Det finns filmer man inte får gilla. De är för sentimentala, de är för svenniga, de är helt enkelt för usla.
Man får inte gilla dem. "Guilty pleasure" kallas det. Filmerna man måste se i smyg, och ursäkta sig för om man blir påkommen med att ha dem framme.
Jag vill uppmana alla att träda fram och erkänna sina "guilty pleasures". Gärna med motivering. Därför att tillsammans kan vi då få fram en lite finare bild av mänskligheten. Vi är kanske inte så hårda och komplexa som vi tror, eller vill tro. Vi har också simpla känslor, såsom glädje, längtan och sorg. Det finns vissa filmer som stimulerar dessa känslor hos oss, fast vi vill inte erkänna det.
Jag vet en film som får mig att känna både musikglädje, hjärtesorg och lycka. Min förbjudna film heter Grease. Många kallar den skräp. Jag säger inte emot dem. Men jag tycker om den. Jag blir glad av att se fyrtioåringar spela gymnasieelever, sjunga trallvänliga sånger och agera banalt.
Jag gillar också budskapet: Det bor en tuff tjej i spandex i oss alla.
15 kommentarer:
Jag blir alltid lite tårögd när jag ser Love Actually. Självklart så får jag svälj en hl del hån, men den filmen får mig alltid att må bra och då är det värt lite glåpord.
Exakt.
"Bluffen" var då inget att smussla med. Ett habilt och stilsäkert hantverk.
Jag älskar Wedding Date.
Är det okej att gilla Wedding Singer?
Weekend at Bernies är det väl inget som bräcker?
alltså, jag såg delar av starsky and hutch, nyversionen med ben stiller, på tv häromkvällen. och jag gillar den inte. och jag var trött. men jag skrattade, hjärtligt, på ett sätt som inte kändes ok. jag spottade ut kaksmulor över hela vardagsrummet. det måste väl ändå vara lite pinsamt?
Wedding Singer är nog helt lugnt. Wedding Date är det inte.
Dirty Dancing, definitivt. Fast jag tror varken Grease eller DD inte riktigt kan kallas "guilty pleasures" längre för de är så camp på något sätt. Har upptagits i den elit-popkulturella sfären. Om Grease eller DD kommit nu, när vi är 30+, och vi hade gillat den, DÅ hade det varit guilty pleasures. Väl?
Min EGENTLIGA guilty pleasure är nog då att jag skrattar så jag gråter åt en sidekick i den där filmen där Jack Black blir kär i typ Gwyneth Paltrow i en fat suit. Skitdålig film. Men ibland hyr jag den bara för att kolla på sidekicken. Hans schtick: han går liksom på alla fyra, som en chimpans. Jag borde skjutas för jag är guilty.
Precis! Guilty pleasures visar tydligt kontrasten mellan vilka vi egentligen är och vilka vi/samhället tycker vi borde vara.
Och min, inte American Psycho, utan ännu värre: Gilmore Girls.
Gilmore Girls är väl ändå erkänt okej? Jag gillar Dawsons Creek. Vilket var okej ett tag men nu tror jag mer att det är nåt man säger lite på skoj.
Men ingenting slår ju faktiskt Min stora kärlek i pinsam quilty pleasure. Nanci vinner, tycker jag. Och jag klappar henne på axeln och tycker att det är starkt att träda fram.
Undrar om jag inte gillar Sömnlös i Seattle också.
Jag ser ibland på Sjunde himlen. I smyg. Det är ju en synd bara det...
Jag kan inte bestämma mig för om Lyxfällan är en guilty pleasure, eller helt enkelt "bra TV", som snubbarna säger. Men det är ju som att titta på en bilolycka, det där programmet. Det är nån annans olycka och man kan bara inte låta bli att glo. Och känna sig ekonomiskt oberoende (alternativt som en bättre bilförare). Och undra hur i helvete någon kan lägga 97000på actionfigurer när deras barn sjunger på torget för att få ihop pengar till en burgare på donken.
Förresten, vad stod i den "hemliga" kommentaren? Jag kan inte leva med okunskapen.
Kommentaren var en dublett. Du kan gå i frid.
Skicka en kommentar