Uppackning

Har inte packat upp ännu. Saker ligger i mystiska drivor längs hela hallen. Jag lyckades i alla fall få med mitt huvud hem, och nu stoltserar hon på en bokhylla.
Hon är vacker. Jag ska kalla henne Jean.
Hennes blick är som en varsam moders, men samtidigt sval, som en kvinna som vet att hon är värd ansträngningen.

Hon är nära på en halv meter hög och väger ett par kilo.

Jag är fantastiskt glad över att ha fått med henne hem.

Varför är det så tråkigt att packa upp väskor? Är det för att det är det slutgiltiga beviset för att resan är över? Att nu är det tillbaka på ruta noll igen?
Jag älskar ju att packa. Om det inte vore så mycket matte involverat hade jag gärna, med nöje, blivit logistiker. Jag har hört att de tjänar multum. De som jobbar för stora företag, som IKEA, och kommer på smarta sätt att frakta stolar från München på så att man spar in tjugo busslaster på ett år, bara för att man packar stolarna på ett smart sätt.
Sån hade jag gärna blivit.
Om det inte hade krävts mattekunskaper.

Som att spela Tetris på jobbtid.

Jag älskar ju att packa. Känslan när jag reser och vet att jag enbart har med det absolut nödvändigaste och ingenting, inte en enda pryl, kommer att vara onödig, är mycket tillfredsställande.
Men känslan när jag reser hem, och vet att jag packar väskan full, på ett utomordentligt smart sätt, så att både glas håller, allting får plats, inget läcker och inget behövts göras avkall på, den känslan är 99% besläktad med känslan av seger.

Och känslan av seger är en av mina favoitkänslor.