Finns det något mer genant än när en släkting, chef eller annan prominent figur sätter på sig en keps bak-och-fram och ska "rappa"?
Eller - snarare - finns det något hemskare, alla kategorier, än när folk ska "rappa" på skoj i halvformella sammanhang?
Nej, det finns det inte.
Jag har källor som säger att Malou von Sivers körde bak-och-fram-keps och rap på en personalfest på tv4.
Jag har en kompis som säger att hans relation till sina kusiner är i stort sett förstörd efter att de körde "rap" på deras farmors 80-årsdag.
Och slutligen; en annan kompis som berättar att ingen blev sig likt på Philips efter att avdelningschefen ställde sig på bordet, körde den gungande handgesten, och "rappade" om de duktiga medarbetarna.
Jag hade förresten en granne som plingade på mig en gång och frågade om jag kunde hjälpa henne skriva en "rap" som hon skulle sjunga för en kollega som fyllde 50. Hon sa "Du tycker ju om lite roliga grejor". Det var då jag började klä mig i svart och slutade hälsa på folk i tvättstugan.
Nå.
Igår var det hårfint, men vi höll oss alltid inom den tunna gränsen. Så här: vännen P fyllde år. Eller, egentligen fyller han idag. Han gillar hiphop.
Som en skön födelsedagspresent till honom hade därför hans hiphophatande tjejkompis T hyrt den fetaste limon ever; vit sak med registreringsnummer BELAIR, spegel i taket, whiskyflaskor i dörren och enorma lädersäten. Och totally proffsig chaufför av KTH-snitt (lång, gänglig, artig). P blev totalt överraskad eftersom han lurats att tro att han skulle till Värmdö på skrivarläger. Yeah... Hans förvåning sjönk inte förrän ungefär en och en halv timme senare. Det hela var mycket vackert.
Alla skulle klä sig "hiphoppigt" eftersom P gillar hiphop. Det innebar ett visst problem för mig. Tjejerna körde string-som-sticker-upp-ovanför-jeansen (skitbra!) och bling, och lite classy lady i guldfodral. Jag valde den mindre obscena genren med träningsoverall, beanie och solglasögon.
Shit, alltså. I den stunden hade jag mer gemensamt med Malou von Sivers än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle ha. En av de märkligaste insikterna i år.
Vi cruisade på de mest folktomma gatorna ever. Var höll alla hus igår? Allvarligt? Jag har aldrig sett en mer övergiven stad.
Sedan blev det Riche där jag, i full gympaoverallsmundering, stötte på min gamla chef. Odd moment. Sedan till Berns bland alla slanka tjejer i fodral. Helvete alltså, jag har aldrig längtat så mycket efter ett par jeans.
Men här är poängen: från att göra en "rolig grej" (som i och för sig blev väldigt lyckad!) med att typ "klä" ut sig till hiphoppare (ingen bakvänd keps men ändå) är ju steget faktiskt riktigt, riktigt kort till att ställa sig på ett bord och rappa "på skoj". Svindlande tanke.
Vad är skillnaden egentligen? Jag sprang runt och skrek YO ganska regelbundet igår (dock inte på Berns, God forbid) och jag dansade lite genom att typ gunga med knäna. Säg mig vad skillnaden är mellan mig och Malou von Sivers?
Eller, nej, kanske vill jag inte veta.
10 kommentarer:
Skillnaden är väl att du fortfarande är vid liv, för som du vet har Malou varit död sen en väldigt lång,lång tid tillbaka.
Du menar bildligt på något vis? Ja, det verkar hända alla kvinnor runt medelåldern som börjar dansa afrikansk dans offentligt.
Jag hoppas verkligen det är enorma skillnader mellan er två, med tanke på att jag sällan skådat någon så talanglös och intetsägande personlighet som Malou von Sivers... Hur sjutton fick hon tv-jobb egentligen? Jag skulle inte ens anfötro henne åt drive-in-luckan på McDonald's!
När jag dansar med kompisar o det spelas nån hiphoplåt blir jag skittrött på kompisarna som håller på och yo:ar eftersom jag gillar hiphop, så jag själv sätter igång och rappar istället, eftersom jag kan det hyfsat bra, haha. Fast det kanske är att göra en Malou det också?
Jag tror inte att det räknas som en Malou, faktiskt, Joel. Det är nog helt accepterat, om man vet vad man gör. Det är när man inte har en clue som man bör se upp.
Och Switchbitch, jag kan försäkra dig om att det finns mer olikheter än likheter mellan mig och Malou. Trots att vi båda är journalister. Jag har till exempel aldrig dansat afrikansk dans.
Att sätta armarna i kors när man ska vara hiphop är ju att vara extremt Malou. Men undra när hiphoparna kommer börja göra den igen, och le på bild. Som hiphopen var förr i tiden.
Jag vill poängtera att jag bara skrek Yo i limon, inte utanför. Inte offentligt. Där går min gräns.
Aha. Så komedi-rap är det nya 'vi gå över daggstänkta...' med egen skojig text. (Och hej, kul blog!)
Så kan man säga. Om man med "Vi gå över daggstänkta..." menar genant. Och det gör man ju.
Visst gör man det. Mycket genant.
Skicka en kommentar