Min finaste bild från Disneyland

Kära Walt!

Du hade en dröm. Disneyland hette den. Där skulle föräldrar och barn ha roligt tillsammans. Det skulle vara den lyckligaste platsen på jorden.

Asfalten var inte ens torr den 17:e juli 1955 när massorna välde in till ditt magiska kungadöme och sjönk ned till anklarna i våt cement. Åkturer gick sönder och Mark Twain-båten sjönk nästan till botten av den konstgjorda sjön. Men Walt, du tappade aldrig modet. Du älskade din park. Du älskade Jungle Cruise. Där fick du åka i en båt och se vilda djur. De var visserligen mekaniska trots att du hade insisterat på att de skulle vara riktiga. Du blev visst lite arg när de där zoologerna inte tyckte att de var en bra idé.
Men du gick alltid din egen väg, och därför såg du till att vattnet var fullt av levande alligatorer. Tråkigt att dina gäster blev rädda när de försökte bitas. Du hade ju försett dina anställda med Smith & Wesson 48-pistoler. Det fanns ingen anledning att vara rädd. Men det förstod de inte.

Djur var aldrig en succé på ditt Disneyland. Minns du råttorna? Cyanid var en dålig idé. Synd på det där lilla barnet plockade upp en förgiftad varmkorv från marken. Barn ska alltid stoppa saker i munnen. De vilda katterna var en bättre idé.
Förresten, tråkigt med ponnyn som var tvungen att skjutas med sömnampuller mitt framför de små barnen. Men vad gör man? Värmen gör alla vansinniga.

Du byggde en dröm, Walt. Människor från hela världen undrar hur. Hur får du 300 arbetare att varje natt städa varenda centimeter av hela parken? Hur får du 48 elektriker att nattetid byta 100 000 glödlampor? Hur gör du det, Walt? Det kan inte vara lönen du erbjuder dem. Hur får du kostymörerna att hålla reda på alla 500 000 kostymer? Det måste vara magi.
Din privata lägenhet, ovanför en av butikerna på Main Street i parken finns fortfarande kvar, visste du det? Dyrbarheterna har ingen rört. Alla dina antikvitetet, originalteckningar och tavlor, Walt. De finns fortfarande där som en skugga av dig.
Club 33 finns också kvar. Den privata, hemliga klubb som du startade så att dina kontakter i näringslivet och politiken kunde knyta vänskapsband. Bara du visste vilka medlemmarna var och bara du kunde godkänna dem.
Smart gjort.

Du har 12 000 värdar och värdinnor bara i Disneyland i Kalifornien. Saknar du tiden då du kunde handplocka dem? Då du inte behövde bry dig om saker som ”etinsk minoritet” och ”kvotering”? Det var tider, Walt. De sötaste flickorna och de charmigaste pojkarna jobbade i din park. Men bara efter utbildningen på Disney University, förstås, där de fick lära sig the Disney Way och utstråla the Disney Look. Pojkarna fick raka sig och klippa håret. Peruker med kort hår för de som vägrade. Flickorna blev klappade på ryggen så att man kunde vara säker på att de hade BH på sig. Man kan inte ta risker, Walt. Aldrig.

Men är det inte underbart? Alla älskar dina figurer, Walt. En dam ville veta om Pluto var riktig eller mekanisk så hon stack honom med en nål! Så nära fantasins värld kommer ingen annan, Walt. Bara du.

Och barnen som sparkade honom i skrevet. Ja, säg den figur som inte fick en spark i skrevet. Piff lade armen om en flicka när hennes svartsjuke pojkvän skulle ta ett kort. Oj då! Piff blev nedslagen till marken. De sparkade på honom. Tills de insåg att innanför kostymen fanns en kvinna. Som hon skrek!
Det var tur att du tog bort de tre små grisarna efter att de blev nedstuckna med kniv. Av någon anledning trodde besökaren att deras dräkter var uppblåsbara. Ibland kan dina besökare bara inte tro att din värld är sann, Walt. Minns du mannen som hällde bensin över en av björnarna och tände på? Du såg i alla fall till att mannen som satte en kniv mot Alice i Underlandets hals och krävde en dejt försvann illa kvickt. Det var bra.
Men det fanns underbara stunder också, Walt. Eller magiska, som du hade sagt. Som den autistiske pojken som sa sina allra första ord någonsin då han såg Musse Pigg.
”Mickey Mouse” sa han.
Då log du säkert i din himmel, Walt.

Ungefär tolv miljoner besöker ditt Disneyland varje år. Tänk på den summan, Walt. Ungefär 150 solglasögon om dagen lämnas in till Lost and Found. Är det inte otroligt? Men man har också lämnat in löständer, ett träben, ett glasöga, ett par skidpjäxor, en tv, en vattensäng, knivar, handgevär och en kanariefågel. Du har sannerligen en underbar samling besökare varje år.

Flera av dem har dött på Disneyland. Men vad människor aldrig begripit, Walt, är att man inte kan ha ambulanser i Disneyland. Vad skulle hända då? Hela illusionen skulle rasera. Du visste det, Walt. Men inte dem.

Så vid de olyckliga tillfällena så har det enda rätta varit att avlägsna sjuklingarna från området istället för att låta ambulansen köra in. Då skulle magin dö, Walt. Och magin får aldrig dö.

För Disneyland är säkert. När några trubbelmakare fick för sig att använda ditt magiska kungadöme för att protestera mot ”kapitalismen” dröjde det bara minuter innan 300 poliser dök upp. Ingen röjer på den lyckligaste platsen på jorden, Walt. Det är därför du har disarmerat bomber, skingrat gängbråk, burit bort lik och förhindrat hippies från att komma in. För att du har principer, Walt.

Du byggde en dröm, och ingenting – sjukdom, demonstrationer eller levande alligatorer – ska få störa den.

Med bästa hälsningar
Caroline Hainer
(Publicerad i LET i annan version)