Jag skrattar fortfarande åt Drillbit Taylor. Mattias vågade bara hoppas på fyra hjärtliga skratt, vilket i vår bok ändå hade betytt att filmen fick godkänt. Det blev mer än så.
Tyvärr blev det också slagsmål.
Varför ska det vara med slagsmål för.
Och inte vilket slags slagsmål som helst utan det jag anser vara värsta sortens slagsmål (om man kan kategorisera) nämligen barnslagsmål. Den typen av fight där kids står i ring och hejar på medan käftslag uttdelas.
Nördarnas revanscher har blivit mycket grymmare på senare år. Men så får de tjejer också, för tjejer imponeras av sånt tydligen.
My ass.
"Du ska inte tro att jag är en sån som slåss för att imponera på tjejer", säger Primo Nerd.
"Det var ganska coolt", svarar hon.
My ass.
Men Owen Wilson är fin. Jag vill ha honom i miniatyr, i fickan. Ta upp honom då och då och klia honom på huvudet. Kanske gnugga näsan lite mot hans rufsiga konungakrull.
Charmtroll där.
Jag hoppas att se honom i mpnga, många fler dumkomedier framöver. Men skippa våldet, Owen. Det är, till skillnad från vad man kan tro, inte alls coolt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Fast jag måste säga att Drillbit knappt nådde upp till de där fyra godkända skratten. Jag tyckte inte den var något vidare. As far as dumkomedier goes.
I fnitter mätt nådde den ganska högt. Jamenar, MAN (inga namn) satt ju och fnittrade mest hela tiden. Med det inte sagt att det var en bra film. Det var ingen bra film.
Men jag vill skriva en artikel om De Förbjudna Skratten.
När man garvar åt småtjockisar som blir mobbade och så.
Skicka en kommentar