Resestress, resestress, resestress. Det är idag den infinner sig. Allt som ska göras, alla man lovat fika med, all mat i kylen man hade tänkt kalasa på i veckan (ja, det kan ses som ett litet problem men alla som sett volymen på min kyl borde kunan känna med mig).
Det är Japan som hägrar. Jag har köpt guidebok och läselektyr; Chuck Klosterman. På någons (hej, Nanci!) ihärdiga begäran. Vad mer behöver jag för att inte sitta på flygplatsen och grina som jag brukar och tänka att det är synd om mig, att planet kommer störta och jag är ensammast i världen. Allt på en gång.
Tills jag kommer fram till min destination och plötsligt tycker att allt är en dröm och jag är världens glassigaste typ som får resa till exotiska platser i tjänsten, eller bara för att jag kan medan andra måste vänta tills semestern.
(Given kommentar: "Du behöver en reality check, det är vad du behöver". Jag besparar alla lustigkurrar där ute den kommentaren)
1 kommentar:
Yes, yes. Kommer ihag du namnde nan gang om att du inte diggade flygplatser for att det var en plats dar alla sager hejda.
Men du far vanda pa det om du fortfarande tanker sa.
Alas: en plats for folk att saga hej igen, skont att vara tillbaks.
Det ar ju, trots allt, en langre tid mellan folk och deras 'hej igen' an deras 'hej da' pa flygplatser.
Forutom i vart fall. Doh.
Skicka en kommentar