Parfymen, förresten, är rätt bra. Det är en riktigt köttig historia, den kanske köttigaste jag sett. Fick kväljningar i biostolen när kameran svepte över 1800-talets lowlife fiskmarknad i Frankrike, med fiskrens, svett och allehanda kroppsubstanser.
Men en grej är att jag av någon anledning, i alla fall ett bra tag, väntade på att huvudpersonen - lukt- och samlarfreaket Jean-Baptise, skulle visa sig lite sympatisk. Eftersom jag inte läst boken innan trodde jag ganska länge på honom. Han är bara missförstådd, tänkte jag. Han blev slagen som liten, han vet inte vad han gör. Han kan inte föra sig bland folk. Socialt efterbliven, det går väl att lösa. Och så vips blev det ett mord av det hela. Oj, ett till. Men inte menade han väl att ha ihjäl henne?
Det tog mig emot men efter ett tag fick jag ge mig: freaket är galet. Ond.
Nu till sak: säger detta något om mig, eller är det mänskligt att utgå från att alla är goda?
Jag tror jag vet svaret,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar