lördag 30 juni 2007

En god och trevlig värld

Jag har säkert en psykos av något slag, jag känner inte så mycket sorg alls just nu. Säkert en grej innan begravningen. Jag pratade med prästen (hardcore-katolik!) och han sa att om jag ville kunde jag skriva ett brev till pappa som kunde sänkas ned tillsammans med urnan. Det gjorde mig plötsligt tårögd, så visst ligger sorgen någonstans och skvalpar. Den har bara varit ganska osynlig efter Budapest och ersatts av en slags redig konstruktivitet. Om inte jag styr upp den här begravningen, vem ska då göra det, ungefär.
Länge sedan jag såg en film. Jag borde se en film. Jag försöker läsa lite också, men jag är för trött. Mest av allt är jag trött. Jag orkar prata i telefon i högst tre minuter. Så visst finns det någon skum sorgpsykos begraven här någonstans.
Eller också är jag totally in tune with the world, och kan gå vidare. All sorg kanske förspilldes i Budapest? Jag var hemskt ledsen i Budapest.
Nu är min bror i Sverige. Det är bra. Vi ska ses idag. Han var här för ett år sedan senast, annars bor han i Japan. Vi ska handla begravningskläder. Vi har bara en förälder. Igår var jag tvungen att ändra meningen "träffa mina föräldrar" till "träffa min familj".
Det kommer ta lite tid detta.
Planerar dock att vara tillbaka på jobbet, som smått, på torsdag.

PS: Tack alla för fina kommentarer. Trots att jag är trött och lite konstigt världsfrånvänd för tillfället blir jag mycket glad och varm av dem. Tack. Tack alla.

torsdag 28 juni 2007

Vidare

Livet går vidare. Alltså, allvarligt. Det är inte meningen att detta ska bli en blogg om livets mysterier och människans hårda villkor. Fan heller. Det här är en nöjesblogg. Jag är en glad person. Pappa var en glad person. Han hade sagt till sin fru "Varför ska Carro komma för, hon gråter bara".
Jo, det stämmer. Jag gråter egentligen jämt. Men jag skrattar lika mycket.
Kanske är jag inne i en konstig bubbla av chock, men allt var så hemskt i Budapest att allting efter det ter sig lite, lite ljusare. Detta eftersom jag fortfarande har någon slags ställtid, jag kan inte göra någonting annat än det jag känner och orkar. Faktiskt.
Och att göra det man behöver, and nuthin' but gör mig stegvis lugnare. Jag orkar inte mycket.

Jag orkar till exempel inte:
a) vara hemma
b) svara på samtal från ytterst välmenande släktingar som säger saker som "Men har ni tänkt på det här med begravning...". Även om det är i all välmening alltså. Inget illa ment. Jag orkar bara inte. Alla är vi olika. Låt oss tala om annat. Som pappas sköna små kardborreskor.
c) deppa ihop. Det har jag gjort så många gånger förut och det är vansinnigt tröttsamt. För att inte tala om comebacken sedan.

Istället är strategin denna:
a) vara på rymmen. Undvika hemmet.
b) ha mobilen på ljudlöst. Jag är så otroligt tacksam för alla sms jag fått, de har gjort mig både rörd och stark. Jag är otroligt lyckligt försedd med en uppsättning helt otroligt fina vänner, som genom små meddelanden bara får mig att känna mig mindre ensam och mer stark. Ibland orkar man inte prata, men jag får meddelanden ändå. De gör mig stark. Mest av allt påminner deras sms mig om detta: Jag har varit glad. Tillsammans med mina vänner kan jag bli det igen.
c) strosa, ligga ned på gräset, vila, sova.
d) spela spel med mina kompisar, de som får mig att skratta.
e) Tacka nej till jobb för första gången någonsin. Hardest working woman in the business drar ned på takten. Word.

På onsdag är det begravning. Vi får se om strategin håller tills dess.

söndag 24 juni 2007

Ett farväl


Ungern. Så där bedövande hett, och så alla dessa ord på ett obegripligt språk. Har jag känt mig mer vilsen? Och på det känslan av att någonting är fruktansvärt fel, och jag är på väg dit. Snart ska mitt liv förändras för alltid.
Jag fattade att någonting inte stämde när jag plötsligt slutade få sms av sorten "Sämre" eller "Ring. Viktigt. Dålig puls."
Men jag trodde inte det värsta, inte än. Jag skulle hinna krama hans hand, hinna känna hans skägg kittla mot kinden. På tåget mot kuststaden var jag lugn. Jag såg landskapet susa förbi och tänkte att det passade honom. Pappa gillade naturen, ofriserad och lite gammeldags.
Jag kom fram till staden Siofok på sen eftermiddag. Fortfarande gassande varmt, jag kände mig nästan febrig. Att jag bara fick svaret "När kommer du?" på sms:et "Hur mår han idag?" gjorde mig naturligtvis orolig. Och med all rätt. Jag steg ur taxin utanför sjukhuset, en ganska liten skolliknande byggnad, och möttes av beskedet att jag kommit för sent.

Jag kom för sent.

Fatta.

Jag kom för sent.

Jag tog mig till Ungern, till Budapest, till tågstationen, till kusten, till staden, till sjukhuset. Jag var där!
Men för sent.

Läkarna beklagade. Jag fick ringa min bror. Jag fick sitta under ett träd och gråta. Jag såg en fågel. Sedan minns jag inget mer.

Därpå följde två hemska dygn av beslut man inte vill behöva ta (kremering? kista?) och allt på knastrig engelska med tydliga språkluckor mellan informationen. Allt under en tryckande hetta som lämnade ett svettigt, febrigt, dimmigt spår efter sig precis överallt.

Jag bad att se kroppen. Jag kände mig säker. Man vet nog inte förrän man är i en sådan situation vad man vill. Men jag ville se den, jag bad om det med stadig röst. "Vi har inte nyckeln till bårhuset" sa doktorn. Som sagt, sjukhuset var inte särskilt stort.

Morgonen därpå fick jag se honom. Han var kall och blå. Men han log lite, lite grann. Det gjorde mig lugn. Jag smekte hans hår och hans skägg. Jag försökte krama om kroppen där den låg på den sterila, smala stålbritsen. Det gick inte. Jag lutade huvudet mot hans bröst istället. Sedan kom jag på att han hade ju dött av hjärtproblem så kanske var det bättre att luta huvudet mot magen. Jag grät såklart, men mest ledsen blev jag när hans lilla, knubbiga hand ramlade ut från under lakanet. Jag höll den. Hans lilla, lilla hand. Som nyss lagat ett trasigt halsband åt mig. Som spelade Tetris på datorn utan att någonsin nå upp till Peters rekord och som puttade bort min hand när den pokade honom i magen. Handen var blek och gul. Jag kysste hans huvud. Detta var farväl. Han skulle fyllt 66 år idag, men han försvann från oss.

Älskade pappa. Jag vet inte hur man lever utan dig. Jag måste ta reda på hur fast jag inte vill.

tisdag 19 juni 2007

Vad gör man?

Ballongsprängning, blodpropp och aritmi (arytmi?) Ord som tidigare bara hörde till Dr. House och ER. Fuck. Fuck allt. Det kan gå bra, det kan gå dåligt säger läkarna. Just nu är inget säkert. Om han försvinner finns bara mamma, mormor och Peter kvar. Den minsta familjen i världen. Och såklart alla de där sakerna som aldrig sas. De finns också kvar.

måndag 18 juni 2007

Alltid på en onsdag

Får flera kortfattade sms hela dagen som alla går ut på att pappa är sämre. Åker dit på onsdag morgon.

Midsummer in Hungary

Verkar som om det blir midsommar i Ungern. Vad vet jag om Ungern? Budapestrulle, de är rätt goda. Är de ungerska? Jag vill inte tänka på sjukhus, jag vill bara tänka på andra saker som har med Ungern att göra. Piroger. Ballet.
Alltså, så här. Jag har så lite information om pappa, jag får bara sporadiska sms i stil med "sämre" eller "ok nu". Fick också "blodtryck 90-30" vilket inte säger mig så mycket annat än att jag borde oroa mig.
Ja, jag oroar mig. Men mest av allt är jag avdomnad på ett för mig totalt obekant vis. Sämre, oj, det var väldigt tråkigt. Ska jag ringa någon. Bättre, det var mycket bra. Jag borde ringa min brorsa.
Ungefär så. Jag vet inte varför. Jag är ju egentligen en worrying kind. Men för mycket oro slår över och blir avdomnat tillstånd där allt går lite, lite för långsamt och ruckas någonting i den vanliga lunken blir det katastrofalt, men så länge allting rullar på som vanligt så kan man fortsätta sömngången.
Och sedan har jag ju, precis som många andra, en total skräck för sjukhus. Eller, att besöka folk på sjukhus där de ligger nedbäddade, bleka och taniga i små, patetiska linnen. Jag undviker det om jag kan.
Men nu lutar det åt att jag inte kan längre. Jag kommer väl ångra mer att jag inte åkte än att jag åkte?

söndag 17 juni 2007

Nej

Ah, damn. Nu är han sämre helt plötsligt.

lördag 16 juni 2007

Broken Promise Land

Pappas tillstånd är stabilt. Så varför känner jag mig så ledsen? Jag saknar mina glada, energiska jazzhands. De är förbytta. Jag lyssnar på Weeping Willows. Det kanske är fel. Borde jag gå ut i solen, med något glatt i lurarna? Antagligen. Men jag vill inte.

fredag 15 juni 2007

No jazz today, my love has gone away

Inga jazzhänder idag. Pappa har fått hjärtinfarkt. Jazzhands är ledsen.

torsdag 14 juni 2007

Harru läst Harry?

Här är gårdagens coverstory på gårdagens DN Kultur. Magi rules.

Mime after mime

Inget framkallar så starka känslor som clowner. Jag vill därför dela med mig av mitt bästa clownminne, tillika en favoritstory från New York.
Det var hyfsat sent på natten och jag och en kompis stod trötta på tunnelbanestationen och väntade på tåget. Stationen var ganska tom, sånär som på en glad mimare. Han var rätt trashig för att vara mimare; lockigt Weird Al-hår, svarta jeans och sliten svart väst. Han stod och körde sina tricks: dra i det osynliga repet, öppna osynliga fönster och så vidare. Allt med gott humör. Vi gömde oss bakom pelare för att undvika honom eftersom han verkade sikta in sig på olika personer på stationen. Han gick fram till en tjej som slött stod lutad mot en annan pelare och läste en bok. Han körde lite classic mime för henne (klättra på stegen till exempel) men hon tog inte blicken från boken, hon blinkade inte ens. Då körde han lite tyngre grejor som "stänga in henne i boxen" och sånt, lite mer "in your face"-mim. Då, utan att släppa blicken från boken en enda sekund, tar tjejen helt iskallt upp en dollar ur jackfickan och väser "Just take the fucking money and go!"

...och mimaren, fortfarande leende och på gott humör, dansade iväg på en liten moonwalk.

tisdag 12 juni 2007

Gamla kompisar från förr


Idag har det varit en trip down memory lane på jobbet. Intervjuade först två av de som var med i den eminenta lilla serien Ebba & Didrik, som ju går i repris på lördag. Ah, ljuva barndomsminnen. Det var sjutton år sedan den visades. Fatta! Och jag har ändå minnen kvar.
Sedan fick jag ställa frågor till clownen Manne. Han var skön. Han saknar en "fast cirkus" i stan, och tycker inte att djur är roliga. Eftersom de inte är medvetna om att de är roliga. Då är det fel att skratta åt dem.
Clowner är i och för sig sjukt medvetna om att de är "roliga" vilket gör dem sjukt tråkiga. Eller?

måndag 11 juni 2007

Skräckvälde

Igår såg jag för övrigt en naken, medelålders kvinna göra yoga på Fredhällsbadet. Jag vet inte. Det var skumt.

Silly season

Tragisk rubrik i dagens GT. Stackars Rolf, 68 ser jätteledsen ut. Vad säger E-Type?
Ja, det är silly season nu. Det finns inget (förutom stackars Rolf, 68!) att skriva om.
På filmfronten intet nytt; den enda film som går upp på fredag är typ Hostel II. På alla andra fronter; you tell me.
Filar på en grillguide till fredag. Det är allt jag kan göra.

söndag 10 juni 2007

Solen är min fiende


"Since the beginning of time man has yearned to destroy the sun". Orden är Mr. Burns men skulle kunnat vara mina idag. Efter en stadig brunch på Café Sirap blev det cykelköp. Oh, she's a real beauty. Och jag har aldrig ägt en ny cykel förut bara second hand-saker som pappa dealat till sig. Så givetvis var jag tvungen att cykla. Åh, jag älskar ljudet hon ger ifrån sig, det där rasslet.
Åkte och badade vid Fredhällsklipporna (det överlägset bästa badet). Hörde två grabbar snacka. "Han tjatar till sig grejer. Jag tror det är så han får tjejer också, han bara tjatar till sig dem." Sedan cyklade jag hem. Nu är jag röd. Inte bara lätt röd eller rosa utan röd. Satte en tomat jämte armen. Hysat likt, även om det mer är åt smultron-nyans.
Det är straffet för att jag dodgat artiklar hela helgen. Nu har jag halvskrivit tre stycken (två till Bon, en till Veckorevyn) så nu får vi se om det blir någon ordning.
PS. Har för övrigt beställt Undeclared på DVD, som gjordes efter Freaks and Geeks med några gemensamma nämnare, dock få. Såg ett avsnitt. Inte imponerad. Men vad kan man göra? Klart man måste beställa.

lördag 9 juni 2007

Nöjeshelgen


Jag vaknar sex varje morgon och tänker i panik att det är dags att gå till jobbet. Sedan tänker jag "men det är ju helg" och somnar lyckligt om. Alltså, det är inte onormalt eller jobbigt att börja nio. Jag är bara ovan, antar jag. Hittills (tre arbetsdagar) har det varit svårt.
Har fortfarande lite frilansgrejor som släpar efter och som jag borde gjort igår...idag...Men istället promenerade jag en mil, åt glass och såg om Zodiac och hade den trevligaste kvällen på länge. Kanske sedan för en vecka sedan då jag badade och unisex-bastade på Centralbadet och nästan tuppade av, av uttorkning.
Poängen är: hur kan man förväntas frilansa när det är närmare trettio ute, när det finns glass i trettiosex olika smaker och man, om man sommarjobbar på City, har ledigt på fredagar?
Va?
Nej, okej. Jag famlar bara efter ursäkter.
Jag har saker som behöver transkriberas, det är det som är problemet. Det är det som stoppar upp allting. Synd att jag inte har en sextonårig kusin som behöver snabba stålars.

torsdag 7 juni 2007

Fram med bomberna!!!!


Blev ivägskickad på presskonferensen på Skansen där det skulle avslöjas vilka artisterna blir i år. Jag såg Plura lurka omkring i kulisserna innan så jag tänkte ett noll till mig som har ögonen öppna.
Annars var det ett gäng gamla godingar (Svante Thuresson) och en del modernt folk (Salem Al Fakir) och the usual suspects (Nanne Grönwall).
Läskigast var ju Pernilla Wahlgren och hennes lilla showbiz-son som poserade så proffsigt för kamerorna att man får lust att ringa socialen. Jag tror han hade en äkta Burberry-skjorta, gossen.
Markoolio gled omkring och snackade på sitt Markooliotugg. Han ska köra reggae, sa han.
Men roligast att prata med var E-Type. Jag gillar honom. Så mycket att jag bett att få göra Stora Sommarintervjun i City med honom. Det fick jag.
E-Type sa att det behövs mer bomber och sånt på Skansen, det är alldeles för lugnt. Han sa att tiden är ur led, att han gör en stenhård låt och då får han vara med i allsången. Han är jättelång, hans ansikte är sjukt avlångt, han hade knasiga jeans. Jag ser fram emot att träffa honom igen.
Nå. Det var egentligen inte det jag skulle skriva om utan Anders Lundin. Det finns en sak som vissa journalister kallar Brasse Brännström-syndromet. Det betyder att någon man upplever som väldigt snäll, glad och allmänt kul i rutan alltid visar sig vara en riktigt surkart i verkliga livet. Jag har länge misstänkt Anders Lundin för detta. Men jag tror att jag har haft fel. Anders Lundin är inte Brasse Brännström, han är nog snarare den gråtande clownen. Kan inte sätta fingret på det och jag vill för allt i världen inte bli stämd för förtal men jag fick verkligen känslan av att den mannen inte är helt glad. Han hade visserligen stukat foten, det såg ont ut. Men satan, han såg sliten ut, var ofokuserad och jag blev lite beklämd av det hela.
Så om det dyker upp några snaskiga, sensationella artiklar om "Anders kamp" i närmaste kvällstidning så minns vart du läste det först.
Sorgsen och lite vemodig drog jag tillbaka till redaktionen.

Okej, nu får det vara nog

En sista F&G-grej till innan jag går över till att berätta om min sorgliga allsångsdag på Skansen. Jag önskar att jag hade sett F&G innan jag åkte till LA.
Fatta att jag intervjuade både Martin Starr och Seth Rogen, but most importantly; JASON SEGEL, bara två veckor innan de skulle förändra mitt liv, fast för sent. Åh om jag bara hade vetat...
Oh cruel, cruel world.

Breakthrough!

Yes! John Francis Daley som spelar Sam Weir i Freaks and Geeks har addat mig som "friend" på MySpace. Oh, ett steg närmare McKinley High. Jag browsar Freaks and Geeks-grejor på Ebay, och lägger bud på en special edition DVD för hundra dollar. Men då ingår en yearbook. Funderar på en Freaks and Geeks-hoodie men säger tack men nej tack.
My oh my, när ska jag ha tid med min magi? Måste lära mig tricks. Nu.

Tomhet

En sådan enorm tomhet. Freaks and Geeks är över, jag har sett alla avsnitt nu. Jag är ledsen, känner längtan och sorg. Vad ska jag nu titta på?

onsdag 6 juni 2007

Vad är detta?


WTH? Vad är det här för skum bild? Jag ser ut som en fyrtiotreårig förortsmorsa! Mitt nya sommarjobb tar knäcken på mig, uppenbarligen. Två dagar och jag är slut. Kolla bara! Det här går ju bara inte för sig! Detta är skälet till att jag är frilans!
Sov till tio idag, bara för att jag kunde. Igår skrev jag om Re:Orient. Jag fick också konstruera ett Mötley Crüe-test. Sedan gick jag på gratisätargrej. På bilden är jag där, bland vitklädda glassare man inte fattar vilka de är.
För alltså: Vad betyder ett par vita chinos med bälte, vit skjorta, rosa slips och stickad tröja nonchalant slängd över axlarna? Lägg till solbrillor fast det är skymning och lätt bakslickat hår. Betyder det att man har pengar eller att man vill se ut som om man har pengar?
Har ingen aning vilka som gratisåt igår av "Grillbuffeten" (Visst låter det precis som "grisfest"?) men alla såg ut som om de hade pengar alternativt som om de ville se ut som om de har pengar. Men varför går man på en sunkig gratisätargrej med en ruttet coverband och dyr sprit på i så fall? Borde man inte dissa sånt då? Om man har stash alltså.
Jag såg en kille där jag såg på ett bröllop för inte så länge sedan. Sånt där officersbröllop. Han var officer. Han gjorde sabelhäck och slarvade bort As hyrda finskor. Nolla. Han åt gratis grillbuffet igår. Det gladde mig på något vis, jag valde att se hånfullt på saken.
Nu ska jag på en fest till. Bon firar en massa saker. Sex år till exempel. Tror inte det blir så många backslicks där, men en hel del tröja-slängd-över-axlarna. Får se. Inga officerare i alla fall. Garaterat fritt från sådana.

tisdag 5 juni 2007

En helt ny värld!

Lidingö Tidning alltså. Att jag inte upptäckt den förut. De har ett forum på nätet där Lidingöfolket kan göra sina röster hörda. Som den här lilla gossen som behöver hjälp i ett skolarbete:

"Tjena, Mitt namn är Peder och jag går på VRG gymnasium i Stockholm. Jag tänker skriva en uppsats, och behöver lite hjälp. Jag har valt att skriva om att hela LÄNET bör få rösta om trängselskatt, men jag är inte så insatt. Ni som ÄR insatta, kan ni hjälpa mig? * Vilka är de starkaste argumenten? * Var kan jag hitta fakta som stärker dem? * Var kan jag hitta folk som delar min åsikt? Några tips vore till mycket stor hjälp!

Han får givetvis lite hjälp på traven av en likasinnad, som möjligtvis lägger sig lite över gymnasienivå i sitt resonemang, Eller också inte:

"Ifrågasätt kunskapsnivån som politiker har påvisat, när det hela grundar sig på en ideologisk premiss - en självklarhet för galna miljöpartister och socialdemokrater. Ifrågasätt hur diktatoriska beslut kan tas i en demokratisk stat."

måndag 4 juni 2007

På andra sidan bron

Saxat ur Lidingö tidning 25 maj, i en artikel om en ny klubb som ska öppna på ön:

"Club Vice är öppen för allmänheten med man måste meddela om man kommer till Oscar i förväg."

"Han har även lyckats få kända Lidingöprofiler som Andreas Weise, Martin Grewin och Johan Sattin att spela på Club Vice.
– Vem vet vem som spelar nästa gång, säger Oscar lite hemlighetsfullt och håller på den informationen."

"Tillsammans har de inte bara skapat ett namn utan en möjlighet för Lidingöbor att träffas, lära känna varandra och knyta kontakter..."

"Andra samarbetspartners är Budweiser, Carlsberg, Beefeater gin och klädmärket Mouli som är grundat av två Lidingökillar."

"Tack vare klubbens samarbetspartners kan Oscar hyra in en så kallad partybuss som går raka vägen in till Stureplan runt tolvslaget.
– Vi vill att våra besökare ska slippa betala taxi och om man åker kommunalt är det lätt att gänget splittras upp, förklarar Oscar."

söndag 3 juni 2007

Ibland kallar jag mig Lindsay


I ett sista desperat försök att dodga alla deadlines och försöka klamra mig fast vid denna sista sommardag innan kneget kickar in så har jag kollat på
1. A Scanner Darkly. Eller i alla fall de första 15 minuterna. Sedan orkade jag inte med fler snedtrippar.
2. Freaks and Geeks. Klockren.
3. 30 Rock. Hur, var och när blev Alec Baldwin ett komiskt geni? Måste varit efter skilsmässan.
4. Arrested Development. Den mest fulländade komediserien.

Men tillbaka till Freaks and Geeks. Tillbaka till högstadiet. Där fanns nördarna som fortfarande stod med ett ben i mellanstadiet. De var trevliga, lydiga och tyckte om hästar. Jag kände ett par stycken.
Sedan fanns nollorna. De var tuffa, men inte så där läskigt tuffa så att man var rädd för dem. De kanske rökte, de partade. De gjorde knasiga saker och hängde med killar som var äldre. Jag kände dem också. Precis som Lindsay.

Och precis som Lindsay blev det problematiskt när man inte passade i endera lägret. Man ville vara med i båda. Jag får en tår i ögat när jag ser hur väl manusförfattarna lyckats med karaktären Lindsay och hennes dilemma. Jag är knappast den enda som känner igen mig i hennes situation, men jag är nog en av få som faktiskt, i alla fall i en kort period, också hade oljerock på mig i högstadiet. Skrämmande likt. Men hon har vitare tänder än jag hade. Och mer kurage.

En annan grej: Lärarna som tyckte att man var duktig/trevlig flicka. Föräldrarna likaså. Och så det knepiga i att vara vän med alla. Och samtidigt visa att man var lika tuff som nollorna, eller i alla fall skulle kunna bli. Lärarnas besvikna miner när man hängde med fel personer på rasten.
Ja, jösses. Ibland är det så att jag borde byta namn till Lindsay.

Och idag såg jag några tonårstjejer som var orangea i ansiktet av brun-utan-sol. De vinglade på bussen i högklackat. Same problem but different. Var med Kennet i Globen och såg ett gäng som rökte på ett så uppenbart amatöraktigt sätt. De hade tuffa kläder men allt var fel. Fel sittande jeans, fel märken, fel kombinationer.

Dessa feaks and Geeks. Alltid närvarande, alltid fel. Och vad som gör serien så bra är att geeksen inte är riktiga out-of-this-world-nördar med högt uppdragna byxor och bebisröst (typ Screech) utan helt normalnördiga. Och freaksen är inte de där som det typ gick inbrotts- och knarkrykten om i skolan utan de där uppnåeligt tuffa. Det är alltså ingen gammal pensionär som skrivit manus, som det så ofta är, utan ett par killar som växte upp ordentligt i början av åttiotalet och minns tillbaka med ordentlig skärpa. Jag bugar för dem. Tack, tack.

lördag 2 juni 2007

Vad har tunnelbanan och ett paraply gemensamt?


Svar: Min brorsas kompis sköna projekt.
Ps. Jag har ingen bild på Jonas så det får bli en bild på min brorsa istället.

Sista dagen på sommaren


I morgon är sommarens sista dag för mig. Sorg. På måndag börjar jag sommarjobba. Blandade känslor. Det är roligt på City, det är ett snällt och roligt litet gäng. Och de brukar vara mycket öppna för förslag oavsett om det gäller Jesusspecial till påsk (sant!) eller Svante Grundberg-porträtt (också sant!).
Men ändå. Frilanslivet har ju fördelen att man inte måste lura en chef med att man har "ett viktigt möte" så fort det är sol ute, det är bara att dodga och gå ut. Jag lurar mig själv istället. Säger att jag "jobbar in det i helgen".
Nu är det helg, sommarens näst sista dag och tvättdag i ett. Bummer.
Tre deadlines typ nu, och femton intervjuer som måste transkriberas (utan tvekan det tråkigaste som finns. Nån som behöver ett jobb i sommar?). Men vad gör jag? Spelar Bruce Springsteen, äter jordgubbar och läser tidningen RES.
Skärpning.
Och som om inte botten var nådd såg jag Göta Kanal II igår och badade på Sturebadet tills jag blev så utmattad att jag höll på att tuppa av på tunnelbanan hem. Tre vatten-referenser i samma mening, för övrigt. Yay.

fredag 1 juni 2007

Vad hände igår?


Vad hände igår egentligen? En sån där dag som bara liksom flöt förbi utan större avtryck. Jag såg Ocean's 13, det minns jag. Det var en bunt män i snedbena och kostym. De planerade någon slags kupp som var "omöjlig att genomföra". Sedan genomförde de den. Eddie Izzard var med. Han satt i en fåtölj, satta fingrarna mot varandra på Mr. Burns-vis och sa "Ge mig alla detaljer, utelämna ingenting" och så slöt han ögonen. Detta var efter att han bett butlern om en kopp grönt te. Alla masters of den undre världen dricker grönt te nu för tiden. Precis som de sluter ögonen, koncentrerar sig och sätter fingertopparna mot varann när de ska konstruera en masterplan.
Nå.
Recension i City nästa fredag.

Vad gjorde jag sen? Ingen aning. Åkte hem tror jag. Åt glass tror jag. Kollade på gamla Arrested Development. Till jag somnade.

Och idag är en ny dag.