Igår började filmfestivalen för mig.
1. Jag såg min vän Ps film Ritalin. Jag var den enda i salongen som kom enbart för förfilmen och inte Persepolis. Filmen var fin. Men det var märkligt att se den. Personlig anknytning = märkligt sätt att se en film.
2. Gick till Spy Bar. Var panelhöna ett tag innan Mattias Dahlström kom. Sedan var vi panelhönor tillsammans förutom att han känner alla som någonsin kommit i kontakt med filmfestivalens tidning de senaste fem åren. Det blev en del "Hej...!".
3. Wes Anderson kom dit.
4. Fatta!
5. Han satt i soffan, i hörnet, längst in i det som kallas "Gubbrummet" av folk som vet.
6. Han hade en tjej med sig. En arty tjej. Konstskoletjej. Knasigt hår och svart tunika med brodyr.
7. Hon gullade med hans hand hela tiden.
8. Uppskattades inte av mig.
9. Wes hade brun manchesterkavaj och matchande byxor. Han och de andra i hans entourage: Jason Schwartzman med brud, och Wes' art school-tjej, drack varsin shot.
10. Shot!?
11. Jag hälsade på Jason. Jag sa "Du minns inte mig men vi sågs i Venedig". Han bah "Visst minns jag dig". Om det är sant är han en toppkille, om det är lögn är han likförbannat en toppkille. Vi pratade i typ två minuter innan en annan tjej tog över.
12. Spanade ett tag efter möjlighet att köra samma grej med Wes ("Du minns inte mig men...") men han satt för inträngd i sitt hörn plus att art school-tjejen vakade över honom.
13. Nöjd ändå.
14. Taxi hem.
15. Drömde att jag bodde i ett hus med Joaquin Phoenix, Ginnifer-what's-her-name och Katherine Heigl. Vi är låtsassyskon. Mattias Dahlström kommer på besök men han trivs inte i storfamiljen, där vi äter tillsammans och Joaquin kallar mig "Cash" (mitt inofficiella smeknamn). I slutet av drömmen visar det sig att Joaquin inte är den han utger sig för att vara, han är egentligen placerad hos oss av FBI eller CIA och Mattias hade rätt i sin skepsism hela tiden.
3 kommentarer:
Mitt liv rasar samman. Jag hade i teorin kunnat göra vad som helst för att få se Wes - i praktiken gjorde jag ingenting. Jag gick aldrig till Spy bar, jag har inte ens köpt biljett till face-to-face med Wes. Men jag kallar mig fortfarande fan. Glöm dock inte att jag la ca. 25 minuter av min arbetstid på att reda ut Wes civilstånd.
Jag kan försäkra dig om att ditt engagemang inte är ifrågasatt. I ditt undermedvetna ville du kanske inte stå på Spy Bar och se på "apan i buren". Mannen i soffan, i det här fallet.
Det är också samma känsla som att nästan nå målet men inte ända fram. han var där. Hade jag verkligen, verkligen velat hade jag kunnat trycka hans hand. Men det gick inte. Spärren, du vet.
Det är dock inte för sent. Det är prisutdelning idag, och det är väl inte slutsålt till F2F? Dra i lite trådar?
Jo, det är utsålt.
Skicka en kommentar