammans förutom att han känner alla som någonsin kommit i kontakt med filmfestivalens tidning de senaste fem åren. Det blev en del "Hej...!".
3. Wes Anderson kom dit.
4. Fatta!
5. Han satt i soffan, i hörnet, längst in i det som kallas "Gubbrummet" av folk som vet.
6. Han hade en tjej med sig. En arty tjej. Konstskoletjej. Knasigt hår och svart tunika med brodyr.
7. Hon gullade med hans hand hela tiden.
8. Uppskattades inte av mig.
9. Wes hade brun manchesterkavaj och matchande byxor. Han och de andra i hans entourage: Jason Schwartzman med brud, och Wes' art school-tjej, drack varsin shot.
10. Shot!?
11. Jag hälsade på Jason. Jag sa "Du minns inte mig men vi sågs i Venedig". Han bah "Visst minns jag dig". Om det är sant är han en toppkille, om det är lögn är han likförbannat en toppkille. Vi pratade i typ två minuter innan en annan tjej tog över.
12. Spanade ett tag efter möjlighet att köra samma grej med Wes ("Du minns inte mig men...") men han satt för inträngd i sitt hörn plus att art school-tjejen vakade över honom.
13. Nöjd ändå.
14. Taxi hem.
15. Drömde att jag bodde i ett hus med Joaquin Phoenix, Ginnifer-what's-her-name och Katherine Heigl. Vi är låtsassyskon. Mattias Dahlström kommer på besök men han trivs inte i storfamiljen, där vi äter tillsammans och Joaquin kallar mig "Cash" (mitt inofficiella smeknamn). I slutet av drömmen visar det sig att Joaquin inte är den han utger sig för att vara, han är egentligen placerad hos oss av FBI eller CIA och Mattias hade rätt i sin skepsism hela tiden.

torsdag 15 november 2007

Men det är ju en bra idé!


Jag säger det varje år. Och nu säger jag det igen: varför är det inte socialt accepterat att bära overall?
Det är ju överlägset det bästa plagget för vårt klimat. Det är helt okej att sätta ett dött djur på huvudet, vira in sig i fjädrar från kanadensiska gäss eller ha moonboots. Men det mest praktiska plagget av alla - overallen - är bannlyst. Skulle man ha en sådan på sig skulle man ses som mentalt sjuk. Man skulle bli en paria.
Varför?
det är ju egentligen det enda raka plagget, vintertid. Praktiskt. Varmt. Funktionellt. Och skulle säkert kunna designas i skithäftiga versioner.
Varför är det tabu? Våga bära bävernylon!

onsdag 14 november 2007

Bekännelser


För flera år sedan läste jag att någon högstående litteraturkritiker på någon högstående tidning (kan ha varit New York Times) skrivit en bekännande artikel där han avslöjade att han aldrig läst klassikern Moby Dick. Han listade också tre andra klassiker han aldrig hade läst, och som han som högstående litteraturkritiker, förutsattes ha läst redan som treåring. Det var Dickens, nån sak av Steinbeck och nåt mer. I samma veva uppmanade han andra kritiker att lista vilka klassiker de inte läst.
Han satte en skön snöboll i rullning. På flera tidningar i hela USA avslöjade kritikerna glatt att de varken läst Beowulf eller Onkel Toms stuga.
Jag gillar grejen. Jag är dock osäker på om man ska avslöja vilka filmen man är stolt över att inte ha sett, de man liksom gladeligen avslöjar sina bristande kunskaper i. Eller om man ska avslöja sina pinsamma luckor.
I kategorin "Klassikern jag gladeligen avslöjar att jag inte sett" finns Schindlers List. Jag är ledsen, jag har inget intresse av den. Förintelsen var hemsk. Schindler gjorde vad han kunde. Cudos. Men jag har faktiskt ingen lust att se två timmar svartvit misär, signerad señor Spielbergo. So shoot me.
Värre är det med de filmer man skäms för att man inte sett. De som man faktiskt borde ha sett, enligt rimlighetens alla regler.
Pulp Fiction, till exempel. Jag har inte sett den. Jag vet att jag borde. Jag vet att man ska tycka saker om den. Jag vet att den är inflytelserik och betydelsefull. Men jag har inte sett den. Vad värre är - jag har tagit upp den flera gånger i videoaffären, hållt fodralet i min hand, men alltid suckat lite och tänkt "Nej...jag vill faktiskt inte".
November är filmbekännelsernas månad. Jag har biktat mig. Å det rejälaste. Bollen är er.

tisdag 13 november 2007

Att man inte kan få ha sin megalomani ifred...

Mirres blogg: Ha, in your face VHS

Kan vi definiera "pretto" här och nu, tack?

- Allt jag lärt mig kulminerade i att göra denna film, men när jag väl stod mitt i den insåg jag att jag var tvungen att formatera hela mig. Tänkte visa ett par scener på Stockholms filmfestival, mest för att utsätta mig själv, sager Johan Renck.

måndag 12 november 2007

Jag vill låtsas, på riktigt.


När det regnar ute, som idag, känns det alltid som om jag är med i en film. Regnet är där för mig, för den scenen. Jag vet bara inte vilken film det är. Det är ett problem för mig. Men det är ett romantiskt drama av något slag. Troligtvis med sorgligt slut.

Film ett
Jag stoppar händerna i fickorna, och "Life on Mars" med David Bowie spelas, precis som i Life Aquatic. Kameran filmar mig rakt framifrån, mitt ansikte blir ledsnare och ledsnare under första versen, och precis på refrängen börjar jag gråta. Allt i en och samma tagning.
Det skulle vara en vacker scen.
Jag fortsätter att gå, tårarna fortsätter att rinna i regnet. Kamera från sidan. Folk passerar mig och går emot mig men jag märker det inte. De är som en grå massa för mig. Mitt röda hår står ut. Jag vandrar runt i tårfylld förvirring.
Så ebbar musiken ut och då ser jag var jag har gått, i mitt dimmiga, ledsna tillstånd. Jag står utanför hans hem eller hans studio. Jag har gått dit automatiskt. Jag ser honom inte där inne men vet att han finns där. Jag torkar tårar men det spelar ingen roll för ansiktet är blött och regner öser. Han finns där, jag vet det, och jag blundar och låter tårarna ta över.
Musiken fade-ar ut.
Vilken film är det här? Har jag sett den? Finns den?

Film två
Dörren till hans studio slår igen bakom mig. Mitt ansiktsuttryck är blankt, som om jag inte kan fatta vad som just hänt. Bruce Springsteens I'm on Fire börjar spelas, och jag dröjer en stund vid dörren men börjar sedan gå. Korsklipp till killen. Han står på dörrens andra sida, suckar en gång och går sedan tillbaka till ritbordet.
Klipp tillbaka till mig, som börjar gå därifrån. Jag tar på mig en mössa, på ett mysig New York-sätt. Jag försöker värma mina händer genom att blåsa på dem. I samma stund börjar det regna. Jag tittar upp mot himlen. Stannar, står still och tittar upp mot himlen. Klipp.
Han är i sin studio och målar eller håller på med foton. Han tittar ut och ser att regnet piskar mot fönstret. Han dröjer en liten, drömsk stund för länge vid fönstret. Korsklipp till mig som går i regnet. Bruce som sjunger. Korsklipp till någon lycklig scen från dagen innan. Inte så att vi har kuddkrig, han och jag, men nåt ditåt. Kanske sitter vi i soffan och äter chips. En av oss berättar något med yviga gester och jag skrattar jättemycket.
Korsklipp till mig på en buss. Jag drar fingret mot rutan på klassiskt vis. Bruce ylar. Bussen åker förbi studion men jag vågar inte titta dit.
Jag är ganska säker på att den här filmen inte finns. Men kanske musikvideon finns?

Alternativ
Om jag skulle vara med i en befintlig regnscen eller regnfilm skulle jag vara med i antingen Fyra bröllop och en begravning. "Regnar det? Jag har inte märkt det" säger Hugh Grant fast han är helt och hållet dyblöt.
Eller så skulle jag vara med i Frukost på Tiffanys för det är den sortens romantiksucker jag är. När George Peppard springer efter den förtjusande, men precis nedbrutna, Holly Golightly och skäller ut henne, och hon vet att han har rätt. Hon ser på honom med ögon som säger "Jag vet, men kan du älska mig ändå?" och han kysser henne. I regnet. Värsta Hollywoodregnet, totalt studioregn, och en kyss som ser hård ut. Men det är underbart.

Kransenbo with attitude


Så här ser bilden ut i Dagens Media. Tydligen kom min krönika med förra veckan, i onsdags. Den är lite virrig, men jag gillar bilden. Jag knyter min halsduk lite som en slips. Nice.

söndag 11 november 2007

Män är från Mars, yeah yeah yeah


Jag åt middag med P och vi diskuterade psykologi. Psykologiska saker. Insikter och grejor man upptäcker om sig själv.

P läser böcker som heter typ "Neuroteknologisk psykologi" från "The Institute of Psychological Technology" eller nåt sånt.
Jag läser en glad och trevlig bok som heter "Happy Yoga - 7 reasons why there is nothing to worry about!"

Har könsskillnader exemplifierats tydligare än såhär?

torsdag 8 november 2007

Lägg det här ansiktet på minnet


Den här trevliga mannen heter Jason Reitman. Igår såg jag hans nya film Juno som var skitbra. Han gjorde Thank You for Smoking för två år sedan, om namnet låter bekant. Jag träffade honom förra sommaren då han skulle börja filma Juno. Vi åt frukost tillsammans i LA. Han beställde frostflakes. Jag blev imponerad. Vi var på femstjärniga Four Seasons och han ber om frostflakes?
Själv åt jag tjockisfrukost i lyxens tecken, vill jag minnas, med omelett, vegokorv och nybakade bagels. Storyn kommer i Bon den 22:a november.

Han skulle börja med Juno, men innan dess en reklamfilm med Foppa så han frågade mig en massa om svensk hockey. Inte mitt expertområde direkt. Jag kunde inte svara på en enda av hans frågor. Inte ens "Var kommer Foppa ifrån?". Jag drog til med "någonstans i norr".
Eh...

Jason och jag har en gemensam bekant, så vi känner varann lite. Jag mailade honom igår och talade om för honom att Juno är superbra. (Den ska förresten visas på Stockholms filmfestival, för den som är intresserad. Sedan går den väl upp på bio.)
Jennifer Garner spelar en yuppie som mest av allt drömmer om att bli mamma och jag har inte insett förrän nu hur snygg hon är. Hon gör ett, faktiskt, rörande porträtt av Kvinnan som har Allt, utom det enda hon längtar efter; ett barn.
Ellen Page från Hard Candy spelar den kaxiga 16-åringen som kan hjälpa henne att nå sitt hjärtas innerska önskan. Michael Cera, den underbara George Michael i Arrested Development, spelar den alldeles för snälla pojkvännen/kompisen och AD-kollegan Jason Bateman Garners man.

Jag gillar både tonen, som är lite Wes Andersonsk, och animationerna som ramar in historien och ger den känslan av serietidning, vilket lyckligtvis lyfter den här annars ganska allvarliga historien, till en 16-årings halvvuxna/halvbarnsliga nivå. Skitbra.

Jag skrev det till Jason. Han svarade direkt. Han bad mig ha koll på "hur filmen blir mottagen i Sverige".
Och för första gången kände jag verkligen hur det måste vara att sitta på "the receiving end" av en recension.

tisdag 6 november 2007

Problemet med svensk film

Har skrivit en krönika för Dagens Media. Den kommer i papperstidningen när papperstidningen nu kommer ut.
Blev fotad och det är bara alldeles för uppenbart hur mycket jag vantrivs framför kameran. I alla fall den som står stilla. Den som rör sig går bra. Men det som står stilla förvandlar mig till ett kylskåp. Stelt och oformligt.

Har skrivit en till lång artikel för Bon också. Kommer ut snart. I nästa nummer har jag med två skitlånga grejor. Bra!

Har också sett teater idag. Man måste ju vidga sina mediavyer ibland. Måste erkänna att jag har ruskigt svårt för teater, jag gick mest med för mammas skull. Ett dockhem, på Dramaten. Att publiken bestod av pensionärer (det var kl. 12 på dagen) gjorde upplevelsen något mossigare än vad som kanske var tänkt. Jag nickade till ett par gånger.
När jag vaknade insåg jag, som jag gjort så många gånger förut, att skälet till att svensk film inte funkar är ju för att det är filmad teater.

Smoothies, pizzor och ett housewife-komplex


Big H är galen i smoothies. Han har ingen mixer hemma hos sig så när han är här plockar han ivrigt fram min ur köksskåpet, ungefär som när barn plockar fram leksaker ur leksakslådan. Med ungefär samma entusiasm gör han smoothies. En liter i taget. Sedan försvinner de spårlöst.
Jag vet inte hur eller varför men jag blir extra huslig när H är i närheten. Det borde kanske, för alla som känner H, vara tvärtom. Det är inga krav på trerätters och tända ljus därifrån direkt. Jag tror, tvärtom, att han skulle bli ganska nöjd med smoothies och smörgåsar till middag.

Men jag får istället en oförklarlig lust att baka, fixa, gratinera och hålla på när han är här. Jag bakade pizza igår.
Ja, bakade.
Sedan åt vi nybakad pizza framför teven, som om det var en helt vanlig söndagsgrej.
Det är inte. Inte för någon av oss.

Vi åt aldrig tillsammans hemma när jag växte upp. Jag har knappt några minnen av gemensamma måltider med familjen. Man fick liksom fixa sin egen mat och så var det med det.
Så jag kan inte skylla på värsta trygga familjegenerna och traditionerna som gör att man triggas till att baka paj och tvätta fönster varje gång en karl kommer på besök!

Om det inte är nån fåning backlash-reaktion.
För trots att jag tycker att det är smått absurt att jag ska bete mig som en gift tant hör jag ändå mig själv säga muppsaker som "Vill du ha ett par hela strumpor?" och "Det är kanske bäst att jag gör en extranyckel ändå".

Men åååh!

Okej att jag är hemkär, men när blev jag en femtiotals-housewife, med rosa äppelkinder, rutigt förkläde och uppoffring som främsta mål?

söndag 4 november 2007

Ansikte mot ansikte, så att säga

Till alla som tänkt besöka Stockholm filmfestival har jag två tips. Jag ska vara moderator (mer intervjuare, men okej) på två Face2Face, alltså möten med filmens regissör, i samband med två filmvisningar.
Båda filmerna är skitbra, Expired är dessutom tävlingsfilm. Ni måste se dem. Och stödja mig. Kom!

The Go-Getter
och
Expired

Nu ljungar du ned dig!


En av årets mäktigaste dagar är Allhelgonadagen. Även om man inte är "andligt lagd" är det svårt att komma ifrån upplevelsen av mörker, en till synes oändlig sjö av tända ljus, och gravstenar i solnedgång skapar.
Åkte till Skogskyrkogården igår. Köpte gravljus, ljung och allt det där. Kändes lite halvt ovärdigt med korvstånd vid ingången men vem är jag att se ned på någon som känner för en kokt med bröd efter en tur till graven?
Gick först till Hainergraven i en lite äldre del av kyrkogården. Det var fint där. Glesare mellan ljusen, och besökarna. Det blir väl så.
Pappas del av kyrkogården, däremot, var den allra vackraste. Helt klart för att det är en av de nyare delarna, och därför full av människor och ljus. Gravstenen är på plats nu, det var första gången jag såg den. Tidigare besökare, vilka det nu kan ha varit, hade försett graven med färska rosor, en gigantisk krans, en bukett nejlikor och massor av ljung. Blomsterhavet var enormt.
Pappas grav var väldigt vacker. Whiskeyflaskan som Peter tog dit i somras är kvar. Jag tog med mig ett flöte i somras, från ett av pappas gamla fiskespön, och det satt också kvar liksom telegrafistnyckeln och pipan, som fortfarande luktar svagt av tobak, precis som pappa gjorde.
Berget av ljus och blommor var både sorgligt och vackert. Det gjorde mig först glad, och rörd. Men sedan blev jag ledsen. Det spelar ingen roll hur många blommor vi lägger dit, eller att pappas grav är den mest kärleksöverösta i längan. Han kommer ändå inte tillbaka till oss.

fredag 2 november 2007

What YOU lookin' at?

Jag och mina vänner gjorde en gång upp en lista på saker vi önskar skulle vilja säga till folk.
Överst låg "Men dra åt helvete". Ingen av oss har någonsin bett någon dra åt helvete. Lite sorgligt.
Det närmaste jag kommit är ett töntigt "Fuck you" som direkt togs tillbaka. Ännu töntigare. (Det är verkligen skittöntigt att säga "Fuck you". Jag skäms.)

Andra saker jag önskar att jag får och/eller vågar säga någon gång:

1. "Nej, jag kan inte. Jag ska till Färöarna."
2. "Jag tycker att du är den snyggaste personen i hela rummet."
3. "Det är inte du, det är jag. Eller förresten, det är du. Du är skitbarnslig och jag går nu. Jag orkar inte vänta på dig längre, och på att du ska sluta ta mig för given" (något sånt, jag improviserar lite här)
4. "Jag vill att du ska veta hur mycket jag älskar att ha dig som min vän."
5. "Nej, jag vill ha mer betalt för att skriva det."

torsdag 1 november 2007

Journalist, schmornalist

En historia tagen från levande livet.

Släktkalas i radhusförort. Medelålders rödvinsdam frågar:
"Jag hörde att du skriver lite artiklar ibland?"

Jag säger ja. Ja, det gör jag.

Medelålders rödvinsdamen säger klassikern, som bara medelålders rödvinsdamer kan säga med en sån utsökt blandning av nedvärderande och pondus: "Men kan du försörja dig på det?"

Jag säger ja.

Rödvinsdamen säger vad som i tio fall av tio alltid är rödvinsdamernas följdfråga:
"Men har du gått på journalistskolan då?"

Jag säger, som alltid att nej, det har jag inte.
Ibland lägger jag till att jag har en fil. kand för rödvinsdamer tycker alltid att det är fint med en högskoleutbildning av något slag (bara det inte är humaniora, för det gillar de inte). Jag säger att jag istället "hållit på länge" och numera "skriver för flera tidningar".

Då säger mongotanten: "Men vaddå för tidningar? Vilka tidningar skriver du för då, om du inte ha en utbildning?"

Vad man får komma ihåg här är dels att medelålderstanterna kommer från en generation där utbildning var a och o. Det är viktigt för dem.
Dessutom är de ofta skilda och olyckliga. Och de läser sällan andra så kallade livsstilsmagasin än M, Amelia och Femina. Och jag skulle jag bli förvånad om kravet för att skriva i dem var utbildning på högre nivå än grundskolan.
I alla fall.

Jag rabblar ett par tidningar. Här brukar jag vara selektiv. Medelåldersdamer känner inte till Bon, Diego och Pause. Man får säga Stockholm City, den känner de till. Jag trycker alltid på den.

Då säger tanten, med lite tillbakalutat huvud, och perfekt överlägsenhet: "Jaja, City. Ja, de tar kanaske in outbildade journalister, förstås. Det är ju skillnad på en sådan tidning som DN, till exempel. Där tar de nog inte ta in någon utan utbildning. Det tror jag faktiskt inte. Det fiinns ju så många utbildade journalister nu som inte har något jobb."

Än idag ångrar jag att jag inte kastade rödvinet i ansiktet på damen. Hon anklagde ju mig, mer eller mindre, för att sno jobb från de utbildade. Betyder utbildning nödvändigtvis att de kan skriva bra?

Jag kunde åtminstone påpekat "Det är lustigt, men jag har ju faktiskt skrivit för DN ett par gånger. Jag, som är outbildad."

Men nej, jag satt bara paff och tyst. Alldeles för förbluffad för att säga någonting. Det allra, allra värsta är att hennes blick, hennes "Du är alltså inte journalist, eller hur?"-blick, fick mig att rodna som om jag hade ljugit. Och snott jobben från de utbildade.
Det, om något, hör till mina största ångerögonblick i livet. Fan ta alla medelålders rödvinsdamer och deras överlägsenhet.