Bekännelser

För flera år sedan läste jag att någon högstående litteraturkritiker på någon högstående tidning (kan ha varit New York Times) skrivit en bekännande artikel där han avslöjade att han aldrig läst klassikern Moby Dick. Han listade också tre andra klassiker han aldrig hade läst, och som han som högstående litteraturkritiker, förutsattes ha läst redan som treåring. Det var Dickens, nån sak av Steinbeck och nåt mer. I samma veva uppmanade han andra kritiker att lista vilka klassiker de inte läst.
Han satte en skön snöboll i rullning. På flera tidningar i hela USA avslöjade kritikerna glatt att de varken läst Beowulf eller Onkel Toms stuga.
Jag gillar grejen. Jag är dock osäker på om man ska avslöja vilka filmen man är stolt över att inte ha sett, de man liksom gladeligen avslöjar sina bristande kunskaper i. Eller om man ska avslöja sina pinsamma luckor.
I kategorin "Klassikern jag gladeligen avslöjar att jag inte sett" finns Schindlers List. Jag är ledsen, jag har inget intresse av den. Förintelsen var hemsk. Schindler gjorde vad han kunde. Cudos. Men jag har faktiskt ingen lust att se två timmar svartvit misär, signerad señor Spielbergo. So shoot me.
Värre är det med de filmer man skäms för att man inte sett. De som man faktiskt borde ha sett, enligt rimlighetens alla regler.
Pulp Fiction, till exempel. Jag har inte sett den. Jag vet att jag borde. Jag vet att man ska tycka saker om den. Jag vet att den är inflytelserik och betydelsefull. Men jag har inte sett den. Vad värre är - jag har tagit upp den flera gånger i videoaffären, hållt fodralet i min hand, men alltid suckat lite och tänkt "Nej...jag vill faktiskt inte".
November är filmbekännelsernas månad. Jag har biktat mig. Å det rejälaste. Bollen är er.